Gott jag har saknat!

Yay, yay, yay!

Idag hjälpte Tomoko mig hitta Japan Torget. 

Köpt: 

Edamame

Yakisoba

Natto

Snordyrt, men väl värt det!

Jag undrar hur vi kommer ta till oss tekniska "nymodigheter" när vi är 85...

Förra veckan bevittnade jag en äldre indisk kvinnas, sannolikt allra första, åktur i en rulltrappa. Så fort hon kom i närheten av vidundret som spottade ur sig trappsteg backade hon, skakade på huvudet, viftade med händerna och sa nånting som jag, med mina obefintliga hindikunskaper, ändå kunde tolka som "Nej, nej, nej, det här går ju inte, den är livsfarlig ser du väl!!!"

Det tog henne fyra-fem försök och väninnans envetna trugande innan hon till slut hoppade på ett trappsteg och sedan höll sig krampaktigt i räcket. Jag såg inte hur det slutade, men jag måste anta att de klarade sig fint hela vägen upp eftersom åkturen inte åtföljdes av några skrik eller rop på hjälp.

Det var lustigt och lite fint. Är det någon annan som gjort nåt nytt och modigt på senaste tiden?

Gör någon glad idag. Närmare bestämt: Ozzy.

Min vän Ozzy knarkar smärtstillande, men har fortfarande ont i "höger röv". Stackarn. Gå in på hennes blogg och skriv en uppmuntrande kommentar eller bara ett "hej" så hon blir gladare!

Vänta, jag ska bara skriva lite i mitt mjölkpaket...

Marie-Louise bloggar om Nobuko Yokoyamas anteckningsböcker med pärmar av svenska mjölkpaket och papper av återvunnet papper. En jätterolig idé. Jag vill också ha en sån! 

Vroom!

Den här helgen har gått alltför fort. Jag har inte riktigt hängt med. Hur blev det söndag? Måste jag tillbaka till jobbet i morgon? Jag gillar mitt jobb, helt klart, men... jag hade inte tackat nej till en extra dag ledigt.

Och nästa vecka är det plötsligt maj månad. Sju månader har gått sedan jag kom till Norge och det är möjligt att jag kommer befinna mig i Hongkong om mindre än två till. Men jag vet fortfarande inte hur det kommer bli med det... Det känns lite konstigt, måste jag säga... att inte veta alltså...

Hur är det med er? Vet ni vart ni kommer vara/vad ni kommer göra om två månader?

Här kommer ni ifrån:

146 stycken, alltså majoriteten, befinner sig ingenstans när de läser min blogg, och är således folk som surfar in från yttre rymden. Låt oss anta att det är utomjordingar.

Så då undrar jag:

1) Hur är läget?

2) Ni är väl inte här för att invadera oss?

3) Varför är ni så dåliga på att skriva kommentarer?

And the winner is...

Ja, då var alltså blogglottot avslutat och den som vinner är (trumvirvel)

Cecilia! 

Grattis!

Och nu... ska jag sova. 

Godnatt.

Och en sak till...

Jag är kär i den här låten.

Det är ni också.

Favoritsaker

1. Blodgrape 

Så gott att jag måste hindra mig själv från att äta mer än en om dagen.

2. Nagellim från Depend

Mitt nagelunderhåll har, fram till att jag började jobba på H&M, bestått i att komma ihåg att fila eller klippa ner naglarna när de blir för långa, samt måla dem i roliga färger. Efter många månaders hårt arbete har vissa börjat skiva sig upp på halva nageln! Limmar fast de jävlarna.

3. En kortfattad historik över nästan allting* av Bill Bryson

Den här boken tipsade Nikku mig om och jag har läst den ett tag nu och tycker att den är helt fantastisk! Tänk om jag hade fått tag på den här samtidigt som jag läste naturbasåret? Det här är liksom spännande naturvetenskap med tusen aha-upplevelser!

4. Grönt te

Hittade jag i en tehandel igår och jag har redan hunnit dricka fem koppar sen dess. Gott!

5. L'oreals nya mascara

L'oreal Double Extension (den röda!)

är en sån där konstig mascara med två olika

delar. Det enda som behövs för att tvätta bort den

är 30 sekunder i 30-gradigt vatten! Genious!!!

Och den blir inte kladdig när man tvättar av

den heller! Man "skalar" i princip av den från

fransarna. Helt klart roligaste mascaran någonsin!

*bilden hämtad från bokrecension.se

Sista dagen...

...för att vara med i blogglotto och vinna ett ex av Egg-tidningen (Maj 2008) är imorgon! Allt man behöver göra är att skriva en kommentar. Det behöver inte vara i just inlägget som handlar om blogglotto, utan kan vara vart som helst.

Så här många av er...

...har varit i Japan.
27 (51%)

...har inte varit i Japan.
6 (11%)

...ska åka till Japan snart.
10 (19%)

...vill åka till Japan nån gång.
18 (34%)

...har ingen särskild lust att åka till Japan.
4 (7%)

Det är en överraskande stor andel läsare som har besökt Japan måste jag säga... och kanske fortfarande befinner sig där eftersom jag inte hade med det som svarsalternativ av någon anledning. (Någon anledning= om jag inte är i Japan så är nog ingen annan det heller... Eeeh...) Men jag lovar att en dag återvända och återupprätta den här bloggen till dess forna glansdagar då den bara handlade om Tokyo, Tokyo, Tokyo (det finns mycket man kan säga om Tokyo) i all oändlighet... Men innan dess kanske ni får stå ut med att jag flyttar till Hongkong och fortsätter blogga därifrån.

Innan jag avslutar det här inlägget måste jag bara tillåta mig själv att undra vilka fyra människor det är som, inte ens hypotetiskt, har någon särskild lust att åka till Japan.

Varför? Vilka är ni? Hur kan vi vara så olika? Jag vill veta!

Träningsprogrammet

Ååååååh, frustrationen!!!!!!!!!!

Var på gymmet för att köra igenom ena halvan av träningsprogrammet jag fått. När jag tagit mig igenom halva var jag på gränsen till tårar i frustration. Det var för svårt och för tråkigt. För många fria vikter, och jag haaaatar såna där sträck-fram-ena-benet-och-böj. Jag hatar dem så mycket att jag tog bort dem från mitt förra träningsschema, Och de ger mig ont i knäna... så det så... 

Jag gillar inte mitt nya träningsschema. Jag gillar det inte alls. Jag ger det två veckor, om jag fortfarande hatar det då så kastar jag det åt helvete...

Allt är Oprahs fel

Hjälp mig, jag är livrädd.

I morse när jag skulle gå hemifrån hittade jag inte mina nycklar. Ingenstans var de, vilket kändes osannolikt eftersom jag bevisligen hade tagit mig in i lägenheten med dem kl 21 kvällen innan. Jag fick till slut impulsen att öppna dörren och se efter om de satt kvar i nyckelhålet. "Vilken tur!" tänkte jag, samtidigt som jag inte kunde låta bli att tycka att det var lite läskigt att vem som helst hade kunnat trampa in här under natten när jag låg och sov. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän jag slog på tv:n idag och slötittade på slutet av ett Oprah-avsnitt som handlade om instinkter och hur man gör sig själv en björntjänst genom att avfärda dem som befängda när det gäller ens egen säkerhet. Gästen som var hos Oprah var en kvinna som hade fått känslan av att nåt var skumt i hennes lägenhet "Var inte den lampan tänd när jag gick hemifrån?" och såna saker, som till slut hade satt upp en kamera i sin lägenhet. Kort därefter, när hon pluggade in den i sin laptop hade hon fått se en, för henne, helt främmande man öppna dörren till hennes lägenhet och sticka in huvudet. Mannen hade gått in, betett sig allmänt mystiskt med hennes underkläder för att sedan sätta på sig dem och tillfredsställa sig själv innan han tog av dem, la tillbaka dem och gick därifrån. Ok, disturbing. Och så tänker man på vad som kunde hänt om hon plötsligt kommit hem en dag för att hitta honom där...

Sen går jag till gymmet och gör tusen saker och lever vidare mitt liv en stund. Och nu är det läggdags. Och jag hade nycklarna i nyckelhålet hela natten. Och även om de inte är där nu... fy fan vad obehagligt det känns. Dessutom finns det extranycklar till den här lägenheten...

Och han, den där på Oprah, som sa att man inte skulle avfärda sina obehagskänslor för lätt. Och obehagskänslorna som bara växer och växer när jag ligger i sängen. Näe, det går inte. Går upp, gillrar ljudfällor vid dörren, slår 112 på mobilen och lägger den vid sängen, funderar på om jag har några vapen tillgängliga... Inser att jag inte kan sova med öronproppar i, även fast grannarnas tv står på så högt, vilket innebär att jag inte kan somna än... Ok. Nu försöker vi sova. "Ingen kommer döda dig i sömnen" försöker jag övertala mig själv. Funderar på hur mycket det egentligen skulle hjälpa om jag fick 15 sekunders förvarning ifall nån verkligen öppnade dörren när jag låg och sov. Skulle jag hinna vakna? Komma ihåg varför det låter från dörren mitt i natten? Komma ihåg att jag har en mobil som bara väntar på att ringa farbror polisen? Och vart skulle jag egentligen ta vägen?  Från ytterdörren till min säng är det fem steg. Sex, om man har korta ben. Så jag ligger i min säng och är livrädd. Aningen irrationellt, men tänk om jag faktiskt dör i natt? Det här är inte Tokyo. Jag har inte samma sorglösa inställning till döden som jag hade där. 

Fan. Klockan blir bara mer och mer. Men det hjälper ju inte mig. Det är svårt att resonera med mig själv när jag är sån här... Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att övertyga mig själv om att ingen vill mig ont och att jag kommer överleva natten.

Hold me?

"Träning du har glädje av" my ass!

När jag började träna på SATS gick jag ut hårt som fan. Det var grimaser och "gnnnh" i slutet av varje set, men sen gick det som jag antar att det alltid gör, jag blev förkyld, var i Moss i två veckor helt utan gym, tappade farten helt enkelt. Nu har jag dock påbörjat en vårstädning av träningsschemat

Här ska det föras krig mot stillasittande minsann och jag ska befinna mig på gymmet hela fyra av veckans sju dagar. "Omöjligt!" säger ni, tills jag påminner er om hur sinnessjukt mycket fritid jag egentligen har här. Och mer fritid än jag har nu kommer jag nog aldrig någonsin få igen, så om jag någonsin ska ha en mage som inte påminner om gelé så är det nu eller aldrig.

Jag frågar Lachlan, träningsvägledaren som hjälper mig lägga upp ett nytt program, vad jag ska göra för att omvandla fett till muskler, och han säger dels "Ät inte mer än vad du gör av med.", men också "Ät jämt!" (nja, egentligen säger han att jag ska äta varannan, var tredje timme, men "Ät jämt!" är vad jag hör...) Jag har lite svårt att se hur det ska gå ihop (om jag blir jättetjock nu skyller jag bara på honom!) men jag ska naturligtvis försöka. Mest för att jag gillar att äta jämt.

Nu kommer det stora avslöjandet här då: Hela poängen med det här inlägget är naturligtvis inte att underhålla någon med mina träningsplaner. Nej, det är en ondskefull komplott mot mig själv. Nu när alla* vet vad jag har satt upp för mål kan jag bara tänka på alla som kommer bli besvikna om jag inte uppfyller mina åtaganden

Och som en bonus får ni nu en uppdatering angående spinningen jag var så glad i. Bokade in mig på ett spinningpass efter träningsvägledningen idag och var hur pepp som helst...! Ända fram till att jag satte mig på cykeln. Det känns ju för f*n som om nån har sparkat mig ordentligt där bak! Och det är ju knappast en smärta som går att träna bort heller. Så jag gav upp som en riktig soldat. Spinning är kul. Blåmärke i röven - inte kul.

*alla=en väldigt liten grupp människor som läser min blogg

re: spinning

Men till skillnad från när jag bodde i Tokyo och cyklade 45 minuter fram och sen tillbaka varje fredag så hade spinningcykeln inte en mjuk, bred sadel. Den hade en "haha-du-kommer-ha-ont-i-röven-i-morgon"-sadel. Det är ledsamt, men det förtar ju lite av glädjen om man vet att man kommer ha ont i baken dagen efter...

Extra, extra!

Spinning är askul!!!

Jag var lite rädd för att jag inte skulle hänga med, men det visade sig att 45 minuters spinning påminde väldigt mycket om mina cykelturer till och från japanskalektionerna när jag bodde i Nikotama. Den associationen höll i sig under hela passet när vi cyklade upp för låtsasbackar. (Fi fan, helvetesbacken man var tvungen att cykla upp för innan man kom närmare Yoga och sen planar det ut sig lite, men lyckan är kortvarig när man återigen måste uppåt, uppåt under motorvägen fram till Sangenjaya där det sen, äntligen, börjar slutta neråt och man får pusta ut lite!) Varje fredag under hela tiden jag bodde i Japan liksom! Till och med i högsommarvärmen som kunde vara upp till 35 grader! Och jag som var rädd för spinning! Bah!

Inte lika roligt är det att efter ett svettigt pass upptäcka att jag glömt handduken (Det löste sig med lite pappershanddukar och en hårtork till slut.) Och när jag kommer ut, helt nytränad, nyduschad och glad så skiner solen som om den aldrig gjort annat! Spatserar hem i lyckorus.

Jag är lite kär i världen idag.

Save me?

Jag har skrivit upp mig på "spinning" på gymmet. Klockan 11. 

"En solig söndagsmorgon är en lika bra dag som någon annan att dö på..." tänkte jag nog när jag gjorde det. 

Jag är rädd.

Egg magazine (och premiär för blogglotto!)

Har mutat till mig inte bara ett, utan två ex av nyaste Egg magazine från Japan. Det är bibeln för de galnaste Shibuyaflickorna. Efter att ha bläddrat igenom den kan jag rapportera att det är mycket storprickigt som syns, främst på strumpor och strumpbyxor i glada färger. I övrigt är gyaru-modet sig likt med kort-kort-allting, höga klackar och bruna ben, och som vanligt är det sminksidorna som är roligast att titta på.

Eftersom jag har fått två tidningar bestämmer jag mig för att lotta ut den ena till någon lycklig kommentarskrivare. Från och med idag och fram till onsdag (23:e) kan man vara med och leka genom att skriva en kommentar i bloggen. Lycka till!

Men's Knuckle (gyaru-oh tidningen) har en egen hemsida här. Hittar någon hemsidan för Egg är det fritt fram att tipsa!

att drömma sig bort

30-minutersmassagen i Nikotama för 145:- på massagestället som har öppet till 24:00, där de knådar en helt utan nåd tills man blir en geleklump - det är vad jag önskar mig mest av allt just nu!

Poll!

Ojoj, nu testar jag en grej här till höger. Vill veta hur många av er som varit i Japan eller planerar att åka dit, eller om ni bara hittade till den här bloggen för att ni sökte på "hata Japan!" Man får välja flera svarsalternativ om man vill. Rösta!

Stackars, stackars lyckost mig (eller: Det handlar om inställning)

Jag kommer antagligen missa allt förarbete och öppningarna av våra två butiker i Tokyo på grund av att det tar så lång tid att fixa visum till mig.

Förutom att det är hemskt synd om mig och allt det där, betyder det också att jag sannolikt kommer skeppas över till Hongkong för att fortsätta min träning där. När jag först fick höra det, för några månader sedan var min första tanke: "Fy fan, åka till Hongkong helt själv utan att känna en jävel. Kan inte hälsa på familjen i Sverige. Får inte åka till Japan trots att det ligger så nära." och min andra: "Fast fan vad cool. Jag får åka till en plats jag aldrig varit på förut och lära känna en massa nya människor, se ett nytt H&M som kommer vara mycker mer likt de som kommer finnas i Tokyo. Plus att jag kanske lär mig några fraser på kinesiska!" 

Så är det i alla fall... Hongkong nästa verkar det som.

H&M och Comme des Garçons

Jag har inte skrivit någonting alls om H&M:s samarbete med Rei Kawakubo som kommer lanseras samtidigt som den andra, butiken öppnas i Japan. Förhoppningsvis blir det därmed lika stort tryck på butiksöppning nr. 2 i Tokyo. Caféet jag bloggar från stängde för 7 minuter sedan, så jag hinner inte skriva någonting särskilt om samarbetet nu heller, men det behövs inte eftersom de här två har gjort det så bra. Läs på Marion Eleonoras, eller på Marie Louises blogg för mer information.

Internetlös

En snabblogg eftersom jag inte har något internet och caféet jag sitter på stänger om 20 minuter. Marimekko-kampanjen har kickat igång på H&M nu, och eftersom jag agerar avdelningsledare på damavdelningen var jag på jobbet fram till 01:30 igår. Började kl 8 idag. Hjärnan funkar inte som den ska idag. 

Åh nej, bara 14 minuter internet kvar.

Sömn- och internetbrist till trots leker livet just nu. Mest för att det går så bra på jobbet. Något intressant privatliv kan jag inte skryta med...

I Shibuya! SHIBUYA!!!

Kommer ni ihåg Shibuya? Shibuya som jag älskar, älskar, där jag kan ställa mig och titta på folk som trippar, hastar och släntrar över Shibuya Crossing i tusental åt gången och bara vara nöjd över att få finnas till? DÄR ska vår tredje butik ligga.

Jag skriker av lycka inombords när jag tänker på att jag om ett år kanske (förhoppningsvis!) ska få anledning att befinna mig där varje dag! Hösten 2009 öppnar H&M sin dittintills största H&M-butik i Japan på 3000 kvadratmeter! Jag kan inte blogga mer, så upprymd är jag! Alla meningar måste sluta med utropstecken!!! Vänta er en bloggare i kroniskt exalterat tillstånd! 

Flyga och dö.

När jag var liten, säg i 10-årsåldern, låg jag vaken i timmar om nätterna och tänkte på Döden. På att jag kunde dö, på att folk jag kände plötsligt kunde dö, och jag låg paralyserad av skräck vid tanken på att plötsligt inte finnas till. Vi hade ingen bil då och vi de få tillfällena jag åkte bil någonstans var jag plågsamt medveten om att den kunde krascha och jag kunde dö. Statistisk sett såg det ju inte bra ut, liksom. Och om jag plötsligt skulle dö, hur skulle alla veta att jag faktiskt tyckte om dem? 

Även om det är sällan jag tänker så när jag sitter i en bil nu för tiden har samma rädsla överförts till flygplan. Uppe i luften är jag inte så orolig, men om man tittar riktigt noga på mitt ansikte vid start och landning kan man se att käkarna ofta är krampaktigt sammanbitna och kunde man läsa mina tankar skulle det låta: Inte krascha, inte krascha, inte dö... 

Återigen är det det där med statistik. Statistiskt sett är det mest sannolikt att man dör på landningsbanan om man ska dö i ett flygplan. På flygresan hem från Paris slog den alltså till, rädslan för att dö. Jag är inte lika bundis med Döden som jag var i Tokyo, då Döden fick åka på pakethållaren ibland, men jag vet ändå att min familj och mina vänner vet att jag älskar dem. Men så tänkte jag på alla de andra. De som inte är bästa vännerna eller familjen. Hur får de reda på att man är död? Polarna i Japan som väntar sig att man ska komma tillbaka nån gång och leka? Sanja i Slovenien som jag bara har kontakt med via msn? När jag satt där, på planet, och hoppades att jag skulle slippa dö, den här gången också, önskade jag att jag hade kunnat ha ett automatiskt meddelande som skickades ut till alla mina kontakter ifall jag dog. Där skulle det stå någonting i stil med:

Ojsan, jag dog visst oväntat! Det var ju hemskt synd för jag hade tänkt att vi skulle fika nån dag. Jag vill att du ska veta att oavsett vad som hänt så tycker jag om dig, och att jag inte tycker att det är någon vidare idé att vara ledsen för länge, men du får gärna komma ihåg mig ibland. Ta hand om dig och kom ihåg att livet är kort för att levas i rädsla! Våga mer, och lev lite extra för mig. Jag antar att vi inte ses något mer, men eftersom energi inte kan förgöras, bara frigöras, kanske jag hamnar någonstans i närheten av dig ändå. Mycket kärlek.

p.s. Jag ger gärna bort mina organ om någon vill ha dem... och låt bli att kremera mig. 

iTunesrestriktioner

En grej som jag tänkt skriva om för längesen, men glömt bort av olika anledningar, är musik. Det är möjligt att jag tidigare prisat iTunes för att det gör musik lättillgänglig och bara ett knapptryck bort, och att jag samtidigt slipper köpa riktiga skivor (jag flyttar runt så mycket att det inte är lönt att ta dem med sig) , men nu har jag hittat en jättebrist i iTunesköpt musik.

När jag hade mitt cocktailparty tänkte jag, som en rolig grej, att jag skulle bränna en skiva till alla med de bästa låtarna från spellistan under kvällen så att de kunde ta med dem hem och lyssna om de ville. Köpte brännbara cd-skivor och färgglada cd-kuvert att stoppa dem i på Clas Ohlsson, gjorde en fin låtlista med de sju bästa låtarna och började bränna i iTunes. Allt gick jättesmidigt tills jag ville bränna den åttonde skivan. "Du får bränna max 7 cd-skivor med musik köpt från iTunes Store" sa iTunes och jag hade inte tid att bli arg. Bytte ut en låt i låtlistan och brände vidare, och så en gång till när jag kom till skiva nummer 15, vilket resulterade i att det finns tre olika varianter av min ge-bort-skiva. Men det är först nu jag har tid att bli förbannad. So here goes:

Hur vågar iTunes hindra mig från att bränna musik som jag ärligt har betalat för, när jag kunde laddat ner den gratis och bränt hur många exemplar jag vill? Det här med att man vill göra det krångligare att masspiratkopiera och sälja cd-skivor funkar ju inte! Jag undrar om det är ett vanligt problem att piraterna köper och masskopierar musik i iTunes, för det känns som om såna här korkade restriktioner mest drabbar folk som faktiskt tänkt: Jag vill betala pengar för den här skivan. Och nu vill jag göra en blandskiva till 18 personer som de kan ha som minne av ett cocktailparty. Suuuuger!

Updatering:

Hittar nu en artikel på SvD som säger att det (v) har svängt i frågan om fildelning och huruvida det ska vara lagligt eller inte. Jag undrar verkligen om jakten på människor som laddar ner musik eller film för privat bruk kommer kunna vara försvarbar kostnadsmässigt för skivbolag och andra.

Uppdatering 2:

En ny artikel i SvD där engångssummor för att få ta del av obegränsad nedladdning och reklamfinansierad streaming av musik är på tapeten. Jag vet inte vad jag tycker om reklamfinansierad streaming. Föredrar nog i så fall Last FM, där man både får gratis streaming och tips på artister som man kan tänkas gilla.

Jag ♡ Rufus

Äntligen fick jag se Rufus spela, och från tredje raden, no less! Det var en helt bedårande konstert med bara Rufus och en flygel, eller en gitarr. Förutom hans vackra stämma fick vi även höra att han kvällen innan haft sin första sexdröm om Barack Obama! Haha, det är behållningen med att gå på konserter. Man får höra sin favoritartist göra någonting mer än bara sjunga och spela. Man får höra dem leva lite. Och Rufus Wainwright är en oerhört larvig karaktär för alla som undrar! På ett "jag-avbryter-den-här-låten-för-att-berätta-en-grej-jag-just-kom-på-om-bowlingskor"-sätt... Oh, the joy!