Jag har, så länge jag kan minnas, alltid varit en språk- och grammatiknazist. Det är först de senaste åren som jag har lärt mig hejda impulsen att rätta någon om de säger fel. Det är inte för att jag vill vara elak eller visa mig bättre än den som säger fel, det är bara för att upplysa. När folk rättar mig skäms jag först hejdlöst över att jag inte vetat hur man använder ett ord eller uttryck och därefter gör jag sällan om samma misstag. Men nu var det inte tänkt att det här inlägget skulle handla om hur bra jag är på språk (Jag fick bara G i Svenska A för att jag ansåg att det var onödigt att tvingas memorera grammatikregler om man redan kunde tillämpa dem, och ja, jag är fortfarande putt.), utan om hur mitt språk börjar degenerera.
Jag har skaffat mig en nästan dyslektisk förmåga att säga fel. I en konversation vacklade min koncentrationsförmåga ett ögonblick och jag slängde frånvarande ur mig ett: "Vilken lysk...!" istället för "Vilken lyx..!" Alltså... det är ju en störtlöjlig felsägning som jag betvivlar att jag ens skulle kunnat häva ur mig i drucket tillstånd för ett år sedan. Och det är inte bara felsägningar, ibland blir det helt blankt i hjärnan när jag letar efter ett ord, ungefär som när man försöker komma på vad han som var med i den där filmen heter. "Du veeet. Han den där! Med... med håret. Eeeeh... alltså han var med i den där filmen där de tror att han är någon annan så han måste döda nån för att bli av med en skuld. Asså, kom igen, du måste veta vilken jag menar." Fast med ord istället.
Vad är det som händer? Jag fattar ingenting.
