Tråkigt nog för er är jag rätt trött idag.
Gick och la mig vid 24-tiden igår och gick upp idag strax över fyra på morgonen.
Jobbade en stund, förvirrade en bloggläsare, mötte upp en annan, och käkade till slut yakiniku med Erika i Shinjuku.

För övrigt fick jag för två dagar sedan reda på att jag ska bli förflyttad från B1:an till 3:e våningen i Harajuku. Lipade bara lite, tjatade hål i huvudet på vänner om hur ogärna jag ville flytta, och gick till slut och klubbade för att få ur mig aggressionerna. Det verkade som om tequilan gjorde susen, för nu känns det nästan ok att lämna mitt älskade golv. Men bara... nästan.

Och nu, ska jag sova!
Gooood natt!

Shing02

Som sagt, vi var ute och klubbade i Shibuya och planen var att gå till Harlem, hip hop-klubben #1. Men så var det en himla massa ståhej, blommor, skyltar och någonting så ovanligt som en kö in till en annan klubb i närheten. Det visade sig att Club Asia firade 14 år med ett flerdagarsevent och vi skippade Harlem. Betalade 4000 yen och klev in.

Till en klubb utan ett ordentligt dangolv.
Utan något riktigt groove.

Svepte en tequila och gick runt aningen besvikna och undrade vad vi skulle ta oss till i 20 minuter. Sen hittade vi den riktiga festen, på ett annat jättestort fullsmockat dansgolv där alla stod vända mot scenen, som man så ofta gör på klubbar i Japan, eftersom man faktiskt ofta går på klubbar för att höra en viss DJ snurra plattor.

Den här gången stod alla och lyssnade, nästan andlöst, på en rappade vid namn Shing02. Själv tyckte jag att medan rapparen var helt ok så var det mest DJ:n bakom honom som scratchade så man fick ståpäls.
Ståpäls!






Och de obligatoriska efter-klubben ramennudlarna...

Trött Erika

♥ FOREVER 21 ACCESSORIES

Jag och Erika tog oss ut och klubbade i Shibuya igår, men skit i det nu.
Kolla in våra matchande snygga tigerringar från Forever 21!

20100328

Så mycket roligt jag och Erika har för oss som jag inte får en chans att blogga om! Mitt internet hemma har flippat ut efter att jag försökte få min AirPort express att funka, så nu ansluter det bara när det känner för det...

Bu.

Asakusa & Mangacafé

Framför tempelingången.

Utanför ett litet tempelskjul där en munk satt instängd och mässade väldigt vackert för sig själv.

För kallt tyckte vi och slängde in oss på ett mangacafé och kollade på Benjamin Button i några timmar.

Drack oss mätta på jordgubbsslushies och läste femton olika tidningar.

Glad!

Hinner inte blogga när jag är så här glad över att ha finaste Erikan i världen här hos mig...
I morgon drar vi till Asakusa och kollar tempel, och plastig turistskit man hittar överallt runt templen...

ERIKA!

Just kommit hem från jobbet och slängt mig i ett bad. Nu är klockan 00:06, och jag måste gå upp om dryga 4,5 timmar. Inte för att jag har en sadistisk chef som gillar att schemalägga ondskefullt, utan för att jag bad om ett tidigt skift så att jag kan åka och möta min äldsta och bästa vän, Erika, på flygplatsen när hon landar på Narita i morgon!

När vi var små brukade vi fantisera om att vi en dag skulle bo ihop. Ingen av oss anade dock att det skulle bli i världens ballaste stad, Tokyo! 

Fatta lyxen:

I två veckor har jag världens bästa brud här alldeles för mig själv! 

Hon är här för att skriva sin C-uppsats, så planen är att när jag jobbar, skriver hon, och när jag inte jobbar hittar vi på tusen miljoner grejer att göra, eller eventuellt så hänger vi bara i min lägenhet och umgås tills vi kräks! Hurraaaa!

Pilutta.

I tillägg...

I tillägg blir kantonesiskan, ett av jordens tuffaste språk, bara snyggare och snyggare ju mer man förstår av det.
Jag skulle vilja höra det runtomkring mig hela tiden, överallt!

Dröm!

När jag landar i Hong Kong, för andra gången i mitt liv, har jag glömt många av de läxor jag lärde mig under de sex månaderna jag bodde där. Då, för snart ett och ett halvt år sedan, var jag anställd av H&M Japan och hade blivit skickad till Hong Kong, ensam, för att bredda min erfarenhet i väntan på det där japanska visumet som tog, vad som känns som, en evighet på sig att gå igenom.

Jag blev vän med en grabb och hans band då. Ni vet, de som bor ihop i en gammal kontorslokal, eller vad fan det är, repar sex dagar i veckan och jobbar precis så mycket att de klarar sig, så att de kan fokusera på det de egenligen vill göra: Musik.

När jag möter dem den här gången är de mer avlappnade och mindre stressade över att det går så långsamt att bli upptäckt. Deras förre trummis har slutat och de har tagit in en ny kille. Som inte kan spela trummor. Bandledaren, aka "Daddy", ser en potential i honom och de låter den här 20-årige grabben bo med dem gratis, tar hand om honom, och lär honom spela trummor. När jag pratar med sångaren i bandet berättar han att han inte gillar sitt jobb som säljare. Han lämnar in sin avskedsansökan nästa dag. Planen är att han ska ge sig själv ett halvår att bara satsa på musiken, försöka utvecklas. Det kan låta dumdristigt, särskilt med tanke på att han inte har några pengar sparade, men i mina ögon är det inspirerande modigt. Att ta en risk för att försöka nå en dröm!

Visst, det kan hända att de misslyckas.
Men en sak är säker, man skulle aldrig någonsin kunna säga att de aldrig försökte tillräckligt mycket, att de aldrig kämpade tillräckligt hårt.

Så jag lär mig igen.
Att det är okej att vara dumdristig!
Och någonstans vaknar de där, numera sömniga, drömmarna man själv hade inom sig. Visst hade man en gång en eld som brann så hårt att man inte kunde se någonting annat...?

Vad hände med den egentligen...?!
Någonstans, mitt i alla förnuftiga val, slocknade elden.
Och... man glömde bort den.
Kvar finns en glöd som möjligen skulle kunna väckas till liv igen... i det osannolika fall att ett Kantonesiskt popband skulle råka blåsa åt dess håll, det vill säga...

Osaka II

Jag gick naturligtvis inte bara förbi, utan även in i den nya H&M-butiken i Osaka. Folk stod och köade i regnet.

Bodde hos Sö-Lon, tjejen jag jobbade med i Sverige, och det visade sig att vi även hade jobbat på samma golv i Hong Kong. Hon är där som support i en vecka till, och gör sitt bästa för att se till att Osaka-teamet kan stå på egna ben när supportteamet sticker iväg om en dryg vecka.
Aningen udda, men väldigt rolig, känsla att träffa någon där varken någon av de inblandade egentligen är hemma.

Träffade självklart också min senaste trainee. Det är mycket att göra vid en nyöppning, och i Osaka var responsen mycket större än väntat, vilket syns lite på de stackars kidsen...
Snart lugnar det ner sig grabben, hang in there!

OSAKA I

Shin-Osaka station

Osaka Castle

På väg till slottet

Till och med några körsbärsträd blommade...

Ny kamera!

Jag är alldeles för upptagen med att ta bilder med min nya kamera för att hinna lägga upp dem i bloggen...

OSAKA

Landade i Toyo igår vid 13-tiden och hoppade genast på ett tåg till Osaka. Träffar min senaste trainee, som ser ut att ha gått ner i vikt, trots att han var mager som en sticka redan i Tokyo, och Sö-Lon, en tjej vars namn jag först hörde på mitt golv i Hong Kong ("Rim, vet du att vi hade en svensk tjej som supportade oss här innan du kom? Sö-Lon hette hon, och hon älskade också att matcha om allting hela tiden... Känner du henne?"), sedan träffade när jag kom till Sverige och jobbade i en och en halv månad (eller faktiskt inte bara träffade, det var hennes schema jag följde), och nu är hon här i Osaka och supportar den nyöppnade H&M-butiken.

Nu tänker jag ta ett bad och mjuka upp mina mörbultade muskler, och sen tänkte jag se vad det kan finnas för nåt kul att hitta på i stan. Hört ryktas att körsbärsträden redan blommar här...

Farväl

Hong Kong, Hong Kong.

Tack och adjö för denna gång.

Åker hem till Japan med nya ögon.

The Peak

Om det möjligen var så att någon av er råkade vara i närheten av The Peak igår kanske ni hade kanske sett en Rim, en Kiwi och en himla massa ljus...

VÄSKA

Också ett sätt att läsa South China Morning Post på...

Du vet att du är i Hong Kong när...

Du vet att du är i Hong Kong när...

...en polares farsa flytt landet för att gömma sig för Triaderna, medan en annan polare har en bekant som är yrkesmördare.

Kowloon park

Kiwi ♥

Tillbringade 12 timmar ihop med Kiwi igår. Hon tog med mig till en extremt populär, jag vill säga "restaurang", men det vore att använda det ordet lite för fritt, "en samling av bord under provisoriskt tak", kanske passar bättre. Vi köade en halvtimme och Kiwi tyckte att jag absolut skulle smaka en viss salt citrondryck de tydligen var kända för.

Lite bord, lite tak, voilà! "Restaurang"!

Citronen var typ inlagd, eller någonting. 

Och så salt. 

Och så söt Sprite på det. 

Ja, mina smaklökar var, milt sagt, förvirrade.

Kiwi drack citronte. Eller, mest drack hon kanske socker.

Och sen kom det fram att hon aldrig hade provat den salta citrondrycken.

Hon gör så ibland. Använder mig som försökskanin för saker som är typiskt Hong Kongnesiska.

Så här såg den färdigblandade varianten av drycken ut.

Och så min favorit! 

Portuguese eggtart!!!!

Och "maten". Pasta i tomatsås, lite kött, och ett stekt ägg på det.

Hong Kong, baby!

Och sist men inte minst, underbara Kiwi!

Ringen fick hon i kom-ihåg-present.

God morgon!

Ska spinga iväg och träffa George, en gammal (fast ung!) kund som brukade komma inom butiken minst en gång i veckan och shoppa runt. Vi har aldrig umgåtts förut, så det ska bli intressant att se om vi har någonting att prata om förutom mode!

Jag lämnar er med extremt talangfulle Khalil Fong och hans cover av "If You Leave Me Now".

Initial, Causeway Bay

Min favoritbutik genom tiderna, och faktiskt en av anledningarna, förutom vännerna, till att vilja återvänta till Hong Kong, heter Initial. Från början ett litet  inhemskt indiefashion-concept som någon genialisk kantones startade i 20-årsåldern som växt sig större och större. De flesta av plaggen ser ut som om de är tagna ur en saga och många av plaggen kan användas på olika sätt genom att vändas upp och ner eller ut och in. Priserna är lite dyra i Hong Kong-mått mätt, från 600-700 SEK och uppåt, men om man betänker hur fina plaggen faktiskt är, samt att japanska Limi Feu kör lite samma stil, men från 3000-4000 SEK, så känns det faktiskt helt överkomligt.

Butikerna finns utspridda över Hong Kong, och nyligen öppnades den första i Shanghai också. Väntar bara på att de ska komma till Japan också.

Alltid lika roligt att ge butiksbiträdena fria händer.

Det märks att de verkligen gillar att styla folk.

Hittade ingenting jag ville ha den här gången, 

men fick med mig ett par flaskor av signaturparfymen.

Mitt hotellrum luktar äpple och persika!

ÄTER ihjäl mig!

I Hong Kong handlar mycket, nästan allt faktiskt, om mat. Jag hade glömt att kantoneser är som hobbitar framt till att Kiwi idag slängde ur sig att det är viktigt att man äter fem mål mat om dagen... och sedan rättade sig själv med ett "Nej, förresten, sex är det ju. Glömde efter-middagen-målet!"

Och det är nog inte för inte som alla jag träffar från förr kommenterar det faktum att mitt ansikte är magrare. Det är helt enkelt för att jag inte äter som en hobbit i Japan eftersom ingen annan gör det. 

Men så kommer jag tillbaka till Hong Kong och eventuellt kommer mina kläder sitta tajtare när jag kommer hem, men det är det värt om man får äta så här:

Dim sum!

Sjukt gott!

...med gamla, fina kollegor!

Och senare samma dag... Hong Kong hot pot!

Bara cirkla det du vill ha på menyn.

Väntar på att det ska börja koka.

Och sen kommer ingredienserna.

Släng ner i grytan, vänta en stund, fiska upp och käka.

Supergott!

Ni undrar varför de ser så trötta ut?

Vi började äta vid midnatt.

På den här bilden är klockan kvart i tre på morgonen.

Som sagt:

Hobbitar!

Avslutade gårdagen...

Avslutade gårdagen med vin, skräpmat från 7-eleven och soft besök från mitt favoritkantoband, EMPTY.

Tusen skräpmat!

Fina grabbar till tusen.

Jag hade glömt...

Jag hade glömt hur vackert Hong Kong egentligen är. Tog en vindlande bussfärd till Repulse Bay för att kolla på Stanley Market igår... Fantastiskt. Vädret var milda 18 grader. 

Också rätt jävla fantastiskt.

20100310

Jag, just nu.
Sömnig som fan och paralyserad av resfeber.
Har packat det allra mesta, bara datorn kvar, och måste egentligen bara plocka i ordning mitt rum och dammsuga. Det är fem timmar kvar till jag måste vara på flygplatsen, men med tanke på min historia med Narita flygplats, det vill säga att jag i 50% av fallen när jag reser från Tokyo är farligt nära att missa mitt flyg, tänkte jag börja röra på mig snart.

Eftersom jag kommer tillbaka den 17:e, men inte behöver börja jobba förrän den 20:e tänkte jag dessutom ta en sväng förbi Osaka och hälsa på i den nya butiken och kolla hur min trainee sköter sig (förväntar mig ingenting mindre än extraordinärt!) och passa på att träffa en tjej jag jobbade ihop med i Göteborg som är här som support för Osaka-teamet.
Så när jag kommer till Shinjuku måste jag inte bara fixa biljett till flygbussen, utan dessutom till Shinkansentåget som tar mig till Osaka...

Men... fortfarande.
Sitter här fastfrusen.
Det är som om en del av mig vill att jag ska stressa till flyget och med hjärtat i halsgropen undra om jag kommer hinna med mitt plan eller inte...

HONG KONG PEPP!!!!

Ja, klockan är över midnatt och nej, jag har inte packat än, men i morgon reser jag!
Ringde just min finaste Sora, pojkvaskern som var en av mina bästa vänner i staden, för att höra när vi kunde hänga, och den där kantonesiska engelskan jag inte hört på så länge, gjorde att hjärtat hoppade till och satte igång fjärilarna i magen. Jag har planerat så löst kring vad jag ska göra att jag nästan glömt bort varför jag egentligen åker dit. De fina, underbara, älskade vännerna! Jag kommer vara så satans lycklig över att få träffa dem i en hel vecka att jag nog inte kommer veta vad jag ska ta mig till! Finafinafina Kiwi och Heafer och Sora och alla de andra roliga trevliga människorna som... nej, det här går inte! Kan inte fortsätta skriva om det. Imploderar av lycka här!
*KABLAAM!*

Twitter

(Ett inlägg apropå att ni nu kan följa min Twitter till här till höger...)

Det här med Twitter...

Först fattade jag liksom inte riktigt vad man skulle ha det till.
Är det inte samma sak som att uppdatera sin status på Facebook? tänkte jag, skaffade ett konto i alla fall och  kopplade ihop min twitter med min facebookstatusrad... eh... ja... ingenting särskilt fantastiskt hände...

Men så nyligen har jag upptäckt vad det fina med Twitter är.
När jag åker tåg i Tokyo händer det inte sällan att jag får en crush på söta människor som råkar sitta mitt emot mig, och på senaste tiden har jag börjat ta kort med telefonen på människor som fångar mitt intresse och posta upp dem på Twitter, där vem som helst kan ta del av ens korta blixtförälskelser.

Visst, en del av de som följer mina TrainCrushes kallar mig skämtsamt för pervers smygfotograf, men hey, vad gör man inte för att underhålla massorna?

Jag har redan bestämt...

...att när (... eller kanske snarare... om?) jag gifter mig ska den här killen, och ingen annan, var fotograf. 

Gå in och kolla på hans fantastiska blogg.

Själv tänker jag snart ge mig ut i Tokyo-kvällen och börja leta fina pojkar som lämpar sig för giftemål. Har hittills faktiskt inte stött på en endaste... och man vill ju gärna känna någon i ett par år eller sådär innan man gängar sig, och börjar jag inte leta nu känns det som om risken är stor att fotografen i fråga pensionerar sig innan det hinner bli dags!

Eller vad säger ni?
En ruskigt bra fotograf är anledning nog till att börja bry sin om giftemål, ja?