Klä ut sig i par – det nya svart

Jag trendspanade lite igår, och att klä ut sig i par är tydligen det nya, heta.

Som ni tydligt kan se här nedan.

Om ni klickar och förstorar den nedersta bilden ser ni hur magnifik Woodys utklädnad är.

Grabben hade köpt en gul skjorta och målat på ränderna. Tittar man noga ser man att "komönstret" på västen är gjort med svart eltejp och att han tillochmed har ett snöre som man kan dra upp honom i...

Vilken hängivenhet!

Hello Kitties

Salt & Peppar

Woody och Buzz Lightyear!

Halloween 2010

Jo, hörrni, jag skulle helst av allt vilja krypa ner i sängen med ett täcke upp till näsan, 

kanske se nån fin film, käka lite popcorn.

Ligga lågt tills den här tyfonen blåst över, helt enkelt.

Men i stället ska jag sminka mig till döskalle, dra på mig regnstövlarna och gå i den lilla Halloweenparaden i Shimokita. Kanske hittar jag mig en ny betjänt att hunsa i år också.

Det vore nåt...!

Grrrr...

Men alltså.

Det är bara Halloween EN gång om året. 

Jag har sett fram emot att sminka en snygg döskalle och ge mig ut på stan i strax över en månad nu.

Och jag bara undrar: Hur svårt ska det vara för en tyfon att hålla sig borta från Tokyo alldeles runt den 30-31:a oktober?

Jäla skitväder.

Filmvisning!

– Joråmensåatteh, vi ska ha en screening för nya Twilightfilmen, Eclipse (yes... ni såg den för ett halvår sedan, men i Japan har den inte haft premiär än...) i Shibuyabutiken på torsdag.
– Åhå!
– Japp, hela första våningen kommer vara nästan tom på kläder och i stället ha en stor fet skärm där man kan kolla nya vampyrfilmen.
– Minsann!
– Mm, och så kommer en av skådespelerskorna hit... eller röstskådespelerskorna, kanske man ska säga dårå...
– Oj, verkar som om det kommer bli fullt hus...
– Mhm. Vad händer på era lokala H&M hemma i Sverige, då?
– …

New York Joe - Shimokitazawa

Som ni kanske har förstått vid det här laget gillar jag att vara i Shimokitazawa rätt mycket.

De har donuts, stans godaste kaffe, risköttbollar, ett Village Vanguard, en riktigt billig grönsaksaffär (obs! sällsynt i en stad där du ofta betalar 15 spänn för en tomat. Ja. Jag sa EN.), och en allmänt go atmosfär med massa små butiker att kika in i.

Men sörrni, häromdagen hittade jag nog min favoritbutik hittills – New York Joe Exchange.

Det är en nyöppnad second handbutik som är inhyst på ett före detta badhus.

Hur ser man det? Jo, de har behållt det fina kaklade golvet!

I och med att de är nya har de inte så himla mycket varor än, men det är lätt att hitta riktiga små pärlor där! Bland alla gamla jeans och klänningar hittade jag till exempel en skinnväska från Vivienne Westwood för ynka 7000 yen, alltså knappa 600 SEK, ett bälte från MiuMiu för 600 yen, och en del skor från Prada för ca 2000-3000 yen.

Dessutom har de extremt trevlig personal som gillar att småprata och är pratar hyfsat flytande engelska! Väl värt ett besök om man gillar att fynda märkesgrejer.

Eller om man, som jag, har för mycket kläder som man inte längre använder, men inte heller kan med att bara slänga! Och som om det inte vore nog med anledningar att besöka stället så ligger Hara Donuts och fina kaffestället lite längre upp på gatan...
Hurra!

Köpte!

– Jag har varit i Sverige en gång!

Vivienne Westwoodskor på badhusgolv.

Aokigahara – läskig jävla skit

Japaner är experter på att åka nån timme eller två utanför staden när de har en stund över, och kolla på banala, men trevliga, saker som sjöar. Eller höstlöv. Eller... andra saker som vi har tonvis av hemma i Sverige och inte behöver göra särskila utflykter för att se.

Jag har alltid förundrats över deras förmåga att förundras över såna saker, och eftersom jag är ledig i morgon, och det ska vara relativt fint väder, tänkte jag ge mig ut och uppleva detta typiskt japanska. Så jag googlade dagsutflykter utanför Tokyo, och hittade någonting makalöst makabert.

En skog, vid en liten by vid Fujibergets fot, dit människor beger sig för att ta livet av sig. Så många att man satt upp skyltar som uppmanar folk att tänka om och söka hjälp.

Så många att man årligen genomsökte skogen efter lik och aldrig kom tillbaka tomhänt.

Och vet ni vad som händer när man hittat ett lik?

De som arbetar som skogspatrull bär ner liket till stationen och lägger det i ett rum specifikt för lik efter självmördare och sedan måste någon sova i samma rum!

För om man lämnar liket ensamt kommer dess spöke skrika och liket kommer börja röra på sig!

Efter att ha läst om den här skogen tog det mig en bra stund igår natt att sluta titta efter spöken runt varje hörn. Sen hjälpte det inte att det fanns tonvis med bilder på folk som hängt sig i skogen, att skogen beskrevs som kusligt tyst eftersom träden växte så tätt att det inte blåste särskilt mycket vind i den, att det tydligen är en skog som länge förknippats med japanska demoner, eller att ha läst att det finns någon koncentration av någon gas, efter vulkanisk aktivitet för tusen år sen, som tydligen förvirrar kompasser så att folk som gått in i skogen utan avsikt att ta livet av sig också går vilse och... tja... dör...

coffee/xex

Det är söndag och jag är ledig.
Tar cykeln, för första gången till Daikanyama, ett område en bit ifrån Shibuya med en väldigt avslappnad atmosfär. En del (läs: många) små, dyra butiker och en del (läs: många) små, fina kaféer.
Ett av dem, Xex, har en väldigt fin utsikt och en terass med värmelampor.
Värre kan man ju ha det på en söndag, vill jag mena.

Länk här.

Om att prata med varandra.

Jag måste bekänna en sak.
Det har varit på gång i nån vecka,
men igår märktes det för första gången på allvar.
Kidsen på mitt golv inte är helt nöjda.
Med mig.
De säger ingenting, men det behövs inte.
Det märks i attityder.
Tonfall.
Kroppsspråk.

Så jag går till en annan VM och frågar om hon har hört någonting.
Jorå... säger hon lite försiktigt.
Det var några som tyckte att jag var för bossig.
Att det lät som om jag beordrade i stället för frågade.
Jag undrade om det var allvarligt.
Om de är skitförbannade, eller bara lite irriterade.
Om jag borde prata med dem.

Du ska nog inte prata med dem, sa hon.
Bara kanske tänka på hur du kommunicerar så att allting låter snällare.
Och jag suckade inom mig.

Jag har hört det här förut.
I andra butiker, på andra golv, i andra länder.
Men det brukar gå över efter ett tag.
När kidsen inser att man faktiskt vet vad man sysslar med.
Och att man respekterar dem.
Man bara kör på, tills de fattar.
Det tar kanske ett par månader.
Ett par månader av ganska ständig ångest och rädsla för att göra fel, för man vet att de kommer hugga så fort de får en anledning.

Men som VM har jag inte ett par månader.
Jag byter golv varje månad.
Så.
Jag snackade med dem.
Eller häften av dem.

Och vilken lättnad!
Och hädanefter tror jag att de kommer säga till om det är någonting,
i stället för att låta småsaker ligga och gro och bubbla tills de verkar enorma...

Seriöst, folkens.
Det lönar sig nästan alltid att prata.

Nikumaki

Alltså... Sakerna man kan äta i Shimokita!
Donuts från Hara Donuts, god Okonomiyaki, fantastiska kycklingspett och nu senast detta:
Köttboll!

En köttboll är alltså en risboll inlindad i tunna skivor kött, marinerad i någonting fantastiskt som jag inte har en aning om vad det är för något!

Helt.
Sjukt.
Gott.

300 yen.
Finns med ost på också.
Nästa gång ni har vägarna förbi – prova!
Ja?

http://www.nikumaki.com/

See you later, alligator.

Jag drömde att jag hängde med alligatorer.
Att jag stack ner till deras träsk och fick veta att det inte var någon fara, så länge man höll sig platt mot marken, som de, för då fattar de inte att man är en människa och kanske vill käka upp en, utan tror att man kanske är en alligator.
Såklart.

Men skit i det nu, och kolla det här fina post-it blocket jag hittade i Shibuya häromdagen!

DÉsolé

Hörde den här låten för första gången för några dagar sedan och kan inte sluta tänka på den!
Det är någonting väldigt särskilt med sättet han sjunger refrängen på.
Det var förvånansvärt lätt att googla reda på den, trots att jag bara uppfattade ordet "désolé" genom alla de där franska orden.
Vad tycker ni?
Och en länk till texten, med översättning, för den som vill putsa up skolfranskan...

Kurt Halsey

Kurt Halsey är en av mina absoluta favoritartister sedan över tio år tillbaka, och igår blev han plötsligt väldigt aktiv på sin Twitter. "Ställ frågor här så svarar jag sedan", twittrade han.
Så jag passade på att fråga vad som hände med beställningsverken.
För något år sedan hade han uppe en ruta på sin hemsida som deklarerade att man kunde beställa tavlor med valfritt motiv. Han måste blivit bombarderad med beställningar eftersom länken togs bort efter bara ett par dagar, och jag har alltid ångrat att jag inte var snabb nog att beställa en egen tavla.

Men tillbaka till Twitter nu.
Inom en halvtimme hade han svarat!
Vad han svarade?
Att han visst fortfarande gjorde lite beställningsverk ibland och att jag kunde mejla honom.

Hans tavlor handlar nästan alltid om kärlek eller brustna förhoppningar och jag började genast återigen tänka på en tavla med Tokyo och hatkärleken som motiv, men sedan fick jag en ännu bättre idé som jag mejlade honom om, som får vara lite hemlig tills vidare.
Väntar fortfarande spänt på svar!

Ser ni förresten bilden på tavlan längst upp till vänster?
Originalet hänger här på väggen bakom mig.

Donuts & Coffee i shimokita

Ja, ja, vi vet alla att Shimokita är ett av mina absolut favoritområden i Tokyo vid det här laget. (Så till den grad att jag såg till att bosätta mig på cykelavstånd från stadsdelen i fråga.)
Men hur skulle jag kunna låta bli att älska ett ställe som har skumma munkar och sjukt gott kaffe, det undrar jag nu, yo!

Var där igår i solskenet och köpte för första gången en munk på Hara Donuts, som ligger lite avsides. Tog ett bett och insåg att munkarna inte alls har samma konsistens som vanliga friterade munkar, utan var mer brödiga. Som ett extremt fluffigt, luftigt bröd med hål i. Rullat i socker.
När jag kommit över chocken fick jag syn på det extremt vältrafikerade espressohuset tvärs över gatan, Bear Coffee, och knatade över och köpte en islatte, trots att en skylt varnande upplyste mig om att Keiichi, huvudbaristan befann sig i USA för tillfället.

Fick vänta i hundra år på kaffet, men när det väl kom... herremingud!
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, förutom att det var så sjukt jävla gott!

För er som inte vet, Tokyo är ingen kaffestad. En massa Starbucks och Tully's Coffee, Dutour (rent ut sagt äckligt kaffe!) och andra kedjor finns det gott om, men riktigt goda kaffeställen är det ont om!

Jorå, såatteh nu har man hittat ett sjukt bra kaffeställe på cykelavstånd.
Nöjd.

Hara Donuts

Sitter utanför Hara Donuts med min munk.
Bear Coffe på andra sidan gatan.

Godaste. Kaffet. Någonsin.

Sommarlovskänsla

Jag vaknar efter prick 8 timmars sömn av att solen strilar in genom fönstret. Ligger kvar i sängen en halvtimme innan jag fixar frukost. Yogurt och müsli och rostat bröd med apelsinmarmelad och klosterost som jag tjackat på IKEA.
Och det känns som sommarlov.
Som om alla krav och alla måsten har blåst bort.
Det enda jag behöver göra idag är att åka ut till Ginza för ytterligare en tid hos laserkliniken.
Sedan har jag hela dagen på mig att strosa runt i staden och chilla...
Så nöjd att det inte är klokt, faktiskt.

Pee @Shibuya

Don't drink where you Pee.
Just.
Don't.

Cat burglar

Köpte en munkjacka häromdagen.
För att jag inte äger någon.
Och för att de är på rea.
Drog på mig mina svarta läderliknande leggings ihop med den svarta munkjackan och gillade juveltjuvslooken så mycket att jag inte ville förstöra den med ett par shorts.
Slängde på mig ett skärp också, för att folk, på håll, kanske skulle få för sig att jag hade riktiga byxor på mig.

Jag vet, i Sverige går flickorna runt med tunna bomullsleggings utan någonting över, men jag har aldrig fattat den grejen. Förutom att det är extremt fult och osmickrande så går det inte att komma ifrån att det ser ut som om de glömt sätta på sig shortsen eller kjolen de egentligen tänkte ha över sina leggings... Gillar inte.

Men läderleggings och skärp är helt ok, visst?
Visst?!?!

Suck

Så snart bitchiga Blogger slutar jävlas och låter mig lägga upp fina bilder ska jag blogga en massa fina grejer. Om munkar och kaffe i Shimokita och min senaste grej, att gå ut utan byxor...

Frukost

Sitter oftast vid min dator när jag käkar frukost innan jag går till jobbet.
Kollar itmademyday och icanhascheeseburger för att få en bra start på dagen.
Idag snubblade jag in på Funny or Die och fick mig lite ståuppkomedi till frukostmüslin.
Funderar på att göra det till en ny rutin...

Steve Byrne - How To Fight (Happy Hour) - watch more funny videos

Shoppat i Shimokita

Återigen hittat en sån där typisk grej som man inte visste att man behövde förrän man fick syn på den.
Den här gången på riktigt.
Lovar.
Alla behööööver en sån här...

I den här butiken hittade jag...

Ett får för 315 yen, eller ca 25 kronor...

"Vad gör fåret", undrar ni?

Det gör stövlar glada, är vad det gör!
Alla behöver, ja?

Laser away!

Det är så himla kul, tycker jag, att bo i framtiden!

Idag har jag äntligen gått och fått hår bortlasrat där jag inte vill att det ska vara.

Pip, pip, pip, bara så är det borta för alltid.

Och ja, det gör ont (men inte lika ont som att vaxa) och när man väl har gjort det några gånger så slipper man bry sig för resten av sitt liv...!

Även om jag bara lever tills jag är, säg 10 år till (peppar, peppar) så kommer jag ha tjänat in flera dygn av mitt liv på att aldrig mer behöva bry mig.

Och alla inåtväxta hårstrån man slipper...

Fatta... framtiden, alltså...!

Lördag, 2:a oktober

Kom just hem efter ett extra långt skift i butiken.
Konstaterade förnöjt att mitt paket från lookfantastic, som jag beställde i tisdags, redan har kommit, så nu sitter jag och väntar på att få det levererat.

Sitter också och funderar på vad jag ska göra av mitt hår.
På senaste tiden har det sett ut så här (dvs fluffigt och osnygga lockar som ser ut som trassel) mest hela tiden, vilket antagligen betyder att det har växt ur sin klippning.
Kanske dags att klippa sig, men jag vågar inte.

Vill ha långt hår nu, och jag vet hur det blir när man går till frisören och försöker spara ut sitt hår.
Man vill hugga dem med saxen varenda gång, för de klipper alltid tillbaka det till samma längd man fick det klippt förra gången. Och så hinner det aldrig växa ut...

Jag tänker att jag kanske ska bita ihop och vänta lite tills det växt igenom den här jobbiga perioden.
Är det någon som vet ifall turbanen kommer tillbaka i höst?