Lägenhetsbordell?

Här i Oslo bor jag i ett lägenhetshotell. Litet och dyrt som fan, men fint. Det är sjukt lyhört, och ibland har jag problem med grannarna. Nyligen har det flyttat in ett ryskt gäng mitt emot mig, och eftersom det inte är någon mellandörr till ytterdörren hör jag hur de kommer och går vid alla tider på dygnet (särskilt eftersom de är väldigt noga med att aldrig stänga, alltid smälla igen dörren efter sig).

Det är jämt en massa olika människor som springer där. Och smäller i dörren. Men så tänkte jag: Alla de kan ju inte bo där... Jag har sett rummet, det är litet. Max två pers skulle kunna bo där utan att döda varandra. Tänk om det är en bordell?! (Det är det säkert...) Det var säkert bordellen som satte igång brandlarmet igår natt också! 

STFU

Tillbaka i Oslo över helgen. Hade ingen lust att sitta och uggla på hotellrummet i Moss en hel helg. Skönt att vara tillbaka i sin egen lägenhet och ha allt man behöver nära tillgängligt. Stort minus: Grannarna som bor under mig är igång igen. Det övergår min fattningsförmåga. Folk som låter onaturligt mycket... hur tänker de egentligen? Jag har rätt att spela min musik så högt jag vill i ett extremt lyhört lägenhetskomplex. Lite extra bas... Sådärja. Eller tänker de över huvud taget?

Just nu är det inte ens musik som spelas. TV:n är på - på högsta volym. Jag är lite nazi när det gäller sånt här. Stampade lite i golvet. De bankade tillbaka. Behöver jag säga att de inte sänkte volymen? Så sjukt irriterande. Jag tror jag hatar dem pyttelite. Jag tror också att jag kanske ska be om att få byta lägenhet. Fy fan vad jobbigt...

Grrr!

Nu är den här veckan snart officiellt slut, och då har jag, officiellt, lyckats ta mig till gymmet hela fyra gånger. Och då räknar jag bort den gången då jag gick dit, började träna, kom på att jag nog var för trött, och gick hem istället. Uppenbarligen så är man lättmotiverad när man inte har något socialt liv och inga tentor att plugga till.

Undrar vad motivationen är egentligen? Det är nog mest kul att se att jag har blivit lite starkare på bara en vecka, vilket i och för sig är så himla fantastiskt, med tanke på hur vansinnigt svag jag är till att börja med, men ändå. Jag ser fram emot när det kommer börja synas på en att man tränar.

Nu spelar mina grannar hög musik igen. Jag kanske ska gå ner och spöa upp dem med mina nya, biffiga muskler... eller kanske inte.