Liquid

Och plötsligt hör jag den där rösten igen.

Den där varma, mörka, mjuka som jag trodde att jag glömt.

Och allting innanför mitt skinn smälter.

Smälter, smälter, smälter.

Men jag har valt mitt eget öde, kan man säga.

Att aldrig få vara solid och samlad och befinna mig på ett enda ställe.

Och jag har roligt.

Tror jag.

Inte helt säker just nu.

(Måste köpa kylskåp.)

Men nu börjar det kännas lite smått ensamt och en undrar ju lite,

bara lite, om jag har sagt hejdå till allt för många varma, mörka röster.

Om de kanske är slut nu?

Kanske fanns det inga fler än de jag faktiskt träffat?

Hemska tanke.