Det regnar i världens bästa stad. Och inte så lite heller. (Såklart inte. "Lite" existerar inte här.) Det är regn och blixt och dunder så att huset skakar i grunden. Ett oväder värdigt Göteborg nästan!
Så jag passar på att ta ett snack med Papa-san. Jag borde gjort det för längesen, men konflikträdd som jag är har jag skjutit upp det en miljard gånger. Självklart visar det sig att jag inte har någonting alls att oroa mig för egentligen. Det som är obehagligt är att komma på en bra inledning. "Vad ska jag säga för att få fram det jag tänker, utan att det låter anklagande/gnälligt/får honom att inta försvarsposition?" (Svaret är givevis den klassiska: "Jag känner att...")
När jag väl tagit mod till mig och krystat ur mig inledningsfrasen går det riktigt bra. Vi pratar avslappnat och jag lyckas till och med låta bli att lipa. (Jag är en sån där jävel som ofrivilligt får klump i halsen när det pratas om jobbiga saker om jag börjar känna mig överkörd, men den här gången går det alltså bra.)
Jag har tuffat till mig i Tokyo. Om ett halvår kommer jag ha ett hjärta av sten och inte ens när vinden blåser hårt i mina ögon ska ni få se mig fälla en tår! Hah!
1. Det är livsfarligt att cykla med omlottkläder när det blåser.
2. Det mesta här i livet går att lösa, bara man har en säkerhetsnål i väskan.
Nya modet från klädkollektionen "terrorist". Det är riktigt inne att vara arab just nu. Oh, yeah.
Jaaaaa, jag vet att jag är politiskt inkorrekt, men det skiter jag i. It's just fashion baby!
Svar: Vi har alla sovit i en syrgaskammare.
Såg en skylt över en golfbutik när vi gick runt i Ginza och vi var ju tvungna att prova. Det var... hmm... Inte någon jätteupplevelse om jag ska vara ärlig. Men det var tydligen bra för... något. Äh, lite extra syre är väl aldrig fel.
Sedan stoppade vi fötterna i ett sånt där fotbad som rensar ut slaggprodukter. Jag behöver inte säga att vattnet blev helt vidrigt äckligt. Men fy fan vilka lena fötter vi har nu!
Fysatan vad det hinns med grejer!
Idag blev det Tsukiji fiskmarknad. Världens största. Såklart.
Och frukost/lunch på ett yttepyttelitet sushiställe. Innan jag åkte till Japan åt jag bara norimaki, sushi i sjögräsrulle, men aldrig sushibitarna där det ligger en rå fiskbit på lite ris. Försökte några gånger men pallade inte. Det blir så slemmigt och segt och tuggorna sväller i munnen tills ögonen tåras.
Nu, tack vare att det finns kaitensushi där man kan plocka åt sig lite olika bitar hipp som happ, så har jag faktiskt lärt mig. Jag inte bara äter ris med rå lax och tonfisk och annat oidentifierbart på, jag äter sashimi också. Och jag gillar det.
Häromdagen slog det mig dock. Anledningen till varför jag inte har några problem att äta rå fisk i Japan kan ha att göra med att det helt enkelt är mycket godare än i Sverige. I Sverige är det segt och slemmigt, istället för så färskt att det smälter i munnen på en. Jag vet inte om jag vågar äta sushi när jag kommer hem. Jag kanske börjar gråta.
Eftersom Nikku är turist och det är söndag är vi tvungna att dra till Yoyogiparken och titta på allt knas.
Vaknar efter tre timmars sömn men besämmer mig för att det fan inte är värt att kliva upp ur sängen för att åka ut och, om jag har tur, lyckas knipa några biljetter till Sumo. Så jag sover till klockan 12 innan jag cyklar iväg och väcker Nikku.
Vid det här laget är jag inte hes längre. Jag har helt tappat rösten och kan bara viska. Jag tar med Nikku till Kichojoji för att han ska få äta takoyaki och sedan åker vi till Park Hyatts "New York Bar" för att Nikku ska få se Shinjuku om natten. Dock fastnar vi vid tågstationen och tittar på två fina band som har ställt upp förstärkare och spelar sina fina låtar.
När vi tittat oss mätta på Shinjuku (som om man skulle kunna göra det) tar vi oss till Roppongi där min kompis Moe, som jag inte träffat på två år, firar sin födelsedag på en sorts... bar. Det är ungefär lika mycket utlänningar här som på klubben dagen innan, men denna gång med en tillhörande Vidrig Stämning. Det liksom stinker köttmarknad och är inte det minsta trevligt. Vi härdar ut i en dryg timme innan vi kastar oss därifrån och in i en taxi som tar oss till älskade Shinjuku igen.
Sedan går vi på en liten och fin klubb där vi är de enda utlänningarna. Precis som det ska vara. Det är svårt att prata med folk på klubb när man bara kan viska så jag har ett helt litet block med konversationer från den kvällen. Och den här gången behöver jag inte dricka någon tequila alls.
Nu är frågan: Hur ska jag hinna blogga ikapp med det som hunnits med i helgen? Svaret är förstås att det skulle kräva orimligt mycket tid. Det får bli ett "best-of-helgen"-inlägg.
Någonting händer på jazzbaren. Min röst tonas ut och när jag vaknar nästa morgon är jag hes. Mycket opraktiskt. Det blir ingen Sumo. Istället drar jag med Nikku till Shimokita för shopping och på kvällen blir det izakaya med Martin och hans två polare och stylingassistenten och sedan klubb i Shibuya.
Klubben jag drar med dem till visar sig, till löjets rand, vara full med utlänningar (alltså sådana som vi) och det tar ca 2 sekunder innan en lång gaijin börjar med att stöta på mig för att sedan avsluta med att dricka upp min drink.
Jag.
Har.
Aldrig.
Varit.
Så.
Arg.
...på en klubb i alla fall.
Eftersom de andra inte är sugna på att dra till något annat ställe när vi ändå betalat inträde finns det bara en sak att göra.
Tequila.
Allt blir roligare med tequila. Innan jag vet ordet av är det morgon och jag och Nikku stannar till på ett McDonalds för att käka på vägen hem. Jag ska alltid ha lite tequila med mig in case of akut "jag-vill-slå-nån-på-käften-så-tråkigt-har-jag!"-symptom i fortsättningen.
Om ni undrar varför jag inte bloggar så är det för att jag är ute och festar. Redogörelserna får vänta.
Jo. Alltså: Klockan är ett på natten. Jag har haft en grymt händelserik och rolig dag och det kan ju bara betyda att Nikku är vansinnigt nöjd med sin första dag i Tokyo.
När vi kommer hem från Asakusa skiljs vi åt en stund och Nikku får duscha och blunda en halvtimme på sitt värdshus medan jag hämtar killarna från skolan och sånt.
Sedan bestämmer vi oss för att skippa pannkaksmiddagen hemma och leta rätt på något mer... japanskt. Det slutar med att vi hamnar i ett nudel-tält. Om dagarna är det smutsorangea tältet väldigt intetsägande där det står ihoppackat i hörnet på en korsning, men om nätterna fälls det upp och en gubbe ställer sig däri och lagar ramen (nudlar) medan han röker cigarett efter cigarett. Och så lyser det sådär hemtrevligt inifrån tältet.
Nudlarna är väl inte så mycket att skriva hem om, det är väl mest upplevelsen. Vi har ätit nudlar i ett tält i en korsning, tillagade av en rökande gubbe. I Sverige skulle man blivit förnärmad: "Hur kan han stå och röka samtidigt som han lagar mat?!" skulle man upprört väst ikapp med sitt sällskap, men i Tokyo rycker man på axlarna och säger: "Vad är väl lite aska i maten?"
När vi käkar klart förflyttar vi oss till jazzbaren. Vi är där tidigt, men till min enorma förtjusning dyker både favoritbartendern och stammistanten upp. Ord som "tack","varsågod", "skål"och "jag älskar dig" flyger över bardisken. De minns, de minns! tänker jag triumferande.
Nu ska jag tamejfan sova. Imorgon ska vi försöka gå på Sumo tidigt, tidigt, och klockan är som sagt ett.
Nu är han här, Nikku! Känns alltid lika bizarrt att möta svenska kompisar i Shibuya. Som om det var världens mest naturliga sak att de befinner sig i Tokyo samtidigt som jag.
Nikku är jävligt rolig. Landar runt 7 och tar sig till Shibuya enligt utförliga instruktioner där vi hittar varandra efter bara 10 minuter. Bara en sån sak är ju helt fantastisk!
Vi åker till hans hotell, som ligger precis vid min station, och dumpar den stora väskan hos den knasiga värdshusvärden och eftersom klockan bara är 11 så drar vi till Asakusa och kollar på kitchiga souvenirer och det berömda templet, vad det nu heter...
Asakusa är typisk turistmagnet och det känns bra att ha en sån avklarad redan. Vi käkar färska riskakor och kaitenzushi, alltså sushi på löpande band (som jag är löjligt förtjust i), till lunch.
Nikku är som sagt här i bara en vecka och jag vet inte hur mycket aktiviteter man kan klämma in, men vi ska försöka se på Sumo i helgen eftersom det pågår en turnering fram till söndag, och kanske strutta runt lite i Yoyogiparken också.
Det är grymt roligt att ha Nikku här för han är så fascinerad och förtjust i... allt! Och jag är inte sen att hänga på. Mer hänförelse åt folket!
Nu torde han vara på väg. Niklas, eller Nikku, från Gasten (fast han jobbar ju inte där längre) sitter förmodligen på ett plan just nu på väg mot Tokyo, eller snarare mot någon annan stad där han måste byta för att komma till världens bästa stad.
Nikku ska vara här en vecka, på tok för kort tid om ni frågar mig. Den stackars saten kommer inte kunna hämta sig från sin jet lag över huvud taget. Det gör inget. Sova kan man göra i graven.
Gå ut och riva upp staden kan, och bör, man göra på fredag, lördag och söndag.
Jag är för trött. För trött för att blogga, men jag gör det ändå. Igår träffade jag Anna-Sara i Shimokitazawa för att... tja, för att hon befinner sig i Japan och det är en trevlig stadsdel att träffas i.
Jag överlägger med mig själv om huruvida jag verkligen behöver två gula klänningar och kommer fram till att så är fallet, men när jag kommer hem är klänningen jag köpt på tok för liten.
Jag fattar verkligen inte grejen med att man inte får prova vissa plagg. Hur ska man då kunna veta? Det andra plagget jag köpte sitter dock som en smäck, men är lite svårtmatchat med resten av min garderob, så jag måste köpa fler grejer för att kunna bära det. Weheey. Det är kedjereaktionsshoppande.
Och nu sitter jag och undrar vad det är som väser i bakgrunden. Det är gasspisen. Jag har lämnat den på. Genialiskt.
Som sagt, det är jag och Ronja Rövardotter som aktar oss för att dö bäst.
Förra helgen hängde jag med Tanten på Thaifestival i Yoyogiparken och käkade god mat och softade med hennes vänner. Denna helg samma park, men reggaefestival istället, och jag förutseende nog att ta med mig ett underlägg att sitta på så vi slipper sitta på asfalten.
Människorna på sittunderlägget intill är aningen fulla och intensiva, men trevliga. En av tjejerna ropar "kawaiiiii" i ansiktet på mig innan hon frågar om hon får smaka på våra nachos och när jag spiller ut en öl rotar de snabbt fram servetter och hjälper till att torka upp. Det slutar med att Tanten byter nummer med nachotjejen.
Förutom att äta så lyssnar vi mycket på reggae och dansar oss ända fram till scenen där gubben på bilden nedan är kung. Han är omåttligt populär och alla sjunger med i hans låt (på japanska) om hur han råkar ragga på sin egen dotter. Jag får förklarat att han är riktigt old school, en av de första på den japanska reggaescenen - hans utstyrsel däremot är det ingen som förklarar.
Förutom att reggae låter väldigt trevligt är det sjukt tacksamt att dansa till. Allt man behöver kunna göra är att studsa. Jag studsar i ungefär två timmar innan jag är är nöjd. Åker hem med sus i öronen och träningsvärk i benen.
Sista staden på schemat är Hiroshima. Staden har hamnat på reseplanen av den enkla anledningen att det är en av de två städer som atombombades i slutet av andra världskriget. Till min förvåning tänker jag att Hiroshima påminner lite om Göteborg. Det kanske är spårvagnarna...
Jag och Pojkvännen tar spårvagnen till Peace Memorial Park där man kan se Gembaku Domu, the A-Bomb Dome. Man valde att bevara denna enda byggnad, som ligger ungefär 600 meter ifrån där atombomben detonerade, som en påminnelse. Det känns helt surrealistiskt att stå där, mitt bland allt det gröna, och betrakta detta skelett av en byggnad och tänka att hela staden såg ut sådär knappa 60 år sedan.
Det finns en teori om att USA valde att inte bomba Hiroshima under andra världskriget, när praktiskt taget alla andra stora städer blev jämnade med marken, för att kunna mäta exakt hur mycket skada en atombomb gjorde. Jag ryser när jag tänker på det.
Vi går vidare till A-bombsmuseet som också ligger i parken. En klocka som stannat på 08.15, en replika av atombomben de släppte över staden, några papperstranor vikta av Sadako och ett hundratal brev skrivna av Hiroshimas borgmästare till ledare i alla länder som har atombomber, kläder från skolbarn, glasflaskor som smält samman till någonting oigenkännligt, mycket smälta saker överlag, och mycket att läsa.
Vid åsynen av papperstranorna börjar jag nästan gråta. Läste ni någonsin "Sadako och de tusen papperstranorna"? Jag läste boken när jag var 12 tror jag. Jag minns fortfarande hur mycket jag grät över det orättvisa i hennes öde. Hon var två år gammal när bomben släpptes, om jag minns rätt, och dog i leukemi när hon var tolv. När hon låg på sjukhuset började hon vika papperstranor och tänkte att om hon bara kunde vika tusen stycken så skulle hon nog bli frisk.
Fortfarande viker skolbarn papperstranor som de hänger upp på ängeln till minne av barnen som dog.
Efter min tröttsamma cykling och pingpongspelande igår inser jag att jag bara har en halvtimme på mig att äta lunch innan jag måste hämta killarna på skolan (med cykel. Stööön!) och ta med dem till Svenska Ambassaden för svenskalektion.
När vi kommer hem är lillkillen ledsen och på dåligt humör för att han tackat nej till en sleepover som han nu vill gå på. (Tackar Papa-san för att han ansåg det nödvändigt att vid frukosten säga: "Du, den där sleepovern du inte ville gå på. Det visar sig att den där killen du inte gillar inte alls ska vara med på den, men nu har vi redan tackat nej så...")
Efter en halvtimme av gråt och "Det här är den värsta dagen någonsin!" lyckas jag ändå med lite lek få ut lillkillen ur sitt rum med ett motvilligt leende på läpparna. Storebror hjälper till att leka lite och gör så att lillebror börjar gråta... Tack storebror!
Iväg kommer vi till slut ändå och jag tycker synd om lillebror när han cyklar med tårar av frustration strömmande ner för kinderna. Det är verkligen inte hans dag idag. Jag önskar att jag kunde göra någonting för honom så att han inte känner sig överkörd av hela världen, men mitt jobb är just nu att ta honom till ambassaden.
När vi kommer fram springer storebror före eftersom hans lektion börjar innan lillebrors och jag och lillebror sätter oss på en bänk vid lite blommor och pratar. Det är rätt ovanligt att man får honom att öppna sig, det lilla livet.
När jag lämnat av även lillebror och är på väg hem möter jag Anna, Papa-sans kompis med maken som äger en frisörsalong. Hon är som en virvelvind. Jag får en kram och vi står och pratar i 10 minuter eller så. Hon är så jävla härlig och bubblig och passionerad när hon pratar. Hon blinkar åt mig och säger att jag gärna får komma och vara au pair hos henne nästa gång jag är i Japan. "JAG VILL!!!" tänker jag, men just nu är jag hos Papa-san och hans ungar året ut. Jag tror att ungarna behöver någon som jag, sträng men pedagogisk, för att styra upp lite här.
Cyklar till japanskalektionen idag. Inte pluggat nånting den här veckan heller. Jag förstår inte vad jag gör av all min tid. Bloggar kanske. Anyways... planen är att jag ska käka lunch med Joanna, men i verkligheten blir hon tvungen att åka hem och jag ser inget annat val än att tacka ja till inbjudan om att hänga med några i klassen upp en våning för att spela pingis.
När jag kommer upp står det två japanska grabbar i kanske tolvårsåldern och spelar vid ett av de två borden. Seriöst ser det ut som. Vid det andra bordet en fransos och en kuban, båda från japanskaklassen. Också seriöst. När de spelat klart visar Ken, amerikanen, hur man spelar med ett japanskt racket. Hur då japanskt? tänker ni... Det är klurigt. Istället för att hålla racket som ett minitennisracket håller man det typ... som... err... Äh, skitsamma. Det är annorlunda bara. Så jag får träna lite med Ken en stund för att komma in i det. Han spöar mig med sina 40 års erfarenhet.
Fast sen tycker jag att det verkar vara lite för mycket testosteron i rummet och lite för mycket seriositet över pingis. Det är ju pingis liksom!! Så jag lär dem spela rundpingis istället! Minns ni?! På fritids? Sjukt jävla roligt är det när vi är fyra stycken som springer runt, runt, runt. Sen bjuder vi in de seriösa kidsen också, och då blir det ÄNNU roligare.
När vi har sprungit klart slår vi ihop de två pingisborden och kör tre mot tre på ett jättepingisbord. Också sjukt jävla skoj! Och sen blir det pingisfrenzie när kidsen plockar upp jättepingisbollar. Plötsligt är det 8 bollar på 6 personer. Hahaha!!! Efter en och en halv timmes spelande inser jag att jag måste ta mig hem för att hinna göra nåt vettigt idag. Och jag inser också att jag måste cykla hela vägen tillbaka. Så sjukt jävla trött nu.
Hängde med Martin till ett yttepyttelitet jam-ställe där man trängdes med instrumenten som stod intryckta i hörnet. Mycket trevligt. Det var sjukt längesen jag lyssnade på live-jazz. Sjöng en låt gjorde jag också. Så här i efterhand, när jag tittar på filmsnuttarna från kameran, låter det litet och inte alls särskilt bra. Det är svårt att sjunga jazz! Men jag hade i alla fall roligt!!!
Häromveckan, när jag och Pojkvännen gick omkring i Shimokita och shoppade kläder, blev jag scoutad av en stylingassistent vid namn Rina. Hon letade efter folk, eller mer precist: utlänningar, som kunde tänka sig att ställa upp och bli stylade och fotograferade av hennes sensei.
När jag precis kommit till Japan var jag hårmodell åt Papa-sans kompis man, som äger en hårsalong, och det var skitroligt, så jag ställde såklart upp.
Vi skulle kört idag, men eftersom det regnade blev det uppskjutet till nästa vecka. När jag ändå åkt ut till Harajuku för att möta henne (klockan 6 på morgonen) blev det fitting idag istället och på väg tillbaka till tåget pratade vi om ditten och datten, och innan jag vet ordet av har jag två dejter inplanerade med henne.
Dels ska hon hänga med på söndag när jag ska träffa Tanten och hennes vänner igen och gå på reggaefestival, och dels ska hon hänga med på Red Hot Chilipeppers om Hiro-kun kan skaffa en biljett till henne också. Tjo!
Förra gången jag hade svenskalektion med Hiro pratade vi lite om musik. Jag frågar Hiro: "Vad gillar du för musik?" (Jag håller på att lära honom "gillar/gillar inte" och "jag med/ inte jag heller") och han svarar: "Jag gillar Rock." Jag kontrar med "Vilka band lyssnar du på?" och efter en stunds betänketid svarar han "Jag gillar Red Hot Chilipeppers." "Jag med!!!" utbrister jag.
Och nu ska jag plötsligt gå på Red Hot Chilipepperskonsert i Tokyodome i juni. Trevligt.
Grabbarna är lediga på måndagen och Papa-san undrar ifall jag har lust att ta med dem till Disneyland. Moahahhahahh! Ibland har det här jobbet fina förmåner. Så till Disneyland åker vi! Killarna tjatar om att de hellre vill till Disney Sea där de varit förut, eftersom de fått höra att Disneyland är riktat till lite yngre barn. Och det är det.
Mycket "sätt-dig-i-någon-slags-fordon-och-titta-på-saker-medan-du-åker-runt-på-en-räls"-attraktioner. Lite halvsegt, men vi har roligt ändå. Det är ingen nästan ingen väntetid till attraktionerna eftersom det är måndag och japanska skolor inte har ledigt. Sen är det rätt smidigt att alla åk ingår i inträdesavgiften så när du väl kommit in kan du bara ställa dig i kö i vilken attraktion som helst utan att fippla med armband och åkbiljetter.
Som kanin är krumelurerna extra intressanta för min del. Och jag kan säga att jag häpnar över deras energi och det faktum att inte en enda krumelur har med sig någon som kan prata åt dem. Alltså inga clowner eller språkrör över huvudtaget. Å andra sidan ser jag inte ett enda japanskt barn som sparkar, drar eller slår någon av karaktärerna, så språkrören kanske inte är nödvändiga här.
Bästa åket är "Space Mountain", en bergochdalbana som är byggd inomhus. Det är mörkt förutom för de tusentals "stjärnorna" som omger dig. Den är lite läskig, men jag tycker gott att de kunde ha ett ordentligt störtdyk i mörkret. Det hade varit så coolt. Men detta är en bana som är inriktad på fart snarare än den där hisnande känslan i magen.
Bilderna: 1) De här aporna var så otroligt duktiga och helt outtröttliga. Jag fattar inte hur!!! 2) Paraden. Jättelång. Alldeles för hög musik. 3) "Please Waste" står det på de färggranna papperskorgarna. 4) Det första jag ser när jag kommer in. Jag undrar om tjejen själv är medveten om att hon och Mimmi Pigg är likadant klädda... 5) Det sjukt snygga brasset. Ordentliga piratmunderingar! Duktiga var de också! Lite mer showigt än på Liseberg och trummisarna ar så grymma att jag måste filma dem.
Åh, nu saknar jag Liseberg lite. Jag får sticka dit och hälsa på när jag kommer hem.
"The Dull Flame of Desire" (tillsammans med Anthony från "Anthony and the Johnsons") lyssnade jag på när jag skulle sova igår. Det var bra gjort.
Var ute med Yoko och lite andra japaner (Chinatsu, Haruka, Yuki) som var utbytesstudenter i Sverige, samt Martin (som jag inte sett sen vi gick samma japanskakurs för 3 år sedan), Emmy och, hör och häpna, Rebecka! Gissa hur förvånad jag blir när jag letar efter Yoko på stationen och plötsligt får syn på Rebeckas ansikte?! Jätteförvånad. Jag visste inte att hon var här.
Otroligt roligt att jag har hört fler utlänningar prata svenska i Shibuya än engelska. Eller roligt och roligt... knasigt! Vad fan gör alla svenskar här?! Det är nog fler svenskar i Japan än japaner i Sverige, procentuellt sett.
Det var i alla fall sjukt trevligt. Roligt att Martin hängde på med endast fyra timmars varsel! Jag minns att han var en sån där rolig jävel som gjorde att man ofrivilligt brast ut i asgarv när man var i närheten av honom när vi gick i samma klass.
Han är bara här ett par veckor till, men vi har bestämt att vi ska gå och jamma på nåt sånt där "open jam"-ställe innan han åker hem. Ska bli skitroligt. Det var kanske 1000 år sen jag sjöng inför publik. Saknar det.
Gårdagen med tanten var en hit. Typiskt exempel på hur lätt det är att skaffa vänner här. Och, ja, hon var skitfull när vi först träffade henne på Oto för en månad sedan.
"Ska du hänga med på Thaifestival i helgen?" skickar hon till min mobil. Och det är ju klart att jag ska.
"Tanten" är 27 år och nygift. När vi var på klubben Oto visade hon en mobilfilm på sin man där han dansade runt i kalsonger och tanktop och nickade på tantvis: "Ja, ni ser ju vad jag har gift mig med. Visst är han hopplös?" såg det ut som om hon ville säga när vi skrattade, för han såg lustig ut.
Hon möter mig vid Harajukustationen och säger "Vad roligt, jag har visat kort på dig, alla vill träffa dig!" och sedan följer jag med henne till thaifestivalen som ligger vid Yoyogiparken. Träffar hennes man, en kille som heter Yuujiro och hennes två kompisar Machiko och Chika. Vi sitter på marken och käkar thaimat och jag bränner axlarna i solen. Sen äter vi mangoglass och kokosglass och alla är glada och nöjda.
När jag blir presenterad för ett kompisgäng brukar jag glömma att jag egentligen inte är kompis med gänget och glatt inbilla mig att jag också hör hemma där. Det brukar funka. Hennes kompisar var nog de mest avslappnade japanerna jag träffat hittills. Internskämten och pikarna haglade. Vid ett tillfälle tar Tanten tag i Machikos bh-band, drar i det och kollar ner i hennes urringning. Yuujiro försöker förklara: "It's... this is japanese communication."
När vi har slappat klart drar vi till Shinjuku och bowlar. Jag är helt värdelös på att bowla, men det är hyfsat kul ändå. Och sen käkar vi rullsushi och innan vi skiljs åt på kvällen säger Tanten "Det är reggaefestival här nästa helg..."
Yuujiro och Chika
Tanten och Machiko
Någonting i den pubertala musiken och sångarens desperata röst gör att jag ryser inombords... av välbehag.
Häägen-Dazs "Chardonnay & Raspberry" med "Coffebeat", godisar som ser ut som kaffebönor och smakar kaffe, är en grymt fet kombination. Bara så att ni vet.
Efter att ha försökt ta ett snyggt kort på t-shirten i smyg, och misslyckats, tre gånger tänkte jag: "Äh, screw it." och frågade helt enkelt killen om jag fick ta kort på honom och hans t-shirt. Och det fick jag!
Klockan är 01.25. Varför sover jag inte? Varför har jag tillbringat de senaste fem timmarna framför datorn och slösurfat på jävla youtube? Vad är det jag egentligen väntar på? En älva i nattmössa med sömnpulver kanske?
Det är så jävla tråkigt att sova ensam.
Fast å andra sidan kan man ju bre ut sig mycket mer... suck.
Så blev allt packat ändå. Pojkvännen, som hade lytt mitt råd att packa lätt, kom hit med kanske 8 kilos packning, om ens det. Han åker härifrån 4 par skor och 12 kilo tyngre. Hejja! Det krävdes att båda av oss satt på hans resväska för att få igen den.
Det har känts ok att han ska resa hem, jag kommer ju hem om fyra vecor, knappt nån tid alls, men igår kväll kändes det tungt. Bokstavligt talat, det kändes som om någon hade lagt en tvåkilost tyngd på mitt bröst och det blev tungt att andas. Sådär som det blir när man sänker ner bröstkorgen i vatten och måste ta i lite extra för att lungorna ska orka spännas ut.
Det har varit skönt att ha en bundsförvant här, någon att snacka skit med när jag är irriterad och hångla på när ingen ser. (Vi är ju i Japan för fan!)
Men det var mest igår som det var jobbigt. Nu är det mer eller mindre ok. Förnuftet har vaknat till liv igen och påminner mig om att jag ska åka hem snart nog och få träffa ALLA mina bundsförvanter.
Ska bli skönt att komma hem där man kan använda ord som BUNDSFÖRVANT (härligt ord) och bli förstådd. Jag ser speciellt fram emot att komma hem, nu när jag vet att jag kommer återvända till Tokyo igen.
Har klippt av mig hälften av håret igen och pimpat mitt DS och min mobil lite... bilder kommer så snart jag hittar usb-grejen till minneskortet i kameran.
Är det någon som försöker vara rolig, eller är det sant att någon har hittat till min blogg genom att söka på "mini-cd-helvetet fastnat macbook" och "cd fastnat i macbook"?
För det vore helt sjukt tillfredsställande om det faktiskt var så.
Någon andra roliga vägar hit är:
"Vad är klockan?" (Måste man verkligen googla sig fram till det?!),"burkini baddräkt", "tårtrecept" och "tjej som strippar i kameran".
Ja, den sista hittade ju verkligen hem... jag skriver bara om snusk!
Har ni sett den?
Första gången jag såg den var någon gång i slutet på gymnasiet. Då hade jag läst japanska som C-språk i ett, kanske två, år. Man kommer inte så lång i ett språk på en tretimmarslektion en gång i veckan, inte långt alls. Jag förstod kanske enstaka ord här och där, inte mer.
Och idag? Idag inser jag att jag förstår nästan allt som sägs och det snarare är ensaka ord här och där som jag inte hänger med på. På fredag ska jag ha japanskalektion igen efter tre veckors uppehåll. När Pojkvännen åker hem ska jag förvandlas till duktig japanskastudent. Mycket av grammatiken som jag faktiskt förstod i filmen har jag lärt mig under de här månaderna jag tillbringat här. Bra. Sånt sporrar en till att plugga lite mer. (Lite mer än ingenting alls, dvs...)
Och filmen då? En niondeklass placeras på en öde ö i Japan. De har tre dagar på sig att döda varandra och för att ingen ska bilda fina pakter med sina kompisar har de halsband på sig som sprängs om de försöker ta av dem, eller om det är fler än en överlevande när de tre dagarna är slut. En slags "Herre på täppan" med en twist.
Jag tycker fortfarande att Battle Royale är en otillfredsställande, men bra film. En film som man absolut kan sätta upp på sin: "Filmer-jag-ska-se-innan-jag-dör"-lista, om inte annat så bara för att jävlas lite med sig själv. "Skulle jag mörda mina klasskamrater för att själv överleva?"
Jag hade i och för sig bara nio klasskamrater i nian. Det hade nog blivit Game Over rätt snabbt.
Det är 27 grader i soluppgångens land. Kvartspass för kaninerna alltså, om de hade befunnit sig här... Trevligt, trevligt.
Vi får se om jag tycker att det är lika trevligt när väl värmen och luftfuktigheten börjar stiga. Tur att man är härdad lisebergskanin.
De senaste dagarna har jag kommit på att jag kommer sakna många av de som jobbar på Liseberg. Främst de som jag känner på mig att jag faktiskt skulle kunna vara vän på riktigt med, om man bara fick tid att umgås.
Det känns som om det är ont om såna, nya, riktiga vänner, utanför sandlådan. Synd.
Här i Japan blir jag vän med de som korsar min väg. Vänner till vänner, folk man träffar på klubbar, utbytesstudenterna som jag kände innan jag flyttade hit, men inga själsfränder än så länge.
Jag ska förvisso träffa Tanten som korsade min, eller snarare Cattas, väg när vi var på klubb i Shinjuku. Fast hon är nog inte heller en själsfrände. Men jävligt rolig var hon! Och hon verkade ju känna alla på klubben, hon kan säkert fixa ihop mig med någon lämplig vän i sin vänskapskrets. Äh, hettan har fått mig att börja svamla.
Klockan är 07.15. I ett ovanligt ryck av framförhållning har jag just städat klart badrummet och toaletten. Var tvungen att gå upp klockan 06.00 eftersom storebror i familjen har "morning soccer" klockan 7. Och nu sitter jag bara och väntar på att klockan ska bli 8 så att jag kan cykla med lillebrorsan till skolan. *Gäsp*
Vilket spännande liv jag lever här borta i Tokyo, eller hur?
Pojkvännen åker hem i övermorgon. Det känns någorlunda ok just nu, jag kommer ju hem nån gång i juni och stannar några veckor innan jag åker tillbaka. Och juni är inte så långt bort.
Har jag sagt det förresten? Att jag bestämt mig för att stanna? Jag blir kvar i Tokyo året ut. Kanske hinner jag lära mig lite Yakuza-japanska innan jag åker hem...
Det här blogginlägget är ju helt meningslöst.
Pojkvännen har varit i Tokyo mindre än två veckor. Under denna tid har det shoppats så det står härliga till. Mest kläder och prylar till honom, men även jag har blivit lite smittad av impulsköpsbeteendet. I hans fall är det ursäktligt, det han köpt går antingen inte att få tag på, eller så är det mycket dyrare, hemma.
Idag nådde konsumtionshetsen sin kulmen då jag impulsköpte en ipod nano och typ en miljard onödiga tillbehör och Pojkvännen köpte två par skor, det hade blivit tre om de sista funnits i rätt storlek, ett onödigt dyrt linne på 109-2 och en Gameboy Micro. Han har redan ett Gameboy Advance och ett DS, men det här var alltså prylnörderi av högsta klass.
När vi hade shoppat klart mådde jag lite illa. Så mycket saker. Så mycket saker man kunnat leva utan. Så mycket pengar som kunde gått till bättre saker. Shoppingångest kallas det visst. Det är inte så att jag sitter och ångrar inköpen på det sättet att jag känner att jag köpt någonting som jag inte kommer använda, eller köpt någonting som jag egentligen inte ville ha, men jag äcklas av det här "Jag måste bara ha den här prylen/skorna/skjortan/sminket, för det kommer göra mig lite lyckligare." Det är så själviskt och fult och osant.
Nu måste jag avgiftas. Programmeras om från "Jag måste köpa den här Saken NU, för att den är fin och för att jag kan", till "Jag MÅSTE egentligen inte köpa någonting alls för det är inte Sakerna i mitt liv som gör mig lycklig".
Nu är jag sådär oinspirerad igen. Jag tittar igenom iPhoto och inser att jag inte bloggat klart om Kansai. Jag har ju inte hunnit till det trevligaste än!
Kobe.
Att åka till Kobe fanns inte med i ursprungsplanen. Det gjorde i och för sig inte Osaka heller, men jag och mina koncentrationssvårigheter fann att det var svårt att intressera sig för Kyoto mer än två dagar, och till och med det var lite mycket och Nara hann vi ju se på en enda dag.
Och Osaka kändes för stort för att sätta tänderna i på så kort tid, så vi drar vidare till Kobe som ligger 20 minuter bort med shinkansen på impuls.
I Kobe kan man äta Kobe-biff. Korna som blir Kobe-biffar penslas med sake och får massage och får dricka öl och käka lyxfoder. Suck. Jag ångrar att jag inte testade. Det var lite svårt när Pojkvännen var vegeterian.
Moving on... Kobe är en liten stad. Vi åker in till Sannomiya och shoppar litegrann innan vi tar en sväng med monorailtåget ut till de artificiella öarna. Sen kommer jag på att det var Kobe, och främst en av de artificiella öarna, som drabbades hårdast av jordbävningen 1995 då femtusen människor dog. Jag var bara 11 år gammal då, men jag minns löpsedlarna. Det såg ut som om staden helt enkelt hade gått sönder. Som när man smashar en legostad efter att man har lekt klart. Men när jag tittar mig omkring märker jag ingenting av det.
Såklart inte. Japaner är effektiva.
Dagen avslutas på en bar i Sannomiya där det bor två små glada hundar som gör en lite glad i hjärtat. 
Och det är inte förrän vi åker därifrån som det slår mig! Hur kunde jag glömma?! I den här lilla, fina, mysiga staden finns den största Yakuzagruppens högkvarter!!! Och staden kryllar antagligen av Yakuzamedlemmar. Och här har jag gått omkring och shoppat och åkt tåg och druckit whiskey på barer med hundar när jag kunde spanat efter yakuza!!!
しまった！
Super Potato - Osaka. 
Super Potato - Tokyo.
Känns roligt att kunna säga att man har varit på båda, speciellt eftersom den i Osaka är den första och den i Tokyo kom senare. I Osaka åkte vi till Den-Den Town (Osakas motsvarighet till Akihabara) och det första jag ser när vi kommer upp från tunnelbanan är Super Potato. I Tokyo är den svårare att hitta.
Super Potato är en retro spelbutik där man kan hitta old school spelmaskiner och spel. Det är roligt att bara gå runt där och kolla på alla gamla spel från förr. Synd att inga av konsolerna skulle funka hemma i Sverige. Eller tur kanske, annars hade jag nog suttit här med konsoler upp till armhålorna...
Jag gjorde en dum sak idag. Drog med Pojkvännen till Akihabara där han skulle köpa en massa prylar till Wii och Nintendo DS. Det var inte den dumma saken. Den dumma saken var när en av grejerna hade en sån där mini-cd som han undrade om jag kunde köra i min dator eftersom hans inte har någon cd-spelare.
Grejen är att mac bara har en skåra på sidan där man petar in cd-skivor. "Är du säker på att det går med en mini-cd?" säger jag till Pojkvännen. Han svarar att han har haft en dator som också bara hade en skåra och att det gick bra på den så det borde funka på mac också.
Nu är det dock så att det goda folket på apple inte har funnit läsandet av mini-cd att vara en viktig funkion, så när jag petar in den lilla cd:n inser jag med fasa att istället för det där klickande, brummande "nu äter jag upp din cd-skiva"-ljudet hör jag ingenting alls. Ve och fasa!
Den sticker i alla fall ut en liten bit. Jag stänger av datorn och hämtar en pincett. Det går inte att få tag i mini-cd-jäveln utan att peta in den ännu längre och det krävs bara två försök för att hela mini-cd-helvetet ska ha försvunnit in i cd-spelaren totalt. Vad göra? Skrika och gråta? Hämta kniven? Skruvmejslar? Ta med till doktorn?!
Nej, nej, inget av det där är nödvändigt. Man tar bara upp datorn och skakar den, vänligt men bestämt, några gånger tills mini-cd-skivan trillar ut. Jag tänkte bara dela med mig lite, för när jag googlade på "mini-cd-helvetet fastnat+macbook" hittade jag ingenting.
Om man åker upp till Park Hyatt Hotels "New York Bar" på 52:a våningen i Shinjuku kan man få en japanese style Mojito.
Man kan också tappa andan över hur mycket blinkande ljus det finns i Shinjuku. Åt alla håll och kanter och så långt ögat når lyses staden upp av ljus och jagar mörkret på flykten.
Och när man står där och häpnar kanske man tänker: "Vi är så högt upp att hustaken måste blinka för att inte flygplan ska råka flyga in i oss." Och så tänker man att World Trade Center-tornen måste varit ungefär så här höga. Intressant.
Och de där två skrattande damerna man ser bakom den japanska Mojiton flörtade rätt friskt med Pojkvännen. Jag klandrar dem inte. Jag har pimpat honom sjukt snygg i japanska kläder.
Alltså jag är ledsen, men den här kaninen... var helt sjukt söt. Eller kawaii som det heter. Jag förstår inte riktigt hur det funkar med händerna, den som är inuti tittar ut genom öronen, men lyckas ändå vifta på de korta armarna samtidigt... mycket mystiskt.
Jag kan tillägga att det var grymt varmt väder. Typ: "Ta på dig hatt så du inte får solsting"-väder. Tvivlar på att den fick en halvtimmes rast varje halvtimme. Och när jag först såg den var det japaner som slog den på huvudet. De menar inget illa, bara klappar lite hårdhänt, och jag tittar upp mot Pojkvännen och säger till honom: "Man får inte slå kaninen!!!" eftersom jag inte kan säga det till japanerna.
Och den här jäveln såg jag i Shibuya för längesen. Den var sjukt rolig eftersom den vinkade till folk, men inte kunde böja armarna.
Jag orkar inte. Jag vill jättegärna, men jag orkar inte blogga mer om Kansai. Jag tar en liten paus. Prestationsångesten är för stor. Istället bloggar jag om vad jag har haft för mig här hemma.
När jag och Pojkvännen kom hem från Kansai i lördags hade Papa-san farit iväg för att segla under Golden Week och vi möttes istället av Farmor-san och Farfar-san. De är och hälsar på och stannar tills på söndag. Det var roligt att äntligen få träffa Farmor-san som jag ändå tillbringat sammanlagt några timmar i telefon med.
Papa-san skulle komma hem idag och har fyllt år medan han var borta, så superlektanten Rim hjälpte kidsen göra papier maché-hjärtan som de sedan skulle fylla med godis igår kväll. Och idag "bakade" hon glasstårta, med stor hjälp från Pojkvännen, efter att ha lagat middag till sju personer, varav en (Pojkvännen) var vegeterian och fick sin egen köttbefriade sås till pastan.
Så här bakar man glasstårta:
Köp en god rulltårta eller två. Två om det ska bli en stor tårta! Jag köpte en jordgubbsrulltårta och en moccarulltårta och glass i stora lass.
Ställ ut glassen så den blir mosig och smetig, dock ej smält... knepigt.
Skär rulltårtan som man brukar skära rulltårta, i typ centimetertjocka skivor.
Langa fram någon slags skål eller form. I mitt fall blev det en glasform med platt botten vilket var skitbra. Lägg rulltårtsbitarna så att de täcker botten. Om man har lust kan man göra fina mönster... Jag la jordgubbsrulltårtan i botten och moccatårtan längs sidorna. Moahhah!
Skopa i den mosiga glassen och smeta ut. Om man vill kan man roa sig med att smeta glass med olika smaker i flera lager, eller ha i lite frukt eller bär... Jag gjorde såklart både och. "Antingen eller" är för mesar.
Langa fort in i frysen igen!
Ta ut efter ett tag, vänd upp och ner på ett fat. Om man gillar grädde kan man smeta ut det över hela tårtan när man vänt den och slänga på ännu mer frukt och bär, eller så tycker man att rulltårtsbitarna gör ett sånt fint mönster att man inte vill täcka dem med tråkig grädde och då kastar man bara på lite jordgubbar.
Servera jävligt fort.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag sitter vid min dator när klockan är midnatt och jag är tröttare än på länge och langar tårtrecept ut på internet... Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag var full.
Ok, så vi sticker ifrån Nara och åker till en yttepytteliten stad vars enda feature är att det har ett äkta gammalt ninjahus och ninjorna finns på allt från tåg till brunnslock. Ninjahuset är helt klart coolare än en jättebuddha. Vi blir insläppta i grupper och får en guide som pratar jättesnabbt och berättar och demonstrerar alla gömmor och hemliga dörrar som finns i rummet vi befinner oss i.
Alla andra i vår grupp är japaner. En av tanterna (det fanns många tanter) får prova att gå in genom den hemliga dörren som leder till en hemlig utgång och när hon provat klart och går och sätter sig tecknar hon åt Pojkvännen att han också borde prova. Han får en applåd av alla pensionärerna när han osäkert reser sig upp och ställer sig framför dörren. Sen börjar alla skratta. Han är rätt lång och får ducka ordentligt för att överhuvudtaget komma in genom dörren.
Lite ninjafakta: Ninjorna hade marinblå och inte svarta kläder. Detta för att bättre smälta in och se ut som bönder. (Och ninjahuset i Iga-Ueno hade utåt sett varit en bondgård där ninjorna hade brukat jorden och bara ninjat när de fick ett uppdrag.)
Och en annan vanlig missuppfattning är att ninjorna kunde gå på vatten med sina specialbyggda träskor, men det är fel! De var till för att kunna gå i dy som ofta omgav slott (smart eftersom det varken går att gå eller simma över dy) på den tiden istället för vatten.
Innan vi sticker därifrån köper jag en ninja-kitty i souvenirbutiken.
