Konspiration till frukost

Den här människan, John Fulford, har tydligen publicerat en del konspirationsböcker på japanska. Här framför han sin teori om att USA står bakom, bland annat, jordbävningen i Kina. Jag är en liten sucker för konspirationsteorier. Tänk om allt inte alls är vad det ser ut att vara? Tänk vi lever i ett slags Matrix?!

Jag hade tänkt "Aha...!" och sparat den här konspirationsteorin nånstans i bakhuvudet som en alternativ sanning om det inte vore för sättet den framfördes på. För när jag tittar på den här videon tänker jag istället "Aha...!" och drar istället fram ett sparat minne från nånting jag läst nånstans (säkert i Cosmopolitan när jag var 16) om hur folk gärna rör vid ansiktet när de ljuger...

Dagens dilemma

Jag har köpt vindruvor som jag vil äta Men Men de har svarta prickar i skalet allihopa. Läskiga svarta prickar. 

När kurragömma går väldigt, väldigt fel

Och om man är ute efter Japan-relaterade nyheter kan man läsa om kvinnan som gömde sig i en mans garderob i ett år.

Det är inte monster som bor i garderoben, det är 58-åriga japanska ninja-gummor.

lägesrapport

Sitter i blixtförälskelsen från danska S'NOB som inhandlades i onsdags och myser på Kafe Caffe, som kan ha stans godaste chili con carnewraps och trådlöst internet.

Det är underbara 24 grader ute. Jag behöver inte jobba i helgen. 

Vad mer kan en stackars stressad människa begära?

Ok, säg efter mig nu barn:

Man ska inte äta enbart kolhydrater till lunch om man behöver sin hjärna senare under dagen.

Lyckades med konststycket att fixa kuvert och porto innan jobbet till ett par nycklar som måste till Sverige snarast. Sprang sedan ut till en postlåda och kastade i kuvertet. Vände mig och kände mig jävligt nöjd med att ha hunnit med det innan jobbet. Inte förrän några meter senare lägger sig ett stort "D'oh!" över mig. Portot har jag kvar i plånboken. Men jag kom i alla fall ihåg att skriva adressen. Undrar om det kommer fram...

Flytt!

Jag ska flytta!

En våning upp till en lägenhet som är två rum, till skillnad från min nuvarande sovrum/kök/vardagsrum i ett. Jag hade två lägenheter att välja mellan. Den ena

Packat ihop hälften av allt jag äger ungefär i fyra väskor och lika många påsar. Nu ska jag stoppa i mig lite snabbnudlar till lunch och sen blir det springa trappor för hela slanten. Jag tippar att jag får springa... 10 gånger för att få upp allt jag äger. Hoppas att jag inte glömmer nåt!

Att göra

Varför är det så, när man har en lång, lång "att göra"-lista, att man aldrig riktigt vill sätta igång med den? Varför lär man sig inte att ju fortfare man börjar med allt det tråkiga, desto fortare är det avklarat och då slipper man det här molnet av "men jag borde egentligen..." som hänger över en så fort man har lite tid över?

Milda obehagligheter undanbedes

Har blivit pensionär. Allt prat som inte är intetsägande eller direkta trevligheter undanbedes härmed vänligt, men bestämt, efter kl 21:30 på vardagar då simpla, men icke bestämt trevliga, ting som adderas till "att göra"-listan efter detta klockslag antar orimliga proportioner och höjer pulsen såtillvida att det blir markant svårare att somna*.

*Och just nu gick brandlarmet för andra gången på en timme så jag kanske borde ändra titeln till "Milda obehagligheter (och bränder) undanbedes"

Avsked

Imorgon åker två tredjedelar av Team Japan till Hong Kong. En avskedsmiddag med hela (återstoden av) Team Japan samt allas mentorer avnjöts på restaurang vid Aker Brygge igår kväll. Nu har det lugnat ner sig lite, men när vi, för knappt två veckor sedan fick beskedet att nästan hela styrkan skulle fortsätta sin träning i Hongkong, började jag redan sakna dem. Under sju månader har jag lärt känna så många olika karaktärer och jag tänker på dem som "min japanska familj" (i vilken även en del icke-japaner ingår).

Det ska bli vansinnigt kul att återförenas med dem (om åtta långa månader!!!) och se hur det blir när vi alla ska jobba under samma tak. Gud, jag får inte tänka på det. Jag blir helt exalterad. 

Snackade med vår landschef härom veckan som tyckte att jag definitivt borde åka ifrån Hongkong till Tokyo i åtminstone två veckor inför den första öppningen. Då kommer jag inte ha börjat söka visum så det borde gå bra, resonerade hon. Fan. Får inte tänka på det heller. Risken finns ju alltid att jag får vända i dörren när jag landar. Suck... det är mycket att inte tänka på. Tror att jag kanske ska dränka mina tankar i en avskedsöl med lite japaner...

Sumomästaren!

Killen till höger är Kotooshu, den nya Sumomästaren. När den här bilden togs hade han precis gått upp till den näst högsta graden i sumo, och man hörde nästan hur luften gick ur sällskapet när han kom in på Paulas och Konspirationsproffessorn & hans bitchs gemensamma födelsedagsfest.

Att han är ny sumomästare är stora nyheter eftersom han är den första europée som någonsin vunnit Emperor's Cup. Killen är dessutom bara 25 år gammal och tydligen redan från början en fantastisk sumotalang. Det är jätteroligt att han är den nya mästaren, men jag kan inte låta bli att undra vad som får en knappt 20-årig bulgarisk grabb att bestämma sig för att flytta till Japan för att utöva sumo. Jag ångrar att jag aldrig frågade...

Här kan man se vinnarmatchen:

Ok, jag missade några geografilektioner men...

Melodifestivalfinalen har stått på i bakgrunden ikväll. Så kommer snabbgenomgången av låtarna. Jag blir lite överraskad över att se att Israel tillhör Europa. 

Visste ni om det här?!

Jag tycker förresten att Spaniens låt var bäst. Så det så.

Norge var också bra. Charlotte Perelli är läskig.

I'll Chuck Norris you!

Jag har sovit 13 timmar inatt. Efter veckan som varit, när jag tidvis varit så trött att jag kommit hem och däckat efter jobbet och drömt att jag jobbar, var det nog välbehövligt. 

Avslutade arbetsveckan med att vinna över Chuck Norris, som sumobrottaren Yatta, i Zendoku*, ett sudokuspel till Nintendo DS där man slåss mot en motståndare samtidigt som man löser ett sudoku med skitirriterande symboler som hjärtan, pandor och tempel-figurer i stället för siffror. Tusen gånger svårare att räkna: "tempel-hjärta-blomma-sumo-drake-yin-yang-panda-paraply-dolk" än "1-2-3-4-5-6-7-8-9". Men efter ett tag blir det lättare. 

Ah, Chuck Norris. Eat my dust. (Nej, förlåt hr. Norris. Don't kill me while I'm sleeping...)

Och nu kanske man skulle ta sig till nästa nivå i Zendoku (Det trodde ni inte va, att det skulle finnas en nivå över Chuck Norris?) Det är ju ändå bara grått och kallt ute.

*recension av spelet

Jag misslyckas...

...men jag lär mig.

I onsdags startade sommarkampanjen för damavdelningen på H&M. Säsongsstart innebär att en massa förändringar ska vara klara och att avdelningarna ska se så bra ut som möjligt. Allt ska hänga på plats, vara rent och nästan glimra.

Butiksschefen har låtit mig, och den andra japanskan som har ungdomsavdelningen, härja fritt och utan kommentarer. I båda fallen har det resulterat i att vi inte blev klara i tid. I mitt fall började jag inse mitt misstag igår eftermiddag. Jag såg att det inte fanns någon chans i världen att Modern Classic avdelningen, som skulle byta två färgkombinationer (dvs plocka ner, flytta och matcha om halva avdelningen) skulle stå klar kl 10 i morse.

Åh, vad jag skäms! Mitt fel att alla på avdelningen får jobba extra hårt eftersom jag inte tog in extra folk igår. Jag klarar inte av att gå hem när jag ser hur mycket kvällsskiftet måste jobba för att komma ikapp... Lite tänker jag skylla på den som gav de två starkaste fulltidarna semester under säsongsstart och på Visual Merchandisern som gav mig helt fel instruktioner i början, men det borde inte ha gått så mycket utför som det gjorde.

Det här misstaget, att planera in för lite timmar när det händer stora grejer, gör jag nog aldrig om igen, och trots att jag bommat är jag mest väldigt tacksam för att jag får lov ha Norges största avdelning som träningsplats (gud, undrar hur mycket pengar de förlorar på att träna oss egentligen?!) Hellre göra bort sig här än i Japan då våra butiker kommer omsätta mycket mer och misstag där kommer vara väldigt mycket dyrare.

Anyways. Skönt att den här veckan är slut. Nu ska jag dricka öl och ta det luuuugnt.

Idag har jag haft en jävligt produktiv dag och fått hjälp av mina eminenta japanska teammedlemmar att gå igenom och fastställa om det är någonting i Shop routines Asia vi behöver anpassa för Japan. För det första: Hurra vilka fina, duktiga människor jag jobbar med, och för det andra: Fattar ni var roligt det är att få pyssla med såna här grejer? 

But all is not well i jobb. Medan vi sitter och diskuterar en av rutinerna i matsalen sitter även en av extrajobbarna där och pratar med lite olika folk. Klockan är snart 16.05, hon berättar nångting och skrattar, och eftersom jag vet att hon ska jobba på min avdelning klockan 16 frågar jag henne: Ska inte du vara på Dame klockan fyra? Jag får världens mörkaste blick till svar. Det är sånt man får ta ibland. Hon reser sig i alla fall upp och går, men kommer strax tillbaka, för att skälla ut mig tydligen: Du behöver inte säga åt mig när jag ska göra mitt jobb. Sköt du dig och ditt jobb bara, så sköter jag mitt! ropar hon bland annat åt mig, fastän hon bara står en meter bort. Jag försöker tala om för henne att det är mitt jobb att se till att hon befinner sig på avdelningen när hon ska, men hon är så upprörd att det bara rinner av henne och hon upprepar att jag ska sköta mitt jobb och låta henne sköta sitt, innan hon ilsket stegar därifrån. De japanska teammedlemmarnas munnar äro blivna "O" vid det här laget och ett disktret "Det här skulle aldrig hända i Japan." frammuttras på japanska.

Känslan av att ha ett hamsterhjul, med tillhörande hamster, i bröstkorgen börjar avta, såhär två timmar senare, men jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag inte blev arg tillbaka i ren chock. Jag kanske måste sätta mig ner och prata lite med männsiskan i fråga när hon lugnat ner sig lite... typ i övermorgon... phew.

Sjuttonde maj!

Ja, här är jag alltså. I Norges huvudstad på den norska nationaldagen. Det är kallt och regnigt och  så jag tittar på paraden som går Karl Johan upp på tv och kikar ut på norrmännen klädda i fina bunader genom fönstret. De är verkligen tjusiga och jävligt glada.

Kanske ska ge mig ut efter lunch och kolla på spektaklet... om det slutar regna.

:(

I måndags fick jag, och alla mina teammedlemmar, reda på att de allra flesta ska åka till Hongkong om mindre än två veckor. Beskedet kom plötsligt och de allra flesta blev nog lite överraskade. 

Jag själv ska fortfarande vara kvar till augusti, tillsammans med tre andra. Det känns ledsamt att så många kommer försvinna härifrån. Hela J-teamet har blivit som familjemedlemmar och jag kommer sakna varenda en av dem. Så pass mycket att jag har känt mig lite låg ända sen i måndags. Nån som har ett bra tips på hur man rycker upp sig?

bortsprunget:

Neeej, plattången!

Glömt i Gbg. 

Klippt jättegradering i nacken. Kommer se ut som troll.

bortsprungt!

Bortsprungt.

Längst ner i norra europa - Det här är sagan om de vita by

...betyder: Lär aldrig japaner enstaka ord på svenska! Ovan ser ni en helt äkta text på svenska i Tokyo. Just nu pryder den LaForetvaruhusets concept store i Harajuku och det är jag som har medverkat till den här språkliga styggelsen!

Minns ni den gången jag skrev att jag blev "scoutad" och plåtad för en japansk stylist? Jag och hans stylingassistent/lärling har hållt kontakten och ibland skickar hon mejl där hon ber mig översätta enstaka ord eller fraser från japanska till svenska. Det har ja ggladeligen gjort, och dessutom förklarat hur man använder dem/inte använder dem. Jag anade att översättningarna skulle hamna på den nya kollektionen som hennes "master" höll på med, kanske som små ord tryckta på plaggen eller nåt sånt, men jag önskar att hon, eller någon, hade kollat med någon svensktalande människa för att se om det var begripligt när de pusslade ihop egna meningar av dem!

När jag fick se det här i Marias blogg, from Tokyo with Love, i morse höll jag på att trilla av stolen i förvåning... och skam! Jag skäms fortfarande lite, men nu är jag samtidigt ganska nöjd, för nu har jag plötsligt fått förklarat mysteriumet med helknasiga formuleringar på svenska/engelska tryckta på alla möjliga saker i Japan. Fast jag måste säga att jag är lite chockerad... det är ju inte som om det är ett pyttelitet ord på nåt främmande språk nånstans, det är ju liksom kollektionens namn...

För den som inte lyckas lösa mysteriet tror jag att det ska vara nåt i stil med:

Vilse

I hjärtat av norra europa - Det här är berättelsen om de vita skogarnas vita by

Och vad som inte framgår här är att det är sjukt poetiskt på japanska, vilket helt går förlorat i översättningen som bara blir mysko.

Blogger vill inte lägga upp några bilder, så klicka er vidare till Marys blogg om ni vill se och förundras själva.

För den som är intresserad, och kanske råkar befinna sig i närheten av LaForet, kan det vara intressant att veta att Yu-Ya (stylisten som varit med och skapat kollektionen) hade svenska, trollska skogar fulla med älvor och andra mystiska väsen i tankarna när han gjorde den... och ja, jag är sjukt nyfiken på att veta hur plaggen ser ut!

(i röven...)

Så var jag tillbaka i Oslo igen. Helgen tillbringades i Göteborg, bland annat vid havet. Mmm.. 

Såg Ozzy spela improteater i "Zapp - En interaktiv TV-kväll" i lördags och trots hennes knarkande och ständiga ont i röven var hon lysande! Särskilt, och det här skrattar jag fortfarande åt så fort jag tillåter mig återskapa en mental bild av det, som "Kerstin" som hade tre, av publiken bestämda, talanger och sökt till Talang 2008 för att hon kunde prata baklänges och stjäla en bil samtidigt som hon visslade. Åååh, Ozzy. Om jag var du skulle det vara det enda jag någonsin gjorde! Det är helt ofattbart att hon lyckas få folk att skratta så, trots att hon har så ont (i röven).

Har jag förresten berättat om "i röven"-leken? Jag lärde mig den av Ozzy (vem annars?) och under en fantastisk kväll på krogen satt hälften av ett sällskap och avslutade alla meningar med "I röven..." Först skrattar man jättemycket, sen blir det lite tjatigt, sen slutar man säga "I röven...", men man hör det fortfarande i sitt huvud efter varje mening. Sen säger alltid någon, utan att tänka på det, en klockren "I röven..."-mening som får alla att vråla av skratt. Och sen börjar det om igen. Prova gärna! Om du har kiss- och bajshumor är det jättekul (i röven...)!

Köpenhamn, Köpenhamn

När jag kom hit hade jag målet att ändra uppfattning om Köpenhamn och dess invånare. Solen har skinit (jo, det heter så... "skinit"!) alla dagar. Jag har ätit god mat, träffat många som varit borta på annat håll i H&M Team: Japan, samt lärt känna några andra lite bättre.

Apropå mat bestämde några av oss för att gå till RizRaz, en vegetarisk buffé på en parallellgata till Strøget. Vi satt ute och åt när jag tittade bort mot andra sidan gatan och fick se en affär där de hade "eskimo art". Nu är det underligt bara det, men faktum är att jag insåg att jag hade ätit på samma ställe en gång förut. Det var den gången jag och en bunt Lisebergare åkte till Köpenhamn för att gå på Tivoli och alla var så himla otrevliga mot oss. En av dem var faktiskt servitrisen på RizRaz, som hetsade oss att betala mitt i maten för att hon skulle sluta sitt pass snart. Hon fick ingen dricks.

Och igår träffade jag på en klasskamrat från gymnasiet som var ute och gick på stan med sin pojkvän. Jag har nog inte sett henne sen vi tog studenten, men hon var en sån som jag beundrade för att hon alltid var rättvis (är inte det en bra egenskap att bli beundrad för, så säg!) och ganska okonstlad, trots att hon umgicks mycket med ett aningen slutet tjejgäng.

Och förutom skinande sol och god mat (Tyvärr hittade jag inte mycket att shoppa, men klädmodet här var en frisk fläkt jämför med Oslo ändå) har jag lärt mig en massa nya grejer och blivit påmind om en massa gamla och känner att jag vill tillbaka till min butik för att justera lite i våra jobbrutiner.

Slutsummeringen blir att Köpenhamn får: ☆☆☆ (Tidigare var rankningen en negativ stjärna, så det är ett ganska stort skutt.)

Köpenhamnsborna kan jag dock inte alls utvärdera. Jag har i princip bara hunnit träffa en enda. Men den som cyklade på en i Teamet utan att säga förlåt inan de körde förbi den svärande teammedlemmen, säger mig att det kanske var lika bra...

Bara gott!

Jag har träffat en galen, men trevlig, dansk kvinna som jobbat på H&M i 33(!) år och hjälper till att hålla i kursen. Till min milda förvåning är det "våra egna" som håller den. En del av svenskarna i Japan Teamet har varit i Danmark och lärt sig "mikrologistik" (alltså hur våra kläder rör sig i butiken och vart de kan tänkas "sitta fast" nånstans när de inte hänger där de ska), och nu utbildar de oss. Och det är som när man inser att ens småsyskon plötsligt är stora och Kan Saker. Man blir stolt! 

Vi har också fått veta att vi ska ut och titta på olika lager i olika H&M-butiker och hur de funkar/inte funkar. Man vet att man är insnöad på sitt jobb när ens första reaktion är: "Yes! Lager!!!" Man får lite olika jobbhangups, och en av mina är faktiskt lagret. Det kan till stor del bero på att lagret i den butiken jag jobbar i är en katastrof i stor skala, men kanske också lite för att jag är den som på kompisens hemmafest roade mig med, ja roade mig med, att sortera kylskåpspoesi i bokstavsordning. Jävligt nöjd var jag sen också...

Första dagen bjöd på delvis strålande sol, massa fina affärer med roliga kläder och vietnamesiskt käk till middag. Desvärre hittade jag inga fina kläder att köpa, men utbudet är större i Oslo och Göteborg och det är trevligt bara att titta. Höll på att bli blind när det första jag såg när vi kom fram var en brud i rött hår och knasgul klänning. Inser plötsligt att modet i Oslo är så likformigt att jag glömt att folk faktiskt kan utmärka sig bara genom sina kläder.

Första dagen i Köpenhamn: ☆☆☆☆

(Norge+Gult)=Fult=Sant

Lite kuriosa: Norrmännen gillar inte gult. Av någon anledning säljer det inte. Därför kan vi ibland se en liten asterix i vår förteckning över plagg i en kollektion. "*ej Norge" står det vid gula byxor och, till exempel Marimekkokollektionen med gult. 

Och så bär det iväg igen!

En bra avslutning på en bra dag när man får ge bort mat till grannen eftersom man lagat för mycket yakisoba. Vanligtvis hade jag nog sparat det för att ha som lunch imorgon, men nu ska jag, och hela Japan Teamet, åka till Köpenhamn i morgon för att ha en en vecka lång kurs i logistik. Ska bli intressant faktiskt. Och nu får jag en hel vecka på mig att hitta nåt som är positivt med Köpenhamn! Förhoppningsvis slipper ni blogginlägg om oartiga danskar till förmån för inlägg om fina, ovanliga kläder och butiker. Många av mina absoluta favoritmärken i klädväg är danska: St-Martins, Nümph och d'AHrling, för att nämna några. Danskar må vara oartiga*, men det här med design, det kan de!

Och nu kanske jag ska packa. Redan klockan 05 i morgon bitti ska vi mötas nere i entrén.

* Alla danskar är naturligtvis inte oartiga. Bara alla som jag har träffat hittills...

34 Skybar

Igår blev det stilig utgång med några i Japan Teamet. Vi tog oss till Radisson SAS Plaza och kikade in på deras 34 Skybar. Man möts av en oväntat trevlig utsikt på 34:e våningen. Oslo är tydligen fint, sett uppifrån, om natten. Trots att det nog är en av Oslos "finare" barer är atmosfären uppsluppen och inte sådär kvävande som den kan vara på andra "fina" ställen. Det kan bero på att medelåldern denna natt låg någonstans runt 25 år. Precis lagom. Drinkarna är dock, som väntat, dyra. 99 NOK för en Mojito och 62.- för en öl (ca 117.- resp. 72.- SEK). Det är, med andra ord, inte ett ställe du besöker varje helg, såvida du inte har en tjock plånbok. Men eftersom det ändå är nåt av det finaste Oslo har att bjuda på kan det ändå vara värt en liten tur. Dessvärre strejkade min kamera, så det blir inga bilder...

Adele igen - my same

You said I'm stubborn and I never give in
I think you're stubborn 'cept you're always softening
You say I'm selfish, I agree with you on that
I think you're giving out in way too much in fact
I say we've only known each other a year
You say I've known you longer my dear
You like to be so close, I like to be alone
I like to sit on chairs and you prefer the floor
Walking with each other, think we'll never match at all, but we do
But we do, but we do, but we do

I thought I knew myself, somehow you know me more
I've never known this, never before
You're the first to make up whenever we argue
I don't know who I'd be if I didn't know you
You're so provocative, I'm so conservative
You're so adventurous, I'm so very cautious, combining
You think we would and we do, but we do, but we do, but we do


Favouritism ain't my thing but,
In this situation I'll be glad...

Favouritism ain't my thing but,in this situation I'll be glad to make an exception

You said I'm stubborn and I never give in
I think you're stubborn 'cept you're always softening
You say I'm selfish, I agree with you on that
I think you're giving out in way too much in fact
I say we've only known each other one year
You say I've known you longer my dear
You like to be so close, I like to be alone
I like to sit on chairs and you prefer the floor
Walking with each other, think we'll never match at all, but we do

Men jag vill ju inte se ut som white trash juh...

Imorgon ska jag eventuellt vara hårmodell för en Lee Staffordsalong. Jag är lite... inte nervös, men tveksam, eftersom de tydligen måste få lov att färga mitt hår. Och jag vill verkligen inte ha färg i håret. Orkar aldrig upprätthålla det vilket resulterar i att det alltid ser lite trashigt ut efter några månader. Dessutom har jag världens bästa hårfärg redan. Mörkbrunt som skiftar i rött i solen. Vill inte ha nån annan! Hmm... kanske om jag låter dem färga håret bak i nacken. Det syns inte lika mycket, och om jag bara slipper se det kanske jag kan vara nöjd...

I övrigt har jag hittat den perfekta klippningen i en serietidning. I Ronja Berges "trivial pursuit" (i förra Nemi, #2) finns en karaktär som har mitt hår. Eller snarare, håret jag borde ha... Åh, så kan jag snöa in lite på Nemi nu när jag ändå håller på! Läser alltså Nemi på norska nu. Det spelar ingen roll alls. Nemi är lika fantastisk ändå. Vissa gästserier greppar jag inte alls och hoppar bara över, men Ronja ritar så vackert att det gör ont i hjärtat ibland. Om jag bestämmer mig för att bli klippt imorgon och det blir bra ska jag lägga upp en bild på mitt nya hår...

Irritationsmoment på golvet.

Det hände en grej på jobbet idag. Eftersom det snart är 17:e maj handlar folk som galna och tempot har skruvats upp helt vansinnigt i min butik. Strömmen av varor som ska packas upp och ut i butik sinar aldrig och vi springer som vettvillingar för att hinna med. Men det gör vi ändå inte... 

Ojoj, jag skrev ett helt inlägg om precis vad det var som hade irriterat mig idag, men jag jag kan nog säga så här istället: "Idag har jag lärt mig att jag inte gillar att man kommer in och kör med mig på min egen avdelning." Jag skulle nog ha tagit det med personen i fråga, men det var så hektiskt att det knappt fanns tid till kisspauser, än mindre disskussioner om vem det egentligen är som styr båten.

"Sådär kommer det inte vara i Japan" tänker jag. "Ingen som kommer klampa in på min avdelning och domdera" och ler förnöjt för mig själv över min glimrande framtid som superavdelningsledare. Inser ögonblicket senare att det snarare är jag som riskerar att göra så mot andra när det börjar komma helt nya, färska avdelningsledare. Ååååh, och då blev jag helt lycklig över den här dagen! Nu har jag helt plötsligt undvikit att folk tycker illa om mig i framtiden när jag vill hjälpa dem när de är nya avdelningsledare!

Och jag måste bara förtydliga att det inte är någon från min avdelning som det här handlar om, utan någon annan, "utifrån" som har dansar mig lite på tårna. 

En egen stalker

Och så sitter jag på de Ville's och är glad för att jag äntligen hittat ett roligt ställe i Oslo...

Ser mig omkring och ler mot en människa som sitter vid ett bord och tittar på mig. Vänder mig om, snackar lite med mina kompisar, vänder mig tillbaka och så börjar kuggarna snurra i huvudet. Tittar en gång till. Människan tittar fortfarande på mig och ler blitt. Reser mig upp och går sakta bort mot bordet och häpnar mer och mer ju närmre jag kommer. Jag är inte säker, så när jag kommer fram till honom säger jag helt enkelt: "NäääÄÄÄäääh?" "Jooo." svarar han, och jag tänker först att det kanske är för att det är vad man förväntas svara på en sån fråga, men inser långsamt att det faktiskt, på riktigt, är O, en kille från min klass i grundskolan. "Ja, vad udda att stöta på en gammal klasskamrat i Norge" tänker ni kanske, men det kommer mera:

Min skola, Solbackeskolan gick bara upp till sexan och klassen splittas alltså när vi kommer upp till högstadiet. Den enda jag behåller kontakten med är bästa vännen. Många år senare, när jag är nästan 20 träffar jag på O, för första gången sedan vi slutade, vid busshållplatsen. Vi börjar snacka och det visar sig att hans familj precis har flyttat in samma lägenhet som min familj flyttat ifrån några år tidigare. Lite roligt slumpartat sådär. Nästa gång vi ses är på spårvagnen på väg in till stan från Hisingen. Då visar det sig att han och hans flickvän precis har flyttat till en lägenhet i husklumpen bredvid min. Och nu träffar jag honom i Oslo, dit han flyttat tillfälligt för att hans företag skickat honom hit. Jag sätter nästan vad som helst på att jag kommer stöta på när jag promenerar runt i Tokyo om några år!

rockbaren

Ikväll hittade jag guldstället. Efter en stilla förfest (jag var tvungen att se till att alla edamame blev uppätna), och mycket strul, hamnade jag på rockbaren de Ville's för att en av de roligare människorna från jobbet var där. De Ville's är en rockbar. Jag tänker på det där stället i Göteborg, vad heter det nu igen? där folk förfestar för att det är så billig öl när jag hör ordet "rockbar". Inpyrt. Fula stolar och bord. Alldeles för hög och obalanserad musik. Är ni med mig?Med den bilden som utgångspunkt är det sannerligen inte svårt att bli positivt överraskad.

De Villes i Oslo är helt klart en rockig bar. Men det är den snyggaste baren jag sett hittills, med det snyggaste klubbfolket i Oslo hittills (ge mig, tusen gånger hellre, svart kajal framför backslick any day of the week!) och musiken inte bäst, men inte alls illa! Så för första gången sedan jag kom hit känner jag att jag hittat ett ställe som jag faktiskt kan tänka mig att återvända till. Det här kanske kan balansera upp Oslos, i övrigt, extremt skrala klubbutbud.

Nu måste jag verkligen sova, men imorgon hinner jag kanske skriva vem jag träffade, helt oväntat på det första utestället värt namnet i Oslo.

Finns det nåt godare?!?!

Nej.