Ni fattar att det förra inlägget bara kom upp för att jag sminkade mig i hundra år, eftersom jag inte ville gå ut när det regnade, blev jävligt nöjd med resultatet och tyckte att det var himla synd att ingen annan fick se, va? Och sen tog fjorton kort innan jag valde ut det tuffaste och la upp för att göra er glada*.
Kära läsare, bloggar är bra för självhävdelsebehovet.
Man kan lägga upp bilder som säger: Skit i kavajen jag låtsas att jag tar kort på, kolla vad snygg jag är idag! Det är viktigt!!!
Och om någon man inte känner skulle trilla in på bloggen skulle de luras att tro att man var snygg mest hela tiden, när man egentligen är precis som vilken annan människa som helst, snygg ibland, ful ibland.
*hahah, nej, jag skiter ju i er! Egentligen är det självklart jag som är nöjdast när jag lyckas se sällsynt bra ut på kort... men ni kanske också blir glada? För min skull? För att jag är sällsynt snygg idag? I så fall: bonus.
...man köper sitt gröna te på 7-eleven i stället för i välsorterade tebutiker.
VEM har hittat hit genom att googla på "rockigt hår"!!?!?
Satt på tåget på vägen hem. Tittade upp och såg någon titta tillbaka med misstyckande min. Rynka mellan ögonbrynen.
Katy Perry uppträder på H&M Harajuku klockan 21 i kväll.
Det här med att inte kunna somna för att hjärnan går på högvarv är lite nostalgiskt. Påminner mig väldigt mycket om när jag jobbade i Oslo och aldrig kunde sova. Hur jävla stressad måste jag inte ha varit när jag bodde där? Och nu i Tokyo också.
Idag blev det hastigt bestämt att jag ska flytta till Ginzabutiken. Från och med på måndag.
Alltså, jag undrar... ska det vara så här lätt?
Insåg idag att jag hittills alltid lyckats pricka in första dagen i lingonveckan på en ledig dag och då kan det låta så här. Mlörg, alltså. Men jag misslyckades alltså med min omedvetna planering den här gången och gick runt som ett lik andra halvan av dagen. Och det värsta är att man går och tänker: "Äsch, det här är väl inte så farligt, bara att bita ihop och köra så glömmer jag nog bort att jag har mensvärk snart." och kanske till och med funderar på att inte ta smärtstillande tabletter. Jag menar, det går nog snart över av sig självt ändå...
Hade inget vettigt för mig alls idag. Ätit, surfat runt och pratat med lite folk därhemma. Plockade till slut upp gitarren drog igång GarageBand och spelade in en del av en låt, la upp den på min myspace-sida och hittade sen inte låtjäveln. Myspace är så sjukt oanvändarvänligt. Ska se om jag inte kan finurla in låtsnutten i bloggen på nåt sätt i stället...
...närmare bestämt här.
Jävlar i min lilla låda, vilken dag. Idag har jag sett efter Harajukubutiken som ensam avdelningsledare i x antal timmar. Det är som att snurra tallrikar på pinnar ungefär. Ett helt fenomenalt springande från ena våningen till den andra för att se till att våningarna är jämt fördelade och att alla dessutom gör det de ska. Och får man springa runt utan att det börjar brinna nånstans så lyckas man nätt och jämt undvika att tallrikarna trillar i golvet och går i tusen bitar.
Nu går jag fan och lägger mig.
Trööööööött!
och de här...
...och de här får vara med för de är fina, trots att de inte hör till Divided Exclusive kollektionen.
Rosa lapp och ganska begränsat antal av alla Divided Exclusive plagg. Kolla in i butik, eller på hm.se, eftersom Sverige är typ det enda landet där man kan handla online...
Man samlar på sig mer och mer prylar men tiden man har till att leka med dem är ganska konstant. Så blir det att jag i ett par veckor bara spelar skalor på min gitarr, för att sedan helt överge den till förmån för mitt livräddande jobb som kirurg på mitt Nintendo DS samtidigt som jag följer historien om den, något töntige, Twilightvampyren (kom igen... han glittrar i solen!? Puh-lease!) och hans brud (förvånande simpelt skrivna faktiskt. Tror nog att filmerna i det här fallet, är, om inte annat, snyggare presenterade än böckerna...).
När jag var yngre, faktiskt nybliven tonåring och hormonerna antagligen löpte amok helt i kroppen, var mina humörsvängningar helt... fantastiska. Särskilt fantastiska var de ungefär en gång i månaden då vadsomhelst, vemsomhelst (oftast morsan eller syrran dock) kunde få blodet att koka i en på två sekunder. Det smälldes i dörrar och gräts och livet var mest helt fucking jävla orättvist typ hela jävla tiden!!!!!!
Zofy hade ett underbart förslag som gick ut på att jag skulle kunna testa, och betygsätta, olika slags saker som är speciella för Japan. Och det, måste jag säga, är ju en helt fantastisk idé. Äta saker fast i rent vetenskapligt syfte, eller om inte vetenskapligt, så åtminstone allmännyttigt. Ja?
Det blev en park till slut, i fredags. (Igår?) På rekommendation av Vin-kun tog jag mig till Rikugienparken vid Komagome. Den skulle tydligen vara väldigt fin och sådär. Jag vet inte så noga. Sömnbristen hade gjort mig till en liten zombie och jag vandrade bara runt en stund innan jag hittade en bänk att slå mig ner vid och läsa lite ur Wicked: The Life and Time of The Wicked Witch of the West. Bra bok, för övrigt, när man kommit förbi den småtråkiga inledningen.
Kom hem igår helt pumpad med adrenalin och drömde att jag sprang runt och hängde tillbaka kläder. Sov inte alls särskilt bra. Vaknade vid 04, 05 och gick till slut upp vid 06-tiden och tänkte att jag kunde ta en dusch, sticka ner till 7-eleven och fixa frukost eftersom jag inte hunnit handla på ett tag och ha jävligt mycket tid på mig att göra mig i ordning.
Min granne hoppade bokstavligt talat upp i luften av överraskning när jag råkade stöta på honom på väg ner för trappan igår. Det såg så roligt ut att jag hade svårt att hålla mig för skratt. Slängde ur mig ett "konnichiwa"* och sprang ut på gatan i solen.
Här går jag bort mot Umegaoka stationen klockan 9 på morgonen.
BAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAALLLLLLLLL!!!!
Idag kom en av de trevliga H&M-grabbarna som kört "men jag älskar ju dig"-jargong med mig från dag ett, in i köket och skulle jobba nattskiftet*.
Jag googlemappade mitt område och hittade en en grön fläck på kartan, nästan precis vid 梅ヶ丘(Umegaoka)-stationen. Så jag traskade dit för att kolla vad det var. Det var, inte helt oväntat, en park.
När varje ledig dag kommer som en överraskning blir det inte mycket vettigt gjort av dem. Sova mycket längre än vad man tänkt sig, stå i duschen aslänge, äta frukost i några timmar, tvätta...
Har en kollega.
Kan man säga att man har som hobby att äta?
För i så fall tänker jag hävda det som min hobby.
Top tre grejer jag ätit idag:
2. Kokosnötspocky
1. Grapefrukter
Ledig!
Igår var det så mycket folk som var ute och shoppade att vi var tvungna att stoppa inflödet i butiken.
...blir det väldigt mycket lättare för en avdelningsledare att knuffa något uppåt och framåt när de är såna som alltid ger allt.
Det snurrar i skallen.
Irrar lite vilse i Akihabara när jag letar efter en spelaffär och hamnar i ett bostadsområde. De flesta husen är två våningar höga med x antal lägenheter intryckta i varje. Här och var hänger tvätt på linor utanför fönstren. Och så det här... Ett plåtruckel. Som ingen har tagit sig tid att riva ner och ersätta med något mer beständigt. Sånt som får, i alla fall mig, att återigen förundras över den här staden och blandningen av gammalt och nytt. Så fult, men ändå väldigt fint på något sätt. Ja?
Klockan 6:00 var jag på jobbet idag. Förstår ni? Jag gick upp kvart i fem och det är bara för att jag bor relativt nära jobbet. Ni undrar varför? Varför i allsin dar klockan 6 på jobbet!? Svaret är Golden Week. Golden Week, denna vecka då en massa olika högtider råkar infalla under en och samma vecka (kejsarens födelsedag till exempel) och gör det till en vecka där de flesta är lediga. Jobbar man, som jag gör, med försäljning är man inte det minsta ledig. Motsatsen till ledig, skulle jag nästan vilja påstå.
