En av tjejerna som jobbar på min avdelning fyller år. Jag har sagt att jag ska komma på hennes födelsedags/karaoke-grej i kväll, men när mitt pass är slut är även jag slut. Jag vill verkligen dra ut med mina kollegor och sjunga karaoke, men då kommer jag vara helt slut även i morgon på jobbet, och viljan att åka hem och krypa ner i sängen är starkare än den att skråla ikapp till Cranberries "Zombie" så jag bestämmer mig. Jag åker hem.
-Men Rim, du gör ju alltid så här...
-Vad då för nåt?
-Du är som ett barn. Du säger att du ska komma men sen "känner du inte för det" och så åker du hem och gör alla besvikna.
Jo. Jo, det stämmer. Det är ju ett helt själviskt beslut. Men till skillnad från ett barn har jag faktiskt lyxen att kunna bestämma över mig själv. Det är ju skithärligt! Bara: "Mjääh, jag tror jag vill åka hem... faktiskt." och så gör man det! Stackars, stackars de som inte fattat att det är det roliga med att vara vuxen!
