Dejta mig?

Idag kom en av de trevliga H&M-grabbarna som kört "men jag älskar ju dig"-jargong med mig från dag ett, in i köket och skulle jobba nattskiftet*.

- Tjabbatjenalägetskaruköranattskiftetidag? säger jag. (Fast inte riktigt lika fort. Och på japanska.)

- Jäpp, jäpp, men jag kommer ju sakna dig nu när du går hem, säger han.

- Dejta mig?** säger jag och blinkar med ena ögat.

Och det som i mina öron lät som en helt harmlös fortsättning på en uppenbart icke allvarligt menad konversation får den stackars japanen att alldeles tappa fattningen.

- Men, men... det går ju inte. Jag kan ju inte dejta dig. Vi... eh... jobbar ju i samma butik. säger han allvarlig, och lite vettskrämd på samma gång.

- Och?

- Men vi kan hänga? säger han, och ungefär här börjar jag förstå att han antingen tog mig på orden när jag sa "Dejta mig?" eller att han är bra mycket bättre på att jävlas än vad jag är.

- Menåh, jag menade ju inte att... Ja. Vi kan hänga, säger jag och slänger in ett kärleksfullt "Pucko" innan jag går ut genom dörren och hör honom skratta och eka ett "pucko" bakom mig.

Ärligt talat vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska tro. Vad trodde han egenligen? Men nu lämnar jag det här bakom mig och hoppas att grabben ifråga inte tittar snett på mig hädanefter. 

*Normalt sett har vi inte nattskift på H&M, men i morgon kickar Matthew Williamson II igång och det blir ett jävla omflyttande och byggande av DJ-bås och grejer. Kommer nog bli jävligt ball.

**つきあって？ sa jag alltså, vilket jag i ärlighetens namn inte kan se en vuxen människa säga annat än på skämt... som jag gjorde. Men det kanske de alltså gör, japanerna. Jag som inte ens dejtar folk egentligen... Jebus!