Nu är det nog inte långt kvar innan jag blir skickad till Tokyo, tänker jag och måste ta djupa andetag på spårvagnen, hela vägen hem, för att försöka bli av med den där pirrande känslan.
Den som först kommer sig av upphetsning, men sedan byts ut mot mild panik.
Ja, nästan lite ångest.
Inte så att jag inte vill flytta till Japan,
det vill jag ju, tror jag.
Men den här jävla ovissheten hade jag kunnat klara mig utan.
Den här veckan slår jag på datorn med hjärtat i halsgropen.
Har det kommit i dag?
Eller i natt kanske, medan jag sov?
Mejlet som säger att jag ska packa mina väskor och åka nu.
Men det kommer att bli bra.
Bara jag får hela det här flyttandet överstökat.
Jag i Tokyo.
Det är lite luddigt just nu, men det blir inte så mycket bättre än så, om jag minns rätt...
2 kommentar(er):
Jag känner mig likadant. Om inte mejlet med bekräftelse om att visum är kirrat kommer snart så blir jag en supernova och dunstar kvickt från denna jord. Jag har aldrig varit mer stirrig. Inte ens när jag väntade på svar från IKEA vid anställningen. Varför skapade Gudarna väntan?? Det suger ju hårt. Men snart ska vi mingla upp våra pins och utbyta kläder och grejs i Shibuya i Shibuya.
Hejsan i ovissheten! Kolla in vår blogg medan du väntar: http://www.eko-i-kina.blogspot.com/ Idag åker vi mot Shanghai och efter cirka 1 vecka där åker vi mot Hong Kong. Hoppas du får packa och resa snart! Kram Catharina
Skicka en kommentar