1000 prioriteringspoäng till mig!

Jag segade, och städade, hemma så pass länge att det blev för sent att åka till stranden.

I stället shoppade jag närapå ihjäl mig i Causeway Bay.

För att sedan nästan äta ihjäl mig.

Imorgon, däremot, blir det stranden hela dagen.

Är inte det fantastiskt prioriterat, så säg?

Och nu tänker jag banne mig sova ihjäl mig.

Så nära...

Går ut och tar en drink på "CLOUDNINE" i TST tillsammans med två brudar, varav en är den charmiga husflatan på H&M. Det är hon som lärt mig svära i var och varannan mening på kantonesiska.

En ensam australienare frågar om han får slå sig ner hos oss och sätter sig vid mig. Han ska vara här i två dagar för att förnya sitt visum berättar han. Och jag försöker, gott folk, jag lovar att jag försöker, vara sådär lagom rolig som man kan vara med främlingar för jag vet hur jävla segt det kan vara att resa ensam till ställen man egentligen inte är sugen på att vara i, men mannen är ett komplett miffo. Han berättar att i Kina minsann, där han bor, där är det annorlunda. Bättre. Tydligen. Och så gnäller han på att det inte finns nåt kul att göra i Hong Kong. Och kommenterar tystnaden när det blir tyst, sådär som det kan bli när man är ute med vänner och är avslappnad.

Man kan säga att grabben, som är i 30-årsåldern, allmänt drar ner stämningen. Speciellt för min del eftersom han fått för sig att jag är nån slags bundsförvant i misären som är hans liv. Till slut säger jag åt honom att vi ingalunda förbundit oss att underhålla honom på något sätt bara för att han får sitta med oss. När han efter en stunds kontemplerande säger åt mig att sluta leka med mitt sugrör, blir jag så ilsken att jag ber honom dra. Komma här och försöka bestämma över mig. Internt får jag användning för ALLA svordomar och förolämpningar jag lärt mig på kantonesiska hittills och några fler på engelska när människan inte gör någon ansats till att försvinna.

När han äntligen gått ber jag husflatan lära mig hur man säger "Hjälp mig!" på kantonesiska. "Gao" säger hon. "Gao" säger jag. Men jag intonerar fel och lyckas säga "kuk" i stället. Brudarna skrattar och jag säger "Det är ta mig fan inte roligt!" på kantoneiska. "Joho. Jätteroligt!" skrattar brudarna. "Inte roligt!!!" säger jag. Fast jag betonar galet igen och säger "Diarré!!!" istället. Gott folk, jag har tourettes. På kantonesiska.

Prioritera rätt

Världens väder.

Världens kanske stökigaste lägenhet.

Strand eller städa?

Strand eller städa?

Strand eller städa?

Man kan ju uppenbarligen inte stå inomhus och diska när solen skiner som om den fick betalt för det... Det förstår ju vemsomhelst.

Så om jag lämnar in lite tvätt till tvätteriet här nedanför kan jag nog dra till stranden utan dåligt samvete. Jo. Så får det bli. 

Bläää

Alla Hong Kong-bor jag hittills haft nöjet att dela en måltid med har, utan undantag, inte haft några som helst problem med att vare sig prata med munnen full med mat eller tugga med öppen mun.

Det är konstigt. För det är ju skitäckligt.

Tycker inte alla det!?

Sen har de inte heller några problem med att rapa högt och ljudligt lite när som helst heller. Det är inte alls lika äckligt som att tugga med öppen mun dock.

Snälla, säg vad du heter i förnamn...

Var ute och käkade i med kollegor på Lawry's i Lee Gardens som ligger i Causeway Bay. Det är ett bra ställe om man gillar kött. För oss som inte är jätteförtjusta i kött finns det annat som roar... till exempel att det på en av servitörernas namnbrickor står "Mr. Man".

Han borde bli ihop med Barbie Ho.

Undrar vad de skulle döpa sina barn till....

Fine...

Ok, så ni läser. Och ni är lata.

Men det är ta mig fan inte kul att sätta sig ner och skriva inlägg efter inlägg utan att få någon som helst respons. Och nu när ni vet det kan vi gå vidare...

...men skit i't då!

Här bloggar en röven av sig, och för vaddå?

Ingenting! Inte en enda sketen kommentar.

Kanske dags att lägga ner. Det verkar ju inte som om det är någon som läser ändå.

Papegojprincipen

Nu har jag lärt mig säga "Det är fördjävla varmt!" på kantonesiska också. Det är bra. Användbart.

Allt jag lärt mig hittills har jag lärt mig enligt "copy & paste"-principen eller papegojprincipen. Ibland slår den dock lite slint. Som när jag var och käkade dim sum med kollegorna och skulle lära mig säga "litet knyte". Ett felplacerat "e"-ljud gjorde att det blev "liten bajs" i stället. Folk skrattade ihjäl sig. 

Skönt att veta att kiss- & bajshumor går hem även i Hong Kong.

Why, Jackie? Why?!

Alltså, någon borde tala om för Jackie Chan att han inte ska göra reklam för medel mot håravfall på tv. Eller åtminstone kräva att han ska få slåss sådär snyggt mot nånting samtidigt som han gör det. Så att inte fansen blir besvikna.

Jag=värmetålig

Det är 30 graders temperaturskillnad mot Göteborg nu. Visserligen är det tidig morgon i Göteborg medan Hong Kong redan har kommit halvvägs igenom dagen, men ändå.

Jag klär mig i jeans och långärmad tröja med väst, dagen till ära, och går ut i den 32-gradiga värmen och tycker att det är "lite varmt". Inget mer. Anpassningsbar är man minsann.

Nu går det inte att förneka längre...

Jag är nog lite kär i Hong Kong. 

Faktiskt.

Gitarrlektion!!!

Jag har haft min första gitarrlektion i Hong Kong.

Nivån på mitt gitarrspelande har hittills varit snäppet över "förfärlig".

Efter en entimmes lektion får jag pekat ut hur mycket fel jag gör mest hela tiden, inser hur mycket av Gehörs- och musiklärakurserna på gymnasiet jag förträngt. Ett VG i GeMu betyder tydigen inte ett skvatt sådär fyra-fem år senare. Och trots att jag känner mig aningen dum i huvudet under ungefär hela lektionen så är jag skitnöjd när jag går därifrån. Jag blir så jävla nöjd och glad av att Lära Mig Saker. Att misslyckas gång på gång på gång för att sedan långsamt bli bättre tills man en dag upptäcker att man inte misslyckas längre. Och att sen kunna skratta åt hur svårt man tyckte det var i början. Jag älskar sånt!

Långledig

Eftersom jag har tre lediga dagar på raken hade jag tänkt tillbringa åtminstone en av dem här:

Men så blir det tyfon.

Jag för min del fattar inte varför Hong Kongtyfoner inte kan vara lite mer som Tokyotyfoner. 

I Tokyo

Dagen före tyfon: Regn och blåst.

Tyfondag: Mer regn och blåst. Ingen bryr sig. Folk cyklar till jobbet med genomskinliga paraplyer i händerna.

Dagen efter tyfon: Fantastiskt väder, strålande sol! Alla drar till stranden.

I Hong Kong

Dagen före tyfon: Grått och lite blåsigt.

Tyfondag: Blåst, blåst, blåst och lite regn. Alla stannar hemma.

Dagen efter tyfon: Mer blåst. Allt är grått och tråkigt. Ingen drar till stranden.

Det blåser...

Och så är det stanna-hemma tyfonvarning igen. 

På min lediga dag. 

Jag borde få en extra dag ledig!

En "det-var-ju-synd-att-det-vart-tyfonvarning-på-din-lediga-dag"-ledig dag.

Så det så!

Alltså ursäkta...

...men jag vill också bo på 15:e våningen i en gammal skitig fabrik med mitt band som jag kan spela med till 04 på morgonen för att sedan kunna gå upp på taket och tjuvröka samtidigt som man tittar ut över staden. Litegrann i alla fall...

Love!

Jag har inte din mejladress. Mejla mig istället på tokyostyle(a)gmail.com.

Ny upptäckt

Jag har skräp-tv!

Varvat gitarr, tangentbord och tv hela dagen.

Jag röstar för att maximal kaloriförbränning hädanefter bör ske medelst fingerövningar.

Saker jag lärt mig säga på kantonesiska...

"Jag är hungrig!"

"Jag är mätt."

"Skynda på för helvete!"

"Du är ju dum!"

"En öl tack."

"Det är för fan inte roligt!!!"

"En miljon."

"Jäpp, jäpp, jäpp."

"Du är skitjobbig. Stick!"

Och sist med inte minst (med ett uttal jag sett till att slipa ordentligt):

"Jag pratar inte kantonesiska."

Frustrerande

Jag har en gitarr.

Men alla låtar jag nånsin skrivit är i Sverige.

Så nu har jag två val.

Sitta och klura ut hur de lät

eller skriva helt nya...

Skriva nya är i och för sig inte så dumt...

Kanske skulle göra ett försök.

Om inte...

Om inte Candy hade ställt in vår träff igår hade jag nog inte sms:at min kollega och undrat vart man kunde få tag på en billig gitarr i stan. Han hade inte erbjudit sig att möta mig i Mong Kok för att ta med mig till en musikaffär. Jag hade inte hittat en helt ok gitarr för knappa 400 pix som jag hade köpt och som sedan han och trummisen i hans band insisterat på att bära omkring åt mig hela eftermiddagen i värmen. Vi hade inte snurrat runt i Mong Kok i värmen en stund och bestämt oss för att släppa av gitarren hemma hos mig.



Det hade inte resulterat i att vi råkade stanna kvar i min låtsaslägenhet nån timme och spela en massa på min nya skruttiga gitarr samtidigt som vi åt mangotårta. Sen hade vi inte gett oss av till TST och druckit öl och snackat tusen mycket skit och allmänt haft det bra som fan.

Tack Candy!

Jag och Stålmannen i Lan Kwai Fong

Det är inte skepticism, det är beundran jag har i blicken.

Kolla Stålmannens röntgensyn när han klär av fotografen med blicken!

Om ni undrar...

...varför det inte bloggas nåt särskilt just nu är det för att jag är ute och partajar med Stålis.

Bildbevis bloggas upp så snart jag slutat se i kors av trötthet.

Nu ska jag se hur många Z:n jag kan få ur mig innan jag ska möta Candy på stan imorgon.

Vad kan man stoppa i en skokartong?

Surfar in på IKEAs hemsida och klickar runt lite.
Måste ju hålla mig á jour med vad som står till buds nu när jag snart* ska sluta bo på hotell.
Efter en stund får jag småpanik över det oöverblickbara som står framför mig.
Jag har aldrig förr behövt inreda en lägenhet från scratch. Det är ju en miljon små, små grejer, för att inte nämna ett antal stora, som måste inhandlas till ett helt nytt hem.
Efter en stund kommer jag på att det bara är dumt med småpanik eftersom jag inte ens har någonstans att bo än.
I stället övergår jag till normalpanik... eftersom jag inte har någonstans att bo. Än.

Surfar runt lite efter ställen att bo på. Och jag ska antagligen bo i någonting som ser ut ungefär så här. På 15 kvadratmeter*.

Det ryms ingen inredningspanik på 15 kvadratmeter i alla fall.

*Om ungefär fem månader. Jag är tidigt ute.

** Förhoppningsvis ska jag bo lite större än så... Kanske....Ja, törs jag säga 19 kvadrat...?

Månkaka

I helgen var det "mid-autumn festival". En nödvändig festival som firast vid höstdagsjämning. Nödvändig för att det utan den skulle vara omöjligt att gissa att det blivit höst.

I festivalfirandet ingår att tända massa lanternor och äta månkakor som vars densitet är högre än blyns. Inuti det tunna skalet är det en tjock gegga, till exempel lotusfröpasta, och en liten äggula som ska symbolisera månen. Jag fick i mig en halv sån här (och då hade de en diameter på en 5 cm ungefär) innan det kändes som om jag knappt skulle kunna resa mig upp. Men det är väl inte mer än rätt med tanke på hur många kalorier de måste innehålla. Själv firade jag mid-autumn festivalen genom att springa runt och svinga en liten vit pappkanin omkring mig och ropa att det var en mördarkanin. Det var jävligt roligt för alla inblandade. Förutom för kaninen. Den dog.

Tack och lov för IKEA!

(Knaster, knaster.
Kras.
Smul, smul, smul.)

Mmm, knäckebröd!

Fruktstund!

Varje helg kommer det ett par lådor med frukt till butiken.
När jag kom till jobbet idag fanns det fortfarande frukt kvar.
Papaya, drakfrukt, sharonfrukt och kinesiska päron den här gången.
Värsta exotiska frukterna ju!
Förutom att de inte är särskilt exotiska här.
Inte ett dugg faktiskt.

Min nya hjälte

Det ena av de två tunna axelbanden på min klänning går av i början av kvällen.
På med stor sjal i värmen för att täcka över.
Försöker mig på att dansa, men upptäcker mycket snart att jag inte får röra armarna om jag vill att klänningen ska sitta kvar.
Riverdance.
Sätter mig och surar med en drink.
Undrar vart Heafer tog vägen.
Ingen verkar ha sett henne på en stund och ingen vet var hon är.
Tio minuter senare dyker en flinande Heafer upp från ingenstans.
Med nål och tråd i handen.
Klockan två på natten.
Jag frågar inte. Bara tackar.
Och tar emot.

Mitt i prick

Min gamla svenskaelev gick på öppningen av H&M-butiken i Ginza i den här fantastiska outfiten:



Jag kan inte låta bli att undra var han hittade en sådan klockren T-shirt.

Ta mig till Tokyo. Nu.

Klippte håret igår på Toni & Guy.

De ska ju vara välrennomerade.

Slog till med en lite dyrare klippning hos en av deras "top stylists" för säkerhets skull. Fortfarande är en klippning bästa sättet att få mitt blod att koka. Tydligen.

Det räcker inte att förklara hur man vill bli klippt.

Det räcker inte heller att säga saker som: "Det ska inte vara snällt hår. Det ska vara rockigt/Håret ska kunna stå rakt ut där bak." eller ens ett desperat: "Men om du tänker lite manga/anime." Nu är håret alltför kort på alltför många ställen och ser mer ut som en klassisk bob än något annat, men det är inget att göra åt. Jag lyckades i alla fall rädda luggen. Och om man ser positivt på det är det så kort att jag antagligen inte behöver klippa mig förrän jag är tillbaka i Tokyo igen.

Idag kom jag på hur jag bättre skulle kunnat beskriva känslan jag ville få fram. Nästa gång säger jag bara: "Du, det ska se ut som om håret skriker."

Snart är det dags

Imorgon öppnas portarna till Tokyos första H&M-butik i Ginza.

Det kommer vara kaos.

Eller i varje fall milslånga köer.

Och jag håller tummarna så hårt att de nästan blir blå för att öppningshelgen blir succé.

Fast egentligen behövs det inte.

Det kan liksom inte bli annat.

Ginza station

Förlåt Camilla

Ibland gör folk saker och ting fel.

Det händer rätt ofta faktiskt.

Då måste man ge Konstruktiv Kritik.

Oftast går det att göra det utan att få den andre att känna sig dum i huvudet.

- Camilla... nästa gång du skriver en bok skulle du kanske vilja tänka på att inte misshandla det svenska språket så in i helvete. Så att inte dina läsare får lust att slå ihop boken och drämma den i skallen var 5:e minut, menar jag... 

Men ibland är det rätt svårt.

Synen har återgått till det normala

Trodde ett tag att jag skulle bli blind.

Eller att jag hade åkt på en hjärnblödning.

Men efter 12 timmars sömn var synen återställd.

Nu är, återigen, allt som befinner sig på mer än 30 centimeters avstånd från mitt ansikte suddigt.

Blindfläck

Är det så här det är att bli äldre?

Vaknar idag och upptäcker att jag inte längre kan läsa saker som jag ser rakt framför mig.

Bokstäverna suddas till och byter plats med varandra. Skitirriterande. Sitt still för fan!

Jag trodde inte dyslexi var åldersrelaterat...

Fyra tårtor och en födelsedag

Om man mätte popularitet i antal tårtor per födelsedag

skulle jag kanske vara populärast i världen.

Fyra olika tårtor till min ära.

Och ytterligare en på lördag.

Inte konstigt om man blir tjockare med åren

om det hålls på på det här viset.

Men jag klagar inte.

I alla fall inte så länge det finns tårta.

Konsten att göra ingenting

Dagen efter utgång med de 20 japanerna som var här på intensivkurs och en hel drös av mina medarbetare:

Vakna kl 12.

Kasta på sig några trasor och inhandla frukost.

Äta frukost i hundra år och kolla på South Park.

Sova tre timmar till.

Ta en dusch.

Dricka chai latte på Starbucks.

Byta om till pyjamas och kolla lite mer på South Park.

Och nu är jag faktiskt rätt trött. 

Man kanske skulle ta och gå och lägga sig.

Bästa namnet

Jag har en ny facebook-kontakt. 

En tjej från jobbet. (Var annars?)

Barbie heter hon. 

Barbie Ho.

/love Kiwi

Bilden ovan föreställer ingenting annat än kärlek.

- Det är en tidig födelsedagspresent. Ta med dig den till Japan och hem är du snäll. Motivet föreställer gammeldags byggnader i Hong Kong. Den kanske hjälper dig minnas Hong Kongs ansikte när du reser härifrån. 

Vänligheten är överväldigande. Kiwi är deltidare, jag träffar inte henne mer än 5 x 2 gånger i veckan. Ändå har hon tagit sig tiden att välja ut en födelsedagspresent till mig. Vart jag än flyttar ska jag ha med mig den här kudden. Som påminnelse om Kiwi och alla de andra otroligt vänliga, generösa människor (med knäppa namn) jag träffat här i Hong Kong.

Karriären, karriären...

"Ja, men skulle verkligen kunna tänka dig att göra det här hela livet, eller" är en fråga jag får relativt ofta. Lite som om jag valt fel, valt fegt, valt liiite dumt. Kan ju inte stå på ett golv och sälja kläder på allvar när jag är vuxen heller...?

Häromdagen satt jag och Shoko på hotellets shuttle bus när en amerikan som var här "on business" började prata med oss. Jodå, vi är också här och jobbar i Hong Kong. Och ja, jag ska troligtvis vara här fram till december, åtminstone. Här får amerikanen en plågad min med ett inbakat "Å, fy... Stackars sate." Jag och Shoko tittar på varandra, först lite konfunderade och sen ler vi. Skillnaden mellan oss och amerikanen är att vi faktiskt tycker att det är kul att jobba.

Så om jag fick välja mellan mitt "lågstatus" sälja-kläder-och-älska-att-gå-till-jobbet-jobb eller ett mer "högstatus" vända-papper-men-känna-hur-mitt-liv-rinner-ifrån-mig-i-ren-tristess-och-leda-jobb kan ni ju gissa vilket jag väljer...

Jag kan inte sjunga...

...för jag håller på att tappa rösten.

Det blir lätt så när man pratar för högt och för mycket.

Och man pratar gärna för högt och för mycket när man ska lära ut saker.

Som jag gör nu, när den nyanlända, nyanställda H&M-personalen är här.

Fem dagar får 20 personer på sig att insupa så mycket butiksatmosfär som det bara går. Sen skickas de tillbaka till Tokyo.

Fullärda! 

Eller i åtminstone trötta i öronen.