Femte dagen…

…i vilken jag väcks klockan 10 på morgonen av ett samtal från vår assisterande butikschef. "Eeeeeeh… det finns inga avdelningsledare i butiken. Vahetere, du befinner dig väl rätt nära…?" Sen tar jag en taxi till jobbet, två timmar tidigare än planerat, vilket visar sig vara bara en smula långsammare än att ta tåget. Fast ungefär tjugo gånger dyrare.

Men det snöade (Första snön!)

Företaget betalar.

Fjärde dagen

I vilken jag sätter på mig en stegräknare och upptäcker att jag går i genomstnitt dryga 12200 steg om dagen.

Sen upptäcker jag att jag är för trött för att blogga när jag kommer hem efter att ha gått i genomstnitt 12200 steg om dagen.

Imorgon kanske.

phö

Vill sova.

Går till jobbet.

Tredje dagen…

…i vilken jag öppnar butiken som ensam avdelningsledare. Det går skitbra och jag blir maktgalen (eller är det kanske stressad?) och tror att jag måste sköta hela butiken, även när andra avdelningsledare börjar droppa in, trampar på en tå eller två och lär mig att tagga ner jävligt fort. (Fast learner, jajemen!)

All in a days work, liksom.

Och nu har jag snart varit vaken i nästan 24 timmar. 

Säng: get!

Åker till IKEA med Ponchan för att köpa säng. Utan att mäta hur stor min lägenhet är. Höftar.

Och hoppas.

En 120cm bred säng.

Kolla vad som händer på IKEA.

Snusk!!!

Eller det kanske bara var roligt om man var där och såg hur jävla glad han såg ut?

Medan jag väntar på att Tomoko ska sluta jobba och komma hem (för vi delar nyckel, nämligen) passar jag och Ponchan på att fira att min nya säng anländer på söndag.

Ponchan, som eventuellt kommer förflyttas och jobba på IKEA Foods, slipar på sina matlagningskunskaper och steker oss lite bläckfisk vid bordet.

Kolla vad fokuserad han är!

Bläckfisk. Mmmm. Gott. Faktiskt. Jo, men det är sant!

Och nej...

Det kommer inte handla om något annat än jobb här framöver.

Det är så mycket som är nytt. 

(Jobba på japanska till exempel. Krejzi.)

Lite kanske det kommer handla om att jag måste köpa en säng.

Jag måste köpa en säng.

Imorgon.

Så att den hinner komma fram till min lägenhet senast på söndag (tar 4 dagar för IKEA att leverera tydligen). För på söndag sparkar Tomoko ut mig eftersom hon ska åka till Norge på semester.

Andra dagen på jobbet

Rim's planer med att hålla käften och ligga lågt ett tag och låta andra, som jobbat länge på min nya avdelning visa vägen, går åt helvede.

Jag är just nu ensam avdelningsledare på min våning.

Min fina våning som har Divided Black och en del av Henneskollektionen samt en del av Trendkollektionen. Och jag får en helt färsk VM att jobba med. Och ni vet hur det är när de är sådär… färska. Man säger vad man tänker och de lyssnar på en, har liksom inte riktigt kommit till det stadiet där de har en övertro på sin förmåga att matcha kläder och göra fina displayer. Fint. Riktigt fint. Samarbete och så vidare.

Och jag kommer också till en våning där en av de som är "Responsibles" alltså de som man anser har potential till att bli avdelningsledare, är en av grabbarna jag tränade i Hong Kong under fem dagar. "Vet ni, Rim var min mentor i Hong Kong" säger han lite då och då. Och han lyssnar ju såklart också på mig.

Så jag kör på.

Pushar lite här.

Justerar lite där.

Fast jag håller igen litelitegranna.

"Kom ihåg: Intealltpåengång, intealltpåengång, intealltpåengång!!!" måste jag påminna mig själv om hela tiden. Och hittills går det rätt bra.

Men jag har ett golv.

Mitt alldeles egna!!!!

Moahahha. Ahahahha.

AHAHHAHAHHAHAHHAHAHA.

MOHOHAAHHAHAHHAHAHAHAHA!!!

Första dagen på jobbet.

Rim gillar.

"Show me the money…"

…then you can have the keys.

Deposit and "keymoney" for my apartment. Ouch.

I natt jag drömmer något som jag aldrig drömt förut…

Kolla vad man nästan missar om man inte har kommentarsgranskarfunktionen på i sin blogg:
Skitsnälla läsare.

Erik sa...
Ta en kik på http://bortsprungt.net/

Riktigt fin sida, även om svenskheten kanske är sådär.

På tal om nåt helt annat ser din design jättekonstig ut i IE6.0. Nåväl, nu är det förmodligen bara min arbetsplats som fortfarande använder den, men likafullt...

--------------------------------------

Nu har jag fixat bortsprungt som startsida. Den gör mig lätt psykiskt sjuk varje gång jag går in på nätet, vilket får mig att fokusera på annat.

Iaf. Maila källkoden så ska vi se om vi kan göra nåt åt den. Inte idag, inte imorrn, men framöver.

Seriöst.
Jag skulle kunna gå in i en rant om hur snälla folk är och hur vansinnigt fint det är med folk som hjälper varandra utan att det är till direkt personlig gagn för dem.
Men jag måste sova.
Fast jag lovar att ranta i sömnen.
Och drömma om fred på jord.

Grand Theft Auto: Tokyo

Neverending stoooryyyy (nah-nah-nah-nah-nah-nah-nah-nah-naaahnannaah)

Möter Mary i Shibuya.

Hon har fått en lapp hem till sig om att jag ska hämta nånting på postkontoret*.

Så vi möts i kylan vid Hachiko och går tillsammans upp till postkontoret i Shibuya där jag får kvittera ut ett brev. I brevet står det att jag har fått ett brev som jag måste hämta ut på postkontoret och jag måste ha mitt papper eller utlänningskort för att bevisa att adressen stämmer överens med adressen som är skriven på brevet. Fast jag måste fortfarande kvittera ut det på postkontoret och visa legitimation.

Hänger ni med?

Vi tar det en gång till.

Maria får en lapp om att jag ska hämta ut ett brev.

Jag hämtar ut ett brev där det står att jag har fått ett brev. 

Som jag måste hämta ut.

Japansk byråkrati. 

Hejja.

*Jag bor officiellt hos Maria tills jag får en egen adress.

Testing, testing…

Ni skulle bara veta hur mycket jag går igång på snyggt klädda människor. Inte konventionellt snyggt kanske, men originellt, eller i varje fall genomtänkt klädda människor. 

Ni skulle bara veta hur många gånger om dagen jag tänker "Gör det! Gör det!! GÖR DET BARA!!!" om ta kort på välklädda människor för att lägga upp på bloggen, så att ni som inte är här hos mig också kan få se. 

Men jag vågar inte.

Jag bara tänker att jag vill ta kort på dem tills det nästan gör ont, och sen är de borta.

Runt nåt hörn eller hoppat på ett tåg eller bara stegat vidare i staden.

Idag såg jag kanske fem stycken jag ville fotografera.

En av dem tog jag till slut kort på bakifrån.

Fegis?

Vem?

Jag?

Inte alls lika kul, jag vet.

(Han till vänster)

FICK DEN!

Den fina lägenheten blir min!!!

Skriva kontrakt på söndag.

Firar med nudlar så länge.

Äter så mycket att jag inte kan röra mig.

Ibland blir det så.

Fast… får akta mig så jag inte blir tjock.

Är man tjock får man inte plats.

Det är ju trots allt bara 21,52 kvadrat det rör sig om…!

Entourage – hemligheten bakom att skaffa lägenhet i Tokyo

Min kollega Ken flyttade in i området jag vill bo i för lite mer än en vecka sen. Han tog med mig till den mäklaren han hade använt. Sitta och bläddra i telefonbokstjocka pärmar skulle man göra, och markera de man var intresserad av. Inga med "unit bath" säger Ken och proklamerar att det är döden. Och jag litar på honom. Så där sitter vi och bläddrar. I en telefonkatalogstjock pärm med lägenheter. Kens jobb är att ropa "Unit bath" så fort han har skannat av en golvplan med blicken, medan jag letade efter pris, årtal, kvm och sånt.

Efter två timmar har ögonen för länge sedan börjat gå i kors och vi har markerat 15-20 lägenheter ur hela pärmen.

Mäklaren, som nu hade erfarenhet av utlänningar eftersom han hjälpte Ken (som är halvjapansk, alltså officiellt utländsk) börjar ringa runt till hyresvärdarna för att se om lägenheterna fortfarande är lediga och om vi kan komma och titta på dem. Och om det förresten går bra med icke-japanska hyresgäster? Nästan hälften av lägenheterna har redan hunnit bli uthyrda när han ringer. Och när han hunnit igenom alla hyresvärdar är det bara en lägenhet kvar, där värden kunde tänka sig en utländsk hyresgäst, som fortfarande finns kvar till uthyrning.

Det är bara att börja på nästa katalog.

Under tiden jag och Ken sitter och bläddrar tar mäklaren fram tre nyligen inkomna lägenheter. De är lite mindre än vad jag tänkt mig men det är lika bra att åka och titta på dem för att ha lite referenspunkter. Det är svårt att få en känsla för hur stor en lägenhet på 24,3 kvm är utan att ha tittat på en först. Faktiskt.

När vi kliver in i den första lägenheten vet jag att jag vill ha den!

Den är skitliten, på bara 21,52 kvadrat, men jag har aldrig sett nåt så tufft. Japanska lägenheter brukar vara rätt tråkiga annars. Men den här var cool. Betongväggar och röda dörrar. Betong!!!

Jag tittar på de två andra lägenheter men de är ingenting jämfört med den första.

Om vi inte hade vetat att någon annan skulle kolla på den lägenheten precis efter oss hade jag kanske inte beslutat mig så hastigt men jag vill ha den första och mäklaren kastar sig på telefonen för att paxa den.

Sen åker vi tillbaka till kontoret.

Och jag hinner ge upp hundra gånger om när det gäller allt pappersarbete.

När det gäller borgenärer.

När det gäller "emergency contact"-rutan som borgenärföretaget ville ha ifylld, på villkoret att min "emergency contact" är japansk. Ringer till H&M:s huvudkontor och får inte mycket till hjälp. Ingen kan tänka sig att vara emergency contact, och ingen vill lyfta ett finger för att hjälpa mig.

Där någonstans, efter en timmes ifyllande av papper och jagande efter japanska medborgare, går min glädje över till likgiltighet och jag ger upp mentalt. Om inte Ken (som inte är japansk medborgare) hade fått tag på en annan kollega till oss som råkade vara ledig den dagen hade det eventuellt varit kört.

Om inte hon hade sagt: "Men självklart kan du ha mig som emergency contact!" hade det nog varit kört.

Och om inte Mary hade kunna möta mig och Ken i Shibuya bara för att lämna över en jävla massa pengar… tja… det hade definitivt varit kört.

Det krävdes alltså ett tremannateam, mäklare icke inkluderade, för att jag skulle få ordning på alla papper och människor som behövs för att jag skulle få söka en lägenhet.

Om det inte vore för de här människorna, mina kollegor, som egentligen har noll ansvar för huruvida jag har ett tak över huvudet eller inte, hade det inte gått över huvud taget.

Och samtidigt som det är tråkigt att mitt företag, som lovat hjälpa mig med den här biten, var shockerande ohjälpsamma, är jag faktiskt riktigt glad över att jag har så fenomenala kollegor.

Fattar ni vad stort?

Att mina kollegor, av ren godhet bara, räddar skinnet på mig.

Räddar livet på mig.

Helt osjälviskt.

Förstår ni hur jävla fint det är?

Jag tog som sagt en promenad…

…och hamnade i gamla goda Kabukichou (Red Light District) i Shinjuku.

Shinjuku är ett ställe som jag faktiskt har väldigt dålig koll på. 

Det är för stort. Ogreppbart, oöverblickbart nästan.

Den enda platsen där jag känner mig hemma i Shinjuku är faktiskt Kabukichou.

När jag nämner det för mina japanska vänninor blir de lite förvånade. Det är ju inte så säkert i just Kabukichou, menar de. Men så som jag fattat det har det blivit mycket säkrare på sistone och hursomhelst var jag nog aldrig rädd till att börja med. Inte i Kabukichou. (Vilket i och för sig inte betyder att det aldrig fanns någonting att vara rädd för…)

Jag hade en favoritklubb här, så jag återvände hit relativt ofta när jag var i Tokyo sist. En väldigt liten och mysig klubb som ligger precis till höger om mig när jag tar det här kortet, så mina min inställning till Kabukichou färgas rätt mycket av just den lilla, hemtrevliga klubben.

Medan resten av Shinjuku förblev anonymt och outforskat område på kartan.

Faktiskt så tycker jag nog snarare att resten av Shinjuku, det som ligger utanför Kabukichou känns lite otryggt om något...

Hyra lägenhet i Japan

Jag drar lite snabbt nackdelarna med att söka lägenhet i Japan som icke-japan. För jag vill verkligen inte tänka på det nåt mer, och jag hoppas innerligt att jag blir godkänd för lägenheten jag sökt, för jag vill helst slippa att gå igenom den här processen nån mer gång.

1. De flesta hyresvärdar tar inte emot utlänningar. Det är ingenting man hymlar med, utan min house agent fick slänga in ett "Går det bra med utlänningar också?" när han ringde hyresvärdarna för att kolla om vi fick komma och kolla på lägenheten. I fyra fall av fem var det inte ok. 

2. Du behöver en japan som går i borgen för dig. I mitt fall hade jag ju ett företag som var villigt att backa mig, men det räckte inte. Det skulle vara en fysisk person. Med japanskt medborgarskap. Ett fåtal av hyresvärdarna kan dock tänka sig att gå med på att man använder ett "borgenärföretag". Men det kostar en halv månadshyra extra.

3. Det måste ha papper på allt. Allt, allt, allt och lite till.

4. Det krävs en rätt stor klump med pengar. 6,5 månadshyror ungefär. Av dem är en månadshyra förskottshyran, och två månadshyror är deposition. När du flyttar får du tillbaka depositionen minus flyttstädningsavgiften (=1,5 månadshyror).

Resten är mäklaravgift, diverse försäkringar och en oförklarlig summa som går till hyresvärden pga en gammal tradition som inte längre fyller någon funktion, men som av någon anledning inte dött ut. Allt det här måste du betala innan du flyttar in.

Så.

Nu betänker vi att en ganska liten lägenhet* i billigaste laget kostar, säg 55 000 yen (5100 SEK. Ja, yenen står skithögt i kurs. Äckligt.) och en normal månadshyra för en enrummare* ligger på ca 70 000-90 000 (6500-8350) och så multiplicerar vi det med 6,5.

Visst mår ni lite illa nu?

Tänker att det är tur att ni inte håller på och letar lägenhet i Japan.

Eller hur?

Och nån gång, när jag slutar reflexkräkas inombords varje gång jag tänker på att det är precis det jag gör, kanske jag berättar hur det gick till när jag till slut faktiskt hittade en lägenhet…

*Alla lägenheter är små. Runt 20-25 kvm. snackar vi för enrummaren.

Skandinaviska barnkläder i Tokyo

När jag vakar regnar det.
Det regnar och jag tänker tamejfan inte gå ut idag.
Har inga skor som tål regn.

Sen kommer jag på, senare när det har slutat regna, att jag inte vill vara hemma hela dagen heller. Då måste jag ju konfronteras med housekeepingen.

Och så får de städa runt mig och det hamnar ju lätt på topp-tio Obekväma Situationer. Obekvämt för dem, obekvämt för mig.

Så jag ger mig ut i efter-regnet och traskar runt lite här i Okubo. 

Och hittar den här butiken på en liten skruttgata...

AQUAVIT

SCANDINAVIAN SHOP 

BABY WEAR

Men vad står det på lådan?

…grahams mjöl

Pannkakor görs av mjöl, ägg och mjölk.

Låt fräta handgjorda kakor, for your slow life

Hmm… jag vet inte, jag.

Om jag skulle vilja låta fräta några handgjorda kakor.

Och sen kan man ju undra… över lämpligheten i att en butik som säljer barnprylar heter Aquavit. Barn och sprit, liksom. Inte en god idé.

Förutom i Japan, tydligen…

Man vet att man är i Japan när...

...det spelas musik från Zelda i högtalarna i konbinit*.

Zelda!!!

*konbini = convenience mart. Typ: 7-eleven. Det dräller av olika konbini-kedjor här. De flesta är japanska.

Jet Lag

Kanske, kanske har jag lyckats få bukt med min jetlag nu.

Gick och la mig kl 21:30 och vaknade kl 07:30.

Det börjar likna nåt!

Och just det...

...jag har bara paxat min lägenhet nu. Lagt en deposition på en månadshyra så att ingen annan ska kunna gå och lägga beslag på den, men det är först i övermorgon jag får veta om jag blivit godkänd som hyresgäst eller inte...

Så här känns det…

…när man bestämt sig för att hyra den första lägenheten man tittar på i Tokyo.

Fy fan vilken jävla pärs det är att leta, och lyckas hyra, lägenhet i Tokyo.

Alla som vill få en att tro nåt annat... 

Vi kan säga så här: Det här var nog nåt av det obehagligaste jag varit med om och jag är fortfarande fysiskt illamående.

Ni tror jag är töntig och överdriver när jag säger så.

Och jag är fan för trött för att förklara på hur många olika sätt hyra lägenhetsprocessen är en psykiskt uttömmande aktivitet, så jag låter er väl tro det då.

Till imorgon.

skitskitskit

Jävla skitbanker.

Och jävla skitH&M.

Fast det är förstås inte H&M:s fel att min bank är ett jävla as.

Vet ni vad jag önskar?

Att jag skulle kunna bli sådär oresonligt arg på saker och ting som vissa människor är jävligt duktiga på. (Typ Hanna Fridén. Eller Grynet. Tar ingen skit liksom.)

Inte jämt sitta och tänka å ena sidan: jävla skit, å andra sidan: jag förstår ju…

Så nej.

Jag tänker nog hålla fast vid mitt "Jävla skitH&M."

Att inte mitt företag kan ta och ställa upp när saker och ting krånglar mer än vad de borde (lite krångel får man ju räkna med, men det här med att inte ha tillgång till sina pengar när man ska skaffa lägenhet i en av världens dyraste städer är ju bara... löjligt.).

I stället ska jag fan hylla Maria som både har erbjudit sig att låta mig flytta in hos henne tills jag har en egen lägenhet samt låna mig pengar till alla jävla depositioner man behöver när man ska hyra lägenhet i Japan om jag inte hunnit få ordning på allt jävla banktrassel till dess.

Fin människa, den där Maria.

Räddar livet på folk sådär som om det inte var någon big deal.

En pärla, skulle man kunna kalla henne... jojomen.

Parisa

Förresten, ni vet den där sajten, 1000apor?

Den som de jobbiga Schulmanbröderna har?

Jag följer en del bloggar på den och blev uppriktigt bestört när Parisa någon gång under min resa till Tokyo bestämde sig för att lägga ner bloggandet.

Fan.

Hon var ju skitrolig.

Världens självdistans.

Så jag la till henne på facebook.

Skrev på hennes vägg.

Och hör och häpna, människan skriver tillbaka!

Och jag kan inte låta bli att bli töntigt glad.

Håller i mig för att inte skriva kärleksförklaring över facebook och bli konstig stalker från andra sidan jorden…

Fast det hade varit kul i och för sig.

Kanske kan stalka lite senare, om jag får tråkigt.

Poängen med det här inlägget?

Vaddå poäng?

Jag fick ett kort från mina kollegor idag…

De har alltså saknat mig nästan lika mycket som jag har saknat dem.

Aaaw.

Fast bara nästan.

VET NI HUR KÖRD MAN ÄR UTAN SITT JÄVLA PLASTKORT?!

Ringde till SEB idag efter att ha mejlat dem i söndags och fortfarande inte fått något svar. Idiotbruden som svarade visste absolut ingenting om någonting alls och tog en minut på sig innan hon svarade på frågor. 

– Hallå, har du dött, brudjävel?! ville jag skrika i hennes öra. 

Det gjorde jag inte.

Jag harklade mig.

Sen funderade jag på att ge henne feedback. Om man är riktigt dålig på sitt jobb, behöver inte någon tala om det för en då? Hennes chef kommer väl knappast ringa till henne om att visakortet är blev uppätet av en Bankomat och få vänta en hel minut på att människan öppnar käften och för att säga att hon inte kan hitta nåt.

Och förutom att ett uppätet visakort resulterar i att man måste prata med puckon på SEB så resulterar det även i att jag inte har en chans att plocka ut alla pengar som behövs för att ens få skiva på ett kontrakt för en lägenhet.

Fan, jag hatar henne lite, det jävla slöa tråkaset på kundtjänst.

Det är hennes fel...

Ringabling-bling

Jag skaffade en telefon igår också.

På Don Quijote, av alla ställen.

Det var rätt segt och tanten bakom kassan undrade om inte min adress stod i mitt pass nånstans. För den behövde hon nämligen. Eh. Nej. Adresser brukar inte stå i passen, tanten!

Till slut gick hon väl med på att jag inte tänkte använda mitt kontantkort för den japanska maffians* räkning när jag hade visat henne mitt intyg på att jag registrerat mig hos stadsdelsnämnden i Shibuya.

Jag tänker att det här ska vara en tillfällig mobil, innan jag hinner sätta mig in i vad för slags telefon och abbonemang jag vill ha. Jag tänker också att jag ska fula till den här telefonen så mycket jag bara kan. Blinga den härifrån och till evigheten liksom.

Sen ska jag njuta av att den är täckt av fula rosa klisterkristaller och rosetter. 

Så här ungefär:

Äckligt fint va?

*jag har fattat det som att det är därför de är så hårda med identifikation och sånt. För att inte den japanska maffian, eller yakuzan, ska kunna skaffa en massa ospårbara telefoner.

Fast vill ni veta vad jag tror?

Jag tror yakuzan fixar sånt i alla fall...

bortsprungt.!

Rina, stylingassistenten, vars master Yu-ya var med och skapade den här kollektionen som jag hjälpte till att skriva ord och fraser på svenska till.

Det gick som det brukar gå när japaner vill använda ord de inte förstår på kläder.

Bortsprungt.

Råkade gå förbi den när jag var i ett av Parco-varuhusen och tittade igår.

Jag avsäger mig allt ansvar. 

Tjenalängesentänkattmanskullespringapådighär....

Tokyo är världens största stad och det bor skitmånga människor här. 

Verkligen ofattbart många. 

Många av dem springer runt i Shibuya lite huller om buller sådär.

Idag gjorde jag också det. 

För att smälta in. 

När jag går över en gata krockar jag nästan med en japanska som tittar på mig och ropar: Riiiim!!!

Det tar mig en hel minut att registrera att det är stylingassistenten Rina som scoutade mig i Shimokitazawa för ett och ett halvt år sen. Hon ser sjukt annorlunda ut. 

Men fatta att man blir paff. Som om det här skulle vara en stad man bara "råkar springa på" folk i. Det är det inte.

Fatta hur paff jag blir när jag sen, precis efter att jag sagt hejdå till Rina, vänder mig om och får se Rebecka, en av brudarna jag pluggade japanska ihop med i Göteborg, susa mot mig på cykel...

Vi tvingar en japan att ta kort på oss som bevis för att vi har träffats.

Eller, jag menar, så går det när man är populär och känner alla i hela jävla stan!

Hah!

Becka är den till vänster.

Jag är den som ser ut som en liten jävla tant.

Wöööh-oh, I'm an alien, I'm a legal alien...

Idag har jag ljugit röven av mig!

Jag började med att ljuga om min adress för myndigheterna för att kunna skaffa ett Alien Registration Card som jag behöver om jag ska till exempel öppna bankkonton eller skaffa mobiltelefon. Två saker som jag måste göra genast. Helst igår. 

Ljög om min adress. Man måste ha en sån. Jag har inte. så jag lånade Marias. 

Sen fortsatte jag jag för Citibank, inte bara om min adress, utan också om mitt telefonnummer (Har inget, lånade hotellets) så att de skulle låta mig skaffa ett konto hos dem. Det fick jag. Och för säkerhets skull skaffade jag mig ett kreditkort. Och de bara: Hur mycket vill du ha i kredit? 70 000 eller 100.000? De har ingen aning om ifall jag tjänar pengar eller inte. Det kollade de inte. Kanske för att de har min adress och så att säga "vet vart min brevlåda bor". Fast det är ju inte jag som bor där. Det är Mary.

Sen... tog det nog slut på ljug. 

Men nu har jag ett bankkonto och ett papper som säger att jag ska få ett Alien Registration Card om cirka två veckor. Det lönar sig att ljuga.

Men jag är ju redan kort och svarthårig...!

Jag går som bäst omkring och funderar på hur jag ska göra för att sticka ut så lite som möjligt.

Igår klev jag på tåget till Shinjuku och satte mig ner mellan två japaner på en av de få lediga platserna. Japanen intill mig, som dessutom sitter på ett av de attraktiva hörnsätena, reser sig omedelbart upp och går. In till en annan vagn.

Idag påbörjar jag min lägenhetsjakt.

Lägenhetsförmedlarna har lite rykte om sig att vara främlingsfientliga.

Visste väl att jag hade någon undermedveten baktanke med att färga håret helt svart.

Efterlysning!

Har någon sett eller hört av idioten till höger de senaste två månaderna?

Kollegan, störtskön kille och en av mina bästa vänner i Hong Kong, verkar ha försvunnit från jordens yta.

Svarar inte på mejl, hör inte av sig, över huvud taget.

Kan det ha att göra med hans nya flickvän (t.v), kanske? 

Fy fan, hatar när killpolare plötsligt slutar höra av sig när de skaffar tjej.

Om jag inte vore så långt bort skulle han fått stryk. Stryk!

Yellow Tokyo - not yet in Tokyo

Jo.

Jag har landat.

Men staden känns främmande. 

Shibuya kändes litet.

Kanske för att det var tomt på folk i morse.

Kanske för att jag är van att slåss med monster i en halvtimme innan jag kommer till 109.

Tog en fika med Tomoko.

Det första jag träffar av mina fina, fina kollegor här i Tokyo.

Vi pratade om olika sätt att arbeta på och jag sa:

– Nu vet jag förstås inte hur vi gör här i… ehhh… …EEEEH… i Japan…!

…för det tog mig en halv minut att komma på vart jag befann mig någonstans.

Shibuya har förändrats för övrigt.

Favoritcaféet är borta, ett Burger King har tillkommit i staden där McDonkan hittills haft monopol och även ett Kebabställe som spelar ashög mellanösternmusik över halva Center Gai vilket känns… aningen surrealistiskt faktiskt.

Som sagt.

Mentalt har jag inte landat än.

Det lär nog dröja ett par veckor.

Kanske månader.

(Part of) Yellow Tokyo - always in Hong Kong

...even if the header's changed.

Look:

me

not me

Impact.

So even if I miss Hong Kong, it's like a part of me is always there.

...right?

Grattis!

Min lilla kusin, och tillika guddotter, fyllde 9 år dagen innan jag flög ifrån Göteborg.

Hon hade önskat sig pengar. Så att hon kunde köpa Hello Kitty-saker. 

Ähum. 

Det är lika bra att hon vänjer sig dock. Jag tänker stjäla henne i ett år när hon fyller 14-15 om jag fortfarande är kvar i Japan då...

Födelsedagstårtorna

Good. Morning.

Sunrise over Okubo.

Framme!!!

Ser ni påsarna under ögonen?

Eller ser ni förresten hur snea ögonen blev?

Så fort jag landade liksom.

Det smartaste jag någonsin gjort var att svänga höger så fort jag kom ut från bagageutlämningen följandes "Bagage delivery"-skylten. Jag budar över min jätteväska till hotellet från flygplatsen för strax över hundralappen.

Ungefär en miljon gånger smidigare än att ta med sig allt bagage på tåget/tunnelbanan.

Fast nu har jag inte min strömsladd till datorn, den ligger förstås i stora väskan...

Så... nu blir det ingen mer dator för mig på en stund.

Huuur ska jag det gå?

På spaning

Sitter vid min gate, C28, och undrar:
Vart är alla snygga japaner?
Visst är ni väl snyggare än så här, va?
Eller är det minnet som spelar mig ett spratt?
Så här på gamla da´r...

Alltså, danskar.
Jag vet att ni är lite ledsna för att ert språk är så fult,
men måste ni ta ut det över oförstående japaner som råkar sitta på fel plats och inte förstå engelska?
När ni jobbar i ett serviceyrke, kunde ni ansträngt er åtminstone lite, menar jag.

Saker som händer på Köpenhamns flygplats...

Nu har jag tillbringat strax över tre timmar på Köpenhamns flygplats.
På tre timmar hinner man följande:
Äta pasta.
Hitta ketchupfläckar på skjortan.
Tvätta skjortan i flygplatsens handfat.
Byta skjorta.
Byta alla kläder förresten.
Den nya skjortan passar inte ihop med resten av kläderna.
Och nu är det bara två timmar kvar tills jag får hoppa på nästa plan...
Sen 10,5 timmar till slutdestination.

No plastic

Mot alla odds har jag fått mina väskor packade.
Fått med mig det mesta, och lite till (Biblioteksbok, någon?).
När jag ska växla pengar, till en svindyr yen, medges inte köpet.
Så jag går för att ta ut pengar i bankomaten.
Bankomaten äter upp mitt kort.
Jag har noll kontanter på fickan.
Noll kronor och, på grund av särskilda omständigheter, inga andra kort.
Det skulle kunna ha blivit en väldigt intressant resa om inte min syster hade haft samma bank som jag. Jag förde över 11000 pix till hennes konto som jag växlade in.
Elvatusen.
Man vet aldrig...

Shut up and pack, beyotch.

Jag vägrar sova.

Vägrar sova, dels för att jag ska kunna sova på resan i morgon,

och dels för att jag inte har packat klart riktigt än.

Sådär ett par timmar innan avresa.

Och jag bävar lite inför den här resan nu.

Eller, just den här finurliga fyra timmar långa väntan i Köpenhamn...

Det känns som om det är stor risk att jag somnar på flygplatsen och inte kommer längre än så. Och så blir jag tvungen att göra alla besvikna.

"Sorry, alltså. Men jag kom inte längre än till Köpenhamn..."

Jag måste sucka lite åt att den 45 minuter långa sträckan från Göteborg till Köpenhamn försinkar mig med fyra timmar. Det är bara lite mindre än halva flygtiden från Köpenhamn till Tokyo som är på 10 timmar. 

Ey... vänta lite.

Nu känns det som om jag är på väg att trassla in mig i orden...

Borde jag kanske bara hålla käft, såhär halv fem på morgonen och gå och fortsätta packa?

Mm, tror nog det.

Hej, så länge.

"Öööh, ajm from Svärje!!!"

Den här fantastiska kepsen fick jag av Erika när jag träffade henne på stan idag.

Hon känner ju min stil helt perfekt.

Hålen uppe på hjässan är hjärtformade.

Lufthål för hjärnan!

Ska helt klart bli min nya favorithuvudbonad.

I Tokyo kommer man undan med nästan vad som helst, rent modemässigt alltså.

Det hänger på håret, änna... packningen alltså...

Det vore skönt med lite förändring! tänker jag och köper på mig en hårtoning i svart.

– Eeeh, säger min hjärna någonstans i fjärran.

– Det är inte så att du ska flytta till Japan alldeles strax?

– Fan snackaru om? Här snackar vi förändring! säger jag och ägnar en hel timme av min dyrbara packningstid till att färga håret och läsa Sara Lövenstams bokmanus online.

Och sedan ytterligare lite tid till att skriva en kommentar på hennes blogg där jag nästan hotar med stryk. 

Jag har faktiskt viktiga saker för mig här och då är det jävligt fräckt att lägga upp en intressant klump text för vemsomhelst att läsa, kantyckas.

Fast nu är håret svart i alla fall.

Känns bra.

– Mm, jättevågat. Stooor förändring, säger min hjärna och jag kan nästan känna hur den tittar lite föraktfullt på mig.

Och så inser jag plötsligt, nu, medan jag skriver det här, att jag ska flytta till Japan.

Alla är svarthåriga i Japan. 

Åh, idioti, du är min vän i packningstristessen.

Förnekelse

Ooo, Bruce Almighty går på 4:an på lördag. Trevligt!
...hinner jag tänka innan min hjärna hinner ikapp mig.
Den skrattar "Lördag?" innan den springer vidare.
Jag fattar ingenting.

Mitt Shu Uemura-rengöringskit är slut och nu har de sänkt räntan igen!

Sist jag skulle flytta till Japan tänkte jag om allt jag inbillade mig att jag behövde: Det blir billigare att köpa det på plats.
Den här gången, när 1000 yen kostar 93 kronor, i stället för 65-70 tänker jag i stället att jag måste köpa allting här. Nu. Och sen släpa med det över halva jorden.
Så sent som idag köpte jag på mig en massa rengöringsprodukter och ansiktskrämer från Décleor, som förvisso är ett dyyyyrt som faen märke, men på Grand Parfymeri har de 20% rabatt på allt fram till Alla Hjärtans Dag. Mycket för pengarna ändå.
Åhlens, som redan från början är dyrare än Grand Parfymeri, kan slänga sig i väggen.

Finkjolen. Ja.

Jag gick på stan med mor min igår, egentligen ute på tusen ärenden, men drogs in i en butik på Vallgatan. Milk and Honey hette den, och den var alldeles proppfull med nümph-kläder. Sket således i alla de tusen saker jag måste göra innan jag reser och provade mig igenom halva butiken. Hittade till slut den här fantastiska kjolen!

Kom kompis, häng med till Tokyo, sa jag.

När jag kom hem rådde det delade meningar om kjolens snygghet och passform, men eftersom den var den enda i sitt slag och dessutom på rea (och därmed oåterlämningsbar alltså) så finns det endast EN riktig åsikt - Nämligen att den är skitsnygg!

Visst?

Vavava?!

I don't do "Hejdå", I do "brb!"

Träffar Patsu i stan för en fika.

Inplanerad sedan innan fikastoppet.

Vi fikar och pratar om kärlek och intriger.

Mycket intressant.

Sen går vi runt på stan nån timme innan det blir dags att säga hejdå.

– Hejdå, säger Patsu och kramas jättelänge.

– Äh, säger jag. "Hejdå" låter så dramatiskt. Vi säger "vi ses" i stället, tycker jag.

– Mm... Hejdå, säger Patsu igen.

Sen går vi åt varsitt håll och jag tycker att det ser bra sorgligt ut.

Ringer honom innan han ens försvunnit utom synhåll för att fortsätta vår konversation.

Klarar inte ett tungt "hejdå" bara och sen skiljas åt.

Vi pratar en stund om ditten och datten och efter en stund känns det inte så tungt längre.

Så kommer min buss och vi lägger på.

Sen tar det två minuter innan jag inser att vi måste träffas igen innan jag åker om ska kunna avsluta vårt gemensamma bankkonto.

Och flinar åt minnet av våra hejdån.

Finally, in my hands!

At long last.

My japanese visa.

And you know the best part?

I don't have to touch any visa papers for another 3 years now.

Three years!!!

Yay!

Time's up!

Nu tog det stopp.

Fikastopp.

Inte en enda aktivitet till kan jag klämma in om jag ska hinna med att packa också.

Jag vill tacka alla som medverkat i fikamaratonet hittills och påminna de andra om att det kommer fler chanser.

Om sisådär ett halvår eller så...

Vad jag gjorde igår...

Åker in till stan från Hisingen runt 22-tiden. 

Alltså... spårvagnar på en lördag.

Fler drägg än inte. Fifan...

Då saknar jag Hong Kong där taxi in till stan skulle kostat max 80 pix.

Först möter jag upp Erika.

Som har filmstjärnehår trots regnet.

Vi dricker vin på Sense och snackar skit.

Sen kommer fina Johan Berg och gör oss sällskap. Och jag blir aningen närgången när han doftar av nånting helt fantastiskt gott. Av en parfym i kubformad flaska som bara finns att köpa i Spanien, tydligen.

Mmmm.... spansk kub-parfym.

Och till sist åker jag hem eftersom jag inte orkar med köjäveln som bildats utanför Greta's dit jag ursprungligen tänkt gå...

Väl hemma fluffar jag till håret och tar kort på mig själv i min nya hatt.

Och låtsas att jag sett så här snygg ut hela kvällen.

Hepp!

Lördag.

Alkoholtolerans

Är det inte tragiskt att två glas vin är allt som krävs för att man ska bli lite blarig numer?

(Och inte helt fantastiskt lite heller...)

Min lever är typ helt ny, färsk.

Vet knappt vad alkohol är för någonting.

Och det är aningen läskigt.

För vad händer när jag åker till Japan där man umgås jävligt mycket genom att just dricka?

Landet där 飲み会* är ett ord man slänger ur sig lite titt som tätt?

* 飲み (= drick-) + 会 (= träff, möte), lista ut det själva...

Rim - pallar inte grupptryck...

Det straffar sig att vara lat...

I natt sov jag i 12 timmar.

Ungefär dubbelt så länge som jag brukar sova.

Vet ni vad som händer om man sover ungefär dubbelt så länge som man brukar?

Man blir jävligt stel i nacken.

Det är vad som händer!

Morgontrött

Tja!

Morgon.

Snö.

Fredag.

Precis en vecka kvar i Sverige.

Undrar vad den här dagen har att bjuda på...

Namn

Onekligen (Lisa) har gett sitt barn namnet Rufus.

Om vi inte älskade henne förut, så gör vi det sannerligen nu.

Så fint!

Nej då, det är ingen fara alls!!!

Ibland vill man att ens vänner ska fylla en funktion. EN!

Nämligen att tala om hur bra man är/att allt visst kommer att lösa sig/ att man inte alls är en idiot, det är alla andra som är det, beroende på omständigheterna.

Man vill liksom bara höra försäkringar, skit samma om de är tomma eller inte, så att man kan släppa vad det nu än är man ältar och gå vidare.

Jag tycker att det märks väldigt tydligt när de här tillfällena dyker upp.

Man märker det på en gång och gör sitt bästa för att stötta, eller hur?

Eller gör man sitt bästa för att trycka ner sin kompis ännu mer i skiten, kanske?

Målar upp skräckscenarion?

Spär på vad det nu än är för rädslor de har så att de mår ännu värre än när de började prata med en?

Tja, vissa jobbar tydligen så.

Förvandlas till idoter som att jävlas med en. Kanske för att de mår bra av att man mår dåligt.

Kanske.

Inte så jävla smart om man planerar på att behålla sina vänner... tänker jag då.

Blue, blue, blue

Mina skor alltså.

De gick tillbaka till sin ursprungsfärg.

Jag ska aldrig mer lämna bort er!!!

Aldrig!

Jag bad om feedback...

Idag gick jag, som igår in på lagret för att hjälpa till med uppackningen av varor. Igår gick det mindre smidigt. Snackade lite med min handledare som tyckte att jag kunde gå in och styra upp litegrann. Så jag gick in och styrde upp. 

Några timmar senare befinner jag mig på lagret igen och en av kontorstanterna kommer fram till mig. En riktig sån där dinosaurie som jobbat på H&M i 40+ år. 

Hon vill ge mig feedback, säger hon.

Sen skäller hon ut mig för att "jag kommer in och tar över" när hon tydligen var mitt uppe i att "organisera alla" där på morgonen.

Jag bad naturligtvis omedelbart om ursäkt.

Man jävlas inte med dinosaurierna.

Men vi fick faktiskt uppackat, larmat och hängt upp alla varorna innan butiken slog upp dörrarna - någonting som inte hänt en enda gång under mina snart fyra veckor här.

Menneh, tack för den konstruktiva "feedbacken".

Ingen jävla sylt här inte!

Blåbär och björnbär i yoghurten till frukost.

Microjäveln säger fzzzzzzt och börjar brinna litegrann.

Bara pyttelitegrann.

Frusna blåbär och björnbär i yoghurten till frukost.

Ungefär som glass.

Visum

Så.

Då var det klart.

Eller... i alla fall skickat till japanska amabssaden i Stockholm.

Tillsammans med pass och grejer.

Bad min syrra gå in och dubbellkolla exakt vilka datum jag hade varit i Japan.

Efter att jag hade skickat iväg brevet.

Visar sig att jag har höftat helt rätt i vissa fall och ganska fel i andra.

Framför allt har jag glömt redovisa en 3-månadersperiod då jag vistades i landet...

Får nog ringa dem i morgon och kolla hur nazi de är med sånt där. 

Annars blir det kompletteringspapper!

Gissa hur mycket jag hoppas på att det inte spelar jättestor roll...?

MUTANTSEMLA!

Oftare än inte...
...går det så här när jag fikar med Jakobobo.

Vi är bådeochare.

Vaddå semla eller vaniljbulle?

Semla OCH vaniljbulle heter det, idiot!

Nu reder vi ut det här med kommentarer, en gång för alla...

- Varför står det "logga in" längst upp i hörnet på din blogg, Rim?

- Eeeh...? För att man ska kunna logga in på Blogger om man använder det...

- Jaha...! Så... eh, man behöver inte logga in för att kommentera i bloggen?

- Nej! Varför tror du det?

- ...

Finns det en, finns det säkert fler som lider av den här villfarelsen, och den vill jag ta er ur just nu. (Visst vill ni komma ur den?) Nej, man behöver inte logga in på Blogger för att skriva en kommentar. Man kan göra det genom att klicka på "kommentarer"-knappen här nedan. Ja, just den, till höger om "UPPLAGD AV RIM KL..."

Seså, nu gör vi ett försök.

Allihopa tillsammans...

För att jag vill veta om ni är där över huvud taget...

Och om ni håller med mig eller inte när jag skriver saker...

Skomakaren och jag

Jag gick tillbaka med skorna idag.

Snackade med chefen.

Sa att det en gång var blå skor, det här.

Han lovade att snacka med grabben som tog emot dem och muttrade nånting om att han hade visat dem hur de skulle göra juh... Att de inte fattade...

Jag vill ha blå skor eller ersättning sa jag.

Fast helst blå skor.

Inga problem, sa han.

Jag hoppas innerligt att han inte ljög.

VARFÖR ÄR DET HÄR EN STOR GREJ?

 

Ja, hon är större.

Men bruden ser ju jävligt nöjd ut!

Snygg är hon också. 

Ja, fortfarande, trots hullet.

Hon ser ju liksom... normal ut.

Tjockare än förut, ja, definitivt. men inte ett berg av fläsk.

Inte så här

...och jag blir tamejfan arg.

Det är ju mobbing, det där.

Som att ropa "Tjockis, tjockis, glasögonorm!" i skolkorridoren.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är som driver dem, hennes kritiker...

Vuxna människor...

Eller fattar de inte att det är en riktig tjej?

Eller fattar de inte väldigt att många tjejer ser ut precis som hon och tjockare därtill?

Eller så kanske de är jättesmala själva och alla deras mammor, mostrar, småsyskon, döttrar och alla andra av kvinnligt kön i deras omgivning är smala också.

Kanske för att de inte vill bli utpekade och utskrattade som Jessica Simpson...

Trodde världen hade kommit över sånt här nu.

På allvar.

MEN DE ÄR JU INTE BLÅ LÄNGRE!!!

Jag är fan för upprörd för att skriva nånting annat än om mina blåa stövlar.

Jag lämnade in dem hos skomakaren och idioten MÅLADE DEM SVARTA!

Mina fina piratstövlar, som jag betalat skitmycket pengar enbart för det faktum att de är blå, är alltså inte blå längre.

SÅ GÖR MAN JU FÖR FAN BARA INTE!!!

Målar om någons skor utan att de ber om det.

Hör du det, skomakarjäveln i Nordstan vid Hemköp?

Så göööör man inte.

Men vi tar det imorgon.

Du och jag och mina före detta blå skor ska snacka lite.

Vi ska lösa det här tillsammans.

Du och jag, mina blå skor och eventuellt Sverker.

Ja.

ALL CAN HAZ IMPRO!!!

Mmm... improteater.

Skratta ihjäl sig.

Alla borde.

Se minst en improföreställning under 2009!

Gör det, gör det, gör det!!!

Sen borde alla gå ut och dricka öl med Snäll-Ida.

Hon har övat flitigt sen sist och ser riktigt elak ut när hon ger Katie fingret.

Kanske för att Katie erbjuder henne ett värmeljus att dricka.

Värmeljus är äckligt.

WE CAN HAZ BEER NOW?