Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

En dagens kan jag tyvärr inte ge er eftersom jag kan ha haft den fulaste outfiten någonsin på mig idag.
En tröja instoppad i en kjol som gick ganska långt upp på midjan och gjorde att jag såg ut som ett par tuttar på ben.
Och det är självklart sånt som man inte inser förrän man får syn på sig själv i spegeln på jobbet och man inte kan göra så mycket åt saken.
Inte vackert.
Men i morgon!
I morgon tänkte jag ha på min min nya fina tröja som jag fyndade på Parco igår!
Kanske får ni se en bild då om ni har tur...!

Dag 09 - Min tro

Jag är inte speciellt religiös av mig.
Inte alls religiös skulle man kunna säga.
Motsatsen till religiös.
Tror inte på gud eller en större plan eller ödet eller så.
Tror på slumpen.
Och på att saker och ting löser sig.

Mest tror jag på att man ska vara schysst mot sina medmänniskor.
Och glass.
Jag tror väldigt mycket på att livet, åtminstone delvis, går ut på att man får äta glass.
Vad tror ni?

Dag 07 - Min bästa vän

Nu är det som så att man inte går på mellanstadiet längre, och får lov att ha fler än en bästa vänner, det vet vi alla. Detta utnyttjar jag till max och har därmed två i Tokyo, en i Hong Kong, en i Holland och ungefär fyra hemma i Göteborg om man höftar lite.

Men jag tänkte att jag jag berättar om en av dem, även fast det är orättvist mot de andra fjorton.

Jag vet inte riktigt hur vi blev vänner, men jag minns, när jag gick i ettan på gymnasiet, att jag tänkte den där blonda, vackra varelsen i parallellklassen bara måste jag bli kompis med!

Inte för att vi gick i någon amerikansk high school där de blonda tjejerna är populära och alla vill vara med dem, utan mest för att jag tänkte att hon verkade väldigt snäll.

På något sätt lyckades vi bli vänner dock. Vi gick och såg någon dålig film på bio, tror jag, och sen tog vi en fika efteråt och det visade sig att hon var precis sådär snäll som jag misstänkte. 

Kanske till och med snällare. 

Och sedan upptäckte vi vår gemensamma kärlek till Michael Jackson och hade Jackson-kväll hemma i hennes källare, med VHS-band fulla med musikvideor och dokumentärer och annat vi hade spelat in från MTV.

Det blev många sleepovers, och mycket pratande och fnittrande långt in på nätterna under gymnasietiden och jag tror fortfarande benhårt på att vi kommer sitta och fnittra, tandlösa och gråhåriga, på hemmet när vi är nittio bast.

Bästa vänner alltså.

Bra skit.

Dag 08 – Ett ögonblick

Ett av mina roligaste ögonblick från förra året, som jag fångat på film!
Jag hade meddelat min mamma och hela familjen att jag inte skulle kunna åka hem över julen och träffa mina nyfödda tvillingsyskon för första gången, eftersom jag inte fick lov att ta semester då.
Men så ändrade sig min butikschef och jag kunde åka, inte över julen, men strax efter och jag bestämde mig för att inte säga någonting och överraska mamma i stället.

Landade väldigt sent i Göteborg, sov hos en fin vän, ringde mamma från Skype nästa dag och undrade om hon var hemma eftersom jag skulle skicka henne någonting.

Sen tog jag min packning, stack ut till Bergsjön, köpte mamma ett fång blommor, ringde på porttelefonen och sa att jag var från EuroFlorist.
Bästa lögnen någonsin!

Dag 7 - Vila

Jag blev hastigt och lustigt inbjuden till en avskedsfest för en av kollegorna och valde att gå dit, trots att jag måste jobba tidigt i morgon också.
Så idag blir det ingen förklaring av vad jag har haft på mig (ledsen om ni suttit vid datorn och tryckt på "refresh"-knappen hela eftermiddagen).
Idag blir det nana.

Dag 06 – Min dag

Ja, mina vänner.
Lanvin ♥ H&M kom, såg och segrade.
Min dag har bestått av att springa runt och fylla på Lanvin-kollektionen i ett par timmar för att sedan tömma hela lagret på Lanvin och få ut allt i butiken så fort avspärrningen togs bort klockan 13.
Alltså folk... de var lite galna, men mest var de söta eftersom de var så glada.

Och sedan lyckades jag, genom ett mirakel, sticka ifrån butiken vid 15-tiden, och inte alls göra särskilt mycket övertid eftersom nästan allting hade sålt slut vid dess.
Tog mig hemåt, köpte med mig hämtmat, käkade och kollade på ett avsnitt av "Being Erica".
Satte på ett till avsnitt, men somnade mitt i och vaknade när det var slut, sådär vid 18-tiden.
Insåg att jag slösar bort mitt liv, ett streamat tv-avsnitt i taget, förlikade mig med tanken och kollade på nyaste avsnittet av "How I Met Your Mother".
Blitz!!!!


Tänkte kompensera genom att göra desto mer vettiga saker i morgon.
Kanske till och med blogga om dem, vem vet?

Dag 5 - Kärlek

Jag skulle kunna skriva om konventionell kärlek.
Om den som innefattar familjen, vännerna, pojkvännerna, till och med kollegorna man träffar varje dag.
Men den kärleken som påverkat mig mest är ju tveklöst kärleken till städer.
Tre städer, närmare bestämt.

Tokyo blev jag kär i på distans.
Efter ett antal år av Tokyo i periferin (genom japanskapluggandet) och en två månader lång semester där allt var nytt och spännande och väldigt, väldigt exotiskt var jag så hopplöst förälskad att jag faktiskt gav upp en riktig kärlek för att befinna mig i staden som stulit mitt hjärta.
Dansade mig igenom nätterna och var jävligt nöjd med en stad som på ytan var aningen tillrättalagt, men i verkligheten var ganska oförutsägbar, och framför allt, som gjorde mig oförutsägbar.

Men under ett helt år träffades vi nästan inte alls, jag och Tokyo, och jag umgicks mycket med Oslo, som jag försökte älska, men vi blev aldrig någonting mer än kompisar. Och till och med det är lite av en överdrift.

Och Hong Kong.
Jag visste redan från början att jag bara skulle befinna mig i Hong Kong i sex månader, varför det var helt ologiskt för mig att bli kär i den staden. Tanken var att vi skulle hålla det på en strikt professionell nivå. Men Hong Kong, som visserligen inte var lika snygg och stylad som Tokyo, lirkade på något sätt in sig med sin fantastiska personlighet, oförställdhet och vänlighet och efter tre månader var det bara att inse att jag hade misslyckats fullständigt med att hålla det på en strikt proffesionell nivå.
Jag och Hong Kong hade barbecues, åkte till stranden tillsammans och myste över eggtarts ihop på söndagarna när vi gick hand i hand och shoppade på Initial i Causeway Bay.

Och så den senaste.
Kärlek vid första ögonkastet.
Det tog inte ens tio minuter innan jag visste att New York och jag skulle kunna bli en farligt snygg kombo. Där Tokyo har blivit förutsägbart är New York fortfarande nytt. Där Tokyo har blivit stelt och aningen tråkigt är New York fortfarande charmigt, piggt och fullt av potentiella äventyr.

Och vet ni?
Jag slängde faktiskt iväg en ansökan till the green card lottery för 2012.
Om jag får det sticker jag till New York på momangen.
Och då måste jag byta namn på bloggen.

Fast nu vill jag gärna veta om det är någon annan som är kär i några städer?
Är ni det?

Köa...

Ungefär vid 13-tiden idag blev vi varse att folk redan börjar köa.
Förvisso, så vitt jag vet, bara en person, men... 20 timmar innan vi öppnar för Lanvin.
Aldrig varit med om maken till köplust!
Eller framförhållning för den delen...

Dag 4 - Det här åt jag idag

Idag när jag cyklade till jobbet vid 06-tiden på morgonen hände det en liten olycka.
När jag skulle cykla upp på trottarkanten från bilvägen fick jag sladd på nåt vis och det slutade med att cykeln välte åt ena sidan.
Lyckligtvis på trottoaren, och inte på bilvägen.
Den största smällen togs emot av vänster höft, som numera är delvis blå, men ena sidan av huvudet fick sig också en lätt smäll när skallen oundvikligen studsade i asfalten.

Det tog några minuter innan jag lyckades samla mig såpass att jag kunde fortsätta cykla in till Shibuya, och framåt eftermiddagen började jag få huvudvärk.
Ni vet, en sådan som gör ont när man rör på sig, men inte annars.
Mina pupiller var dessutom aningens, aningens förstorade.

Jag självdiagnostiserade mig fram till en mild hjärnskakning,
och detta rättfärdiggjorde mer än nog för de två glaserade munkarna från Krispy Kreme jag tröstade mig med efter jobbet.
Mmm... Krispy Kreme-hjärnskakning.

Till lunch åt jag bara tråkig pasta,
och nu ska jag äta färdiglagad pumpa- och morotssoppa till middag.
Fortfarande ont i huvudet, så jag kanske måste äta glass till efterrätt också...

Lanvin ♥ H&M

Ni vet att det är ett nytt designsamarbete på gång på H&M nu i veckan som kommer, va?
Denna gången med franska Lanvin.
Jag är inte så himla duktig på Lanvin alls, faktiskt, men det är alltid kul med designsamarbetena.
Det blir alltid så galet i butikerna!
Häromdagen fick vi till exempel lägga upp en plan för hur vi skulle rädda skyltdockorna om folk skulle börja slita i dem så mycket att det blev fara för att de skulle välta och bonka någon i huvudet.
Skoj!

Tisdag den 23:e, folkens!

Kolla in på hm.com eller Elin Kling, som var på visningen i New York!

Thailand i vinter?

Jag tänkte jag skulle levla upp som svenne och åka till Thailand i vinter.
Nån gång i slutet på januari, när man mest vill ta livet av sig för att det är så jäkla kallt och tråkigt.
Ligga strand, käka papaya, bli riktigt brun (inte orange).
Koh Samui verkar vara poppis.
Och nej, jag vill inte ha det "äkta, oförstörda Thailand".
Tänker inte turista och utforska det minsta.
Bara ligga stranden.
Göra in-gen-ting.
Vad säger ni?
Någon som har varit där och kan tipsa?

Snookified!

Jag antar att min brun-utan-sol-kräm funkar.
Likheten är slående, visst?

Vad tycks?
Köper ni det, eller syns det att jag är låtsasbrun?

Dag 3 - Mamma

Min mamma är en av de mest anmärkningsvärda kvinnorna jag vet.
Hon träffade min pappa när hon hade flytt från Irak till Prag där hon började studera till civilingenjör.
På ett främmande språk.
De gifte sig och hon fick mig när hon var 24 år gammal.
(När jag var 24 år gammal hade jag precis flyttat till Japan och hade noll planer på att skaffa barn med någon...) Och sedan kom min syster, exakt tre år senare, och mamma fortsatte plugga och blev den första kvinnan att någonsin ta examen samtidigt som hon hade småbarn hemma.

Sedan separerade mina föräldrar och mammas studentvisum gick ut så hon var tvungen att flytta ifrån Prag.
Det stod mellan Tyskland och Sverige, tydligen, och mamma valde Sverige.
Jag minns fortfarande hur alla våra saker lastades på en lastbil för att aldrig återses.
Särskilt minns jag mammas stora, gråa vinterkappa på den där lastbilen, av någon anledning.

Så kom vi till Sverige.
Först flyktingförläggningen i Luleå, där det fanns en annan till liten tjej som också hette Rim (som förutom att vara ganska elak, dessutom stal mitt smeknamn. Innan kallades jag för Rimah, men för att kunna skilja oss åt blev hon Rimah och jag, kort och gott, Rim.), sedan Lycksele och Skellefteå med den myckna snön och evigt mörka vintrar, men evigt ljusa sommardagar.
Och till sist Göteborg, lagom till att jag började tvåan.

Nu bor mamma kvar i Göteborg, har gift om sig, och födde, för knappt ett år sedan, ett tvillingpar.
Egentligen skulle jag kunna skriva en hel bok om min fina mamma och hennes livsöde.
Om hur hon lärde mig och min syster att tro på oss själva.
Om hur hon indirekt också lärde oss att saker och ting tenderar att lösa sig.
Och framför allt, att det är otroligt viktigt att fortsätta vara larvig, trots att man är vuxen.
Herregud, vad jag har den människan att tacka för mycket!
Allt.
Faktiskt.

Dag 2 - Min första kärlek

När jag började högstadiet var vi tio stycken i klassen. 

De flesta kände inte varandra sedan tidigare och det var en skara rätt sköna, väldigt blandade kids som föstes ihop på Hammarkullskolan i Angered för att vi alla ville gå i en musikklass.

Redan vid den andra dagen tyckte jag att det var en dålig idé,

men på den tredje dagen visste jag helt säkert:

Jag var kär i Charlie.

Nästan helt utan anledning.

Jag menar, visst han var en halvbrasilianare med linblont hår som var duktig på att spela gitarr och på att rita grafitti och små, gulliga gubbar, och visst, han var ganska rolig... men det var ju också nästan det enda.

Det räckte dock för att jag skulle vara hopplöst kär i honom i nästan hela de nästföljande tre åren.

Ni vet sådär som man är när man är liten och allting är lite på liv och död.

Dessvärre tyckte han nog att jag var lite av en tönt.

Först var jag lite goth/grunge (mycket oklädsam kombo), och sen kom tandställningen, glasögonen, och så klippte jag mitt hår skitkort och färgade det lila.

Ja, ni hör ju.

Inte alls en lämplig kompanjon till en halvbrasiliansk linblond gitarrist med lite för stort ego...

DAG 1 - Om mig

"Om mig" känns litegrann som den där boken man fick göra om sig själv när man gick i förskolan. Måla in sitt ansikte på första sidan med kritor, klippa ut, bokstäverna i sitt namn och klistra in över teckningen och sedan fylla i luckorna i meningar som började med

"Mitt namn är ______"

"Jag är __ år gammal."

"Min favoritmat är ___________"

"När jag blir stor ____________"

Mitt namn är fortfarande Rim, och jag är 26 år gammal.

En ålder vid vilken jag minns att jag tyckte att det var lämpligt att föda sitt första barn när jag var fortfarande var väldigt liten, och redan hade hunnit tänka ut min livsplan.

Jag tyckte också att 20 år lät extremt vuxet, att jag helst ville gifta mig när jag var 24, och att jag minsann skulle äta godis närhelst jag ville när jag var vuxen och fick bestämma själv.

Det sista är nog det enda jag håller med mitt lilla jag om.

Min favoritmat är mormors fisk, 
och den fyllda laxen är det faktiskt fortfarande få grejer som klår i matväg.

"När jag blir stor vill jag äga en leksaksfabrik."

Så blev det ju inte riktigt, men jag minns att jag tänkte ganska storskaligt på den tiden.

Jag gillar leksaker, jag vill ha leksaker, alltså; äga leksaksfabrik måste ju vara guld!!!

Fast jag ville också bli målare och författare, men mest av allt ville jag bli sångerska.

I stället jobbar jag på H&M och leker med kläder, fast i Japan.

Det hade jag nog aldrig trott när jag var liten.

Att jag skulle flytta till Tjottahejti.

Men när jag var 20, och således "extremt vuxen", ville jag inte äga en leksaksfabrik längre.

Jag ville bo i Japan och när jag var tjugofyra och ett halvt lyckade jag flytta hit med ett arbetsvisum i handen, och känner mig på det stora hela rätt nöjd med det.
Faktiskt.

Temablogga, ja!

Här ligger min blogg och självdör för att ingen skriver i den, och alla andra i min RSS-feed temabloggar för glatta livet!

Vad säger ni om att jag faller för grupptrycket och temabloggar varje dag i en månad, så får vi se om skrivkrampen geer med sig?

Nåt sån't här kanske...

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Snabb update

Så, då har jag överlevt min första säsongsstart som visual merchandiser och sitter och käkar grapefrukt och väntar på mitt paket från lookfantastic.com.

För ett par månader sedan fick jag så sjukt mycket komplimanger över hur brun jag var och hur frisk jag såg ut, för att jag var ute och surfade varenda helg, men så blev det höst och kallt och inte riktigt läge att surfa och solbrännan började så sakteliga rinna av mig. Var på solarium ett par gånger, men vill helst inte misshandla min hud så mycket.
Beställde alltså en brun-utan-solkräm som skulle vara bra, från något märke jag aldrig hört talas om och hoppas på att den inte gör en helt orange.
Och skulle jag bli det får jag låtsas att det fortfarande är Halloween, sätta upp håret i en puff och säga åt folk att kalla mig Snooki.

Någon har för övrigt haft väldigt roligt med photoshop på bilden nedan.

Kolla in hennes bröst!

Día de los Muertos

Jag har ju inte visat er min Halloweenutklädnad än. Jag tänkte först bara måla mitt ansikte till en simpel döskalle och springa omkring i Shimokitazawa, men så kom jag och tänka på när jag var i Los Angeles och hur man i de mexikanska områdena kunde hitta otroligt många döskallar med koppling till Día de los Muertos. Glada döskallar fulla med blommor och färg och annat skoj!

Egentligen är det en tradition som har att göra med Alla Helgonsafton snarare än Halloween, men close enough, tänkte jag och började måla snirklar.

En otroligt fin grej med att gå Halloweenparaden i Shimokita och få gratis drinkbiljetter och en karta över ställen där man kan använda dem är att man hittar en del otroligt fina ställen som man kanske gått förbi hundratals gånger, men aldrig klivit in i.

Som på Dressroom här nedan. En bar som ligger på tredje våningen, med en oansenlig entré som jag aldrig lagt märke till, och förmodligen inte skulle bemödat mig om att kliva in på även om jag hade gjort det. Vilket är synd, för då tog det mig så mycket längre att upptäcka att Shimokita har en bar med sammetsväggar, sköna soffor och en massa kristallkronor i taket...