japanska skönhetsideal

Maria bloggar om när hon träffade skönhetschefen på japanska Vogue, och skriver såhär (apropå skönhetsideal i Japan och hur långt många är villiga att gå för att uppnå dem):

Ett argument som också ofta kom upp var att japanska män attraheras av ungdom och att det finns ett så stark preteenideal här som kvinnorna verkligen kämpar för, annars vill karlarna helt enkelt inte ha dem. I våra svenska ögon kan det tyckas konstigt att männens synpunkter ska styra en hel livsstil (i väst är det inte helt okej att säga att "jag gör så här för att få killar"), men i Japan finns inte riktigt det synsättet. Det handlar inte om förtryck, utan att hålla harmoni och attraktion. Samma sak när det gäller hårborttagning - männen tycker inte om hår, därför tar vi bort det, inget snack.

Jag är mer förtjust i smink än de flesta, och det är mig inte främmande att lägga både tid och pengar på att pilla med mitt utseende. Det blir, med andra ord, svårt att opponera sig mot det här utan att låta som en hycklare, men jag ska göra ett försök.

Det jag reagerar på när jag läser det här är inställningen/villfarelsen att det är inte är förtryckande (och därtill ett sätt att bevara harmonin!) att modifiera sin kropp och sitt utseende enbart för att man vill attrahera partners. ("Annars vill karlarna inte ha dem!") Nog för att det mesta i civilisationen tillkommit genom att människan velat imponera på andra människor så att de får ligga (deo, musik, takvåningar, rymdraketer osv), men vore det inte att föredra att man sminkar sig för att man tycker att det är kul att leka med färger i ansiktet eller tränar för att man vill vara sund, snarare än att bara: "Äh, vi gör det för killarna..." Det känns så himla... pantat på nåt sätt.

Jag har en japansk vännina som är 170 lång och väger mindre än 50 kilo. Hon är precis på gränsen till att se ut som en streckgubbe. Hennes pojkvän har sagt till henne att han inte vill att hon går upp i vikt (och det är sant som Maria säger, "annars vill männen inte ha dem"), så trots att hennes armbågsben nu börjar bli tjockare än själva armen är hon fast besluten att bli smalare. 

En annan japansk väninna avslöjade häromdagen att hon också vill bli smalare. "Men..." säger ja oförstående... "...du har ju den perfekta kroppen." (Och det var inte bara någonting jag sa. Hon har kroppstyp: slank med antydan till magrutor.) Hon funderar en stund, och sen ler hon. "Mmm, fast jag skulle inte ha något emot ifall jag blev så smal att knäna såg knotiga ut genom jeansen." 

Det är, bland annat, det här som är idealet. Det värsta av allt är att jag kan ingenting säga till de här tjejerna. Eller, rättare sagt, ingenting jag någonsin skulle kunna tänkas säga till dem skulle ha någonting mer än en tillfällig effekt. Jag vet hur de tänker. Man försöker tala förnuftigt och sakligt med dem, de säger "Mm, ja, jag vet att det är dumt..." samtidigt som de egentligen tänker "Bara för att du säger att jag är smal nog, och dessutom skulle kunna lägga på mig ett par kilo utan att det vore katastrof, betyder det inte att det är sant".

Men tillbaka till ämnet... jag kräks när jag läser frasen "pre-teen idealet" och jag tycker inte att det är det minsta bra att någon tycker att det upprättandet av idealen är ett fint sätt att behålla harmoni på. Skönhetsidealen i Japan är ibland absurda och lite läskiga. Det är "pink nipple cream", hudblekning och bantningspiller med "före"-bilder där 155 cm långa brudar väger 47 kilo och "efter"-bilder där de väger, mer acceptabla, 42.3 kilo.

Jag motsätter mig att man signalerar att det är härligt att folk äntligen kan få följa skönhetsideal i fred, utan att de ifrågastätts.