Utbildningen har kickat igång på allvar nu. Vi sitter i ett klassrum och lär oss H&M-värderingar och hur organisationen är uppbyggd, och jag måste säga att fram till att utbildningen kickade igång var jag en aning skeptisk. Indoktrineringsvarning och misstankar om att jag skulle få ett och annat "Ja, här på H&M är vi som en enda stor familj!" nedkört i halsen tillsammans med en massa andra floskler, och ungefär så har det också varit. Det jag inte väntade mig var att jag skulle köpa hela konceptet. Jag sväljer det med hull och hår. Jag är ombord på husbåtshelikoptern (utbildningen idag började med att H&M var ett hus, sen en båt och sist en helikopter) hela vägen. För även om hela utbildningen kommer vara din typiska "get in to the team spirit"-grej så är det precis det jag känner att jag gladeligen gör.
Vi som har blivit hitforslade från Japan är ungefär 20 stycken, varav tre som kommer lite senare, och vi har hunnit umgås en del med varandra sen vi kom hit i fredags. Än så länge är jag milt förvånad över att jag inte tycker illa om någon alls. Inte en enda. Annars brukar det, i en så här stor grupp, alltid vara någon man känner på sig att man kommer clasha med, men det finns inte en enda sån bland oss och hela gemenskapen genomsyras av (och det här skriver jag på fullaste allvar) hjälpsamhet. Visst kan man hävda att än så länge är livet lätt jämfört med hur det kommer bli sen när vi kommer tillbaka till Tokyo och öppnar upp två nya affärer från scratch, men det känns ändå fint att det ända från starten känns som om vi kommer vara en jävligt stabil och, så småningom, väldigt sammansvetsad grupp. Och framför allt börjar jag mer och mer känna hur kul det här kommer vara, även mitt i allt slit och kaos som kommer uppstå i mitten på september nästa år. 楽しみ〜☆！
Men fatta! En gång i halvåret, om ens så ofta, föds det en låt ur nånting, en kraft utaför mig, som jag inte rår över. En sån låt brukar ta en, max två, timmar att skriva och texten och melodin är så självklara att jag undrar varför jag inte kommit på dem förut och vart de egentligen har gömt sig alla de gångerna jag sätter mig ner och försöker tvinga fram en bra text men ger upp efter några rader. Igår skrev jag alltså en sån och det är bara de två sista raderna som vägrar komma, men det vet jag att de gör så småningom och då kommer de kännas lika självklara som resten av texten. Nu önskar jag att jag var grym på elgitarr och piano så att jag kunde spela den som den förtjänar också...
Ok. bilden ovan är på bordet intill mig på New York Cafe i Shibuya. Här och var sitter det folk och knappar på sina bärbara datorer, själv sitter jag och spelar DS. Ok, vi leker en liten lek. Den heter: Var är killen som hör till datorn? (Svar längre ner...)
Jo, mina vänner: Han gick på toa. Reste sig upp, lämnade sin dator, ångrade sig, vände och pluggade in sin mp3-spelare på laddning, och sen gick han. Helt förvissad om att allt skulle ligga kvar när han kom tillbaka. Och det gjorde det naturligtvis. Vad annars?
