Igår var jag på bästa glöggpartyt och överdoserade på socker hemma hos My i Kawasaki. Eftersom det är långt till Kawasaki och jag jobbade tidiga skiftet hade jag bestämt redan innan att det verkligen inte skulle bli någon övertid för mig och, eftersom det var en relativ lugn dag lyckades jag faktiskt slänga ifrån mig namnbrickan och sticka iväg bara någon minut efter att mitt skift var slut. (Seriöst, minuter = rekord!!!)
Vidare till fint glöggparty där jag hamnade i någon slags sockerkoma och träffade väldigt fina människor och åt en massa pepparkakor. Tyvärr kan jag inte hitta min kamera så det blev ingen bild på min fina outfit (som jag panikköpte på lunchrasten eftersom jag inte tyckte att jag var piffig nog) som till slut ändå visade sig vara mer piff än vardag. Fast det hade mer med sällskapets generella klädkod (exkluderat My själv som var helt underbart fin i sin blå sammetsbolero) att göra än att det var jag som hade överpiffat.
Vad jag ville komma fram till här var väl kanske någonting i stil med att jag verkligen borde sätta ner foten och sluta göra så vansinnigt mycket övertid! Förtlåt, men det går liksom inte längre. En måste ju få lov att ha ett liv emellanåt också. Jag vet, jag vet, det är inte särskilt japanskt, och "alla andra gör ju övertid" (helt sant, ALLA andra gör minst lika mycket övertid... ), men näe... NU FÅR DET VARA NOG!!!
...och jag kan inte tänka mig något bättre tillfälle att försöka trappa ner på övertid än just nu, när saker och ting äntligen lugnat ner sig lite...
Jag fick veta, när jag precis flyttat till Japan, att min mor var gravid.
Och inte så lite heller:
Tvillingar.
Den planerade födseln var 10/12, men kidsen hade visst bråttom, för när jag slutade jobbet idag hade jag blivit sms-bombad av lillsyrran som hälsade att jag nu har ytterligare en lillsyrra och en lillbrorsa att plåga!
Jag ska på glöggfest hos fina My på lördag eftermiddag. Faktiskt ska jag bege mig dit om ganska exakt 36 timmar, men jag vet inte vad jag ska ha på mig.
Så jag ger er nöjet att bestämma:
Vardagligt med lite piff
eller
Partyparty
Tänk på att det alltså är en glöggfest hemma hos någon, och sannolikt inte kommer finnas något dansgolv...
Idag går jag till jobbet och gör min allra bästa "äkta svenska flicka"-imitation.
Eller om det är "milk maid"-imitation, kanske. Det är lite svårt att avgöra, för det vet ju alla: att riktiga svenska flickor alla är blonda pigor som mjölkar kossor om dagarna och rumlar runt i höet om kvällarna.
Eller hur?
För övrigt: mittbena.
MITTBENA!!! Det har jag nog inte haft sedan mellanstadiet!!!
...som ett svenska Gossip Girl, fast med svenska bloggbrudar.
Efter fem minuters läsande bryr jag mig inte om att jag inte har en aning om vem "Dessie" är, jag är ändå helt fascinerad av mobiltelefonbråket, samt det faktum att vissa bloggare (som man ju ändå får anta sitter och skriver väldigt många timmar av sin tid) på allvar tror att man skriver "gemför" i stället för "jämför".
Gemför?
Vad fan är GEMFÖR!?!??!?
Glöm den borttappade telefonen, det här är en mycket större skandal.
Bilden efter denna, den där jag gör en "eeewww"-grimas, har på något sätt försvunnit ur mitt iPhotobibliotek, men vi kan konstatera att det inte var någon höjdare direkt.
Alla japaner kring bordet svor dyrt och heligt att det inte var så gott för att vi gick till en sån billig izakaya, men jag vet inte... fish jerkey låter som någonting som är ganska svårt att lyckas göra om till god människomat. Hade jag varit katt kanske...
Sesamtofu (till vänster) gillade jag dock desto bättre.
Idag skulle jag alltså gå upp lite småtidigt, käka frukost, städa lägenheten, se till att jag såg presentabel ut för att åka in till Shinjuku runt tretiden för att eventuellt köpa en jacka.
Nu är klockan strax över halv två och jag ser ut så här:
No go, för det där med att "se presentabel ut" alltså, men jag åt en fantastiskt fin frukostgröt full med kiwi och jordgubbar, så på den fronten ligger jag på plus.
Tror ni att jag kan gå ut så här (ingen bh på mig heller) och säga, ifall någon undrar, att jag faktiskt åt en väldigt lång och väldigt fin frukost idag, snarare än att klä på mig, borsta tänderna (och håret!) och sånt trams?
Och lägenheten ser ut som fan den också... men solen skiner ju. Alla vet att man får frikort på städning när det är solsken ute.
Hmm... jag skulle så gärna vilja blogga upp nåt galet typisk Tokyoesque-roligt, men i morgon jobbar jag 6:30 skiftet för tredje dagen i rad. Igår var jag ute och tog en öl efter jobbet (klockan 16 mind you!!!) hemma vid 19 och i säng vid 22:15. Hehehe, allting blir liksom lite förskjutet när man måste gå upp så tidigt. Insåg idag att jag konsekvent glömmer bort att umgås med folk som inte befinner sig i min omedelbara närhet (minne: guldfisk i kombination med aningen udda arbetstider...), vilket resulterar i att jag är som mest social med de som jobbar i min egen butik. Inte alls otrevligt, men det vore ju kanske kul att umgås med folk som jag inte jobbar med 8 timmar om dagen också. För omväxlings skull bara.
Men vet ni, snart, typ i övermorgon kommer jag utexaminera en av mina trainees, och hon blir kvar på mitt golv (fatta peppen med att få jobba ihop med en avdelningsledare man själv tränat upp!!!) och jag har en trainee kvar som börjat få alldeles fint grepp om grunderna, vilket innebär att jag från och med nästa vecka kan jag dela upp arbetsbördan på två (och en halv om man räknar min andra trainee)! Lite mer än dubbelt så många avdelningsledare på B1 helt plötsligt, vilket med andra ord kan komma att betyda att jag kommer ha lite mer fritid att leka på.
Hurra? (Hurra!!!)
Och så funderade jag på en grej idag. Riktigt mycket funderade jag. Ni vet att nästa H&M-samarbete är med Sonia Rykiel, va? (Sonia Rykiel ♥ H&M, i butik lördagen den 5:e december. Så nu vet ni.) Det är jag och en VM som ska hålla i all planering för Rykiel. Det knepiga? Samarbetet är underkläder. Damunderkläder. Det har absolut ingenting med B1, alltså herravdelningen (alltså MIN avdelning) att göra. Undrar om min butikschef, som utsett mig till huvudansvarig, är medveten om detta...
Visst man kanske mår lite illa och sådär om man häller i sig ett gäng på raken, men Mojitos x3 är tydligen det rätta antalet att dricka om man vill somna så fort man lägger huvudet på kudden och vakna utan baksmälla. Varsågod, gratis alkoholisttips för er med sömnsvårigheter.
Igår tillbringade jag dagen med att pyssla en fotobok till Tomoko som fyllde år för tre veckor sedan och fortfarande inte har fått någon present, och idag tänkte jag stjäla Tomokos polare Masaharu och gå på bio eftersom det regnar.
Medan jag väntar på att han ska svara på mitt sms tänkte jag käka upp den här jordnötssmör- och jordgubbssyltmackan.
Den får mig att känna mig som om jag är 8 år gammal...
Vaknar av att min väckarklockan ringer runt klockan 10.
Vill slå mig själv för att jag inte kommit ihåg att stänga av den på min lediga dag. Stänger av alarmet. Tänker på hur skönt det är att jag är ledig idag.
Inte behöva göra någonting.
Jag är nog fan lite bakis efter de där 4000 ölen jag drack igår med grabbarna från B1.
Tänker att jag nog vill gå ut och köpa apelsinjuice.
Vill inte ni också dricka en liter apelsinjuice dagen efter att ni har varit ute?
Så ringer väckarklockan igen.
"Men det var då fan..." tänker jag.
"Av med dig klockjävel!"
Och så ligger jag i sängen en stund och tänker på hur kul det var igår.
Hur jävla roligt det är att umgås med Sales Advisors från sitt eget och andra golv. Man för liksom höra saker man annars inte har chans att få reda på. Vad de tycker om varandra, om deras jobb, om deras liv... tänker jag.
Väckarklockan ringer igen.
Hmm... vänta nu lite.
Ställde jag klockan när jag kom hem?
Det gjorde jag ju fanimig.
Varför gjorde j...
Eeeeyyyyy.
Jag ska inte alls vara ledig idag!
Jag ska jobba sena skiftet!
Upp, på med regnstövlar och köpa en liter apelsinjuice från 7-eleven.
Jag var uppe till klockan 00:45 igår och la klart Decemberschemat för mitt golv. Såg till att alla hade minst en tvådagarsledighet (om man inte anstränger sig lite blir det sällan så att man har två på varandra efterföljande lediga dagar under en vecka), att ingen jobbade mer än fyra dagar i rad ifall de inte fick sin tvådagarsledighet direkt efter det, att ingen råkade ut för ett tidigt skift rätt efter ett sent (13-22 och nästa dag 06:30-15:30 eller ens till och med 8-17 är liiiite för hårt...) och nollställde "flextimmarna" så nu är schemat klart att sättas upp.
Eller nästan.
Måste trixa lite med nyår och 1:a januariledighet som är en stor familjehögtid (fatta att H&M Harajuku är öppet 365 dagar om året. Eeeh... ingen jävel ger sig ut och handlar den 1:a januari...) så att det blir så schysst som möjligt, utan att pajja allt med flextimmarna.
Jag är inte helt säker på vad som hände efter att jag varit hos frisören idag. Jag hörde eventuellt av mig till Masao (en av VM:arna som jag inte länger jobbar ihop med). Han tyckte eventuellt att jag skulle komma till Shibuya och hänga med honom och andra VM:ar, och det slutade möjligtvis med att ett gäng på en 7-8 personer begav sig till Gas Panic i Shibuya klockan 21:30, dansade runt som idioter och hade allmänt askul på en av jordens mest smaklösa klubbar.
Eventuellt var det så det gick till ikväll.
Jag kan inte säga helt säkert.
Och eventuellt måste jag verkligen gå och lägga mig nu.
Nu har det gått 14 dagar och jag måste skicka ett nytt mejl till min syster och få henne att logga in på mitt spotify-konto i Sverige så att jag kan fortsätta lyssna på Martha Wainwright på repeat helt gratis!
Jag har nu hittat ett nytt användningsområde för min blogg!
Så här:
1. Lägg fram en förfrågan
2. Låt puttra i kommentarsfältet i 36 timmar
3. Ping! Klart.
Tackar, tackar.
Och så här lyder planen efter noggrant analyserande av kommentarsfältet:
Nästa hårfärgning kör jag vidare på blont, eventuellt med lite honungsslingor, för att sedan möjligtvis gå tillbaka till någon form av mörkt nästa gång jag färgar håret.
Det här var ju riktigt roligt!
Jag kanske skulle utöka den här funktionen till att låta er bestämma andra saker åt mig också?
Vart jag ska äta lunch?
Vad jag ska ha på mig i morgon?
Vem jag ska hångl... eller, förresten... kanske inte riktigt så långt.
Slant lite med plattpången idag och råkade tillbringa en halvtimme med att locka håret i stället. Och vart ska jag ta vägen med det här håret, tro? Klubb? Middag med någon snygging? Nej. Jag ska jobba! Såklart. Det blir en fin kontrast till gårdagens glasögon och fulhår och mina kollegor kommer inte veta vad de ska trycka om mig. "Idag är det Snygg, men igår var det Supersunk. Jag är förvirrad!" inbillar jag mig att de kommer tänka, fast sanningen är att de nog är för upptagna med att bry sig om hur de själva ser ut för att lägga märke till mina pendlingar.
Hursomhelst, som ni alla kan se är det dags att färga håret igen. Jag hade tänkt färga kastanjebrunt eller så, men så såg jag mig själv i spegeln nyss och tänkte: Aah, jag förvandlades till en klassisk "Sexig blondin". Hilarious!!!
Så nu blev jag lite osäker. Så jag tänkte att medan jag går och jobbar kan ju ni konferera och komma fram till någonting bra, så kör jag på det sen. Bra, va?
Jag hittade ett mail i min inkorg i morse när jag precis satt mig för att käka frukost som fick frukostäggen att bli extrasaltade (känner nästan att det här med att gråta i mat kanske är det nya svart...) och tja, vad kan man säga?
Vi klickar på "refresh"-knappen och startar om, helt enkelt.
Från varsin sida på jorden, men ändå.
Nystart tackar man inte nej till.
Och hädanefter ska den enda maten jag gråter till vara lök.
Vi skulle alltid vara vänner, du och jag, inbillade jag mig.
Vi skulle aldrig sluta skojbråka, aldrig sluta vara fåniga små nördar.
Du var den enda som inte bara underhöll mina barnsliga impulser, utan alltid hakade på dem till 110% vilket ofta fick andra, tråkiga människor att fnysa på näsan åt oss. (Men jag slår vad om att vi alltid hade roligare än varenda en av dem!)
Och mitt hjärta gick lite sönder när du flyttade ifrån Göteborg för att plugga. Du skaffade till slut flickvän och jag undrade kanske lite hur det skulle gå med vår vänskap, men det gick ju rätt bra ett tag.
Men sedan började du, sakta men säkert, försvinna längre och längre bort. Du blev två med henne. Vi sågs aldrig själva längre och du förlorade en smula av den där galenskapen jag älskade.
Och jag saknade dig och vår vänskap, men jag kom inte för mig att säga någonting då.
Jag ville inte verka självisk, och dessutom tänkte jag att det kanske skulle gå över. Att man nog måste få lov att växa ihop till en boll med sin kärlek, sådär i början, innan man börjar intressera sig för att träffa andra människor igen.
Dagen då jag skulle flytta till Japan för gott närmade sig med stormsteg, och plötsligt var det dags för en sista fika hemma hos dig.
Och jag var så pepp! Pepp på att sitta i din soffa och dricka te och snacka skit, kanske tala om för dig hur mycket jag faktiskt skulle sakna dig, hur mycket du faktiskt betyde för mig och kanske spela lite tv-spel, men det blev det aldrig tid till, för innan vi ens kom fram till din lägenhetsdörr hade du bjudit in din flickvän att göra oss sällskap. Trots att mitt hjärta sjönk som en sten höll jag god min, och vi hade trevligt, alla tre, men alla de där stora orden förblev osagda.
Jag tror att jag gav upp lite då.
Du kom aldrig tillbaka, och allt det där jag hade på hjärtat låstes in. Kom aldrig ut.
Faktiskt så slutade vi höras helt och hållet.
Och jag tyckte att det var ganska synd, men dels var jag jävligt upptagen, och dels visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till dig längre. Du var ju uppenbarligen inte riktigt samma fåniga nörd som varit en av mina allra bästa vänner i väldigt många år. Och jag hade nog förändrats en del jag också.
Och här sitter jag nu.
Nio månader senare.
Och storbölar rakt ner i min intet ont anande grapefrukt.
Det känns som om hela jag går runt och är en stor kram med det fluffet kring armarna. Och framförallt är det varmt och skönt.
Jag har köpt nya byxor också!
Ända sedan för 1,5 år sedan, när mina favoritbyxor (svarta, jättetajta och från Top Shops "Petite"-avdelning, så att de inte behövdes sys upp eller någonting!!!) gick sönder har jag vägrat byxor!
Mitt i smällkalla vintern också.
Korta shorts, kjolar med leggings bara.
Enbart.
Men nu, nu har jag köpt två par byxor inom loppet av två veckor, och jag älskar dem båda två!
Eftersom jag råkade laga vansinniga mängder pastasås igår bjöd jag över mina finaste, Ken och Kiku (som båda bor en 10 minuter härifrån) efter jobbet på hemlagad pasta med köttfärssås. När Ken kom över hade han på sig ett av mina absoluta favoritplagg att hata, men i stället för att rysa över det faktum att han hade på sig extremt okarakteristiska sweatpants och en hoodie slängde jag på mig mina fula rosa pyjamasbyxor och den urtvättade T-shirten jag en gång snodde från min lillasyster. När Kiku kom hit en halvtimme tidigare möttes hon alltså inte utav ett, utan två sunkmonster, och, såklart, väldigt mycket pasta.
Sen bitchade vi ikapp om jobbet och skrattade åt glittervampyrer och doomsdayfilmer. Och det var så... normalt! Men vet ni hur ofta man åker hem till någon i Japan och har på sig sweatpants och sunkar järnet? Extremt jävla sällan händer det, skulle jag tro! Vad var nu poängen med det här inlägget igen...? Jo, just det! Kanske att de här två filurerna nog kan klassas som mina bästa vänner i Japan. De står sig inte mot de därhemma riktigt än, men visst är det bra?
Knappa åtta månader och redan bästis-kandidater i nya hemstaden.
Jag vet att det blivit en jävla massa tjat om schemaläggande och skit den senaste månaden, men helt ärligt så är det lite det all min tid har tagits upp av.
Men nu!!!
NU!!!!
Så här klockan 01:30 på en onsdagsmorgon när jag, inte bara la det preliminära schemat för december, utan också räknade timmarna ganska noggrant insåg jag en sak!
Jag saknar 3,7 deltidare för att kunna lägga ett fullt schema!!!
Det är ju inte alls konstigt att jag sitter här och sliter mitt hår när jag lägger scheman... för det är nämligen en omöjlig uppgift!!!
Hur jag än försöker pussla så sitter jag till slut ändå med minus 113 timmar i veckan.
Åh, jag skrattar nästan högt av lättnad över insikten att jag inte är dum i huvudet när det gäller schemaläggning.
Möjligen är jag lite dum i huvudet för att jag inte kom på det här tidigare, men det är ju en annan femma.
Gissa vem som tänker ta sig ett litet snack med HR i morgon, eftersom både butikschefen och assisterande butikschefen för närvarande är otillgängliga pga influensa?
Hösten har verkligen kommit till Tokyo nu. Efter några timmars kringstrosande i Shibuya är jag frusen när jag kommer hem!
Nu tänker jag ta ett bad, bläddra lite i japanska modetidningar och fundera på om tjugotvåtusen yen (ca 1730 kr) är för dyrt för ett par kängor i dessa ekonomiskt oroliga tider.
Det blev inget AGEHA för mig igår. En av de jag skulle gå med låg hemma med feber och den andra "skulle bara gå på en annan klubb först". Det slutade med att jag aldrig kom ifrån mitt älskade Shimokitazawa där det tydligen hade gått en Halloweenparad och där alla som deltog fick drinkbiljetter till ett gäng barer som låg i området.
Paraden missade jag dessvärre, men barhoppandet deltog jag desto mer i tillsammans med min zombiekompis Julia. Och ett ganska stort gäng utklädda utlänningar, varav förvånande många var svenska utbytesstudenter på arkitekturprogrammet.
Jag träffade en tjej som heter Sara (en tjej som känner både Katta och Eric), en panda och en maid som jag gjorde till min. Maid-tjejens röst lät som om hon just hoppat ur en animefilm och det slutade med att hon följde med mig vart jag än gick under resten av kvällen och kallade mig "Mistress".
Så Halloween 2009 sammanfattning:
Massa gratis drinkar.
En personlig "maid".
Hitta hundra fina barer som man aldrig annars skulle gått in i, på cykelavstånd.
Och sa jag att jag hittade min ALLDELES EGNA MAID?!
