Äntligen kom jag till Nichome, gaydistriktet i Shinjuku! Lyckades samla ihop några av Tokyos finaste brudar, egentligen för att gå till en annan klubb i Shinjuku, men till slut blev det gaydistriktet. Jag har fortfarande inte jättestor koll på hur vi hittade. Det är jobbigt långt om man inte vet vart man ska. Klubben vi hamnar på heter Arty Farty, säkerligen var den ursprungliga intentionen att den skulle heta Artsy Fartsy, som man skämtsamt brukar säga om någon eller något konstnärligt, men nu heter den alltså Konstnärligt Pruttigt istället.
Stället är fullt av män som knuffas och trängs på dansgolvet och stämningen är... sinnessjuk hög. Snart skuffar vi också omkring bland alla karlar. Jag får syn på en ett par Shibuya kattungepojkar. Och om de straighta kattungarna är vansinnigt groomade med minituöst genomtänkta kläder och accesoarer så var de här... tänk er en solbränd Ken-docka: perfekta tänder, perfekt solbränna, håret slingat till en perfekt honungsgulbrun färg och sprayat härifrån till evigheten för att hålla sig precis så fluffig och spetsigt som det ska vara. Jag smälter lite i hjärtat åt dem, och snackar upp dem vid baren såpass mycket att jag får känna på håret. Det är stenhårt och tar tydligen lite mer än en timme att fixa. Jag önskar lite att jag hade tagit kort. Nån gång vill jag också lära mig hur man får håret att stå så. Om jag skulle spraya och tupera mitt hår så håller det i max två timmar innan det sakta dalar och när det väl gått söderut brukar det se fördävligt ut sen... Undrar hur kattungarna gör. Det kanske är ett tvåmannajobb?
Idag har jag, och alla japaner jag träffat, haft "Fy, vad kallt det är idag!" som hälsningsfras. Och det har verkligen varit kallt. Jag förstår inte hur temperaturen kan droppa 10 grader från den ena dagen till den andra...
Jag kommer vara helt körd i Oslo. Jag har glömt hur kyla smakar. Jag kan inte riktigt tänka mig hur mycket kläder man måste ha på sig när det blir under 10 grader varmt... Och jag hatar kyla. Jag kommer bli som japanerna och gå runt med yllevästar och halsduk (och minikjol?) när det är under 20 grader varmt och mulet.
Jag har haft lektion med min svenskaelev också och berättat att jag ska flytta till Oslo. Han såg så ledsen ut att jag nästan höll på att ändra mig och stanna. Någon som befinner sig i Tokyo och vill ha en snäll svenskaelev kanske? Jag måste dock förvarna om att jag har satt ribban rätt högt för roliga lektioner!
Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Snart är natten här och då gäller det att vara utvilad!
Jag har fått jobb. Eller... jag har fått ett nytt jobb, kanske det heter. H&M Japan kan nu tillgodoräkna sig en styck Rim som "floor manager". Hurra! Det gick vansinnigt fort, och jag har inte riktigt hängt med i svängarna, men om en månad flyttar jag till Oslo för att genomgå H&M:s boot camp, eller "utbildning" som de kallar det. Under nio månader ska jag utrustas med allt som behövs för att vara med och öppna affär i Tokyo. Första affären i Harajuku, åt Omotesandohållet, och andra i Ginza.
Jag ska inte bara vara med och öppna affär, jag får vara med och intervjua de som ska jobba där. Jag räknar med blod, svett och tårar och kanske tusen timmars övertid i veckan... men som sagt, det är inte förän om 10 månader. Först ska jag bo i Oslo. Kanske lära mig lite norska, göra den här bloggen till en lögn... snart får ni vänja er vid att höra om vad jag pysslar med i Norge istället... eller kanske borde jag låta bloggen vila?
Det är fortfarande lite overkligt. Vakuum i hjärnan. Men hepp! Så kan det gå!
Efter Tokyo Game Show påmindes jag om hur bra "Osu! Tatakae! Ouendan!" är, så nu har jag spelat det oavbrutet i två dagar och låst upp tjej-cheerleaderbanan. Hurra! För er som inte har nån koll så är det alltså ett... dansspel, fast till Nintendo DS. Man är lite olika tuffa gubbar, eller som i mitt fall nu, brudar, som hjälper folk som har problem genom att dansa! Eller snarare så hejjar man på dem så att de klarar sig igenom sina problem. Tänk om livet vore så enkelt! "Har du problem? Men jag dansar lite här åt dig, så blir det bra sen!" Ryktet på gatan säger att det finns en uppföljare. Varför har inte jag den?!
För er som inte bor i Japan finns det en annan variant på engelska efter vad jag har hört: Elite Beat Agents, som jag dock inte har spelat det själv.
OSU!
På kvällen, när jag kommit hem från TGS, vill jag mest av allt ligga hemma och fetsova. Gör jag det? Icke! Jag drar ut med Astrid, som visat sig vara en jävligt ball brud/skinka, och klubbar i Shibuya. Inte på Camelot denna gången dock, utan på en av klubbarna mitt i Love Hotel Hill. Vi växlar mellan R&B/Hiphopdansgolvet och Tokyo Rave.
Rave dog ut nån gång i slutet på 90-talet hemma, men här är den i allra högsta grad levande, och alldeles speciellt mycket denna natt. Dunk, dunk, dunk, dunk! "Hai, hai, hai, hai", ropar en liten japan på dansgolvet, med förvånansvärt genomträngande röst, "HAI, HAI, HAI, HAI!!", svarar alla andra samtidigt som de studsar upp och ner. Call and response. Och musiken till trots är det oväntat roligt. Hoppa och ropa.
På vägen ner till tåget händer nånting skumt. En pojke och en flicka grälar och jag vänder mig om och tittar på dem för att få se pojken hoppa upp och sparka flickan i sidan. Det verkar som om hon lyckas parera, eller åtminstone delvis flytta på sig så pass mycket att det ser ut som om hon inte får nämnvärt ont. Det ser ut som ett mellanstadiebråk, eller ett skojbråk av något slag, och det är också vad jag först tror att det är. Flickan går ifrån pojken, båda ropar att den andra är dum i huvudet och det blir uppenbart att de inte var på skämt, de är verkligen arga på varandra. När flickan går 10-20 meter framför oss springer plötsligt pojken ikapp henne från bakom oss och drar henne i det långa löshåret så att hon faller till marken. Jag ser det som i en dröm eller en dimma. Det ser inte heller ut att göra speciellt ont, mer som om de rör sig i bomull, och återigen får jag en känsla av att det inte egentligen gör så ont, att hon bara faller ihop i ren förvåning eller uppgivenhet. Inte förrän jag plöstligt står med ena armen runt den ledsna flickans midja inser jag att jag reagerat med att rusa fram till pojken och skrika "Vad fan håller du på med?!" Det kusliga är att det har hänt förut och att jag var bra nära att åka på stryk själv den gången. Fast den här gången svarar bara pojken nåt som jag inte minns, kanske att jag inte ska lägga mig i, innan jag vänder honom ryggen och börjar prata med flickan istället.
Flickan springer så småningom iväg och jag och Astrid fortsätter gå mot stationen och hamnar bakom pojken och hans gäng. Och de 4-5 grabbarna ser verkligen ut som ett mellanstadiegäng, men den bredaxlade pojken som möjlig ledare. Jag tror inte att de är är representativa för Japans manliga befolkning, men jag måste ändå undra hur det funkar deras huvuden. Jag ser ju samma vilja att hämnas på någon som säger något dumt genom att göra dem illa hos barn (och jag kommer ihåg hur det var själv). Ibland kunde man inte att hejda impulsen att nypas, boxas, knuffas när någon tryckte på precis rätt knappar, men någonstans växer de flesta ifrån det. Undrar vad som gjort att de här grabbarna att hämmats i växten?
Där har ni min Tokyo Game Show 2007-upplevelse i bilder. Jag behöver väl knappast säga att det var cosplayarna som var roligast för min del. Jag lyckonördade ut totalt när jag fick se killen som klätt ut sig till Oendan i DS-spelet "Osu! Tatakae! Oendan!" Kollade på en massa nya spel, men de 60-120 minuter som krävdes för att få spela några minuter själv, kände jag inte att jag hade ork med. Det verkar komma en del fina DS-spel, alla på japanska så klart...
Efter fem timmar på TGS var jag helt slut. De sista 40 minuterna tillbringades dessutom i kö för att få komma in i Capcoms affär. Ja, ni läste rätt. 40 minuter för att komma in i en affär och ge dem mina pengar. Om jag köpte nåt? Näe...
"Har hon dött?" tänker ni kanske när det varit så tyst så länge. Nej, jag har inte dött, jag är bara inne i en period där jag har gjort så mycket kul att jag behöver en stund på mig att sålla lite innan jag börjar blogga.
Här har ni en bild från Tokyo Game Show att leka med medan jag samlar tankarna.
Jag köpte en ny iPod, en Classic, som de numera heter, på 80 gig idag.
Fortfarande 60 gig ledigt, men jag laddar ner tysen podcasts, videopodcasts, så vi får se hur länge det räcker. Det är alltså på riktigt tysen podcasts, eller 1019 stycken om man är nogräknad. Eftersom jag har så mycket plats tänkte jag att jag lika gärna bara kunde dra hem allt som verkade intressant. Det är ett sjukt smidigt sätt att lära sig saker! Tidigare har jag haft två podcasts jag lyssnat på och det har varit japanesepod101 och Bill Maher.
Nu tillkom en miljon kinesiska podcasts (i och med att jag åker till Kina i oktober), en massa Comedy Central och så hittade jag dessutom Ricky Gervais... slängde in lite biologi och psykologi också, och en massa andra grejer som verkar onödiga, men jag kan ju lika gärna ta hem allt jag tycker verkar intressant och om det skulle visa sig att jag inte gillar det så har jag en nyrengjord deleteknapp som bara väntar på att skitas ner igen...
Det är alltid lika roligt att kolla upp vad folk har sökt på för att hitta till den här bloggen. Många har hittat hit genom att söka på "yellow" eller "tokyo" i olika kombinationer med till de lite roligare hör:
"gei med pojkar"
"kanelbollar"
"bög olof"
"spilla spall spullit"
"säljer handjobs"
"tokio hotel"
"knullkompis"
Otroligt många har dock hittat hit genom att söka på "ögonbryn" och jag ska ju naturligtvis inte göra dem besvikna. Jag har ju som sagt upptäckt att ovanligt snygga ögonbryn kommer av att man klipper sina ögonbryn och inte bara plockar dem. Lättast är att använda en liten kam också, ungefär som frisörerna gör när de klipper hår, för att undvika att klippa "jack" i sitt ögonbryn.
Det faktum att det är nästan omöjligt att låta bli att klippa lite jack första gångerna räddas av en ögonbrynspenna. (Aldrig ägt en ögonbrynspenna förän jag började klippa ögonbrynen... hrm...) Min är grå: Auto Natural Brow Liner från Maybelline. Funkar skitbra när man har klantat sig lite eller om man bara vill forma ögonbrynen extra mycket.
Jag ska höststäda i tangentbordet i min macbook nu. Om det går åt helvete blir det kanske bloggande utan vissa bokstäver i framtiden. Spännande!
Cirkeln är nu sluten. Det började med att jag ville köpa lite plagg och accessoarer för att kunna binda ihop mina nya gulbruna skor med resten av garderoben, men utvecklades snart till en hel stilidé med specifika tillbehör som bara fanns i mitt huvud, och i jakten på exakt rätt tillbehör slutar det med att jag sitter här vid min dator med blöta strumpor i mina nya skor. Eller... "mina ännu nyare skor" kanske jag ska säga. De gulbruna skorna får finna sig i att bli utputtade ur leken som de var med och startade. Det är en hård värld vi lever i... speciellt om man är ett par svårmatchade gulbruna skor...
Jag kanske bloggar upp en bild på hela cirkeln nästa gång jag får för mig att bära alla mina nya prylar samtidigt...
På aftonbladets bloggportal skriver Lama om sin Ramadanmånad. När jag var yngre fastade jag under Ramadan, och trots att jag inte känner någon koppling till islam, eller någon annan religion för den delen, får jag fortfarande pyttelite hemlängtan. Ramadan är verkligen en familjehögtid utan dess like. Alltid samlas man hemma hos någon och äter vansinnigt god mat och bara njuter av varandras sällskap på ett mer medvetet sätt. Man avsätter tid helt enkelt, och för en kort stund skiftar fokus, från vardagliga, ytliga ting, till relationer.
Hmm, ovanligt sentimentalt inlägg det här... Men nu när jag är på god fot med universum och allt så sitter jag här och tänker på hur mycket olika människor betyder för mig, och för ovanlighets skull myser jag lite när jag tänker på att åka hem till Sverige. Det var inte dåligt!
Idag är det måndag och röd dag. Trots att det är varmt som en sommardag känns det i luften att det är höst. 30-gradig höst, men ändock höst.
Jag älskar hösten. Jag är alltid full av inspiration och energi från september till november. Extra stark och extra knuten till universum, så känns det. Jag och universum tog ett litet snack igår. Jag orkar inte gå in på detaljer, men det gick vansinnigt bra att det idag känns som om jag är mer fokuserad än vanligt.
Jag har höstshoppat lite bizarrt idag. Köpt dyra strumpor, strumpbyxor och snusnäsdukar för konstigt mycket pengar, samt en stor luftig ballongtröjklänning (sug på den!) för nästan inga pengar alls. Vilket innebär att om jag kombinerar sakerna jag köpt kommer en enda av mina accessoarer kosta mer än själva klänningen jag bär dem till. Så kan det också gå!
Jag tror att jag har trillat i konsumtionsfällan igen. Jag köper ett par skor, av misstag, och sen, när jag upptäcker att de inte egentligen går att matcha med någonting jag redan har i min garderob börjar kompletteringsshoppingen och så köper jag på mig plagg och accesoarer som ska binda ihop skorna med resten av garderoben. Det brukar ofta sluta med att jag har ett antal plagg som bara går att kombinera med varandra. Men det är ok, det blir bara fler stilar att välja mellan i slutänden...
Och apropå konsumtionsfälla så har jag två dyra prylar jag vill köpa just nu. Den ena är en iPod Classic, som jag kommer införskaffa så fort jag får tillbaka mitt pass från kinesiska ambassaden, och den andra är en Paul Smithväska. Den ska jag nog tänka över lite till först dock för att den är så dyr och gjord i tyg. Varför måste ränder vara så tilltalande för?
Det är lördag och jag har lovat två svenskar som jag knappt känner att ta med dem ut på klubb. Den ena är Mikael och den andra är Astrid, bruden som fick mitt nummer av Papa-sans kompis kompis som hon jobbar som au pair hos. Och plötsligt får jag lite panik. Jag och japaner brukar gå ganska bra ihop, det är som Mikael säger, de tycker ju att man är konstig ändå, så det är bara att släppa alla såna tankar och vara sig själv, men svenskar... Svenskar är lite läskigare och plötsligt upplever jag en känsla som jag nästan glömt exsisterade, den av att oroa sig för vad andra människor tycker om en.
Jag samlar ihop lite annat folk också, för säkerhets skull, men i slutändan är det ändå jag, Astrid och Mikael som hamnar på klubb tillsammans. De andra sticker hem eller till andra klubbar. Lustigt.
Viker av från det vanliga klubbstråket och hamnar på Camelot som ligger vid glassbaren som heter Sweden. Och jag skojar inte: Vi har sjukt kul. Vi startar på ett dansgolv och så fort vi tröttnar på musiken så hoppar vi till nästa. Det är en bra klubb det där, Camelot, och sällskapet är verkligen inte dumt det heller! Ska nog ta med dem ut och leka fler gånger.
Cyklar hem från tåget runt 7-tiden och jag ser att det kommer bli en strålande dag. Synd bara att jag kommer att sova bort hälften av den...
Skorna blev ICKE tillbakalämnade. Tar en sväng förbi skoaffären och inser att de röda inte är lika snygga. Så nu blir jag tvungen att köpa mig ett par jeans...
Slänger iväg ett mail till Mikael, som kommenterat i förra inlägget, och medan jag väntar på honom i Starbucks vid Shibuya Crossing (det är väl klart som fan att jag träffar människan!) tänker jag mig att han är en tjock, svettig Mikael med runda glasögon och flottigt hår och med ett fult skratt, bara för att vara på den säkra sidan, istället visar han sig vara ett blont popsnöre, som inte alls ser ut att heta Mikael.
Vi käkar på izakaya och det är liksom... trevligt. Han är inget sajko, bara en grabb som är en smula... hemlighetsfull? Lite... hmm... tillbakadragen, kanske man kan kalla det.
Jag pratar såklart alldeles för öppet och alldeles för ärligt , sådär som jag gjorde i högstadiet ungefär, och nu undrar jag verkligen vad han har fått för första intryck av mig.
Det är trevligt oavsett, och möjligheten finns att jag tar med honom ut på klubb ikväll. Bin-kuns kompis Momii har bjudit med mig på ett live. Tydligen nåt svenskt band som heter Tape som ska spela, nån som känner till dem?
De här har jag av någon anledning köpt idag. Eller, jag vet precis vilken anledning. De är GULA och BRUNA. Fiiiina färger. Det var inte meningen. Egentligen är jag på jakt efter ett par boots. Cowboystövlar.
Inte förrän jag sitter på tåget på vägen hem tänker jag: "Eeey, vänta lite, vad hände där?!" De är jättefina, visst. Jag kunde inte motstå färgerna, men herregud vad svårmatchade. Gulaobruna skor kan jag inte ha till svart eller grått eller rött eller blått.. Jo, till rött går det nog förresten. Så jag tänker: Ska jag gå tillbaka till affären och försöka byta dem till ett par röda?
Fördelen med röda skor: Jag kan ha dem till svart och grått och rött och brunt och blått och grönt och gult.
Fördelen med de gulbruna skorna: De är bruna och GULA.
Hjälp mig?
Här i Tokyo, och i Shibuya speciellt, går jag ibland omkring och känner mig som en jättemänniska. På bredden. Tre av fyra brudar man ser på gatan är pinnsmala. Size zero. Överallt. Dessutom är affärernas utbud anpassat efter storleken på japanerna. Jag har hittills aldrig lyckats köpa ett par byxor i den här staden.
Det resulterar i att jag periodvis blir lite knäpp i huvudet och inbillar mig att det är mig det är fel på. Ett tag hade jag en konspirationsteori om att alla gick runt och var hungriga, men avfärdade den. Det är ju inte möjligt att nästan en hel generation unga människor bantar/svälter sig smala av grupptryck.
Nu har jag fått bekräftat att det i många fall verkligen är så. Min kompis Hitomi (Det var förresten hon som bjöd på tårta när jag fyllde år!) säger att nog för att många faktiskt är naturligt smala, men kanske hälften har bantat sig till streckgubbe-storlek. Och en av anledningarna är just den att klädstorlekarna är så små att man bantar ner sig för att få plats i dem, en annan är att japanska pojkar föredrar pinnsmala tjejer.
ヽ(。_゜)ノVA?
VA?! VA?!!!!
Alltså: X antal miljoner tjejer bantar ner sig till size zero för att få plats i 109-kläder. (Just 109-varuhuset har storlekar som i de största fallen motsvarar ungefär en svensk storlek SMALL). Jag försöker greppa, men det går bara inte.
Spring och skaffa en mooncup.
Jag ber om ursäkt för att jag har dröjt med att sprida det här. Jag har haft en i ett halvår och den rekommenderas varmt. Den som uppfann den här har fattat precis. Sluta rynka på näsan och beställ på en gång.
"Det känns som Göteborg" har jag tänkt fler än en gång de senaste dagarna. Det är någonting jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det de gråa skyarna. Tala om trollen så börjar de åska och smattra mot ditt fönster... eller hur var det nu igen? Kanske är det känslan av höst. Kanske är det känslan av instängdhet, jag vet inte.
Nu spöregnar det igen. Jag kommer ha svårt att stiga upp imorgon.
Apple introducerar coverflow i iTunesbiblioteket så att man kan se albumframsidorna när man lyssnar på sina låtar. Eller, det har de gjort för längesen, men det är först idag har tillbringat över en timme med att leta rätt på bilder och stoppa in dem i rätt album, samt komplettera all övrig onödig info...
Även om jag tycker att coverflowfuntionen är fullständigt onödig är lite lugnande att sortera saker och tömma hjärnan på allting annat.
Det blir ingen BBQ vid Tamagawa-floden som det var bestämt. Istället blir det picnic i Komazawaparken med ett obestämt antal människor. Fick ett telefonsamtal igår från en okänd människa. En tjej som fått mitt telefonnummer genom Anna-san på nåt vänster, så jag bjöd med henne. Ska bli intressant att se vad hon är för människa.
Jag måste säga att det här tillståndet jag befinner mig i just nu, tillståndet av "Alla är välkomna!" där man utgår från att folk är ens vänner tills de bevisar motsatsen, är helt spektakulärt! Jag hör hur naivt det låter, men jag har så otroligt roligt just nu, så det spelar ingen roll.
Och från att ha gått från "Jag har inte tid med fler vänner nu", och sålla ganska hårt bland de ytliga bekantskaperna, är jag plötsligt inte främmande för att träffa folk som jag från början inte är säker på om jag kommer gilla.
Och dessutom har jag blivit vansinnigt rak och ärlig mot folk, på ett "Jag är inte rädd för att prata med folk jag inte känner så väl om djupa saker"-sätt, och hör och häpna, jag finner att vi mer och mer liknar varandra. Alla människor bär på samma rädslor, samma förhoppningar, även om de tar sig uttryck i olika sätt, och det har blivit mycket lättare, för mig, att hitta en koppling till andra trots att jag inte känner dem så väl.
N.Y Times:
Apprehended after allegedly groping a 15-year-old girl on a train in Tokyo, a man fled onto the tracks. Seeing someone on the tracks, a train operator transmitted an emergency signal, stopping all of the trains in the vicinity, affecting 80,000 commuters. The man escaped.
Tyfonen drog förbi inatt. När jag gick och la mig med regnet hårt smattrande mot rutorna och vinden vinande runt husknuten fick jag för en stund för mig att jag befann mig i Göteborg. Trots öronproppar var det svårt att sova och när jag gick upp klockan sju i morse kollade jag hemsidan för kidsens skola och såg att den var stängd. Skönt att kunna sova ut, men nu är klockan halv ett och det är, om än lite småblåsigt, rätt fint väder ute och här sitter jag och försöker hålla reda på hur mycket tid kidsen tillbringar framför datorskärmarna samtidigt som jag måste städa och dessutom försöka ta reda på hur jag ska kunna fixa visum till Kina från Japan... Hepp!
Låtar. Det är roligt att skriva dem.
Den som skrivs nu skrämdes ur mig.
Och tack, snälla apple för garageband och en inbyggd mic i macbooken. Jag hade aldrig kommit ihåg alla mina melodier annars.
Pavarotti är död. Alltid skumt när kända människor dör. Man tänker ju inte riktigt på att de lever medan de lever. Det skumma är att han nu säkerligen kommer bli jätteupmärksammad och många fler människor kommer veta vem han var och säkert tycka att det är synd att han är död trots att de fram till nyligen inte visste att han levde...
Jag har tittat mig igenom hela Steve Jobs keynote speech. När hände detta? Ett sånt nörderi! Ett sånt apple-nörderi dessutom. När blev jag sån?
Om jag tänker tillbaka så började det kanske när jag var i Japan för två år sen och köpte min första apple-produkt. En grön ipod mini i Akihabara. Sen kröp sig gradvis "Jag måste köpa en mac-dator"-suget på. De snygga, gnistrande vita datorerna. Jag sparade ihop nog med pengar för att köpa en iBook. Innan den hann fylla ett år nästan impulsköpte jag min macbook när jag bara skulle gå in och kolla lite i Äppelaffären i Shibuya, och lite senare en 8-gigs ipod nano. Min 4-gigs ipod mini hade jag för länge sen växt ur.
För en som hävdar att hon inte är överförtjust i att lyssna på musik när hon är ute och rör sig i världen (jag låter hellre mitt huvud spela samma refräng om och om igen istället) är det lite löjligt att jag växte ur min dubbelt så stora, nya ipod nano på inte ens två månader. Och nu tampas jag med impulsen att köpa en ipod Classic (som de numera heter).
De har blivit mindre samtidigt som de blivit större, och bästa av allt, billigare! Den minsta håller nu 80 gigabyte och är tunnare än sin föregångare (30 gig). Storleken på ipod Classic har tidigare alltid varit ett problem för mig. Men nu... jag vill ha den!!! Och inte fan hjälper det att apple sänker priserna på alla musikspelare utom shuffle (som jag aldrig riktigt gillat ändå). En 80 gigs ipod Classic kommer kosta samma som min 8 gigs nano. För att kolla vad som hänt med de andra musikspelarna, kolla här.
Jag får nästan lite svindel när jag tänker på hur mycket apple-prylar jag köpt de senaste två åren och hur mycket pengar som gått åt till det. Vad hände med den där rösten jag hade i huvudet som fnös (högljutt!) åt folk som köper ny teknik bara för att det släpps något nytt. Jag tittar mig i spegeln och ser... en apple-nörd.
Helgroggy svarar jag i telefonen mitt i natten. Det är en killkompis som ringer för att fråga vad jag ska hitta på i helgen.
"Oj, sover du?! Förlåt så hemskt mycket, det var inte meningen att väcka dig!!!"
"Nej, nej det är lugnt. Hur är läget?"
"Blabla hitta på i helgen förnåt då? Blabalabla."
Lägger på när jag har lyckats redogöra för mina planer, på japanska, no less. Så här i efterhand är jag nästan stolt. Det är svårt nog att prata med japanska killar i vaket tillstånd. All pojkslang gör ibland att jag helt är ute ur leken. När jag kollar på klockan ser jag att den är 02:40.
Ligger vaken en stund och undrar vad det är med japanska grabbar och att ringa folk efter midnatt. Det är liksom ett gemensamt drag. Jag brukar låta bli att svara bara för att. Och vaddå "Sover du?" på en vardag klockan tjugo i tre på natten? Hade jag aldrig kunnat tro...
Stiger upp med grus i ögonen på morgonen, fixar frukost och hela köret... Sen, när grabbarna har stuckit iväg till skolan käkar jag frukost och lägger mig för att läsa på min säng. Vaknar inte förän två och en halv timme senare. Så nu undrar jag om det var dumt att lägga sig ner från början, eller om man har lov att sova ifall man är sömnig...
Sägs att det är en tyfon på väg hit som eventuellt kommer dra över Tokyo imorgon. Spännande. Hoppas att jag inte behöver gå ut då. Eller hoppas att det inte kommer hit, för då måste jag vara hemma med grabbarna (eftersom skolan stänger) och se till att de inte har ihjäl varandra...
Nåt är knas. Plötsligt kan jag inte avsluta ett blogginlägg. Jag börjar skriva på nånting och sen blir det alldeles för långt och trassligt och så tänker jag...
Skrivit om mitt cv de senaste dagarna. Få saker är så ansträngande som att skriva en meritförteckning och det känns som om jag fysiskt har ansträngt mig. Hårt!
Jag skulle nog behöva anstänga mig fysiskt lite nu när jag tänker efter, för att släppa på lite av spänningen... Fast nu är klockan redan 21 så jag nöjer mig nog med att dricka lite grönt te...
Har dessutom slängt iväg den nyomskrivna cv:n i ett mail till någonstans jag faktiskt vill jobba på. Så langa lite positiv energi åt mitt håll de närmsta dagarna, alla ni som har lite energi över.
Åtminstone knarkar jag det i olika former och grönhetsgrad. En kopp, eller två, på morgonen, en kopp, eller två, på kvällen (Om man brygger grönt te och använder samma tepåse två gånger blir alltid den andra koppen godare) och sammanlagt kanske två stora glas kallt grönt te (Jag vet att det är svårt att tro, men inget släcker törsten som kallt grönt te!) om dagen, och så ibland lite grönt te-glass. Jag tror att jag får i mig nära en liter grönt te om dagen. Helt sanslöst!
Jag och Hitomi struttar mätta och belåtna ner mot stationen efter en, snudd på obligatorisk, ramen efter klubbandet. Ett gäng pojkar utanför Don Quijote, den dygnet-runt-öppna-affären där du kan köpa ALLT, har samlats för att raka av sin kompis håret. Hitomi gissar att han har förlorat ett vad av något slag... och lite längre bort har folk somnat lite här och var i väntan på morgontågen.
