Vill ni höra nåt töntigt?
Eller, ni kanske redan vet egentligen.
Nä, förresten.
Det gör ni nog inte riktigt.
Nu ska jag berätta…
om mål och sånt.
Mina egna alltså.
En gång, för rätt länge sen nu, gick jag ut gymnasiet, musiklinjen, och stod och valde mellan juristlinjen, en copywriterutbildning och några månader senare, även läkarlinjen. Den där listan över saker jag skulle kunna tänka mig att jobba med när jag blir stor låg, och ligger fortfarande, i ständig flux.
Eftersom jag ändrade inriktning ungefär en gång i halvåret tänkte jag att det inte var nåt vidare smart att börja läsa någonting på en gång. I stället upptäckte jag att man kunde läsa Japanska, 30 p, på Göteborgs Universitet och eftersom jag verkligen gillat japanska under de två åren jag hade det som D-språk på gymnasiet tänkte jag att det kunde vara någonting att sysselsätta sig med under tiden jag funderade över de andra alternativen.
Så jag läste ett år japanska.
Och jag minns att jag aldrig tyckt att det varit så roligt att plugga någonting någonsin och hamnade i en extremt motiverad grupp med människor. Vi tyckte det var kul att träffas på biblioteket och plugga och allting mindre än ett VG på tentorna var ett personligt misslyckande.
Så började våra lärare berätta om det här fenomenala landet som de kom ifrån och sakta men säkert, som det alltid blir när man läser ett språk, väcktes lusten att åka dit och titta efter själv. Jag läste bara ett år japanska. Sen vågade jag inte göra slut på mer studiemedel. Jag skulle ju bli jurist eller kanske läkare eller kanske copywriter. Ju.
Jag jobbade som en idiot i åtta månader och sparade ihop så mycket pengar jag bara kunde eftersom jag ville resa till det här konstiga, skitdyra, landet och vara där i minst en månad. Jag ville inte göra snabbturistgrejen.
Och det här med att åka till Japan, till Tokyo, det var min driv under alla de här månaderna.
Jag ska bara åka dit, hänga där i två månader så att jag får in en "riktig" känsla för staden, sen ska jag åka hem och börja jobba eller plugga.
I två år drömde jag sedan regelbundet att jag befann mig i Tokyo och när jag sedan vaknade, och insåg hur långt ifrån Tokyo jag egentligen befann mig… ångest. Riktig hjärtklappning och andnöd och Vad. Fan. Är. Meningen. Med. Detta. Egentligen!? I Sverige saknade mitt liv riktning. Jag hade fortfarande inte börjat plugga och det var ingen lätt grej att skaffa jobb.
Jag ska bara åka tillbaka till Tokyo och bo där i ett år. Får jag bara bo där i ett år kommer jag bli mätt, kommer jag bli nöjd, kommer jag kunna släppa taget och gå vidare.
Så blev jag plötsligt erbjuden ett jobb som au pair hos en svensk familj i Tokyo. Tre månaders betänketid. Att åka innebar att lämna en sambo hemma i Göteborg. Men jag gjorde det ändå. Jag hade inget val. Det gällde ju bara ett halvår.
Au pairandet var sådär. Jag och pappan hade nog helt olika uppfattning om hur mycket en au pair ska behöva ta ansvar för. Jag tog igen det under helgerna då jag var ledig för det mesta.
På Tokyos klubbar och dansgolv fick jag utlopp för all frustration jag samlade på mig under vardagarna och kom jag inte ut en helg påverkade det mitt humör under resten av veckan.
Och halvåret förvandlades till ett år. Och förhållandet sprack.
Det gick inte att behålla rätt känsla med en hel jord emellan.
Och jag började tycka att jag ändå var lite för ung för att vara så stabil som jag var hemma.
Och Tokyo erbjöd en helt annan verklighet.
Den alltid lika förlåtande staden visste inte vem jag var och den brydde sig inte.
Uppfriskande och lite deprimerande på samma gång.
Men jag gillade det.
Fast jag gillade inte min vardag. Alla de där dagarna mellan helgerna.
Och när jag bara hade 3 månader kvar i Tokyo började jag få panik, på riktigt, över tanken på att återvända till Sverige igen.
Jag ska bara bo i Tokyo för egen maskin innan jag dör. Jag ska ha ett RIKTIGT jobb och en egen lägenhet i Shimokitazawa. Och ingen utom jag ska bestämma över mig, tänkte jag. Bara en gång, bara en liten stund. Sen är jag nöjd.
Och här sitter jag nu.
FATTAR NI VAD SJUKT!?
Här sitter jag nu i min lägenhet i Shimokitazawa och kan pricka av vartenda ett av målen jag har haft.
Och jag är rätt nöjd.
Faktiskt.
Äntligen.
Jag skulle faktiskt kunna åka hem nu.
Helt ärligt.
Fast...
Det vore rätt ballt att hitta ett band som jag skulle kunna sjunga i…
11 kommentar(er):
*suck* Mitt nyårslöfte var bara att äta tio semlor och det har jag fortfarande inte uppnåt. Men jag inspireras och motiveras av dig, Rim!
En sån bra en. Eller som engelskaläraren bredvid mig inte skulle sagt: Bloody brilliant!
Jag har stalkat din blogg i ca ett halvår, men första gången jag kommenterar. jag måste bara få säga att första delen på inlägget är exakt som jag känner mig just nu. jag är 20 har pluggat japanska på universitet och försöker desperat hitta ett jobb nu så jag kan samla pengar för att åka till Tokyo. Jag blev glad när jag läste hela ditt inlägg och fått vetat att det finns fler än bara jag som känner såhär för Japan. Jag inspierars av dig Rim och hoppas att jag också en vacker dag kommer ha ett jobb och lägenhet i Tokyo.
Åh, Shimokita! Det är kärlek det. Dit ska jag idag och käka lunch.
Underbart inlägg, Rim! Du är inspiration! :)
Och i Shimokita hittar du lätt ett band att sjunga i.
Seriöst.
Kramar till alla.
Nu.
Natti: Kämpa på.
Vi ses i Shibuya. (^o^)v
Underbart. Grattis. DU är en av få som kan checka av dina mål som uppnådda. Jag kan inte det. Än.
Åh va kul att du funderar på att hitta ett band, du har alldeles för mkt talang för att inte sjunga! Och kul med en hel sammanfattning av Tokyo-äventyret så här långt:) Kram på dig/ Ida
För er som inte har haft nöjet att spela och sjunga med Rim kan jag avslöja att hon är bra på det också. Nästa karriär: superstar, kanske?
Okej, vet att det här är snart ett år gammalt.. men sitter och tillbringar min lediga dag med att läsa igenom alla inlägg jag inte läst än.
Och nu sitter jag fan och snyftar här. Åhhh... Böl, böl. Så rörande. Jag vill också nå allt det där.
Skicka en kommentar