På spaning

Sitter vid min gate, C28, och undrar:
Vart är alla snygga japaner?
Visst är ni väl snyggare än så här, va?
Eller är det minnet som spelar mig ett spratt?
Så här på gamla da´r...

Alltså, danskar.
Jag vet att ni är lite ledsna för att ert språk är så fult,
men måste ni ta ut det över oförstående japaner som råkar sitta på fel plats och inte förstå engelska?
När ni jobbar i ett serviceyrke, kunde ni ansträngt er åtminstone lite, menar jag.

Saker som händer på Köpenhamns flygplats...

Nu har jag tillbringat strax över tre timmar på Köpenhamns flygplats.
På tre timmar hinner man följande:
Äta pasta.
Hitta ketchupfläckar på skjortan.
Tvätta skjortan i flygplatsens handfat.
Byta skjorta.
Byta alla kläder förresten.
Den nya skjortan passar inte ihop med resten av kläderna.
Och nu är det bara två timmar kvar tills jag får hoppa på nästa plan...
Sen 10,5 timmar till slutdestination.

Köpenhamn, Köpenhamn

När jag kom hit hade jag målet att ändra uppfattning om Köpenhamn och dess invånare. Solen har skinit (jo, det heter så... "skinit"!) alla dagar. Jag har ätit god mat, träffat många som varit borta på annat håll i H&M Team: Japan, samt lärt känna några andra lite bättre.

Apropå mat bestämde några av oss för att gå till RizRaz, en vegetarisk buffé på en parallellgata till Strøget. Vi satt ute och åt när jag tittade bort mot andra sidan gatan och fick se en affär där de hade "eskimo art". Nu är det underligt bara det, men faktum är att jag insåg att jag hade ätit på samma ställe en gång förut. Det var den gången jag och en bunt Lisebergare åkte till Köpenhamn för att gå på Tivoli och alla var så himla otrevliga mot oss. En av dem var faktiskt servitrisen på RizRaz, som hetsade oss att betala mitt i maten för att hon skulle sluta sitt pass snart. Hon fick ingen dricks.

Och igår träffade jag på en klasskamrat från gymnasiet som var ute och gick på stan med sin pojkvän. Jag har nog inte sett henne sen vi tog studenten, men hon var en sån som jag beundrade för att hon alltid var rättvis (är inte det en bra egenskap att bli beundrad för, så säg!) och ganska okonstlad, trots att hon umgicks mycket med ett aningen slutet tjejgäng.

Och förutom skinande sol och god mat (Tyvärr hittade jag inte mycket att shoppa, men klädmodet här var en frisk fläkt jämför med Oslo ändå) har jag lärt mig en massa nya grejer och blivit påmind om en massa gamla och känner att jag vill tillbaka till min butik för att justera lite i våra jobbrutiner.

Slutsummeringen blir att Köpenhamn får: ☆☆☆ (Tidigare var rankningen en negativ stjärna, så det är ett ganska stort skutt.)

Köpenhamnsborna kan jag dock inte alls utvärdera. Jag har i princip bara hunnit träffa en enda. Men den som cyklade på en i Teamet utan att säga förlåt inan de körde förbi den svärande teammedlemmen, säger mig att det kanske var lika bra...

Och så bär det iväg igen!

En bra avslutning på en bra dag när man får ge bort mat till grannen eftersom man lagat för mycket yakisoba. Vanligtvis hade jag nog sparat det för att ha som lunch imorgon, men nu ska jag, och hela Japan Teamet, åka till Köpenhamn i morgon för att ha en en vecka lång kurs i logistik. Ska bli intressant faktiskt. Och nu får jag en hel vecka på mig att hitta nåt som är positivt med Köpenhamn! Förhoppningsvis slipper ni blogginlägg om oartiga danskar till förmån för inlägg om fina, ovanliga kläder och butiker. Många av mina absoluta favoritmärken i klädväg är danska: St-Martins, Nümph och d'AHrling, för att nämna några. Danskar må vara oartiga*, men det här med design, det kan de!

Och nu kanske jag ska packa. Redan klockan 05 i morgon bitti ska vi mötas nere i entrén.

* Alla danskar är naturligtvis inte oartiga. Bara alla som jag har träffat hittills...