Varma ögon

Jag har sovit så lite att mina ögonlock blir sådär varma när jag blundar.

I morgon kommer jag lida av en ännu värre sömnbrist eftersom de som bor ovanför mig håller på med någonting som härifrån låter som om någon möblerar om. 

Fast lite ryckigt liksom.

Såhär ungefär låter det:

Släpa, släpa stol. Tystnad. Tystnad. Släpa stol. Tystnad. Tystnad. Tystnad. Släpa, släpa, släpa stol. Tystnad. Och så håller det på. 

Och så märker jag att jag ligger i sängen med musklerna på helspänn och väntar på nästa oljud.

Hittills har de inte gjort mig besviken.

Det tragiska här är att jag var så sjukt trött när jag kom hem men lät bli att sova för att jag inte skulle bli pigg. Och sen gick jag och la mig för ett bra tag sen... Men så bestämmer sig grannarna för att möblera om och nu är jag naturligtvis klarvaken. 

Skulle kunna gå till jobbet på en gång. Typ.

Skulle kunna yxmörda folk som saknar vett. Typ.

Pang i Plugget

Kommer ni ihåg den serien?

Klart ni gör. Den gick ju varje dag efter skolan.... om man är i min ålder dvs.

Och så var man lite kär i Zack för han var den coolaste vita snubben i stan. Men han höll ju bara på och jagade den där jäkla Kelly jämt.

I alla fall.

En av mina kollegor är sjukt lik Screech i sitt kroppsspråk. 

Så då kan jag inte låta bli att undra om det är därför jag tycker att han är irriterande, eller om det är medfött. En Screech-gen som spökar eller nåt...

Frustrerande

Jag har en gitarr.

Men alla låtar jag nånsin skrivit är i Sverige.

Så nu har jag två val.

Sitta och klura ut hur de lät

eller skriva helt nya...

Skriva nya är i och för sig inte så dumt...

Kanske skulle göra ett försök.

"Men kom igen, le lite nu då..."

Ett släktkalas där min mor envisats med att kort måste knäppas på alla och envar, där kortknäppandet, snarare än födelsedagsfirandet, har stått i centrum, kombinerat med en very bad hair day resulterar i att jag är trött och lite sur.

Känsloläget är inställt på trotsig tonåring.

Lite oresonlig och instinktivt anti-vadsomhelst, typ.

Ska gå och skriva en låt och rispa mig lite i handlederna så känns det säkert bättre.

Eller så kör jag det lite vuxnare alternativet och går och lägger mig och sover.

I morgon ska jag på spa så om inte annat känns det säkert bättre då.

Men du då!?

Och nu, när jag kommit hem och varvat ner kommer all irritation. Jag är så jävla bra på att hålla huvudet kallt, även när folk skriker anklagelser i ansiktet på mig. Så bra på att reflektera över mitt eget beteende och se det från de anklagandes synvinkel. Ber om ursäkt om jag förolämpat oavsiktligt, det var inte alls så jag menade. Först timmar senare kickar

försvarsmekanismerna, irriterande nog, in:

Men vänta nu, gjorde inte du exakt precis samma sak mot mig för några veckor sedan?! Jag blev lite irriterad, men jag kommer inte ihåg att jag skulle ha kommit ner och vrålat dig i ansiktet efteråt.

Och

Kommunikation och Lagarbete då? Läst om dem i en bok. Du kanske skulle prova?

Och nu är det liksom för sent att ta upp det igen. Och det som stör mig mest är att jag inte har någonting emot att be om ursäkt när folk känner sig förnärmade, även om de inte har anledning att göra det, medan jag aldrig kommer få höra en ursäkt för det oprofessionella sättet den här andra människan betett sig på!

Nu hoppas jag att universum tänker vara snällt mot mig framöver för att väga upp för tisdagsdramat.