Vakuumförpackarskola

Ja, alla mina inlägg i minst en dag till kommer handla om packning. Hurra, vad glada ni blir!

Idag har jag åkt på flyttstress ali baba och börjar allvarligt fundera på hur fan jag ska få med allt. För att roa mig själv åtminstone lite har jag vakuumförpackat saker. Jo, ni läste rätt. JAG har vakuumförpackat mina kläder. Skitfiffigt plus att alltid ser jävligt skojigt ut. Tillplattat.

Det går till så här: Först köper man vakuumförpackningspåsar i 100-yens butiken. Sen stoppar man kläder och dylikt i dem och avslutar med att sticka in dammsugarmunstycket i påsen och suga ut luften. Hepp! Nu blev allting platt! Synd bara att allting inte väger speciellt mycket mindre trots att det tar mindre plats... det hade varit ännu smidigare...

Packa mera

Och jag packar och jag packar och det är inge kul faktiskt. Det enda som är skönt är att H&M gett oss 15 extra kilon så nu behöver jag inte slänga en massa av mina grejer. Än så länge känns det fortfarande ingenting alls när jag tänker på att jag ska flytta. Det är som om hela den här jobba-på-H&M-grejen, med allt vad den innebär, inte har registrerats i hjärnan. Eller registrerats, men inte gått igenom. Ingenting som händer efter den 1:a November existerar i mitt medvetande mer än som en avlägsen skiss.

Så jag packar ihop mina 10 månader här och känner inte så mycket. Tänker mest på de få saker som ska bockas av på min att-göra-lista och på vad jag kan tänkas behöva sista-minuten-shoppa. Jag måste till exempel hamstra färdig misosoppa och kanske ta en liten sväng till Shibuya imorgon ifall jag hinner och hamstra... lite Tokyofashion. Snart blir det ju bara H&M för hela slanten.

「KOARA」

Ni får ursäkta att jag är en sån tråkig bloggare. Jag har fullt upp med förberedelser inför resan och att undvika att packa. Finns det nåt tråkigare än att packa? Och på det här sättet också? På "akta-så-du-inte-glömmer-nåt-för-hit-kommer-du-aldrig-igen"-sättet när man har haft 10 månader på sig att sprida ut sig liksom...

På tal om att byta ämne: Sayonara partykvällen blev en smärre succe. Det började dock lite illa eftersom regnet inte var vanligt regn utan tyfonvarningsregn, någonting jag helt hade missat, och många lämnade återbud i sista stund (vilket är helt förståeligt, jag var nästan på vippen att lämna återbud... till min egen fest, mind you...).

Det blev först god mat i gott sällskap och sen två olika klubbar. Den första, Koala (eller "Koara" som det faktiskt står att den heter), var helt ny för mig och det var sjukt synd att jag inte hittade den förrän min sista helg i Tokyo (fast tur att jag hittade den över huvud taget). Precis som favoriten i Shinjuku, Oto, så är den här klubben pytteliten, jättehemlig och har sjukt bra DJ:s. Musiken är elektronisk, ingenting jag skulle ha i öronen på tåget, men perfekt på dansgolvet, och övergångarna i musiken är så snygga att man nästan börjar lipa. Jag ångrar att jag inte tog reda på vilka DJ:s det var. Och det riktigt, riktigt fina med den här klubben är att när du står på det 20 kvadratmeter stora dansgolvet och dansar och njuter av de grinsnygga övergångarna upptäcker du efter en stund att du inte får ont i öronen alls trots att musiken är hög. Och efter ytterligare en stund upptäcker du att ljudet är så sjukt balanserat att du till och med kan höra vad din kompis säger, inte skriker, två meter bort. Det går alltså att prata över musiken. Sånt gör mig så lycklig att jag går upp i limningen. På riktigt.


Här går man in... Hemligt.

Avd: Att göra samma misstag två gånger.

Jag råkade klippa mig i Shanghai. Jag och Lai Kim skulle bara gå och få håret tvättat lite, men på något sätt slutade det med att vi båda klippte oss i... jävligt korta pager. Lai Kim, som blev skitsnygg, höll på att börja lipa när det var klart, medan jag mest ryckte på axlarna och tänkte: "Ja, ja, det växer ut." om mitt eget hår som blev... ok.

Och igår när jag träffar Astrid i Shibuya säger hon att hon är så trött på sitt hår och eftersom jag har numret till "Smink", där jag alltid klipper mig, inlagt i mobilen och det finns en tid ledig blir det så att hon får klippa sig på en gång. Och när jag sitter där och ser henne klippas så som hår ska klippas (i Shanghai klippte de lite som i Sverige...) bestämmer jag mig för att låta Takahashi-san (som jag alltid vill gifta mig med varje gång jag har klippt mig) finjustera lite i mitt hår. Kanske tunna ut det lite så att det inte ser ut som om jag var på besök från 90-talet.

Men för första gången någonsin i Tokyo, mina kära vänner, så blir jag inte nöjd. Det har ingenting med klippningen att göra, jag ska bara inte ha så här kort hår över huvud taget.

Och idag spöregnar det, vilket innebär att jag oavsett vad jag gör med mitt hår kommer det bara se crappigt ut så fort jag går utanför dörren och jag hostar fortfarande och känner mig allmänt ful och jävlig, vilket är synd eftersom jag har tänk samla ihop några av mina vänner till ett sayonara-party med efterföljande klubbning ikväll.

Kan inte någon komma hit med ett trollspö och lite smink åt mig?

Kylan kommer!

Cyklar till affären. Långärmad tröja, leggings, klänning, jacka, halsduk. Fryser nästan ihjäl. På allvar. Det är 20 jävligt kalla grader i Tokyo idag. Jag kommer nog aldrig bli en Shibuya-flicka med minikjol och höga stövlar (inga strumpbyxor, mind you). De har nog genomgått nån slags hemlig ninja-träning för att härda sig mot kylan. Eller så är det tack vare att de har skoluniformer (läs:kjol) året om i 12 år som de permanent har tappat känseln i benen...

Jag orkar inte ens komma på en titel...

Jag ger mig själv dispens på att blogga om Shanghai och författar ihop något fint och sammanhängande lite senare istället. Just nu tänkte jag bara skriva om hur dålig jag är. Åkte på en sjuhelvetes förkylning i Shanghai, och även om jag mår mycket bättre nu har den inte gett med sig helt. Lite tung i huvudet och med en ihållande hosta verkar jag kunna ursäkta mig från alla slags aktiviteter som innebär att jag måste gå utanför dörren. Idag är ett bad, och några sms och telefonsamtal, det enda jag lyckats åstadkomma trots att jag igår, på väg hem från flygplatsen slås av att jag bara har 7 dagar kvar i Tokyo. Den här insikten är helt oväntad, tro det eller ej.

Detta till trots kan jag ändå inte uppmana tillräckligt med kraft eller viljestyrka för att göra någonting annat än att sitta hemma och ta det lugnt. Jag kanske kommer ångra mig när jag upptäcker att jag inte har nog med tid att göra alla de där sakerna jag tänkte göra, eller köpa de sista små prylarna, men just nu är jag lite likgiltig inför min framtida panik och ångest.

Inte ens när jag tänker att det egentligen inte är sju dagar, för på den sjunde dagen måste jag åka härifrån tidigt på morgonen, och den sjätte dagen kommer gå åt till att packa och gå på kick-off lunch, och den här dagen kommer jag, på sin höjd, ta mig ut till Shibuya för att köpa lite smågrejer, och att det alltså bara är fyra dagar kvar, orkar jag bry mig. Jag bara suckar lite och tänker att jag kanske ska läsa lite Sherlock Holmes eller nåt... eller kanske sova? Eller så kanske jag borde se till att faktiskt ta mig ut till Shibuya... *host*... Vi får se hur det blir...

Klockan är 01:33

Nu är jag tillbaka.

Men det är sent så godnatt.

Klockan är 03:20

Nu åker jag till Shanghai!

Don't try this at home

Mikael, den lille räven, som jag träffade nån kväll i Shibuya för ett par månader sen, åker vidare till Melbourne imorgon och hade en avskedsmiddag i Shinjuku igår.

Restaurangen han tar med oss till är jävligt... flådig. För 5000 yen (typ 300 SEK) ingår snygg japansk mat och nomihoudai, drick-så-mycket-du-vill. Och det gör jag, och sen lite till. Jag har ingen aning om hur jag tog mig hem sen. Fast jag minns att cykelkedjan hoppade av när jag cyklade hem från stationen och jag var kanske 500 meter hemifrån. Och jag satte mig på trottoarkanten och önskade att den kunde hoppa tillbaka, för skulle jag försöka fixa den själv hade det slutat med att jag och cykeln låg och kramades på gatan. Till slut tog jag mig samman och ledde cykeln hem.

Somnade stenhårt utan att ha tvättat av mig sminket.

Jag gillar inte konceptet nomihoudai. Man känner sig nästan tvungen att faktiskt dricka så mycket man bara kan...

Inte ens på andra sidan jorden kommer du undan!

Några minuter över tolv ringer det på dörren när jag är ensam hemma. Vanligtvis är det någon från posten som vill att man ska skriva på något brev eller någon som vill informera om ett framtida byggprojekt som kommer innebära att framkomligheten kommer vara begränsad på den och den gatan ett tag framöver och vill lämna över lite kartor och telefonnummer som man kan ringa om man har några frågor (hörde jag någon viska "service"?).

Idag var det dock något helt oväntat. Japanska Jehovas Vittnen! Nej, jag skojar inte! Ååh, och de var så söta. Två damer som såg helt frågande ut när jag öppnar dörren. Tittar på varandra. "Vad ska vi göra?" frågar den ena på japanska. Sen frågar de mig om jag kan läsa japanska. "Nja..." säger jag. De överlämnar en "Vakttornet" i alla fall. Frågar om jag vill att de ska förklara på engelska, men jag tackar för omtanken och säger att det nog går bra ändå.

En sak jag förundras över är att de lyckas värva anhängare över huvud taget. Om ni frågar mig har Japan, i kombinationen shinto/buddhism, den perfekta balansen mellan roliga traditioner och spiritualitet. De är liksom alldeles lagom religiösa med lite löst sammansatta idéer om "någonting" som man kan be till för tur och ibland hålla festivaler för. Om ni frågar mig är det ett perfekt balanserat förhållningssätt till religion. Nä, nu ska jag läsa lite... i japanska Vakttornet.

Gråtbanan och hatyoghurt

Liillebrorsan i familjen kommer hem från skolan och totalt ballar ur över mellanmålet. Plötsligt vill han inte ha någon banan. Han HATAR banan och yoghurt med fruktbitar i också. Det är skitäckligt, och trots att han glatt smällt i sig bananer många gånger tidigare när de får fruktsallad till mellanmål så totalvägrar han nu. Inte ens en kvarts banan vill han ha och yoghurten är också dum och jag är också dum och underläppen skälver och tårarna bränner i ögonen och hotar att trilla fram en efter en.

När storebror på skämt tar upp en bananbit och försöker mata lillebror med den och lillebror blir kladdig om munnen är det droppen! "Jag äter däruppe!" deklarerar han med förakt i rösten och tar sin frukttallrik och klampar argt upp för trappan. Storebrorsan går upp en stund senare och ropar "Lillebror spolade ner bananbiten i toaletten!!!" och man hör gråten i rösten när lillebror ropar ner för trappan "DET GJORDE JAG INTE ALLS!!!" Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på när lillebror är så lättstött som han är så jag går upp till honom och tjuvar till mig lite kroppskontakt. Klappar honom på huvudet, petar honom lite i magen, och sitter i princip och halvkramar honom, under förevändningen att jag försöker kittla honom såklart, och döm min förvåning när han faktiskt mjuknar upp och långsamt blir på bättre humör!

Det är lite svårt det där. Hur mycket jag än har velat så har grabbarna tagit lite avstånd från fysisk kontakt. Och jag fattar, de är ju i den åldern, men nu satt jag och bara myste med lillebrorsan och hela eftermiddagen och kvällen har han varit lite... kelig (på ett lagom busigt sätt såklart) men det är verkligen skitmysigt! Jag myser på ett sätt som jag minns från när jag var lisebergskanin och fick gratis kärlekskramar från barn dagarna i ända. Gott folk... gå ut och kramas lite! Tjuvkramas om ni måste!

Oh, the cinema!

Efter två dagars partajande i sträck passar det sig alldeles förträffligt att gå på bio på söndagen. Jag tar mig till en biograf i Ikebukuro eftersom det är det enda stället som fortfarande visar Transformers. På utsidan ser biografen gammal och sliten ut. Innanför finns det en liten disk där man kan köpa popcorn och dricka (egentligen vill jag skriva "läskeblask", för det är ett ord som passar perfekt här) och popcornbehållarna finns i en enda storlek: liten.

Det är en allmän atmosfär av "gammaldags" över stället. Salongen rymmer 200 personer, men det är ett knappt 20-tal som har dykt upp för att se filmen och det stämmer bra överens med min erfarenhet av biografer i Tokyo rent generellt. Jag har aldrig sett en film där salongen varit full, eller ens halvfull för den delen, och jag börjar undra hur det kan gå ihop rent ekonomiskt. Till och med biografen på 7:e våningen i Starbucks/Tsutaya-tornet i Shibuya hade knappa 20 personer i publiken på en fredagsvisning av Rush Hour 3...

Men jag klagar inte. Tvärtom. Om jag kunde få välja skulle jag alltid gå på bio med knappa 20 personer i publiken och bara en storlek popcorn att välja på.

Cykla, klubbadansa, cykla

Helga ringer och undrar om inte jag ska med till Camelot, när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv för att jag inte har nånting att göra på en fredagnatt. Eller, det där är en vinklad bild av sanningen. Det är inte synd om mig. Jag ska på Paulas födelsedagshallaballoo imorgon och jag har själv valt att inte gå ut på fredagen för att inte vara trött på lördagen. Jag håller fast vid den tanken i 15 minuter, tills det är för sent för att åka med sista tåget, sen tänker jag: Men jag vet ju inte ens om jag kommer hinna träffa Helga nåt mer nu innan jag åker! Nästa helg är jag ju i Shanghai! och tar beslutar mig sedan för att jag kan cykla in till Shibuya. Då kan jag ju också åka hem när jag vill utan att behöva vänta på första morgontåget!

Slänger på mig kläderna från förra helgen och piffar lite innan jag kastar mig på cykeln klockan 00:20. Kommer till den första stora, jobbiga uppförsbacken (som jag redan cyklat uppför en gång idag eftersom det är fredag och jag har haft japanskalektion) och mina ben säger: Va?! Borde inte vi ligga ner nånstans? Vad är det som händer?

Kommer fram till klubben vid 01:30 och känner mig lite stolt över mig själv. Sen klubbar jag i några timmar, mina ben hämnas genom att dansa jävligt oengagerat, och drar hemåt tidigare än någonsin förut, medan det fortfarande är mörkt! Och jag kommer också hem tidigare än någonsin förut, och nu sitter jag här och bloggar och benen känns ok just nu, men jag hör dem viska konspiratoriskt. Det låter som om de håller på och kokar ihop nån lömsk plan inför morgondagen... Undrar om jag kan muta dem med lite tigerbalsam...?

109-2

Jag tjatar en del om 109-varuhuset (överst), och oftast används det som prefix när jag syftar på gyaru och gyaru-oh (109-pojkar och -flickor) som struttar runt i Shibuya, men faktum är att jag anser 109-2 vara mer intressant än 109 eftersom det har någonting som originalvaruhuset saknar, nämligen tre våningar killkläder.

Ibland händer det att jag går in i ALLA killaffärer och inspekterar utbudet noggrant. Butiksbiträdena ropar sina "Irrashyaimaseee!" men tittar alltid lite undrande på mig. "Jag är inte en dum utlänning, jag VET att det bara finns killkläder här", vill jag ropa tillbaka, men det gör jag såklart aldrig. Jag bara går runt och känner på de fina kläderna, vrider och vänder lite på dem, känner mig lite som tjuren Ferdinand som bara vill sitta och lukta på blommorna, förutom att jag bara vill klappa på kläderna medan jag skapar min egen virituella klippdocka i huvudet.


Adressen är:

〒150-0041　
東京都渋谷区神南1-23-10

Och det ligger på höger sida om man går över Shibuya Crossing längst till höger (från stationen sett) för den som är intresserad...

Onsdagsinsikt

Alltså jag ska ju inte blogga när jag är en smula rund om fötterna, för det är så jävla jobbigt att gå in och rätta stavfelen i efterhand, men! Jag insåg precis, när jag var ute och tog en promenad nu vid 23-tiden att det blivit kallt här på riktigt. De nästan olidligt heta 30+ gradersdagar har ersatts av svalare temperaturer och man kan till och med gå runt med jacka på om man vill... Det är med andra ord på väg att bli höst.

Och jag inser att jag bara kommer få uppleva en halv höst innan jag åker vidare mot Oslo, vilket är lite sorgligt, dels eftersom hösten är min favoritårstid, och dels eftersom jag var inställd på att uppleva alla årstidsväxlingar i Tokyo. Men så tänker jag att jag kommer återvända i god tid för nästa höst (om jag fortfarande lever då) och då slår det mig plötsligt: Det är inte bara nästa höst, det är så många höstar jag vill! Tills jag tröttnar och inte vill mer. Tills jag ledsnar på Tokyo såpass mycket att jag självmant vill lämna det! Och det här faktumet, som jag gång på gång motar bort i mitt medvetande, smyger sig på mig och slår mig med en oväntad kraft: När jag väl återvänder hit, om knappt ett år, kommer jag ha brutit med mitt gamla liv. Familjen, mina otroligt goda vänner, för dem kommer jag bli någon som bor i Tokyo, utom räckhåll och utan insyn i deras dagliga liv. Knappast någon man plockar upp telefonen, eller skickar ett sms till, bara för att säga "Tja, vad gör du? Ska vi ta en fika?" Och när jag kommer hem kommer de ha utvecklats till en ny version av sig själva, det kommer i och för sig jag också att göra här, men det känns ändå aningen vemodigt.

Är det så här det blir när man börjar bli vuxen? Att vännerna sprids över jordklotet och blir sådana som man skickar mail till, men man kan inte skriva vadsomhelst i ett mail, så det kommer finnas mycket de inte kommer få veta... och mycket man själv inte får reda på... Och sen, om några år, gifter de sig med folk man dessutom aldrig träffat...

Suck... domedagen är sannerligen nära. Och jag kommer jobba som en riktigt japan, så efter de här nio månaderna i Oslo kommer ni nog tyvärr inte se mig särskilt ofta i Sverige... Men ok, om vi säger så här: Jag inbjuder härmed alla och envar av mina vänner att komma och hälsa på mig i Tokyo. Jag vet att det är dyrt att ta sig hit, men jag känner ingen som velat ha pengarna tillbaka efter Tokyo, och jag blir ju kvar ett tag, så om intresset finns är det bara att börja spara...

Hey x3

Om man varken kan någon japanska eller bryr sig om Visual Keiband, men ändå vill få en uppfattning om hur larviga de här banden egentligen är kan man kolla på det översta youtubeklippet där Gazette gästar Hey x3. Man får också ett smakprov på när de sjunger på engelska (med engelska undertexter!) Nedre klippet är av Nightmare som gästar samma program.

Vi Som Vill Mer

Japanerna jag stöter på kommer i många olika tappningar: Inte alla är tystlåtna, artiga och dåliga på engelska. Men utlänningarna jag stöter på i Japan, eller snarare här i Tokyo, är desto mer homogena. Inte till utseendet, men allt som oftast i tankesättet.

Du träffar någon, en kompis till en kompis, nån människa på en klubb, någon som har hittat till bloggen, hursomhelst, vartsomhelst. Du sätter dig och pratar med dem lite (gärna efter en öl eller två) och inser att ni är grymt lika. Eller snarare de som brinner för Tokyo på samma sätt som du gör visar sig dela dina åsikter, värderingar och drömmar på ett nästan kusligt sätt.

Det är Vi som Vill Mer. Ständigt Mer! (Leva mer, älska mer, brinna mer, brinna mer!) Tokyo drar oss till sig, och när vi väl är här finner vi nästan genast ro i en annars konstant rastlöshet. Ibland har vi dragits hit länge, länge och pustar ut, sätter oss tillrätta. Äntligen framme. Och ibland kommer vi hit, intet ont anande, och staden smyger sig på oss som en ficktjuv om natten. Det är inte förrän vi återvänder till det vi tidigare kallat "hem" som vi inser att Tokyo har stulit någonting från oss och det enda sättet att återförenas med det är att återvända hit.

En neslig tjuv är mitt hjärtas stad.

Visual Kei

Gazette



Nightmare


Det händer inte mycket här nu. Jag fördriver tiden med att läsa och kolla på youtubeklipp på japanska Visual Kei band som ser mörka och iskalla ut, (som till exempel Nightmare som stirrar allvarsamt på en från jätteaffischer på Shibuya-stationen just nu) men sitter och fnittrar när de blir intervjuade och beter sig som vilket larvigt grabbgäng som helst (för de är alla grabbar.) Kul. Fast det ser man nästan på dem att de är larviga om man tittar lite noga.

Jag är inte så himla inlyssnad på de här två Visual Keibanden egentligen, men Gazette kan till exempel frammana nästan fysisk smärta, främst för att det, inte ens när man textat deras engelska sånger, går att höra vad de sjunger. Det är något visst med japanska band som envisas med att sjunga på engelska fastän de inte kan. Så... fel bara. Jag gillar dem mest för kontrasten i deras utseende och deras uppträdande. Vill nästan bara ta med dem hem och ställa upp dem i bokhyllan... fast jag har ingen bokhylla...

tlöt

Det blir ingen "Omelett!"

Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.

Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.

Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!

När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...

Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...

Om ni ska ut och klubba i Tokyo...

...glöm för fan inte id-kortet.

Jag ska bara åka lite till Kina...

Jag ska åka till Kina. Shanghai, närmare bestämt. Jag har vetat om det rätt länge, till och med varit tvungen att ta mig till den kinesiska ambassaden för att ansöka om visum i god tid, men inte tänkt så mycket på det. Det är egentligen bara en resa för att "förlänga" mitt visum i Japan (man får bara vara här 90 dagar åt gången om man är från Sverige), som, precis som Seoulresan sågs som ett nödvändigt ont fram till alldeles nyligen.

Men idag snackade jag med Lai Kim, en skittrevlig brud som jag jobbat på Liseberg ihop med, som nyligen flyttat till Shanghai, och det visar sig att jag troligtvis kan bo hos henne. Förutom att jag är glad över att slippa leta hotell så ska det bli sjukt kul att åka till Shanghai och redan ha en kompis där! Gissa hur pepp jag är? Sjuuuuukt pepp!

Det gick ju väl åt helvete...

Idag har jag försökt lära ut hur man använder orden "ju" och "väl" i svenskan. Såna här oöversättliga slöord som, precis som japanskans "ne" och "yo", är lite svårförklarliga, och som man måste höra upprepas i olika sammanhang innan man har självförtroende nog att använda dem själv.

Hiro, min svenskaelev är i alla fall lycklig. "Om jag inte hade Rimchan som lärare skulle jag inte få lära mig de här orden, tror jag." och det är väl möjligt att han har rätt. Det är ju inga livsnödvändigheter för att göra sig förstådd på svenska, men de ger definitivt mer nyans åt språket. Och när dagens lektion dessutom innehöll förklaringar på uttrycken: Någonting går/gick åt helvete samt ...ser inte mycket ur för världen börjar jag fundera lite...

Jag lär honom en massa typiskt svenska uttryck, men knappt några svenska grammatikregler, vilket egentligen kanske är lite dumt om han verkligen vill lära sig prata ordentligt... Fast å andra sidan skulle jag bli mycket lyckligare av att höra honom säga "Det gick åt helvete igår!" än en tråkigt, men fullständigt grammatiskt korrekt, mening på svenska. Och jag tycker dessutom att det är viktigt att det är roligt att lära sig ett språk... så det så!

Natto

Jag har gått över från yoghurt+frukt, omeletter och grapefrukt till en frukostkombo som med fördel äts med ätpinnar. Lärde mig att äta natto* för inte så länge sen, och sen dess är det allt jag vill äta! Frukosten består numer av en portion natto, misosoppa, grönt te och en risboll, oftast med lax, men idag med sjögräs. Jag vill inte flytta till Norge, för där har de säkert inte natto, och hur fan ska det gå med mina frukostar då?


*Ja, man måste lära sig att äta natto. Det är, hur ska man säga, jästa sojabönor? Första gången jag smakade, för kanske ett halvår sedan, var första gången sen jag var riktigt liten som jag stoppade nånting i munnen och instinktivt tänkte "eewwwww", och smaken satt kvar bra länge efteråt, men på något sätt kände jag att natto och kaffe hade ungefär samma karaktär. Inte speciellt gott i början, men så småningom så biter smaken sig fast! Så jag gav det en chans igen för någon månad sedan och fick i mig en halv portion av de slemmiga bönorna, en stor förbättring jämför med förra gången! Och nästa dag en hel, och nu gillar jag det som fan och ibland får jag ett sug efter natto så att jag måste äta det två gånger om dagen...

Många bollar...

Jag vill starta ett japanskt band. Nu!

Om ni bara visste...

Det finns så mycket jag vill skriva om! Så mycket som filtreras bort för att det är lite för nära min egen person för att ligga ute på nätet. Det ni läser är bara ytan, grädden på tårtan, och samtidigt så finns det så mycket annat, helt sjukt intressanta saker ur läsarsynpunkt, som jag inte ids blogga om.

Synd...