Längs med floden

Notera att övervåningen är sexkantig.






Och på vägen hem cyklar jag en annan väg, förbi det här.


Ja, det är alltså samma filmstudio som på riktigt producerat Godzilla och Mothra. Och dessutom Akira Kurosawas filmer och Ghiblifilmer (Hayao Miyazaki, ni vet... ). Det är klart att jag har Godzilla en kvarts cykelväg bort. Typiskt Tokyo.

Åska föder ord

Vi hade världens åskväder i går kväll. Ett sånt där skyarna vräker ner sin ilska över människorna och blixtarna duggar tätt. Det lugnade ner sig framåt natten, men en syrsa satte sig utanför mitt fönster och spelade med ojämna mellanrum. I två timmar väckte den mig varje gång jag var i närheten av att somna. Sedan kom jag ihåg att jag hade öronproppar. Steg upp efter fyra timmars sömn och hittade, på blocket vid min säng, en textrad som jag skrev ner precis innan jag somnade. Tänkte att den kanske kunde bli till en låt. En halvtimme av att sitta och stirra på raden som lyder "When it thunders" har resulterat i en kort bit sammanhängande text som skulle kunna vara en refräng.

Nu, några timmar sen jag tittade på den sist, ska jag se om jag kanske lyckas skramla ihop några fler ord som vill vara med och stå bredvid varandra lite snyggt sådär...

Lucky!

Hittar inget ställe som gör stark ramen à la Seoul. Äter nudlar med skitmycket vitlök i istället. Gott. Nyttigt. Kommer hålla mig frisk i minst ett år framöver. Skrämmer bort alla inom en radie av 50 meter. Blir sugen på grönt te-glass efter maten... I ett land där grönt te-glass är lika sällsynt som Kalles Kaviar är i Sverige ungefär. Jag börjar misstänka att det ligger något mer än tur bakom det här!!!

Nudlar!

Fatta att jag har ett häftigt sug efter raaaaamen!!! Vilken sjuk jävla tur att jag råkar befinna mig i Japan, ett land där de är grymt skickliga i konsten att tillaga nudlar! Tror fan jag ska käka det till lunch. Yehey! Shit, och eftersom det är svalt* idag kanske jag till och med kan hitta nåt ställe som gör sådär stark ramen som jag käkade i Korea. Det hade varit sweeeeeet!


Åh nej, nu blev det en kombinerad blogg om vädret och vad jag äter till lunch.. Förlåt.


*svalt=25 grader.

Cykel+Shimokita=Vilda Västern och Rosor

Jag älskar att min cykel pajjade. Bakhjulet vill inte vara med längre och jag orkar inte ta reda på exakt vad som är fel så jag slänger in den till de lokala cykelgubbarna. 60 pix och 20 minuter senare är den fixad. Cykelgubbarna måste ha gjort nånting mer än att bara fixa hjulet, det har aldrig förut känts så lätt att ta sig fram med cykel och jag flyger fram över gatorna. För att fira bestämmer jag mig för att se om jag kan cykla till Shimokitazawa, mitt andra favoritställe förutom Shibuya. Jag som alltid tänkt på Shimokita som ett slags Tokyos Haga, ett myskvarter, hittar en skylt som antyder att det kanske är lite mer åt vilda västern hållet


Det visar sig att jag inte bara kan cykla, det tar dessutom knappa 45 minuter, vilket gör det marginellt snabbare än att ta tåget. Jag kunde inte vara nöjdare. Eller jo, kanske om jag bodde i Shimokita. Springer in på Opt Label, en glasögonaffär, som jag frekventerat på sistone, jag ska samla glasögon har jag bestämt, och efter att ha provat mig igenom halva deras sortiment för kanske tusende gången bestämmer jag mig till slut för det här nördromantiska paret tonat lite i lila med diskreta blommor på skalmarna. Det är inte förrän jag kommer hem och någon påpekar att blommorna är rosor som jag inser att jag inte gillar rosor. Finns det egentligen någon blomma som är lika överskattad som rosen? Tvi! Det är därför jag ser så uppgiven ut på bilden också...

Spänks

Och det slår mig hur tacksam jag är till alla som bryr sig om mig. För jag glömmer ibland att ni är rätt många och ni är tamejfan guld värda!

Konfrontationer

Fördelen med att inte komma så bra överens med Papa-san, och ibland till och med tycka att jag måste snacka med honom är att jag lär mig att stå på mig. Jag går och skjuter upp det och våndas och vad ska jag säga och vad kommer han säga och hur ska det gå i allsin dar?!

Och sen gör man det ändå. "Papa-san... kan jag få prata lite med dig?" säger man när ett bra tillfälle uppenbarar sig. Och sen säger man vad man har på hjärtat, förklarar vad som är fel och varför, och det vore väldigt bra om det här kunde ändras. Och Papa-san lyssnar, hummar, nickar instämmande, kommer med motargument och sin sida av saken och båda får förklara lite bättre vad de menar och i slutändan kommer man fram till att vi alla bara är människor och shit happens, och från och med nu ska vi tänka på det här och det här och försöka samarbeta så smidigt som möjligt. Och när man har gjort det... När man är färdigpratad och alla har fått säga sitt är det en fiiiin känsla. En känsla av "Jag vågade och det gick bra!" och insikten om att man haussar upp saker alldeles för mycket i sitt eget huvud och därför kan gå och dra ut på jobbiga konfrontationer i onödan.

En annan fördel är att jag blivit mycket bättre på att hantera den här typen av konflikter. För det är ju en typ av jobbkonflikt det handlar om. Papa-san är alltså dubbelt så gammal som jag och innehar dessutom en chefsposition på sitt jobb, så jag måste anta att han är van att slå hål på argument och försöka trycka till kaxiga jävlar och det tog ett par gånger innan jag vande mig vid hans diskussionstaktik, men nu lyckas jag verkligen hålla huvudet kallt och stå på mig. Det känns bra.

Ett roligt missförstånd som uppklarades lite av misstag, i förbifarten så att säga, är att jag ibland lämnar hushållssysslor halvfärdiga. Papa-san har tydligen på allvar trott att jag liksom står och viker tvätt och sen plötsligt bestämmer mig för att kanske strunta i strumporna, eller röjer på diskbänken och bestämmer mig för att strunta i glaset och kastrullen som står i diskhon, när det snarare är så att jag inte kan låta bli att plocka upp saker och röja undan så fort jag ser att nåt behöver fixas och jag gör det alltid på en gång för att jag inbillar mig att jag kommer glömma bort det annars. Men det resulterar alltså ofta i att jag står och viker tvätt, men på väg till ene killens rum ser jag att telefonen ligger i trappan, så jag plockar upp den och tar med den ner till köket, där den ska vara, och upptäcker att det är en massa smulor på diskbänken som jag torkar av innan jag kommer ihåg (eller inte kommer ihåg) att det var tvätten jag egentligen höll på med...

Orka...

De har inga deltidskurser på Ponchans gamla japanskaskola längre. Bara svindyra heltidskurser. Jag kollar runt på lite andra skolor, men alla verkar så dyra och långt borta och jag orkar inteeeeeee! Det här är ett drag jag hatar hos mig själv. När jag har bestämt nånting och det verkar som om det plötsligt är mycket mer jobb än att bara ringa och säga: "Hej, jag vill börja hos er." blir jag alldeles matt och tänker att jag inte pallar. Pallar inte att lägga energi på att leta runt. Vill att det bara ska vara klart. Färdigpaketerat. Varsågod! Men eftersom det är ett drag jag inte gillar hos mig själv så måste jag såklart jobba på det genom att sätta mig ner och ödsla en hel dag på att jämföra japanskaskolor i Tokyo och sedan bestämma mig för en. Och if all else fails får jag fortsätta med min en gång i veckan-kurs och kanske läsa den dubbelt på en annan veckodag (det är alltså inte en fastställd kurs, utan man läser lite som man vill och då kan jag lägga till en extra dag bara) samt börja samla mina japanska vänner till fika mycket, mycket oftare. Kanske också köpa en ny wordtank eftersom jag hade sönder min för tusen år sen...

Slappdag

Inte ens igår gick jag ut! Detta innebär att jag har varit hemma en hel helg för första gången sen jag kom hem igen.

Idag, nu när det är söndag och en ny vecka snart ska börja, känner jag dock suget att gå ut och klubba. Jag gissar att eftersom jag var ute i tisdags så blev min klubbklocka förskjuten eller nåt. Nu är det dock för sent. Så det kommer kanske bli desto roligare att gå ut nästa helg när jag har nästan två veckors ackumulerad klubbenergi. Let's hoppas!

Vad är det egentligen med att gå ut och klubba som är så jävla roligt? Kanske endorfiner inblandade. Eller åtminstone adrenalin. Hög musik, massor med människor i varierande snygghetsgrad, alkohol, dansande. Helt klart adrenalin. För det ger ju vissa kickar. Att göra sig i ordning inför en klubbkväll, det kanske handlar om en extra bra klubb, extra roligt sällskap, alltid med varierande antal fjärilar i magen av förväntan. Mmm... good shit. Och det är ju ytterst sällan det är tråkigt att gå på klubb. Dansa tills benen inte bär dig längre. Tråkig musik? Hitta någon rolig att prata med. Inga roliga människor? Shotta tequila tills allt blir kul igen...




............


"I Tokyo", ska tilläggas. "Det är sällan tråkigt att gå ut och klubba i Tokyo."

Gör det!

Följ min blogg med bloggkoll.

Men kom då...

Men fatta! En gång i halvåret, om ens så ofta, föds det en låt ur nånting, en kraft utaför mig, som jag inte rår över. En sån låt brukar ta en, max två, timmar att skriva och texten och melodin är så självklara att jag undrar varför jag inte kommit på dem förut och vart de egentligen har gömt sig alla de gångerna jag sätter mig ner och försöker tvinga fram en bra text men ger upp efter några rader. Igår skrev jag alltså en sån och det är bara de två sista raderna som vägrar komma, men det vet jag att de gör så småningom och då kommer de kännas lika självklara som resten av texten. Nu önskar jag att jag var grym på elgitarr och piano så att jag kunde spela den som den förtjänar också...

Hemmafredag

Det är fredag och jag är hemma och har förkastat planerna på att gå ut. Dels för att jag är ruskigt trött och nånting hände med telefonmejlkommunikationen mig och Helga emellan som gjorde att mejl inte kom fram, och dels för att jag håller på och skriver en låt. Det var kanske ett halvår sen jag skrev en låt sist och den här verkar lovande!

Bättre än glass!

Jag cyklar till affären och handlar. Den stora affären som ligger vid stationen, men som nu har flyttat lite längre bort så man inte orkar åka dit om man inte måste ha exempelvis ett storpack ansiktsservetter. Köper en glass till mig själv också som jag tänker äta upp när jag kommer hem. Tanten i kassan frågar om jag vill ha lite torris till glassen. "What the...?" tänker jag, men säger "Ja, tack!". Hon ger mig en polett som jag stoppar i en liten maskin som spottar ut lite torr is som jag sedan häller över i en liten plastpåse och slänger in med glassen. Sen cyklar jag hem, packar upp allting, slänger glassen i frysen och när jag inser att jag håller en liten plastpåse med torris i handen flinar jag från öra till öra.

Riva, riva, riva. På med vattenkranen. I med vatten i plastpåsen. Yaaaay!!! Mystisk röööök!!! Jag svär, jag har roligt åt det i minst en kvart (och jag skulle haft roligt mycket längre än så om det inte vore för att isen smälte). Och sen ler jag ännu mer när jag inser att det är Halloween om inte alltför länge. Undrar om man kan köpa bara torris i affären?

Let's 勉強！

Andra dagen helt för mig själv. Fantastiskt. Nu när det är höst och skolstartstider har jag börjat fundera på om jag ska kolla upp den där skolan som Ponchan gick på när han jobbade här och kanske kicka upp mitt japanskapluggande en nivå. Tänk vad mycket bättre min japanska skulle bli. Och i kombination med all japanska jag lär mig i sociala sammanhang (efter Alcatraz E.R har jag lagt till "vulgär/billig", "slampa" och "horbock" till mitt vokabulär) skulle jag kunna få ett högst användbart ordförråd... Och det är ju tamejfan lika bra att plugga japanska ordentligt nu när jag ändå är här!

Skolstart

Första skoldagen. Första dagen på länge som jag varit ensam hemma och kunnat slappna av. Äta frukost en timme. Bada. Städa lite utan att det kommer nån och virvlar omkring allting fem sekunder senare... det var skönt.

Sen kommer grabbarna hem från skolan. Fixa mellanmål, prata om deras nya klasser och nya lärare, säga åt dem att plocka upp i sina rum. Lillebrorsan plockar lite i jättelådan som han har under sängen, en utklädningslåda och hittar nåt med vita volanger. "Ja! Rim, kolla här!" säger han medan han ler lite busigt. Drar fram en vit volangkjol ihopsydd med ett svart linne som han med viss svårighet sätter på sig. Han blir jättefin. Och den har han sen hela kvällen fram tills det är läggdags och han måste sätta på sig sin pyjamas. Och jag tänker: "Det är himla synd att pojkar inte brukar ha kjol, för han var väldigt fin i den."

Meh!

Alltså om ingen någonsin reagerar på långa, fina, genomarbetade inlägg som det här nedan, så kommer jag i fortsättningen bara skriva om tråkiga saker: Vädret, mitt jobb som au pair, vädret och ibland kanske krydda till det lite med vad jag har ätit till lunch...

Alcatraz E.R.

Jag träffar Helga, en IKEA-brud som jag nyligen lärt känna, i Shibuya. Vi ska ut och käka med ett par (pojk-)japaner som vi inte känner så väl i sann "främlingar är bara vänner som du inte har träffat än"-anda. För det är så lätt och inte speciellt konstigt alls... för mig i alla fall.

Det börjar bra. Hälsningsfraser och kom så går vi. Men stället vi ska till är stängt och grabbarna drar med oss till nåt som heter Alcatraz E.R istället. Jag har aldrig varit där förut, men ni kan ju gissa. Fängelse och sjukhus samtidigt. Tryck på knappen med din blodgrupp för att öppna dörren, handfängsel, jättesprutor och "Vad har sällskapet för sjukdom då?"



Vi enas alla om att vi är knasiga i huudet.

Jag och Helga beställer in Dr. Vadhannuhettes Love Potion och blir kära i varandra. En av killarna beställer in en drink som måste pumpas ut i glaset i en slang... Servitriserna och servitörerna går runt i sjukhuskläder. Vi dricker våra konstiga drinkar och allt är liksom... trevligt. Grabbarna gör sitt bästa för att prata engelska, jag och Helga gör vårt bästa för att prata japanska - trevligt. Eller som det också kallas: Lugnet Före Stormen.

Jag vet inte om det är så att just de här två pojkarna är otroligt lättpåverkade, men efter kanske 20 minuter börjar det poppa upp lite snusk av typen "Vad heter kuk på svenska?" Jag och Helga tittar på varandra. Vi fattar precis vartåt det här kommer leda men låter dem hållas och gör vårt bästa för att översätta de vanligaste könsorden. Begreppet "fyllekåt" får de också lära sig. Men snart, mycket snart spinner det liksom ur kontroll. "Are you orgie?!" frågar den ene av dem när vi har lärt dem ordet "orgie" och skrattar som en hyena. Och det hela är så prepubertalt att vi inte riktigt vet vart vi ska ta vägen. Jag och Helga utbyter "Vad fan är det här för något?!"-blickar och det hela når sin kulmen när orgie-pojken frågar om jag vet vad bröst är (på japanska) och sedan frågar om jag har några, för att sekunden därpå närapå skratta ihjäl sig. Mycket svenska svordomar och okvädningsord flyger över bordet (mellan mig och Helga alltså) och vi börjar fundera på hur vi ska kunna dumpa de irriterande pojkarna. Först hämnas vi genom att lära dem Martins "Nej, nej, nej, akta skitan. Det går inte!" (いつもありがとうMartinさん）och lura dem att "Akta skitan" betyder "Jag är oskuld" vilket de båda envisas med att hävda att de är. Vi skrattar rått och länge när Yusuke kämpar med att uttala "akta skitan". Det, i kombination med att han faktiskt tror att det betyder jag är oskuld... tja, jag och Helga skrattar också som hyenor.

Sen säger vi att vi måste hinna med sista tåget (som de envisas med att följa efter oss till), och går ner för trappan till tågen och kommer på nåt mystiskt sätt upp någon annanstans och går på klubb för att försöka bli av med eftersmaken av "Are you orgie?"

Och läxan då? Riktigt snygg-coola japaner är inte nödvändigtvis roliga att umgås med.



"Hej, jag är snygg/cool och har fantastiskt täckande solbrillor på mig inomhus... när det är mörkt."




"I am akta skitan."

*bliiip*

Jag har precis langat ut länken till min blogg till någon jag inte träffat på länge och får för mig att läsa igenom några av mina senaste inlägg. Fy faaan... Stavfel och upprepningar och bara konstigt formulerade meningar. När jag går in och rättar stavfelen och uppdaterar blogger står det fortfarande fel när sidan visas, men rätt när jag går in i bloggers edit-mode. Kukblogger...

Mina läsare kan ju ha i åtanke att jag vanligtvis skriver som en kratta när jag är lite på lyset. Det är med andra ord ett under att man ens kan traggla sig igenom ett enda av mina inlägg...

Förresten har det hänt något märkligt i mitt huvud. Jag har fått en så oemotståndlig lust att använda könsord och annat som prefix. Det kanske är en naturlig reaktion av att jag umgås så mycket med barn... Lågstadiefröknar måste ju låta som värsta sortens sjömän när de är lediga (för alla i hela världen funkar precis som jag)...

No worries

Ok. bilden ovan är på bordet intill mig på New York Cafe i Shibuya. Här och var sitter det folk och knappar på sina bärbara datorer, själv sitter jag och spelar DS. Ok, vi leker en liten lek. Den heter: Var är killen som hör till datorn? (Svar längre ner...)











Jo, mina vänner: Han gick på toa. Reste sig upp, lämnade sin dator, ångrade sig, vände och pluggade in sin mp3-spelare på laddning, och sen gick han. Helt förvissad om att allt skulle ligga kvar när han kom tillbaka. Och det gjorde det naturligtvis. Vad annars?

Jag vaknar av att Lillebrorsan smugit sig in i mitt rum (som han gjort de senaste fyra dagarna), eller egentligen är det hans rum som jag lånar tills luftkonditoneringen är fixad, och ställer en ringklocka åt mig som ringer en minut senare. Klockan är 12:30 minst, men jag är långt ifrån utsövd.

Men om vi backar lite...

Jag och Emilie knallar upp och in i Lovehotel Hill (även kallad Dogenzaka) i Shibuya till gatan där Club Asia har planterat en drös klubbar intill varandra och efter lite velande knallar vi in på samma klubb som förra gången, den med alla lejonmanar. Samma snygga människa som förra gången ger oss rabatt från 3000 till 1000 yen (inklusive en drink), och det är lite svårt att motstå.

Klubben är smockfull (härligt uttryck,"smockfull") av pojkar (och flickor) i de mest fantastiska frisyrer och det är alltså Rave. Här och var dansas det ParaPara med likgiltiga miner (de är för coola för att bry sig), och om man tittar tillräckligt länge ser det ut som om någon har gett en flygvärdinna speed innan hon ska demonstrera vart nödutgångarna finns. Vid fyra-fem-tiden har vi dock tröttnat lite och går ut och sätter oss utanför klubben. Det dröjer inte jättelänge innan det kommer fram ett par grabbar och ska öva sin hackiga engelska, men de är trevliga. Jag har lyckats bli vrålhungrig och jag struntar i hela historien med gyudon och hoppar direkt till att vi (jag, Emelie, och de tre grabbarna) hamnar på en izakaya, beställer in vansinnigt mycket mat och de pratar engelska med oss och blir barnsligt förtjusta när de lyckas slänga ur sig uttryck som "[blablabla bla], I think." och det är faktiskt lite bedårande. En av dem ser ut som en katt och läspar också. Ville bara säga det.

Tågtrött

Nästan, men inte riktigt så här trött, var jag också för en halvtimme sen när jag satt på första tåget hem. Jag har varit ute i Shibuya med Emilie igen. Fy fan vad roligt det var! Jag kanske orkar blogga om det när jag vaknar om några timmar...

OBS! Endast för nyfikna.

Läser det här och skrattar. Jag har vant mig vid idiotin.


(Åååååh, vad jobbigt, nu måste ni klicka på länkarna för att ta reda på vad jag menar... Jag hatar när folk gör så!)

Kärlek+Attraktion=Sex.

Jag brukar inte orka kommentera artiklar och dylikt, men den här gången, den här gången vänner, kan jag inte hålla mig! Marie-Louise Ekholm förfäras över ungdomarna. "Jag tycker att det blivit för slapp attityd till sex, nu finns de till exempel så kallade 'knullkompisar', säger hon." i en artikel i Aftonbladet.se Vaddå nu? Nu?! Som i just nu, as we speak?

Tillåt mig att skratta rått och hjärtligt.

Hon tar avstånd från termen "knullkompis", en relation där man har sex med någon man inte har en kärleksrelation till. "Det är inte min term." markerar hon. Ja, ve och fasa! Tänk om folk hade sex med varandra bara för att det var kul?! Hur skulle världen då se ut? (Eller Marie-Louise kanske föredrar lite "bara-sex"-sex med bekanta, eller rentav fiender istället för kompisar?)

Det Marie-Louise Ekholm egentligen är bekymrad över är att könssjukdomarna ökat bland unga och där kan jag ju faktiskt skymta ett riktigt problem. Men istället för att vilja att kidsen skärper sig och börjar använda kondomer hoppar hon på knullkompisarna. Allt är deras fel och om jag bara ojjar mig tillräckligt mycket kommer ungdomarna skärpa sig och sluta ha sex helt och hållet. Shyeah right. Lycka till med det.

Bara lite bilder...

Notera den coola, rosa bågens backspegel.

Såklart!!!

Som jag har förvånats och förundrats över japanernas tvångsmässiga portionsförpackande av saker och ting. Tuggummin, kakor, allt möjligt förpackas först i en stor förpackning och sedan var för sig så att varje förpackning lämnar efter sig en hel hög med sopor. Varför? Varför? Varför?

Det finns ett svar och det är logiskt som fan!

Fukten!!! Fukten, människor, fukten! Det är klart att de måste portionsförpacka kakorna, för öppnar du ett kakpaket, äter tre kakor och ställer in paketet i skåpet får du slänga de andra kakorna rätt snart. Nog för att det är lite orealistiskt... det finns väl ingen som öppnar ett kakpaket utan att äta upp det, eller?

Jävla långa sommarlov

Nu jävlar. Nu stormtrivs jag igen! Vi hade det lite ruffigt ett tag, jag och mitt Tokyo, men nu är jag alltså back on track. Det går lite upp och ner ibland.

Nu är det back to work som gäller och ni får fan ta och ursäkta, det kommer inte hända så mycket roligt i bloggen. Jag hänger med barn liksom... Ser fram emot skolstarten när jag får göra vad jag vill på dagarna igen. Bara en sån sak som att ta en promenad eller cykla iväg till nåt trevligt ställe...

Fast min cykel är lite konstig nu. Den säger dunk/klonk om ena hjulet. Kanske måste byta nånting där, jag har ingen koll på cyklar, men det känns som om cyklar mer ska säga svisch om hjulen. Äh, nu orkar jag inte blogga mer...

Hörde förresten att det äntligen blivit varmt därhemma. Hurra!

Leeeeediiiiiig!

Jag har varit ledig. Kidsen på läger och Papa-san ute och seglar. Jag har solat, badat och umgåtts helt vansinnigt mycket med vänner.

Jag kommer inte någonsin hinna blogga ikapp för den här helgen, men jag kan berätta att jag har haft fantastiskt trevligt. Och dessutom fått se på äkta axercise. Axe och Mtv har en bar på stranden i Kamakura och om man har tur kommer det små brudar och kör lite axercise. Typ aerobics med spray-relaterade rörelser. Påhittigt.

"Vad jobbar du med då?"

"Asså, jag är axerciser på strandbaren i Kamakura..."

Rumble Babys

Idag är en sån dag, ni vet. Ledig för första kvällen på länge, men polaren man skulle kolla på film med har ställt in utan förklaring och är okontaktbar, precis som resten av världen. Ledig, men ingen att umgås med. Jag roar mig med att åka till Shimokita för att köpa ett par nördromantiska glasögon, bara det att jag hittar ett par som är snyggare än de jag såg förra gången och plötsligt blir jag osäker på om jag ska köpa några alls... så jag stosar runt lite i affärer och tänker till slut att jag borde strosa i Shibuya istället, men precis innan jag kommer till stationen får jag en flyer av en ivrig ung kille. Hans band ska spela en 100 m bort om en halvtimme och jag borde komma om jag inte har nåt för mig. Först tänker jag skita i det, men sen tänker jag att jag faktiskt inte har något för mig och hey, vem vet, det kan bli kul!

Jag hittar till stället relativt lätt men tvekar lite när jag står utanför, men så öppnas dörren och en våg av rock når mina öron och får mig att bestämma mig för att gå in trots allt. När jag kommer in inser jag att dörren, som vid närmare inspektion visar sig vara en decimeter tjock, är en utmärkt ljuddämpare. Och jag ser också att bandet är nästan lika många som publiken! Tre stycken alltså... och vi i publiken är fyra. Yey.

Om inte ljudnivån hade varit så öronbedövande hade jag kanske stannat mer än en kvart. Kanske. Om inte annat för att kunna fråga dem hur de tänkte när de stavade sitt bandnamn som de gjorde. Rumble Babys... rumble babys... hmmm.....

Rumble Babys:


Och en fjärdedel av publiken:

Well, is it?

Tog med grabbarnas kusiner på karaoke igår efter middagen med familjerna i Shibuya. Stackars brudarna (kusinerna alltså) höll på att åka hem utan att ha sjungt karaoke. Jag har aldrig varit på karaoke med bara tjejer förut, bara ljusa röster! De verkade ha roligt i alla fall och på vägen till stationen går den här killen förbi oss. Och jag säger till honom (fast mest till kusinerna) på svenska "Men hörrdu, kan inte du stanna lite så jag får ta kort på dig och din T-shirt!?" Sen säger jag det till honom på japanska (På svenska var bara för att öve lite, samla lite mod) och han stannar och poserar glatt!




När han och hans kompisar vänder sig om och går framför oss mot Shibuya Crossing kan jag inte låta bli att plocka fram kameran igen och ta kort på hans kompis T-shirt också. Fina, fina japaner med knasiga T-shirts, ni förgyller alltid min dag när jag får syn på er!



Jag och Julia, kompis till grabbarnas ena kusin som också är här och hälsar på, stormar ett annat karaokerum på vägen ut. Japanerna som sitter därinne blir först förvånade och sen vinkar de glatt in oss. "Kom och sjung med oss!" insisterar de, och hade vi haft tid så skulle vi nog gjort det, men vi ska precis gå så vi hinner bara säga hej. Nästa gång ska jag storma andras karaokerum när det är gott om tid kvar så att man hinner prata lite med de som sitter därinne!

Coldstone Creamery

Heter glasstället där de sjunger för en. De ska tydligen finnas lite här och var, men det jag var på låg i Queens square vid Minato Mirai-stationen.

Je t'en prie!

Papa-san, låt bli att läsa min blogg.

Ungefär så här trevligt har man i Okinawa:

Besvikelsen över att Papa-san outade min blogg har börjat lägga sig. Kanske har kidsen redan försökt hitta den, men mötts av en stängd sida som kräver lösenord (precis som så många andra igår) och gett upp. Vi får se hur det blir...

Och nu över till ett annat ämne. Edo ska åka hem till Sverige imorgon och därför blir det såklart träffas på izakaya och skåla med alla som vill säga "hejdå". Det blir en izakaya i Shinjuku med Okinawatema och i princip all mat som beställs in har jag aldrig smakat förut. Vad sägs om till exempel det här:



Vad kan det tänkas vara, tro? Det är såklart sjögräs, som allting annat! Jättekonstigt sjögräs som doppas i soja och sen stoppas i munnen och de där bubblorna sprängs mellan tänderna och sjögräset smakar lite syrligt. Gott är det i alla fall. Och kontentan är att jag har sådär vansinnigt trevligt, precis som jag alltid vill att ni ska tro att jag har. Träffar massa folk jag inte sett på länge (Rino, Haruka, Chinatsu, Kenji(!), Bin-kun och såklart Edo...) och dricker en massa öl, som jag inte heller gjort på länge, och mest... har det gött.

Och bara för att kvällen ska bli extra fantastisk klarar jag mig förbi ett ställe i "Trauma Center - Under the Knife", som jag fastnade på innan jag kom till Japan, när jag sitter på sista tåget hem och salongsberusad spelar på mitt Nintendo DS.

Faux pas

Jag sitter i köket och pillar lite i Photoshop för att äntligen fixa till texten över bloggen som flyttar sig beroende på hur stort fönster man öppnar bloggen i, för att undvika att sitta i mitt varma rum i onödan. Lillkillen kommer ner och frågar vad jag gör och jag säger att jag fixar lite på min hemsida. "Har du en hemsida?!" skriker han i örat på mig. "Ja..." svarar jag. "Vad handlar den om? Hur kommer man dit?! Kan alla gå in på den?!" "Njee..." säger jag i ett försök att avvärja frågorna och för att jag inte vill att grabbarna i hushållet läser min blogg. "Är det sådär med lösenord?" frågar han, och jag ljuger och svarar att det är det bara för att han ska sluta fråga.

Fem minuter senare kommer Papa-san, som har hört alltihop, in till köket och säger flinandes: "Om man söker på 'Rim' och 'Yellow Tokyo' kommer man till Rims blogg!" och trots att jag sitter kvar på stolen i köket får jag en känsla av att jag faller. Det är en väldigt surrealistisk känsla att höra sig själv konstatera: "Men då tar jag bort bloggen." Och jag menar det. Mitt blod kokar och jag undrar lite vad det är som får en vuxen man att bete sig som... jag vet inte... det hela känns så "mellanstadiet" på något sätt. Taskigt liksom.

Och visst kan man argumentera att bloggen ju trots allt är offentlig, det finns ju de som har hittat hit genom att googla på både det ena och det andra, men de flesta som läser den är såna som jag själv har lämnat ut adressen till. Min mamma, till exempel, vet inte om att jag bloggar eftersom jag inte ville behöva anpassa innehållet efter henne. Och nu har jag Papa-san, och eventuellt två barn, som läsare (även om jag misstänkte att Papa-san läste bloggen sporadiskt redan innan). Jag svär mig härmed fri från ansvar. Den här bloggen är inte skriven vare sig för barn eller Papa-san och kommer inte heller anpassas efter deras ögon.

Och känner man sig träffad av det här inlägget gör man bäst i att låtsas som ingenting nästa gång man ser mig i ögonen. Och kan man inte låta bli att kommentera bloggens innehåll hänvisar jag vänligt till kommentarfunktionen.

Mitt tropiska rum

Hahaha, min luftkonditionering är paj.

Och jag bor på vinden.

Och det är 30 grader ute (på natten också).

I natt upptäckte jag att det går att sova ändå. Bara man har en handduk att torka bort svetten (eller var det tårar?) i ansiktet med lite då och då...

Skrivkramp och annat

Det kanske är för att jag har lagt ner läsandet av bloggar lite som jag inte skriver så mycket själv. Jag vet inte riktigt när det hände, men innan jag åkte ifrån Tokyo hem till sverige bestämde jag att det nog fick taggas ner lite på skärmtiden. Jag satt nog minst en timme om dagen och läste olika bloggar. Kollade bloggar flera gånger om dagen för att se om någon skrivit nåt nytt, läste lite aftonbladet, bloggade lite själv, snackade med folk därhemma och till slut blev det för mycket.

Men nu är det snudd på skrivkramp i bloggen och det visar sig i kommetarerna också. Jag skriver inte kommentarer i andras bloggar längre. Ibland så skriver jag något men bestämmer mig för att det är tråkigt och intetsägande och låter bli att skicka iväg det. För tänk om någon skulle få för sig att jag är tråkig och intetsägande! Ve och fasa! Idag har jag låtit bli att skicka kommentarer till Ozzys och Lenas bloggar.

För er som inte märkt nåt ännu är det mycket existensiella "vad-är-poängen"-funderingar som virvlar omkring i luften. Det känns som om jag blivit lite ihålig och allting verkar eka lite falskt mot väggarna. Det går säkert över i sinom tid. Det verkar som om jag, nu när jag lever ett av mina levnadsöden (bo i Japan), och det är på väg mot sitt slut, har kommit tillbaka till nåt slags sökande efter mening, efter nästa levnadsöde, och det är skitirriterande kan jag tala om. Men säkert nödvändigt och bla bla blalalhala. Nu ska jag gå och uppfylla lite mer levnadsöde och se om jag kan lära mig spela min låt på piano!

Känslor

Jag vill skriva om onsen och hur trevligt det var att bada, trots att det inte är lika skönt när det ändå är så varmt i luften som det är nu, och att det sen har varit väldigt roligt att sitta i pyjamasliknande onsenkläder med Papa-san, grabbarna, deras kusiner och kusinernas pappa och äta en massa smårätter, men jag orkar inte. Jag börjar skriva ett inlägg, men kommer mig inte för att fortsätta. Jag har ju redan skrivit om onsen förut. Onsen är onsen... liksom.

Men sen tycker jag att det är lite synd att den här bloggen uteslutande handlar om nya upplevelser och tokerier och nästan aldrig om... "känslor" tänkte jag skriva, men sen valde jag att censurera mig, eftersom just ordet "känslor" ger associationer till högstadiet och känns som ett otroligt töntigt ord.

Och jag tänker att jag, med mitt självcensurerande, målar upp en bild av ett Tokyo som är fullt av fart, aldrig tråkigt, alltid exotiskt, men så är det ju faktiskt inte. Speciellt inte nu. Nu när jag sitter här och det känns som om jag blivit suddig i konturerna. Det känns som om jag har tappat bort mig själv precis utom räckhåll... om jag bara sträcker mig en liten bit till så är jag säker på att jag hittar mig själv igen men jag når inte riktigt...

Och allt är Lenas fel. Hon skriver så rent och rått om sina känslor och intryck att jag sällan läser hennes blogg utan att känna mig berörd. Kanske för att hon ofta sätter ord på just de känslor som jag väljer att censurera bort inför andra. Det krävs en del mod för det! (Ärligheten alltså, inte censuren.)

Vilket udda och otypiskt inlägg det här blev. Och jag som läst nånstans att man inte ska bryta sin bloggstil för mycket, för då kan ens läsare känna sig obekväma. Konstigt hur det ibland fastnar saker i huvudet på en som man läst "nånstans" och som man sedan tar för sanningar...

O-keeej...

En helt ny väääärld...

Jag är rätt distraherad i mitt bloggande. Annars hade jag ju bloggat om det här redan förra veckan när det hände:

Jag tar med kidsen till Build-a- Bear i Yokohama och nånstans i ett köpcenter går vi in på ett glasställe (jag har glömt vad det heter) där de "gör" glassen åt dig. Du får välja en glassmak och tre tillbehör: frukt, bär, nötter, choklad, kakor... vad du vill!!! Sen slevar de upp din glass på ett bord, krossar det som behöver krossas av tillbehören och knådar in det med spatlar. Som om inte detta är nog (när jag dör är detta min himmel...) så ropar tjejen som tagit min beställning namnet på min glass "Strawberry/banana rendevous" till de som knådar och då svarar de 5-7 andra anställda med ett likadant rop "STRAWBERRY/BANANA RENDEVOUS!" (inget ovanligt så här långt) men sen börjar de sjunga! Och de sjunger en sång om min glass!!!! En glad liten snabb sång om vad glassen innehåller (jordgubbsglass, jordgubbar, banan, krossad vit choklad och kaksmulor) och sen slutar sången med ett "strawberry banana lallala rendevoooous!" Jag har aldrig i hela mitt liv varit på ett ställe där pesonalen sjunger om glass, eller någonting annat de säljer. Och här gör de det med sån glädje och inlevelse! Jag fattar inte...! Men det gör mig lycklig. Väldigt, väldigt lycklig.

En stor plåga framför många små?

Under natten hör jag två gånger vad som kan vara världens minsta mygga surra förbi mitt öra. Dess surr låter som ett högfrekvent pip och jag viftar bort den och fortsätter sova. När jag vaknar någr timmar senare har jag åtta färska myggbett.

Eftersom myggan är pytteliten blir myggbetten bara normalstora. Jag blev myggbiten en enda gång när jag var i Sverige men det myggbettet fick en diameter på 10 cm och blev så småningom lila. Och nu när jag tittar efter har jag fortfarande en mörk ring kvar som märke på fotleden. Ser ut som om jag är smutsig där jag blev biten. Nej, jag föredrar nog att ha flera små myggbett framför att ha ett som ser ut som om det kommer sprida sig och så småningom döda mig - även om ett av dem sitter på fotsulan.