Mensvärk - naturens sätt att straffa dig för att du är fruktbar.

Jag visste det redan igår natt, vid tvåtiden när den molande värken smög sig in i korsryggen. Att det skulle bli en sån där mensvärk från helvetet. Alla mina smärtstillande tabletter tog slut för ett tag sedan, och jag har, dumt nog, inte brytt mig om att köpa nya. Och börjar man klockan 7 på morgonen finns det inte mycket hopp om att snappa upp något knark på väg till jobbet heller.

Det gick faktiskt rätt bra i början. Glömde bort den där molande värken jag kände igår natt. Sprang runt och irriterade mig på att ingenting gick som det ska den här morgonen, eftersom, i princpip, 90% av de som var inne och jobbade var nya. Inte kunde rutinerna. Det är naturligtvis inte deras fel, utan bara frustrerande eftersom man måste säga till om saker som är självklara för de som jobbat ett tag, och det är ibland rätt svårt, att lista ut vad som är självklart och inte.

Och sedan slog den till, mensvärken, som om den lurpassat och bara väntat på att jag skulle skicka iväg min trainee på lunch med VM:arna och bli ensam manager i butiken. Tillbringade större delen av tiden då jag var ensam i butiken på fjärde våningen där kontoret, och toaletterna, ligger. När min trainee kom tillbaka fick jag anstränga mig för att andas lugnt när jag gick. Smärtan som började i äggstockarna strålade vid det här laget ut i benen. Jag tog mig till apoteket i närheten och fick tag på ibuprofentabletter. Jag måste sett lite ut som en knarkare när jag tog stöd mot diskkanten andades ansträngt genom näsan och kved "Måste ha ibuprofentabletter. Starka!", satte mig på trottoarkanten utanför och svalde två stycken på en gång. Det tog en kvart innan jag klarade av att resa mig upp och gå tillbaka till butiken, och då gjorde jag det bara för att jag var rätt att kräkas på gatan. Det gör man bara inte på en lördagsförmiddag i Ginza. Ungefär.

Resten av lunchrasten tillbringade jag djupandandes på golvet i damrummet. Lyckades nätt och jämt låta bli att kräkas. Lyckades nätt och jämt hålla tillbaka tårarna när en av VM:arna kom in och frågade hur det var fatt. Två knivar i magen och muskelkramp i låren av smärtan som strålar ut från ens livmoder gör konstiga saker med en.

Sedan började smärtan plana ut, och då visste jag att jag skulle klara mig. Överleva även den här gången. När mitt skift var slut åkte jag raka vägen hem. Däckade fastän jag försökte låt bli. I morgon är en ny dag, och den dagen tänker jag inleda med att knarka. Och sedan tänker jag fortsätta knarka tills min livmoder slutar försöka ha ihjäl mig.

Ungefär så.

Jag & min mensvärk

Insåg idag att jag hittills alltid lyckats pricka in första dagen i lingonveckan på en ledig dag och då kan det låta så här. Mlörg, alltså. Men jag misslyckades alltså med min omedvetna planering den här gången och gick runt som ett lik andra halvan av dagen. Och det värsta är att man går och tänker: "Äsch, det här är väl inte så farligt, bara att bita ihop och köra så glömmer jag nog bort att jag har mensvärk snart." och kanske till och med funderar på att inte ta smärtstillande tabletter. Jag menar, det går nog snart över av sig självt ändå...

Jojo.

Det faktum att det känns som om jag håller på att bli itusliten vid midjan, eller att smärtan som ilar ner från äggstockstrakten får mig att tappa känseln i benen misslyckas jag alltså att tolka som att jag kanske ändå borde sätta mig ner och ta det lugnt. (Men om jag sätter mig ner och tar det lugnt tänker jag ju bara på hur satans ont det gör...)

Jag tänkte gå hem tidigt från jobbet idag, men varje gång jag försökte sprang någon fram och undrade nånting, ville ha nånting kollat/påskrivet/nerskrivet och bekräftat, och precis när jag faktiskt tänkte gå kollade jag med en av de andra avdelningsledarna på min våning om hon hade fixat den där listan (HELVETE, nu kom jag ihåg en annan lista jag skulle faxat till kontoret idag men glömde...) som jag bad henne ta hand om och det visade sig att... hon inte hade gjort det... och inte heller skulle ha möjlighet att göra det innan det var för sent... så slutade det med att jag tog hand om det själv. Och vid det laget hade mensvärken börjat lätta så jag tänkte att jag lika gärna kunde stanna hela skiftet ut... vilket jag också gjorde.

Hmm.

Jag trodde att jag hade en slutknorr på det här inlägget. Men den har jag i så fall glömt nu...

Eller jo, det kanske bara var att mensvärk suger.

Hör ni det?!

Suuuuuger!!!

Mlörg

Det är inte rättvist.

Inte rättvist alls att väckas klockan 07:40 på ens lediga dag av mensvärk.

Jag gick och la mig tjugo över fyra i morse.

Tjugo över fyra!

Man skulle kunna påstå att jag misslyckats rätt bra med sova-delen av dagen.

Kuk.

Till alla brudar

Spring och skaffa en mooncup.


Jag ber om ursäkt för att jag har dröjt med att sprida det här. Jag har haft en i ett halvår och den rekommenderas varmt. Den som uppfann den här har fattat precis. Sluta rynka på näsan och beställ på en gång.