Nejnejnejnejnej...
Mitt internet ar nere, sa jag sitter pa ett mangacafe i Shibuya nar jag laser den sista kommentaren till mitt forra inlagg...
Jag ar inte dod, men en av mina gamla kollegor fran nar jag jobbade pa Oslo City ar.
For nagon vecka sedan fick jag veta att hon hade blivit kidnappad och varit forsvunnen i tva veckor, och da skrevs det valdigt mycket om fallet pa vg.no, men de senaste dagarna har det varit tyst.
Sa nar jag laser artikeln pa aftonbladet... blir jag sa vanvettigt sorgsen. For det forsta... skulle de ju ha hittat henne! Jag fattar inte att en manniska som blivit kidnappad, och sjalv lyckas ringa till polisen, inte blir funnen forran hon inte lever mer...
Och sen ar det helt surrealistiskt att lasa om henne.
En varm manniska som, nar jag var helt ny och osaker avdelningsledare pa Oslo City, tog sig tiden att ta en fika med mig och snacka om jobbet, faktiskt peppa mig och sen bara fortsatte att vara hjalpsam och ansprakslos, som blivit reducerad till nagra fa, otillrackliga ord.
26-arig kvinna.
H&M-chef.
Pakistanier.
Och sa en illa tagen passbild.
Fattar ni hur sjukt orattvist det ar?
Ledig idag.
Och gör som jag brukar när jag inte har några speciella planer för dagen – larvar mig.
Dansar runt i bikini till arabmusik, sminkar mig, får för mig att idag är en bra dag att testa lösögonfransarna från RanKing RanQueen (#1), klippa luggen lite till...
Nu ser jag ingenting längre och klockan är redan fyra på eftermiddagen, men ni skulle bara veta hur snygg min lugg är!
Ehh... ungefär så här snygg:
Vad många bra svar jag fick på min förfrågan!
Om det finns någonting särskilt ni är intresserade av och vill att jag ska skriva mer om...?
Åkte till Shibuya, och shoppade loss på LOFT.
Skulle egentligen bara ha en ny planeringsdagbok, men det blev polaroidfilmrullar, hamburgertejp (jättenödvändigt. Lovar!), klistermärken och lite post-its också.
Mötte sedan upp Tomoko, min Tokyosyster, eller morsa kanske hon är, för middag. Vi velade en stund och bestämde oss till slut för Royal Host, en japansk familjerestaurangkedja. Maten är helt ok, men glassen! Glassen, gott folk! Deras Sundaes är enorma och vansinnigt goda!
Har tillbringat orimligt lång tid idag på att piffa till mig.
Så nu drar jag, och min fantastiska, självklippta lugg, till Shibuya för att shoppa!
Håller tummarna för att det inte regnar och mitt hår förvandlas till krullfluff.
Det hade varit ett sånt vansinnigt slöseri med tid då, förstår ni.
Tja, jag har ju skrivit om det här förut, men i Japan ger alltså alla tjejer choklad till alla killar på alla hjärtans dag. För att visa att man tycker extra bra om någon ska man helst lägga ner tid på att göra chokladen själv. På LOFT i Shibuya började man peppa redan för en månad sedan med ett "gör-det-själv"-chokladhörn, där man hittar allt möjligt roligt för att få den snyggaste DIY-chokladen.
Och om ni någonsin är ute efter kokosflingor i Tokyo runt alla hjärtans dag (märkligt sällsynt överallt, ska ni veta), ska ni bege er till Tokyu Hands i Shibuya på en gång. Så sparar ni en massa tid.
Bio i Japan är, bortsett från att det är sjukt dyrt (1800 yen= 145 SEK) en jävligt skön upplevelse.
Ingen som pratar, ingen som prasslar med godispapper, ingen som skrattar på fel ställen, sparkar på din stolsrygg och absolut inga mobiltelefoner som ringer mitt i filmen.
Igår var jag på Shinjuku Picadilly och såg The Imaginarium of Dr. Parnassus och upptäckte någonting så simpelt, men ack så genialiskt. När du köper popcorn och dricka får du dem i en sån här bricka som ni ser på bilden ovan. Den brickan kan du sedan, med ett klick, sätta fast i drickhållaren i din stol och voilà! Popcorn och dricka sjukt lättillgängligt på ditt armstöd!
Jag tappade nästan andan lite när jag stötte på det här för första gången igår.
Faktikst nästan bättre än filmen...
Efter en dag med kokosbollbak, rullbandssushi, biobesök och slutligen karoke slänger jag mig i sängen med en kopp te och en tidning. Valde den här enbart för att man får med en söt spegel med väska från MILKFED.
Imorgon tänker jag visa bilder från "chokladvåningen" i Odakyuvaruhuset.
Trängseln, gott folk, trängseln!
Gillade inte den mesiga luggen frisören gav mig så jag klippte till
den själv innan jag gick hemifrån.
Herregud, vilken skillnad!
Snart dags att gå till frisören.
Kanske borde kliva ur min pyjamas för att ge en mer representativ bild av min stil överlag.
Kanske borde ta och fixa håret också... men det känns som ett sånt slöseri med tid.
Är faktiskt lite pirrigt att gå till frisören den här gången.
Weheeee!
Det är så det går till.
Det jobbiga med att plötsligt ha otroligt många skift som börjar klockan 13:30 är att ens kropp vänjer sig vid 8 timmars sömn och därmed vägrar gå upp tidigare så att man hinner tvätta håret de få dagarna man börjar jobba klockan 10. Och blir man tvungen att gå till jobbet med otvättat hår. Och sen dessutom gå på rolig middag med alla avdelningsledare och vm:ar och sådana och skämmas lite efter jobbet.
Det bra med att man plötsligt har otroligt många skift som börjar klockan 13:30 och att ens kropp vänjer sig vid 8 timmars sömn, är att när man, efter sagda middag (och en hel del öl och sake), bestämmer sig för att vara snäll mot sig själv och ta en ordentlig sovmorgon, då ringer väckarklockan när man sitter färdigduschad och käkar frukost. Man har till och med tid att blogga.
Eftersom jag kanske, eller kanske inte, missuppfattade telefonsvararen hos min vanliga frisör på VOLUME i Harajuku, och trodde att de hade semester i en vecka sprang jag gråtandes till en av mina kollegor och krävde att få veta var hon fixade sitt hår. BOY i Daikanyama, svarade hon, och jag började nästan gråta av lycka när jag googlade upp stället.
Det verkar som om de precis gör såna smågalna klipp- och färgningar som jag ständigt är ute efter, men aldrig lyckas förmedla till mina frisörer.
Så nu har jag bokat tid.
På lördag, kära vänner, smäller det igen.
Den här gången går jag tillbaka till svart med röda slingor i.
Jag har så höga förväntningar att jag nästan spricker...
Tänk om de fattar precis hur jag menar...!!!
Köpte idag skönaste kavajen någonsin i jerseymaterial! Så jävla bekväm. Och snygg! Klurar fortfarande lite på hur i hela friden man koordinerar ihop den med någonting, men det blir nog skitbra. Kanske ska ha den i morgon när jag måste vara fin inför min trainees ajöken-middag. Snart öppnar Osakabutiken och han försvinner om en knappt en vecka och kommer bli så upptagen att han glömmer bort mig och Harajuku... Ska inte ljuga och säga att det inte svider lite... (ajjeh!)
Men å andra sidan ger det mig en ypperlig anledning att åka till Osaka och äta takoyaki tills jag spricker!
Inte roligt för någon som inte förstår det minsta japanska kantänkas.
Eventuellt inte roligt ens för folk som förstår japanska.
Men jag, jag skrattar.
ShimBASHI!
Men det blir i alla fall svart nästa gång.
Med knallröda accenter.
Det blir ofta så när jag ska bestämma mig för antingen det ena eller det andra, att jag tar båda i stället.
Vi får se.
Nu ska jag inte gå och gömma huvudet i en påse, utan hänga med en polare i Shimokitazawa.
Just den här polaren försökte jag få tag i vansinnigt mycket förra veckan, när det hände väldigt mycket på jobbet som jag behövde prata om, men hon var väldigt dålig på att ringa tillbaka, eller höra av sig över huvud taget. Frågan är nu om det är någonting jag kommer ta upp, eller om det är water under the bridge... Å ena sidan sved det jävligt mycket just då, eftersom hon verkligen var den enda jag kunde anförtro mig till, å andra sidan klarade jag mig ju tydligen i alla fall...
Hur hade ni gjort?
Eller hur hade ni tyckt om det var ni som var kompisen?
