Socialt överaktiv

Hade jag tänkt åka till the Peak med Heaf.

Men sen kunde jag inte med att lämna min butik idag...

Så jag tänkte återvända dit och ta en öl med sena skiftet runt 23-snåret... 

Skitbra.

Både Heaf och en sista titt på kollegornas ansikten.

Men plötsligt piper det ner ett skamlöst förslag i mobilen...

Fan.

Det är till att vara eftertraktad på sin sista kväll i stan.

Sorry, änna. 

No english in this post.

Jag avlider!

Nu har det hunnit ikapp mig.

Det här med att bosätta sig i städer som kryper in under skinnet på en, träffa underbara människor för att sedan åka därifrån utan att veta om eller när man återvänder...

...det tär på en.

Varje steg jag har tagit idag har gjort ont i hjärtat. 

Tittat extra hårt på allting omkring mig.

Sista gången, sista gången, sista gången, ljuder det i mina öron,

medan hjärnan gör sitt bästa för att memorisera varenda syn, vartenda ljud...

Och jag skriker åt den att lägga av.

Lägg av för fan, det är inte roligt!!!

Kan vi inte bara ha det som förut?

Jag menar, det här med att lämna städer, vi har gjort det förr.

Med precis samma känsla av "neeeeeeej!!!!" och se!

Vi kommer alltid tillbaka.

Det är aldrig "sista gången".

"Sista gången" är bara skitsnack!!!

Så lägg av nu.

Det är faktiskt jobbigt.

Nu kör vi på som vanligt, va?

Ok?

Ok.

Att skiljas är att dö en smula... Ajjjje!

Och det svider som fan nu när jag har gett bort min gitarr.

GETT BORT DIN GITARR, VAD FAN SÄGER DU MÄNNSKA!!?!?

skriker min hjärna åt mig när jag skriver den första meningen.

En del av mig har inte släppt taget än, tydligen.

Men nu hänger den hemma hos den fantastiska kollegan som hjälpte mig köpa den från första början.

Signerad.

Med början till en låttext, inspirerad av kollegan i fråga, nedklottrad över halva locket

Och aaaah, vad det river i hela mig.

Fin gitarr!!!

Fin kollega också, för den delen.

GAAAAAAHHHHH!!!!!!!!!

Nej.

Nej, jag kan inte sitta här och vara nostalgisk redan.

Det är bäst jag går och packar lite.

Fan.

Fan, fan, fan, fan.

Avsked

Imorgon åker två tredjedelar av Team Japan till Hong Kong. En avskedsmiddag med hela (återstoden av) Team Japan samt allas mentorer avnjöts på restaurang vid Aker Brygge igår kväll. Nu har det lugnat ner sig lite, men när vi, för knappt två veckor sedan fick beskedet att nästan hela styrkan skulle fortsätta sin träning i Hongkong, började jag redan sakna dem. Under sju månader har jag lärt känna så många olika karaktärer och jag tänker på dem som "min japanska familj" (i vilken även en del icke-japaner ingår).

Det ska bli vansinnigt kul att återförenas med dem (om åtta långa månader!!!) och se hur det blir när vi alla ska jobba under samma tak. Gud, jag får inte tänka på det. Jag blir helt exalterad. 

Snackade med vår landschef härom veckan som tyckte att jag definitivt borde åka ifrån Hongkong till Tokyo i åtminstone två veckor inför den första öppningen. Då kommer jag inte ha börjat söka visum så det borde gå bra, resonerade hon. Fan. Får inte tänka på det heller. Risken finns ju alltid att jag får vända i dörren när jag landar. Suck... det är mycket att inte tänka på. Tror att jag kanske ska dränka mina tankar i en avskedsöl med lite japaner...