Men kom då...

Men fatta! En gång i halvåret, om ens så ofta, föds det en låt ur nånting, en kraft utaför mig, som jag inte rår över. En sån låt brukar ta en, max två, timmar att skriva och texten och melodin är så självklara att jag undrar varför jag inte kommit på dem förut och vart de egentligen har gömt sig alla de gångerna jag sätter mig ner och försöker tvinga fram en bra text men ger upp efter några rader. Igår skrev jag alltså en sån och det är bara de två sista raderna som vägrar komma, men det vet jag att de gör så småningom och då kommer de kännas lika självklara som resten av texten. Nu önskar jag att jag var grym på elgitarr och piano så att jag kunde spela den som den förtjänar också...

Det måste vara magi.

På andra sidan vägen här vid huset rinner det en liten flod. Om man går över gatan kan man promenera längs med floden och kika efter skoldpaddor. På andra sidan floden finns en urskog. Bambu och stora träd. Det är som en vägg av grönt bara. Och i den här urskogen såg jag för första gången idag eldflugor.

Eldflugor är små bevingade insekter vars bakdelar lyser. Tänds... och släcks. Tänds..... och släcks. Hur mycket hade jag gillat eldflugor om inte deras rumpor var så festliga? Inte mycket alls. Men nu... nu står jag och tittar på dem alldeles hänförd! "Kolla, kolla, där är en! Den tänds!!! ...och släcks!"