En av de här idioterna är jag.
Om den första hanami i år ägde rum i en överfull park med tusentals fulla människor och blå plastpressenningar på marken, så var den andra det absolut motsatta.
Jag och Kiku tog oss ut till Iidabashi och hyrde en roddbåt (600 yen i halvtimmen) från Canal Café.
Jag rodde oss ut i kanalen och så satt vi där i båten, under körsbärsträden och bara njöt av det fina vädret och blommorna medan rosa blomblad regnade ner över oss med varje vindpust.
Rekommenderas varmt till alla som vill kolla på blommor i lugn och ro.
Labels: Hanami
Labels: Hanami
Om det inte vore för min starka arbetsmoral hade jag kanske känt mig lite krasslig och "stannat hemma" för st fira den första vårliga dagen i Tokyo.
Men det gör jag alltså inte.
Kan eventuellt pyttelite ha att göra med att vi bara har 3 sjukdagar om året här. Hrm. Schhhhh.
Det blåser lite här.
Eller, inte så lite.
Träd välter, lastbilar välter, broar stängs av och regeringen säger till folk att gå hem tidigt från jobbet så att de kan hinna hem innan tågen slutar gå.
Själv har jag suttit hemma och latat mig hela dagen utan att ha ett dugg dåligt samvete över att jag "slösar bort en hel dag". Heheheh.
Vad mycket sås du har till köttbullarna, tycker vissa
.
Och det är ju lustigt för härifrån där jag sitter ser det nästan ut som om det är snudd på för lite sås.
Måste varit något sånt här Einstein syftade på när han formulerade relativitetsteorin.
Har ni skaffat draw something än?
Kolla vad fint jag lärt mig rita med mina korviga fingrar!
Ville bara visa.
Alla ni som har "Draw Something"-appen. Hitta mig (Tok10) och adda, så vi kan rita fina grejer åt varandra.
Alla ni som inte har: Skaffa! Så att vi kan rita fina grejer åt varandra.
Pictionary i telefonen, alltså.
Sjuuukt beroendeframkallande.
Vill tillbaka hit.
Minus tantansiktet.
Och fulhåret.
Plus kokosnöten bara egentligen.
Allt det andra kan vi ta bort.
Händer det ibland att ni liksom tappar bort er i era egna liv? Att det är läggdags så himla fort varenda dag och ingenting av det man tänkte göra/blogga/städa/laga/spela/läsa blir gjort/bloggat/städat/lagat/läst och man bara, Hallå? Vart tog tiden vägen, och måste jag verkligen gå till jobbet nu igen? Så är det i alla fall för mig nu. Det går veckor mellan Skypeträffarna med folk därhemma, och förutom Kiku och grabben hinns det inte med att träffa så många andra när man jobbar. Och när man är ledig vill man bara "slappna av". Vilket innebär att slippa göra saker/blogga/städa/laga/spela/läsa och alla de där små grejerna som man egentligen innerst inne vill göra, fast man bara är lite för trött.
Eller är det bara jag?
Säg nu, så jag slipper gå runt och tro att jag är onormal.
Tillbaka i Tokyo igen. Hade fantastiskt kul i Hong Kong och blev återigen överrumplad över hur mycket folk anstränger sig för att man ska ha trevligt när man är där. Man blir faktiskt jävligt varm i hjärtat. Sedan kunde jag också konstatera att 4 dagar (om man räknar bort ankomst- och avresedagarna som är för korta för att man ska hinna med att göra någonting vettigt) är alldeles för lite för att hinna med allt man vill se, äta och göra. Det kunde jag i och för sig anat i förväg, men jag har nog aldrig varit med om en stressigare resa, och det är väl inte riktigt så man ska tillbringa semestern. Som tur är har jag tre dagar ledigt nu när jag är hemma i Tokyo, och den sista av dem, idag, tänker jag tillbringa på IKEA. Hotellet vi var på hade nämligen en ganska hård säng vilket var förvånansvärt skön, och har fått mig att ogilla min egen, mjuka säng så pass mycket att jag funderar på att köpa en ny.
Gick omkring och var rätt ful hela dagen igår i Hong Kong , men det gjorde inte så mycket eftersom jag var i gott sällskap. Hann både med att shoppa i Causeway Bay och på ladies market i Mong Kok, och känner mig rätt sliten idag. Har haft en relativt lugn morgon och ska iväg och äta dim su tills jag nästan spricker. Det är ett hårt liv det här.
Labels: Hong kong
Man vet att man varit i Japan för länge när det faktum att man känner sig halvkrasslig och stannar hemma i en hel dag resulterar i pandor på alla fingernaglarna. Några av dem deformerade, förvisso, men ändå... Pandor på alla fingernaglarna!
Blev intervjuad av Linnea Jonjons och Gustav Gräll för ett litet tag sedan och nu kan man se resultatet i senaste numret av Sofi's Mode. Mycket Shimokitazawa. Tvärkul!
Köp och läs, så sticker jag till Shimokita och möter Kiku på hängmattecaféet så länge.
Vi säger så.
Ledig idag.
De här naglarna är allt jag fått gjort hittills. (Tips från: HawaiiKawaii) Borde handla och laga mat, och senare kanske ta mig ut till Shinjuku för att träffa en vän... Men orkar kanske inte någon av de grejerna...
Försökte få fram lite bättre exponering i iPhoto, men det gick väl sådär.
Har gått runt med huvudvärk hela dagen.
Nu har jag så ont i huvudet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Sängen, kanske?
Köpte massor med olikmönstrad maskeringstejp och tapetserade lite med den. Visste inte att lycka satt i färgglada väggar!
Vad jag köpte efter att ha gått runt i timtal i Outletbutikerna i Gotemba, undrar ni? Dior? Chanel? Balenciaga?
Pfft, säger jag.
Jag köpte lego, baby!
Lämnade ett regnigt Tokyo för ett regnigt Hakone igår för att bo på hotell och bada i varma källor.
Hotellet vi bor på heter Hakone Yumoto och ligger precis vid tågstationen med samma namn. Det finns både ett allmänt spa, där kvinnor och män badar separat, och flera små man kan hyra i en timme där man kan bada enskilt.
Igår badade vi först i de allmänna källorna, åt en enkel men fantastiskt god kyckling gyudon med den mildaste kimchi jag någonsin smakat, och badade igen i ett enskilt bad. Och sen, när musklerna i kroppen hade slappnat av till den grad att de nästan smält, gick jag på massage.
Önskar att jag hade kunnat ta kort på utomhusdelen i det allmänna spat. När det är rätt kallt ute och vattnet är så varmt att det ryker i luften och man är omgiven av träd ser det nästan magiskt ut.
Och nu bär det snart av till Premium Outlets i Gotemba någon timme bort med buss innan det är dags för hemfärd.
Labels: hakone, onsen, varma källor
Jag råkar vara ledig två dagar i sträck runt alla hjärtans dag.
Labels: hakone, varma källor
Jag har bokat biljett till mitt älskade Hong Kong om en månad.
Tar med mig grabben.
Ville åka tillbaka.
Ville visa lite också.
Började läsa lite gamla, Hong Kong-relaterade inlägg.
Är lite rädd för vad som händer när man tar med sig sin nuvarande grabb till ett stad som kryllar av ofullbordade kärlekshistorier.
Evenuellt knepiga situationer.
Kanske inte så genomtänkt.
Men troligtvis underhållande.
Labels: frukt, kärleksförklaring
När man jobbat i en klädbutik som H&M är det väldigt lätt hänt, faktiskt snudd på oundvikligt, att ens händer tar mycket stryk. För ett par månader sedan hittade jag min absoluta favorithandkräm på "Grandma George's", med doft av ingefära och äpple.
Ja, jag vet.
Ingefära och äpple?! tänker ni antagligen, men jag lovar, den luktar så gott att folk undrar vad det är för parfym man har på sig, och man själv får ta i allt vad man har för att inte gå omkring och ständigt sniffa sina händer.
Förra veckan tog den dock, till min enorma besvikelse slut, och jag beklagade mig för grabben över att mina händer var alldeles sträva, och att de inte hade någon handkräm kvar på Grandma George's. Ve och fasa!
Kom hem i förrgår till inte en, utan två nya handkrämstuber.
Höll nästan på att implodera av lycka. Himla snäll grabb man har skaffat sig ändå.
Springer ner till mitt lokala 7-eleven för att köpa kaffe och hittar tidningen Tokyo Graffitti, med temat Tokyo Aijin Syashin- Tokyo Lovers Photos, hinner bläddra igenom hela redan i butiken, så där som man aldrig skulle få lov att göra hemma i Sverige, och ställer tillbaka den i hyllan. Kommer på att jag är ävligt blödig för det här med kärlek och vänder tillbaka. Blödighet + ovanligheten i att japanska par visar sig kärleksfulla offentligt gör att jag köper den ändå och tar hem och läser ordentligt. Det är självklart ett gäng modebilder på välklädda par, men också ett gäng artiklar där paren turats om att ta kort på varandra och kommentera. Finaste kommentarerna är de som handlar om helt vardagliga saker, som att man tycker att sin grabb är fin för att han alltid köper med sig juice till en efter jobbet, eller att det är mysigt när ens tjej har tvättat av sig sminket och man sitter och degar hemma tillsammans.
Om man nu var så duktig att man cyklade hem från jobbet i regnet, utan paraply, stannade till vid mataffären, köpte alla ingredienser för att laga spaghetti med köttfärssås och kom, bytte om till myskläder och sedanupptäckte att man inte alls hade en burk krossade tomater kvar... Alltså... om det skulle hända... Hur motiverad tror ni att man är för att ge sig ut i regnet igen?
Man dör väl inte särskilt mycket om man skiter i att äta middag i bara en dag?
He-rre. Min. Gud. Hans röst där i början. Man ryyyser!
Hennes röst - man står ut.
Men lyssna.
Nu måste jag kolla upp vilka Boyce Avenue är för några...
Labels: musik
Det har snart gått tre år sedan jag flyttade till Japan.
Tre år!
Inte så länge, men samtidigt jättelänge.
Rent praktiskt innebär det att jag måste åka till immigrationsverket i Shinagawa och få mitt visum förnyat. Att ta med sig en massa blanketter och papper som ens företag har stämplat till byggnaden ditt hoppet går för att dö är någonting man inte gör varje dag, och tur är väl det.
Om allt går väl har jag ett nytt visum att hämta ut om ungefär tre veckor. Och då måste jag tillbaka till denna, förmodligen enda, plats i Japan där man inte bemödar sig om att vara hövlig.
Men sen!
Sen behöver jag förhoppningsvis inte se den på ytterligare ett par år.
Jag har trendspanat åt er. Har ni redan såna här pepparkakskant eller molnkantsformade shorts hemma i Sverige? Jag såg inga när jag var där nu för några veckor sedan, men i Tokyo såg jag dem först får någon månad eller två sedan, och nu har de dykt upp lite här och var på sistone. Inga stora kvantiteter än, men jag kan nästan lova er att det här är en sån där trend som kommer dyka upp i Sverige om nåt halvår, kanske lagom till sommaren eller eventuellt till nästa sommar. Är ni riktigt trendkänsliga tar ni fram saxen och pepparkaksformarna och börjar klippa redan nu. Så att ni kan säga att ni var först, för det är ju viktigt, har jag förstått, när det gäller trendkänsliga människor.
Alltså, jag måste säga att det är lite av ett under att jag inte kidnappade med mig en eller fler av de här när jag åkte tillbaka till Japan.
De hade ju fått plats i resväskan.
Faktist.
Jag fick en fantastiskt trevlig start på året och dessutom lyxen att fira både jul och nyår hemma i Sverige.
Träffade många (fast inte så många som jag skulle velat) vänner, och lärde känna mina minsta småsyskon på nytt. Det slet som attan i hjärtat att behöva lämna dem och åka tillbaka till Tokyo, precis när de lärt sig skilja på mig och min andra syster. "Bean", eller "Mim" fick jag dock nöja mig med att heta. Det är inte lätt med "R":en när man är liten.
Jag hade tänkt fortsätta skriva någonting vitsigt här, men blev plötsligt så jet lagtrött att det blev svårt att hålla ögonen öppna. Men jag vet! Kollla ni på min fina, stiliga mormor här nedan, så går jag och lägger mig under tiden.
Shoulilou.


















