I Tokyo är jag Odödlig.

Två veckor har gått sedan jag åkte ifrån Göteborg. Det är skumt hur tiden tycks gå fort, men samtidigt väldigt långsamt här. Det känns som om jag knappt hunnit vara här några dagar, samtidigt som jag har kommit in i rutinerna väldigt fort, så det känns som om jag skulle kunna bott här för alltid.

Ett bevis för att jag inte har bott här för alltid är att jag lyckas åka fel med tåget på väg till min första japanskalektion idag. Jag känner på mig att det kan vara fel tåg när jag kliver på det, så jag hoppar som tur var av innan jag hade hunnit åka över halva stan. Sedan går jag på en skum... japanskalektion kan man väl kalla det... men det vore inte helt riktigt... Det är snarare så att jag kommer till en liten lokal full med små bord. Vid varje bord sitter en japan och en utlänning av något slag och konverserar. Jag får en pensionärstant till konversationspartner och det hela är... tja, trevligt. Skönt att kunna fråga alla dum-frågor man har, men som man inte kan fråga vanliga människor om. Det kan ju vara lite störande om den ena parten i en konversation hela tiden frågar hur man använder just den och den grammatiska biten.

Nästa vecka ska jag byta grupp till en som ligger i Ikejiri och då slipper jag byta tåg halvvägs. Då kanske jag inte kommer så vilse. Eller så kanske jag cyklar! Det borde inte ta mer än 40 minuter...

Fan vad mycket jag cyklar här förresten! Och jag cyklar som om jag vore odödlig! Utan hjälm dessutom... (det är jag inte stolt över). Gatorna här är så smala så det kan bli jobbigt om det är mycket trafik... då får man typ cykla upp på väggarna. Idag hände följande: När jag är cyklar hem med cykelkorgen full med matvaror tycker en bil att jag tar för stor plats och tutar samtidigt som han åker förbi mig. Vilket leder till att jag typ får en hjärtinfarkt och cyklar omkull lite... (hahaha, det lät väldigt roligt i mina öron nu). Det roliga är att jag först blir förskräckt när han tutar, som man blir av plötsliga höga ljud, men jag tänker: Inte få panik nu! och lyckas hålla paniken stången några sekunder innan den övermannar mig... och då cyklar jag omkull! Hahaha, men jag överlevde i alla fall...