Japanerna älskar sina platsskynken.

Jag hänger med Ponchan på fyrverkerifestival i Asakusa. Det är ännu en tradition där japaner i massor sitter på plastskynken och tittar beundrande på något. Det är inte det lättaste att ta sig ut till Asakusa. Floden Sumida är enligt Ponchan det mest kända "titta-på-fyrverkerier-stället" och när jag anländer en timme och en halv innan fyrverkerierna börjar tar det 10 minuter bara att komma ut genom stationsspärrarna och ett hav av människor vallfädar åt olika håll för att sitta på plastskynke på en väl vald plats.

Här och var ser jag 109-Shibuya-flickor och pojkar som går runt i kimono. 109-människorna är ju de coolaste kidsen på planeten (det är i alla fall vad deras stil strävar efter att förmedla) och här går de i tradionella kläder, träskor och fläktar sig som alla andra! Jag är chockad! Det är som om till exempel stureplansmänniskorna skulle slänga på sig folkdräkt, med knätofsar och allt, på midsommar. Jag häpnar kvällen igenom varje gång jag ser en sån.

Platsen vi sitter på är det inget större fel på, förutom att fyrverkerierna skyms av en jättestor grå byggnad. Det roliga är att det sitter säkert flera tusen människor på samma plats som vi och ser ingenting. Fyrverkerierna håller på i en och en halv timme så vi har gott om tid att flytta oss. En och en halv timme av fyrverkerier är lite väl... Efter en kvart har man ju i princip sett alla olika. Då och då smäller de av spektakulärt många så att hela himlen glittrar och då ropar japanerna: "Oooohhh" och klappar händerna förtjust.

Att ta sig hem är en ännu värre pärs än att ta sig dit. 900 000 människor har under hela dagen vallfärdat till Asakusa och nu ska alla ta sig hem samtidigt. När vi kommer fram till tunnelbanan är den tillfälligt stängd eftersom det inte får plats mer människor i den. Det tar en timme innan vi kan börja ta oss in till tunnelbanan och ytterligare kanske en halvtimme att komma på ett tåg. Vi tappar bort varandra vansinnigt mycket i folkmassan, men hem kommer tydligen alla till slut.

Höjdpunkterna är finalen eftersom jag får se ett, för mig, helt nytt slags fyrverkeri; som en bengalisk eld ungefär, fast den här är vit och ser ut som... som i tecknade filmer när nån superhjälte gör en tjock vägg av eld. Och såklart insikten om att Shibuyapojkar och flickor inte står över traditioner.