Give me Stripes!

Jag cyklade in till Futakotamagawa centrum i mina högklackade skor, och gick in på Takashimaya, ett av två köpcentrum som ligger vid tågstationen. Det känns som om man bor i en småstad när man inte är bland skyskraporna, men så cyklar man in till sitt "småstadscentrum", går in i köpcentret och finner att man står med Chanel, Louis Vuitton, Dior och andra piffiga butiker upp till öronen. Då känns det inte längre så småstadsaktigt. (I det här distriktet bor ca 800 000 människor.)

Så småningom kommer jag till Paul Smithbutiken, som är mitt mål för dagen. Jag har nämligen bestämt mig för att titta en gång till på 1) Den fina korthållar-plånboken som inte har plats för sedlar eller mynt. 2) Den lilla myntbörsen. De kostar ungefär lika mycket, och jag tänkte att jag skulle känna efter om jag ville köpa i alla fall en av dem. De är inlåsta i glasskåp så ett av butiksbiträdena öppnar glasskåpen åt mig för att jag ska kunna titta i dem. Så känner jag suget komma. Jag vill ha BÅDA! Ränderna viskar: Du vet att du vill ha oss, och jag vet... jag vill ha dem. Då får jag syn på något ännu mer fantastiskt. En randig jätteplånbok. Den kostar lika mycket som de andra två tillsammans, men så kan man ha både sedlar, mynt och kort i den. Jag gillar inte jätteplånböcker, tänker jag. Butiksbiträdet står och tittar uppfodrande på mig... de gör ofta det här, så att man råkar köpa saker som man inte alls tänkt köpa.











Den bor hos mig nu.