"Åååh, kom igen nu! Upp, upp!! Håll takten!!!"

Efter två veckor av slappande återvänder jag till gymmet för att gå på ett spinningpass.

Undrar om instruktörerna skulle hålla på med det de gör om de visste hur intensivt hatade de är under den timmen de instruerar...?

"Träning du har glädje av" my ass!

När jag började träna på SATS gick jag ut hårt som fan. Det var grimaser och "gnnnh" i slutet av varje set, men sen gick det som jag antar att det alltid gör, jag blev förkyld, var i Moss i två veckor helt utan gym, tappade farten helt enkelt. Nu har jag dock påbörjat en vårstädning av träningsschemat

Här ska det föras krig mot stillasittande minsann och jag ska befinna mig på gymmet hela fyra av veckans sju dagar. "Omöjligt!" säger ni, tills jag påminner er om hur sinnessjukt mycket fritid jag egentligen har här. Och mer fritid än jag har nu kommer jag nog aldrig någonsin få igen, så om jag någonsin ska ha en mage som inte påminner om gelé så är det nu eller aldrig.

Jag frågar Lachlan, träningsvägledaren som hjälper mig lägga upp ett nytt program, vad jag ska göra för att omvandla fett till muskler, och han säger dels "Ät inte mer än vad du gör av med.", men också "Ät jämt!" (nja, egentligen säger han att jag ska äta varannan, var tredje timme, men "Ät jämt!" är vad jag hör...) Jag har lite svårt att se hur det ska gå ihop (om jag blir jättetjock nu skyller jag bara på honom!) men jag ska naturligtvis försöka. Mest för att jag gillar att äta jämt.

Nu kommer det stora avslöjandet här då: Hela poängen med det här inlägget är naturligtvis inte att underhålla någon med mina träningsplaner. Nej, det är en ondskefull komplott mot mig själv. Nu när alla* vet vad jag har satt upp för mål kan jag bara tänka på alla som kommer bli besvikna om jag inte uppfyller mina åtaganden

Och som en bonus får ni nu en uppdatering angående spinningen jag var så glad i. Bokade in mig på ett spinningpass efter träningsvägledningen idag och var hur pepp som helst...! Ända fram till att jag satte mig på cykeln. Det känns ju för f*n som om nån har sparkat mig ordentligt där bak! Och det är ju knappast en smärta som går att träna bort heller. Så jag gav upp som en riktig soldat. Spinning är kul. Blåmärke i röven - inte kul.

*alla=en väldigt liten grupp människor som läser min blogg

re: spinning

Men till skillnad från när jag bodde i Tokyo och cyklade 45 minuter fram och sen tillbaka varje fredag så hade spinningcykeln inte en mjuk, bred sadel. Den hade en "haha-du-kommer-ha-ont-i-röven-i-morgon"-sadel. Det är ledsamt, men det förtar ju lite av glädjen om man vet att man kommer ha ont i baken dagen efter...

Extra, extra!

Spinning är askul!!!

Jag var lite rädd för att jag inte skulle hänga med, men det visade sig att 45 minuters spinning påminde väldigt mycket om mina cykelturer till och från japanskalektionerna när jag bodde i Nikotama. Den associationen höll i sig under hela passet när vi cyklade upp för låtsasbackar. (Fi fan, helvetesbacken man var tvungen att cykla upp för innan man kom närmare Yoga och sen planar det ut sig lite, men lyckan är kortvarig när man återigen måste uppåt, uppåt under motorvägen fram till Sangenjaya där det sen, äntligen, börjar slutta neråt och man får pusta ut lite!) Varje fredag under hela tiden jag bodde i Japan liksom! Till och med i högsommarvärmen som kunde vara upp till 35 grader! Och jag som var rädd för spinning! Bah!

Inte lika roligt är det att efter ett svettigt pass upptäcka att jag glömt handduken (Det löste sig med lite pappershanddukar och en hårtork till slut.) Och när jag kommer ut, helt nytränad, nyduschad och glad så skiner solen som om den aldrig gjort annat! Spatserar hem i lyckorus.

Jag är lite kär i världen idag.

Save me?

Jag har skrivit upp mig på "spinning" på gymmet. Klockan 11. 

"En solig söndagsmorgon är en lika bra dag som någon annan att dö på..." tänkte jag nog när jag gjorde det. 

Jag är rädd.