Alltså.
Varje gång jag har en ledig dag tänker, och ibland skriver, jag upp vad jag ska göra. Ni förstår, jag befinner mig fortfarande i det här förstadiet av att bo nånstans. Idag är jag ledig. Och jag ska: tvätta, registrera mig på mitt nya stadsdelskontor och cykelshoppa.
Nu har jag hunnit med att tvätta och klockan är 13:40.
Inte så farligt förvisso, men när det nu hänger tvätt på alla möjliga udda ställen (svårt när man inte har galgar eller anordningar att hänga tvätt på) sätter jag mig ner på min enda möbel, sängen, och tänker: Jag orkar inte.
Orkar inte leta upp det jävla stadsdelskontoret.
Ska bara kolla ett avsnitt av Weeds först.
Men jag är rätt säker på att jag kommer ha mer nytta av en cykel och att lägga det här med omregistrering av adress bakom mig i det långa loppet.
Men varje fiber i min kropp skriker: MEN JAG ÄR LEEEDIIIIIG. JAG. VILL. SLAPPAAHH!!!!
Och jag förstår. Det gör jag verkligen.
Det jobbas riktigt hårt här och det kan faktiskt bli lite väl mycket ibland.
Igår, till exempel, satt jag kvar en timme efter att helvetesdagen officiellt var över, och en av våra responsibles* på 3:e våningen kom fram till mig och frågade, lite försynt, om jag visste hur det skulle bli med schemat nu när hon och två andra skulle flytta till mitt golv vecka 13.
Och mitt i tröttheten insåg jag att 1) Jag inte visste 2) Det var jag själv som var den som skulle ta tag i det 3) Jag måste gå över schemat för mitt golv, vilket resulterade i att jag började småfnittra för mig själv. Och jag lovade henne att återkomma så snart som möjligt. Det får bli nästa veckas prio 1.
Klart ens hjärna tror att den ska få slappa när den är ledig när det jobbar så att den blir överhettad på vardagarna.
Stackare.
Och jag tror faktiskt att jag tar ett Weedsavsnitt nu.
Och registreringen om en och en halv timme.
Kompromiss.
Ja.
Så gör vi.
*responsibles - Fulltidsarbetare som har potential att hoppa på Floor Manager-utbildningen så småningom
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar