Igår snöade det hela dagen lång. Det är ni förstås vana vid i Sverige, men i Tokyo händer det bara nån gång om året.
Fnissade för mig själv när jag insåg att saltandet av vägarna sker för hand här. För hand!!!
Förfasades när jag fick syn på två tjejer i skolunniform och återigen påmindes om att den ser likadant ut året runt. Barbent i snön verkar liiite kallt, men de här tjejerna tycktes inte bry sig ett dugg. Brrr.
Menhåh, det fattar ni väl att om ni kommenterar så mycket så blir jag ju peppad på att skriva mer! Vekar som om ni precis höll liv i bloggen i en vecka till.
Loggade in på Blogger nyss för att se om det hänt någonting nytt på bloggen (det har det ju såklart inte för jag har inte skrivit några inlägg på ett tag) och såg att det var 5 år sedan jag startade den här bloggen.
Trots att jag har bott i Japan ett bra tag är det faktiskt bara min andra gång jag firar nyår här. I år skippade jag mysiga klubbar i Shinjuku till förmån för att ha hit vänner och gå till ett tempel i Shimokitazawa efter 12-slaget.
Måste säga att jag gillar japanskt nyårsfirande!
Eftersom jag är ledig en dag när det spöregnar utan uppehåll och jag har ont i halsen har jag bestämt mig för att sitta hemma och ha ett litet film-maraton med de sista Twilight installationerna. Glittervampyrserien som alla älskar att hata, kanske främst för att Bella är ett sånt fantastiskt viljelöst våp, gör sig extra bra om man är sugen på att titta på någonting som inte tvingar en att fundera särskilt mycket.
Julen är över och de flesta julklappar har hamnat i rätt händer vid det här laget. I år var julklappandet mycket mer begränsat än tidigare och hel del mini-klappar var hemmagjorda i stället för köpta.
En present som jag var himla nöjd med var den här:
Jag ville bara visa er världens snyggaste lampa. Finns på Loft i Shibuya för ca 40.000 yen/3000 SEK.
Hade jag inte försökt spara pengar just nu hade den funnits i mitt hem.
Att hålla på att fixa med papper dagarna i ända och göra det så snabbt som möjligt är ingen lätt sak om man inte har tillgång till ett kontor med skrivare, scanner, fax etc. och att springa till internetcaféer för att skriva ut ett ynka papper stup i kvarten kan få vemsomhelst att tappa livslusten.
För de av er som befinner er i liknande situationer tänkte jag tipsa om två saker som har räddat livet på mig (eller i alla fall hindrat mig från att tappa förståndet) under den här perioden av pappersfixande.
Den första grejen som har räddat mitt förstånd är JotNot. JotNot är en app som finns gratis i Apple Store och gör att du kan använda din telefon som scanner. Jag fick fippla lite med inställningarna innan jag fick bilder/scannar som gick att läsa, men när det väl var ordentligt inställt funkade det hur bra som helst. Jag har skickat otaliga brådskande "scannade" dokument via mejl, som jag annars hade varit tvungen att åka över halva stan och lämna över själv. Yey.
Den andra är en japanexklusiv pryl som kräver att man kan läsa japanska, eller åtminstone har hjälp av någon som kan. Jag hittade ネットプリント(netprint) när jag googlade efter en vettigare lösning än att behöva gå till ett internetcafé varje gång jag behövde skriva ut ett papper. Internetcaféer, eller mangacaféer, är jättebra om man inte har tillgång till en dator över huvud taget, men det kostar naturligtvis pengar bara för att få använda ett litet datorrum, vilket är ineffektivt om det enda man vill göra är att skriva ut ett papper från sin mejl. (Minns och prisar stadsbibliotekens lov i Göteborg. Fantastiska institutioner!) Man behöver fixa ett konto, och allt är på japanska, men när det väl är gjort kan man ladda upp dokument, bilder, vad som helst, få en kod och skriva ut dem på närmaste 7-eleven. Extremt användbart i och med att det finns ett 7-eleven runt varenda hörn nästan. Jo.
Alltså.
Jag har under den senaste tiden:
1. Varit ledig
2. Ansökt om att få byta visumstatus så att jag kan jobba på min nya arbetsplats
3. Fått mitt visumansökan avslagen
Och det är därför det inte har blivit någon ork över för bloggande.
Att samla ihop alla miljarder papper som krävs för allt som har med visumansökningar att göra är tidskrävande och tar hur mycket energi som helst. Att sedan få det visumet avslaget och man står där och är på vippen till att behöva lämna landet ytterst ofrivilligt tar all energi man har. Faktiskt.
Men nu har jag samlat nya krafter och gått över till plan B.
En sista osäker chansning på visumkortet. Det kanske går. Men troligtvis inte.
Sen får vi se hur det blir.
Ytterst spännande.
Jodå, jag lever.
Händer en del komplicerade grejer här som kräver 99% av min uppmärksamhet tyvärr,
så det blir inte mycket tid över för att blogga.
Kanske blir ändring på det i slutet av veckan.
Förhoppningsvis går saker och ting tillbaka till det normala snart så att jag kan fortsätta tråka ut er med bilder på korv och potatis och Filidutter.
Men tills vidare får ni leta er tillbaka i arkivet och läsa om vad jag hittat på för grejer tidigare år.
Bra så.
Jag har världens bästa syster! Kolla vad jag fick i ett paket på posten! Tusen Fillidutter (hade redan hunnit äta upp en påse när jag tog den här bilden) och chokladkalendrar!
Kommer ha ont i käften av att äta sura godisar non-stop.
Jag ska äta kokt potatis och korv till lunch!!!
De enda korvarna som säljs i mataffärerna här i Tokyo är olika sorters mini-korvar som är tänkta att ha i lunchlådor. Nu har jag hittat ett paket redig körv på IKEA som jag nu ska proppa i mig tillsammans med kokt potatis.
Förstår ni lyckan i detta simpla?!
Tror: Inte.
Vad jag sysselsätter mig med medan jag väntar på att värktabletterna ska börja verka...
Som ni kanske har insett vid det här laget flyttade jag till Tokyo för att jag älskade det. För att det var så spännande och annorlunda gentemot någonting man någonsin kunde uppleva hemma.
Jag flyttade hit själv, festade ofta, skaffade partypolare och hittade en del genuint bra människor innan jag började jobba här på riktigt och etablerade någon slags vardag. De första två åren jobbade jag non-stop och hade verkligen inte tid att vara särskilt social. Återigen skaffade jag några vänner genom jobbet och hittade några genuint bra människor som jag vet att jag kommer att behålla som vänner resten av livet.
Men i slutet på det andra året började jag titta lite djupare på mina vänskapsrelationer och insåg att de få människor jag ansåg vara "nära vänner" också var de som inte var japaner! Inte på grund av bristande intresse från min sida, men för att det var svårt att komma människor nära.
Jag insåg att partypolarna jag hade sedan innan, trots att de var trevliga människor, kanske inte brydde sig om mig egentligen, utan mer såg mig som en accessoar. För att det är lite häftigt att vara kompis med någon som inte är japan.
Och de andra jag lärt känna från jobbet som jag tog en öl eller en fika med ibland kanske tolererade mig, gillade mig sådär på ett ytligt sätt, men förstod mig inte riktigt och försökte kanske heller inte att lära känna mig på ett djupare plan.
Efter två år i Japan hade jag skaffat endast två vänner som jag inte redan kände innan jag flyttade hit, och det gjorde att jag kände mig väldigt ensam. Hemma hade jag ju en handfull vänner som jag älskade, som älskade mig, och som verkligen brydde sig om mig utan att någonsin dömma, och som alltid såg det bästa i mig. De var förvisso inte vansinnigt många, men det hade inte krävts särskilt mycket arbete för att få dem att öppna sig eller för att känna att man kunde prata även om jobbiga grejer utan att de skulle dra sig undan.
Så jag misströstade lite och tänkte att om jag bara kunde ha icke-japaner som nära vänner skulle det bli en väldigt begränsad pool av människor att plocka ifrån.
Nu har det gått ytterligare två år och jag har inte så himla många fler vänner än jag hade innan, men jag har insett att det räcker ändå. Att man inte behöver så himla många vänner för att inte känna sig ensam. Det räcker till och med med en, om den är tillräckligt bra.
Jag har också lärt mig att inte jobba ihjäl mig och faktiskt ta mig tid att umgås med folk.
Så nej, jag känner mig inte längre sur för att folk här bor i sin egen bubbla utan att orka/våga vara vänliga mot varandra, för nu när jag accepterat att vissa saker är som de är orkar jag inte med dem heller, faktiskt.
Om ni någonsin har varit i Japan en stund och hunnit äta er förbi sushin hittar ni nog mycket ni känner igen i matväg i den här videon. Har ni aldrig varit i Japan hittar ni nog mycket ni skulle vilja äta.
Shit, vad jag blev sugen på ramen nu.
Kom just hem från "drinkbuffé" och karaoke i Gaydistriktet. Förr i tiden brukade jag partaja rätt ofta i Nichome, som gaydistriktet heter, och det var oftast hur kul som helst. Men nu är det dansförbud på alla klubbar där... Helt bisarrt, och ingen kan riktigt berätta varför, men så är det.
Ska ta och kolla på senaste avsnittet av Matthew Perrys nya serie "Go On" och dricka te innan det är läggdags. Hans senaste serie, Mr. Sunshine, lades ner efter bara en säsong (trots att den var fantastisk). Hoppas att Go On får vara kvar lite längre dock. Saknar den sortens humor från "Friends" glansdagar...
Folk under 18 år har ingen aning om var jag pratar om, eller hur?
Är typ gammal nu.
Och hur är vädret i Tokyo denna dag, undrar ni?
16 grader och lite mulet.
Hur är vädret inomhus?
Ungefär freaking samma!
Fryser fingrarna av mig här!
Tokyo, dags att börja isolera hus snart kanske?
Jag skiter i att det är skitvarmt på sommaren, det är banne mig det värsta som finns att komma hem, slänga av sig jackan och frysa mer inomhus än vad man gjorde ute.
Dags att börja tända värmeljus.
Visste ni att det tar ca fyra dagar att lägga en surdegsgrund?!
Är inne på min tredje dag och hoppas att det lyckas på första försöket.
Tydligen blir det lätt fel så att man får börja om...
Nu ligger surgdegsgrunden jag har lagt i en glasburk ovanpå tvättmaskinen (för att den ska hålla sig relativt varm i den här iskalla lägenheten) och surnar...
Håller tummarna för att det blir brödbak i morgon.
Vad gör jag när jag får saltsug mitt i natten och inte har något saltigt hemma?
Mina egna chips i micron på 3 minuter är vad jag gör!!!
Medalj och beundran mottages i kommentarsfältet.
Springer runt i Shibuya i fint, fint soligt väder och letar efter en kosta som ska bli soffbord. Hittills 1 st fantastisk lunch på Shunju (vegetarisk buffé) och 0 kistor funna.
Kom just hem, hungrig efter en massa möten och ska strax sätta mig ner och sammanställa ytterligare en jobbgrej innan jag får vara ledig.
Och alla vet att om man jobbar hårt får man äta glass till mellanmål.
Yes!
Ända sedan jag bodde på hotell i Hong Kong och kunde titta på nyheterna på engelska har jag önskat att jag kunde göra det hemma också.
Nog för att jag pratar japanska, men jag förstår ändå bara ca 60% av det de säger på nyheterna här och vill helst slippa anstränga mig, eller vända mig till grabben varannan minut för att fråga "Vad betyder det ordet?" för att fatta vad de pratar om.
Dessutom är jag lite mer intresserad av det amerikanska valet än vad NHK är, så jag kollade upp hur mycket det skulle kosta att fixa BBC eller CNN till tv:n. Det visade sig inte vara så dyrt, men vi måste borra hål i lägenheten för att kunna dra en sladd mellan satelliten utomhus och tv:n, och ärligt talat är det kallt nog som det är innomhus, så jag gav upp den tanken.
Efter ytterligare lite googlande dock: Lo and behold!
CNN online: http://edition.cnn.com/
Jag och Anderson Cooper är *så här* tajta nu (korsar pek- och långfingret).
Har inte fått mitt visum än och får därför inte jobba i butik just nu,
men springer i stället runt och gör lite research i omkringliggande butiker,
samt photoshoppar en Presentation Board om mig själv.
Känns lite som fritids.
Än så länge på min presentationstavla har jag klistrat in gitarrer, kokosnötter och donuts.
Ska bara slänga in lite Bob Marley och Kurt Cobain också, sen kommer jag inte på så mycket mer för att beskriva mig själv...
Har ni några idéer om vem jag är så får ni gärna dela med er...
Vad jag gjorde i Hong Kong var alltså främst inte att lattja runt med mina fantastiska polare, utan att försöka lära mig mer om mitt nya företag, Ted Baker.
Ted Baker är ett klädmärke som de flesta av er, liksom jag, troligtvis inte har hört talas om. Det har funnits sedan 1988, och är rätt stort i hemlandet Storbrittanien, liksom i USA, Canada och andra ställen där de har funnits ett tag. Anledningen till att det är så gott som fullkomligt okänt i oetablerade länder är att företagsfilosofin är att inte lägga pengar på reklam. Helt galet, jag vet, men det faktum att de är så kända trots detta vansinnigt okommersiella vittnar om fantastiskt nöjda kunder och en word-of-mouth-spridning utan dess like.
I alla fall, här ska jag då vara butikschef i den första butiken i Tokyo som ligger i Omotesando. Det kommer bli spännande att ha sin egen lilla butik och allt ansvar som följer med den, och framför allt spännande att återigen vara med när ett nytt märke startar upp i Japan.
Det ska också bli intressant att se hur min personliga stil kommer att förändras. Det tog ungefär två år innan allting i min garderob kom från H&M, så om två år kanske jag förvandlas till en dam som går runt i klänningar och höga klackar hela tiden.
Fyra dagar i Hong Kong är allt som behövs för att smälta mitt hjärta. Hela min vistelse var planerad ända ner till minsta halvtimme, men jag lyckades ändå scora träffar med Kiwi, Sora och andra fantastiska själar så gott som varje kväll.
Energin i Hong Kong är annorlunda än i Tokyo. Bland mina vänner hittar jag musiker och aspirerande journalister. Och deras liv är simpla. De vill göra det de tycker är kul och inte så jäkla mycket mer. De gör sin grej helt enkelt. Så sjukt jävla inspirerande.
Jag svär att jag blir yngre varje gång jag åker dit.
