lördag, september 05, 2009

Mensvärk - naturens sätt att straffa dig för att du är fruktbar.

Jag visste det redan igår natt, vid tvåtiden när den molande värken smög sig in i korsryggen. Att det skulle bli en sån där mensvärk från helvetet. Alla mina smärtstillande tabletter tog slut för ett tag sedan, och jag har, dumt nog, inte brytt mig om att köpa nya. Och börjar man klockan 7 på morgonen finns det inte mycket hopp om att snappa upp något knark på väg till jobbet heller.


Det gick faktiskt rätt bra i början. Glömde bort den där molande värken jag kände igår natt. Sprang runt och irriterade mig på att ingenting gick som det ska den här morgonen, eftersom, i princpip, 90% av de som var inne och jobbade var nya. Inte kunde rutinerna. Det är naturligtvis inte deras fel, utan bara frustrerande eftersom man måste säga till om saker som är självklara för de som jobbat ett tag, och det är ibland rätt svårt, att lista ut vad som är självklart och inte.

Och sedan slog den till, mensvärken, som om den lurpassat och bara väntat på att jag skulle skicka iväg min trainee på lunch med VM:arna och bli ensam manager i butiken. Tillbringade större delen av tiden då jag var ensam i butiken på fjärde våningen där kontoret, och toaletterna, ligger. När min trainee kom tillbaka fick jag anstränga mig för att andas lugnt när jag gick. Smärtan som började i äggstockarna strålade vid det här laget ut i benen. Jag tog mig till apoteket i närheten och fick tag på ibuprofentabletter. Jag måste sett lite ut som en knarkare när jag tog stöd mot diskkanten andades ansträngt genom näsan och kved "Måste ha ibuprofentabletter. Starka!", satte mig på trottoarkanten utanför och svalde två stycken på en gång. Det tog en kvart innan jag klarade av att resa mig upp och gå tillbaka till butiken, och då gjorde jag det bara för att jag var rätt att kräkas på gatan. Det gör man bara inte på en lördagsförmiddag i Ginza. Ungefär.

Resten av lunchrasten tillbringade jag djupandandes på golvet i damrummet. Lyckades nätt och jämt låta bli att kräkas. Lyckades nätt och jämt hålla tillbaka tårarna när en av VM:arna kom in och frågade hur det var fatt. Två knivar i magen och muskelkramp i låren av smärtan som strålar ut från ens livmoder gör konstiga saker med en.

Sedan började smärtan plana ut, och då visste jag att jag skulle klara mig. Överleva även den här gången. När mitt skift var slut åkte jag raka vägen hem. Däckade fastän jag försökte låt bli. I morgon är en ny dag, och den dagen tänker jag inleda med att knarka. Och sedan tänker jag fortsätta knarka tills min livmoder slutar försöka ha ihjäl mig.
Ungefär så.

8 kommentar(er):

Jakob sa...

Oavsett hur ont det gör överallt så kan du trösta dig med att du är sjukt snygg i håret.

erika sa...

lilla gumman. krya på dig vännen.

erika sa...

lilla gumman. krya på dig vännen.

erika sa...

lilla gumman. krya på dig vännen.

erika sa...

ojoj, det var inte meningen att skriva tre likadana. dator - långsam, jag - inget tålamod. puss puss på onda magen.

Nikku sa...

Fruktbarhet borde avskaffas. Barn är ju överflödiga ändå!

Anna sa...

Stackare! Det kan ju verkligen göra så j-a ont ibland. Lider med dig, och hoppas innerligt att det onda har försvunnit långt bort nu.

Pontus sa...

Nikku har rätt! Själv avsade jag mig barnfasen i mitt liv. Jag såg ingen poäng i att vara dum och äcklig samt vålla smärta hos min mor.
Men ni kvinnor ska vara tacksamma att ni har något att skylla era irritationer och dåliga dagar på. Vi män slåss, beter oss som svin och startar krig utan anledning.
Jag har lite dexofen och Tradolan kvar sen min diskbråcksession förra året. Vill du ha lite? Med tradolanet blir du hög och dexofenet dödar dig om du smuttar alkohol, men smärtan jagas hädan.