Hallå, Livet?

Kommer ni ihåg allt det där jag skulle skaffa?

Igår köpte jag mig äntligen ett kylskåp (som inte kommer fram förrän om en och en halv vecka, men ändå) och därmed är allt på listan i princip införskaffat. 

Nu väntar jag bara på att det här med livet ska kicka in. 

Det kommer automatiskt när man skaffat allt det andra, va?

BRAD PITT LJUGER!!!

Kolla vad era idoler gör när de tror att ni inte ser!
Igår när jag var i Shibuya tittade jag upp på SoftBank-reklamen och tyckte mig känna igen snubben på reklamen. Brad Pitt minsann. Ljuger att han använder SoftBank, gör han. 

För vad skulle Brädan med ett japanskt SoftBank-mobilabbonemang till?

Kom igen SoftBank, ska ni hålla på och luras kan ni ju försöka, åtminstone litegrann, verka trovärdiga. Och Brädan. Skäms på dig. Finns liksom ingen som köper, ens lite, att du faktiskt någonsin skulle använda SoftBank. 

Vi fattar, du gör det bara för pengarna, men om jag vore du och skulle sälja mitt namn till reklam, skulle det ändå vara till någonting som jag tror att folk skulle kunna tro på att jag faktiskt använder, annars faller ju hela grejen med att man visar sitt kända ansikte, eller hur? Fast, Brad, du behöver inte oroa dig. Sist jag var här var det Cameron Diaz som hade sålt sitt ansikte till SoftBank (fast de hade retuscherat henne så att hon var svår att känna igen, vilket också är lite obegripligt), så du behöver inte känna dig ensam...

Tvättkatt

Utanför tvättinrättningen (är det en korrekt nog översättning av "laundromat"? Låter så himla gammeldags på nåt vis...) där jag bor träffar jag en katt som börjar prata. Syns det hur den liksom... suckar lite över livet? Jag fattade inte riktigt vad den ville, men jag klappade den en stund innan jag gick hem och frenetiskt tvättade händerna.

Tips på bra gitarraffär...

...har ni bakom de röda rislamporna här. MusicLand KEY i Shibuya.

Jag gick in och skulle ha mig en skruttig, billig gitarr. Det är ju så jag jobbar. Flyttar till nytt ställe, skaffar billig gitarr. Och, mest av vana, gör jag så den här gången också. 

Fast till skillnad från andra gånger blir jag överraskad över att jag har en tydlig bild av hur jag vill att min gitarr ska låta, och inga av de "billiga" gitarrerna låter helt rätt. Så jag tänker: "Vad fan, jag provar några av de lite dyrare gitarrerna också, bara för att jämföra. " 

Till min stora förtjusning låter inte de dyra gitarrerna helt rätt heller. Yay! 

Alla utom en gitarr som kostar tre gånger så mycket än den billiga jag redan sett ut, som låter ok. Men för ett "ok" ljud är jag inte villig att betala så mycket.

"Vänta lite, det är en akustisk/elektrisk gitarr, jag ska bara plugga in den." säger herrn som hjälper mig och så slår han på ampen och jag drar med plektrumet över strängarna... och smälter! 

Smälter. 

Lägger huvudet på gitarren och gnyr. 

För jag inser att det är kört: det här är min gitarr.

Och den är inte billig. Men så tänker jag att om det är någon gång jag ska lägga ordentligt med pengar på en fin gitarr så är det ju nu. Nu när jag inte måste lämna bort den eller frakta den över halva jorden någon gång snart. 

Och som ni sett har jag ju köpt både gitarren, ampen och alla sladdar och tillbehör som hör till. Och sen sitter jag här, med hörlurarna inpluggade i amplifiern och rattar på alla knappar (rattar man knappar? Om inte, vad är det man rattar?) och skriver låtar och spelar skalor för mig själv. Flinandes, mind you. (Nåt med det elektroniska som gör att jag inte kan låta bli att flina...)

Men som sagt: Music Land KEY. Fina grejer.

Me & my guitar

Jag har suttit hemma i två dagar nu. Det låter lite illa, att slösa bort sin ledighet på det viset, kanske, och visst är jag ganska lat också, men jag har ju glömt att visa en stor del av anledningen till att jag prioriterar att sitta hemma...



NY GITARR!!!
Hurraaaaaaaaa!!!

Det visar sig att smärtgränsen för att leva utan gitarr för mig går vid ungefär en och en halv månad. Sen tar känslorna och sångerna över huvudet och kräver ett utlopp. Och de kan vara nog så påträngande, de jävlarna...

Men nu äntligen kan jag få lite ro i huvudet och fingrarna värker sådär som de ska göra och allt är bra igen. Om jag övar lite till kanske jag lägger upp en ny låt på myspace. Den förra är jag egentligen inte alls särskilt nöjd med... även fast den är fin på sitt egna lilla fulsnygga sätt...

I MADED A CHART FOR U (BUT IT SUCKS)

För övrigt: helvete vad jag saknar hongkongneserna och folk därhemma...

Och älskar Skype.

Det är en exponentiell kärlek.

Så här:

Inget kylskåp

Men alltså.

Baksmälla?

Duktigt jobbat.

Och när baksmällan släpper: Mensvärk.

Nej.

Det blir inget kylskåp idag heller.

Jag stannar hemma.

Misslyckad utgång blir häng med honkongnes

Igår var en sån där kväll.

En sån där man har bestämt sig för att man ska ut och i takt med att man blir mer och mer peppad börjar folk backa ur en efter en, och till slut står man där ensam kvar.

Piffad och sådär, alldeles i onödan. (För nej, jag ger mig inte ut och klubbar helt själv. Känns inte tryggt eller smart eller ens roligt. Det är ju trots allt oftast sällskapet och inte DJ:n som gör kvällen.)

Så jag åker hem och dricker vin med mig själv och snackar med en polare från Hong Kong på Skype. Skype, detta fantastiska påfund, som gör att man både kan prata med och se folk som är skitlångt borta. (It's the future, I tells you!) Och nu, idag så tror mitt huvud att vi faktiskt har umgåtts, jag och min honkongnesiska vän. Men det skulle kännas lite udda att säga om någon frågade: "Vad jag gjorde igår? Chillade lite med en kompis i Hong Kong bara..." 

Eller vad säger ni? Skulle det kunna ses som ett giltigt svar?

Oväntad sidoeffekt av att ha ett trivsamt hem:

Eh, jag vill inte gå ut.

Klockan är 18 och jag börjar bli hungrig och borde egentligen cykla iväg och handla lite, men...

Glädjedans!

IKEA-paketet har kommit!!!

Så nu kan vi leka "före" och "efter".

Som vi alla har längtat!

FÖRE:                                                            

                

EFTER:

           

Klart!

Jag trodde jag var lite galen när jag impulsköpte den här illgröna fluffiga mattan. Att det liksom till slut hade brustit någonstans efter alltför många timmars Animal Crossing-spelande. (För er som inte vet, en stor del av spelet går ut på att möblera sitt hus i olika teman. GROVT beroendeframkallande!) Men när jag fick upp mattan ur plasten och rullade ut den och slängde på den knallröda sittkudden greps jag av en så överväldigande känsla av lättnad och lycka att inte kunde hålla mig (och varför skulle jag? Hålla mig alltså...) från att skratta högt och göra en glädjedans.

Och kan ni tänka er nu hur det skulle se ut om jag fick upp gardinpanelerna med björktryck på i fönstret? Jag skulle eventuellt inte kunna sluta dansa. Det här blir ju så mycket bättre än det dystra jag först hade tänkt mig. 

Det är banne mig viktigt att ha prylar omkring sig som man själv har valt och som gör en glad. (Märks det att jag varit på resande fot i nästan två år, kanske?) Det är kanske inte alltid man måste börja från absolut noll, vilket i ärlighetens namn, kan vara både en fördel och en pina, men det gör banne mig skillnad för sinnesfriden, det här med att ta sig tiden att få till sitt eget ställe så som man vill ha det.

Kolla: Visst vill ni hälsa på hos mig nu?

Macaron?

Körsbärsträden har precis börjat blomma och det ger upphov till alla möjliga roliga sakura-teman på bakelser. Sakura-macaron, till exempel. (God.)

Och jag slösar ingen tid utan kastar på mig fynden från H&M:s Sample Sale snabbt som ögat.

1. Genomskinlig svart topp

2. 1000-kronorsvårjacka (200 pix!!!)

3. Asfett armband med frukter och bär och kryp! Skittungt. Kommer aldrig kunna ha det på mig när jag jobbar... men fint!

SAMPLE SAAAAAAAAAAALE!!!

Trots att jag är ledig idag åker jag in till huvudkontoret i Shibuya.
Den här gången inte för att jobba, utan för att shoppa.
H&M:s pressrum ska tömmas inför den nya säsongen genom en "sample sale" för butikspersonalen.
Vi får 80% rabatt på allt!!!

Jag hittar en del fina grejer, två väskor och en skitfin vårjacka som jag inte ens har sett i butik, och lite andra grejer, totalt 8 prylar för 800 pix. Inte illa med tanke på att bara vårjackan kostat 1000:-

Vissa andra shoppar, helt seriöst, hela flyttkartonger fulla. Duktigt.

Slutsats: Man kan visst köpa lycka - bara den är billig nog.

F.ö vet man att man är i Japan när…

…man går till IKEA och hittar Ninja-korv i bistron efter kassorna.

…som man dessutom först måste stoppa pengar i en liten biljettmaskin och välja i stället för att betala när man kommer fram till kassan på bistron.

Robopunk vs concrete nature, alltså

Åkte in till Shibuya för att köpa kylskåp idag. Upptäckte, när jag väl kom fram att jag glömt pappret med alla mina köksmått hemma. Antagligen är bredden på de flesta kylskåp och "kylskåpshål" standardiserad, men jag vågade inte chansa. Fast jag orkade inte åka hem igen och hämta pappret heller. Så istället fortsatte jag vidare mot Jiyugaoka, sen Den-En-Chofu och IKEA-bussen, som kom bara tio minuter senare den här gången. 

Plockade på mig ett litet förvaringssystem till köket som jag inte orkade besluta om sist jag var på där. Och skärbrädor, kniv, vinglas, bricka...

Och gardiner skulle jag också ha. Hittade ett par grå paneler, eller vad det heter, och plockade på mig dem. Tanken med den här betong/röda lägenheten var väl att det skulle bli nåt slags lekfull robotpunk av det hela. (Alla som någonsin spelat Animal Crossing fattar precis.) Men sen fick jag syn på ett par vita paneler med björkstammar på... och de var så fina att jag sket i de grå. Senare hittade jag också en fluffig illgrön matta som jag impulsköpte. Och nu är nog tanken att det, istället för robotpunk blir någon slags betong v.s natur, fast med grälla, lite plastiga färger (alla som någonsin spelat Animal Crossing fattar precis). Synd på robotpunken, men ärligt talat har den mest visat sig vara lite tråkig, och dessutom dyr att genomföra. Men köket ska nog fortsätta få vara rött och lite robot.

Längtar till fredag då mattan och allt det andra kommer!

1000 citroner!

Testade att dricka C.C. Lemon idag.

Påstås innehålla lika mycket C-vitamin som 70 citroner.

70!!!

Varför?!!

Människokroppen kan rimligtvis inte tillgodogöra sig så mycket C-vitamin under en enda dag.

C-vitaminöverdos.

Men den var god.

Cykelfängelset i Chitosefunabashi

Här står de alltså och väntar på att deras ägare ska hämta upp dem…

Jag hittar dit av misstag, och lyckas bara hitta hem genom att cykla vilse och på något sätt hamna vid Shimo-Takaidostationen. Därifrån går en av stadens få spårvagnar raka vägen hem till mig. 

Hade jag kunnat cykla på spåret hade jag gjort det, men jag nöjer mig med att cykla tätt, tätt intill och till slut lyckas vi komma hem, jag och min cykel.

Trehundra spänn fattigare.

Fan. För de trehundra kronorna kunde jag köpt mig en liiite bättre cykel, tänker jag.

Fast sen inser jag att jag bara lurar mig själv.

För de trehundra kronorna hade jag köpt mig en liiite bättre cykel, som jag också hade felparkerat och fått beslagtagen och blivit tvungen att böta trehundra kronor.

Workohooool

Jag är ledig nu. I några dagar.
En vecka faktiskt.
Utnyttjar min tid till fullo.
Genom att ringa till huvudkontoret och fixa med scheman.
Idiot.

Men alltså: Ledig.
Kanske skulle ge mig ut och försöka mig på att hämta min cykel idag.

Och cykla vilse på vägen hem igen, troligtvis.

Karaoke-kan

Det har öppnat ett karaokeställe från KARAOKEKAN-kedjan precis vid H&M i Harajuku. Ägaren var inom butiken härom veckan och bjöd in alla H&M:are på gratis karaoke och självklart gick jag dit. Inte bara gratis karaoke utan även gratis mat och dryck upptäckte vi när vi kom dit. Helt krejzi! Mängder av mat bars in till denna lilla grupp människor utan att vi hade beställt den och vi var alldeles för upptagna med att sjunga för att äta upp allt.

Men det är ju himla trevligt, att kunna springa ut från butiken, ta till vänster och direkt in på ett karaokeställe. Det kunde vi ju i och för sig förut också, men då var vi tvungna att ta till höger... Nu när vi har ett KARAOKEKAN på varsin sida om H&M blir det liksom inte lika jobbigt... eller nåt.

Den här dagen, alltså...

Mitt schema:

Torsdag Ledig

Fredag 13:30-22:30

Lördag 11-20

Söndag 7-16

Ser ni hur starttiden går från "inte alls"till "astidigt"?

Jag är "astrött" idag.

Gått omkring som en jävla zombie och fokuserat på att inte kollapsa ihop och sova ingosad bland alla kläderna.

Förutom tidigare och tidigare starttider har den här helgen, med sitt fina väder och starten av japanskt "spring break", inneburit vansinnesförsäljning. Vi säljer dubbelt av allt, vilket innebär att vi får dubbla leveranser vilket i sin tur innebär att vi måste jobba dubbelt så hårt.

Ytterligare en anledning till min zombietrötthet är att jag, trots att jag slutade kl 20 igår, inte kom hem förrän 22. Någonting att göra med att inte hitta hem på cykel i mörkret. Jag var faktiskt så dålig på att hitta hem att jag till slut lämnade min cykel i Shimokitazawa och tog tåget hem. Idag när jag skulle hämta den efter jobbet önskade jag för en sekund att den skulle vara borta så att jag slapp cykla hem den, men ångrade mig genast.

Då var det dock redan försent. Cykeln har blivit beslagtagen och bortforslad.

Jag får pröjsa 300 pix för att hämta ut den och cykla hem den.

Och så regnar det också, sa jag det?

Jag ger upp på den här dagen och går och lägger mig i badkaret, eller vad säger ni?

Royal Lazy Type

Accessoarer av gamla skrivmaskinstangenter?

Ja.

Vet ni vad jag gör i stället för att sova?

Lägger upp låtar på MySpace.

Lyssna på 

http://profile.myspace.com/rimeter

edit:

egentligen är det bara en låt. En skruttversion som spelades in på en eftermiddag i ett enda svep med Jakob på gitarr innan jag åkte till Tokyo.

Och om man är nyfiken på texten finns det en lyrics-knapp man kan trycka på.

Vårshoppa

Det är vår i Tokyo.

Vet ni hur man firar bäst då?

Man drar till Daikanyama och shoppar begagnade saker.

Snubblar över lite prylar från fantastiska Royal Lazy Type som jag hittade i Hong Kong på Initial och kan inte motstå att köpa en ring och ett hårspänne dekorerade med skrivmaskinstangenter.

"R", för "Rim" eller "Rock" eller "Röv" på ringen och "A" i håret, som ett internt skämt mellan mig och... mig själv.

Kul för mig.

Tråkigt för er.

Här bor Kitty!!!

Jag missar IKEA-bussen som går en gång i timmen från Den-en-chofu. Den-en-chofu är ett lugnt och tyst ställe och jag traskar bort från stationen för att se om jag kan hitta ett fik att hänga på till nästa avgång. Allt jag kan tänka på när jag går omkring där är att atmosfären påminner om en svensk småstad, typ Kil. 

I flera minuter traskar jag och hittar ingenting som ser ut som ett kafé.

Sen svänger jag runt ett hörn och får se någonting som garanterat inte finns i Kil.

Hello Kitty-affär, alltså…

…inte i Kil

…så tillbringar jag en halvtimme med att titta på alla miljoner Hello Kitty-prylar och vips är det dags att åka IKEA-buss.

Success!

Man vet att man är i Japan när...

…någon får för sig att trolla för en apa och visa det på tv.
Men det här var faktiskt rätt roligt.



Och medan ni tittar sticker jag till IKEA.

Du har ETT nytt meddelande

Ringde just till min finaste vän, Erika, och talade in ett meddelande som mest bestod av könsord på hennes mobilsvar för att jag inte fick tag på henne.

Egentligen ringde jag henne för att jag ville ha lite ärliga råd

(eller någon som säger precis vad jag vill höra...) men nu kommer hon naturligtvis tro att jag är upprörd för att det hänt någonting.

Man får skylla sig själv när man inte svarar på telefonsamtal från Japan utan låter mobilsvarsfittkukhelvetet svara i stället.

Visst?

Yey

Jag har köpt en cykel!

Jag orkade inte vänta i 30 minuter på att cykelaffären skulle fixa växlar på den så nu måste jag hämta den i övermorgon.

Korkat.

Men ändå.

Cykel.

Snart.

Låta håret sköta snacket idag

Tisdag

Lite schudoku, kanske?

Idag skulle jag jobbat till kl 23.

Satt och pusslade med scheman till 23:45.

Lägga veckoschema är ungefär som att lösa sudoku.

Måste stämma både vågrätt och lodrätt.

"Nej, vilken tönt! Gå hem i tid i stället!" tänker ni nu, eller hur?

Jag skulle varit fullt benägen att hålla med alla dagar utom denna.

Denna fantastiska dag när avdelningsledartraineegrabben har varit duktig och redan börjat på veckoschemana, skulle bara putsa lite innan han gick hem.

Så gick han hem.

Och hela nästa månads scheman är borta.

Han svär att han lagt dem i den rosa pärmen, men den är tom på nya scheman.

(Liksom hans skåp, matsalsbordet, lagret, kontoret, skåpet bakom kassan på andra våningen...)

Meanwhile är det deadline på att faxa in de nya schemana i morgon.

Klockan 8:00.

Näe... en kanske skulle ta och sova lite...

Rykten gör gällande att mitt så kallade liv fortsätter i morgon också.

Skaffa, skaffa

På prioriteringslistan:

Skaffa kylskåp

Skaffa cykel

Skaffa gitarr

Skaffa ett liv

Jag har träffat mig själv...

 ...om en 20-25 år.

Läskigt!!!

Man vet att man är i Japan när...

…man hittar modifierat "exklusivt för japan"-godis i godishyllorna.

Här har vi Banana 'n' Cream-mentos.

Japanerna är fullkomligt galna i att modifiera befintligt godis för att sedan bara låta det vara tillgängligt under en relativt kort period. Bananmentosen var helt klart godkända. 

Bästa godismodifieringen är dock fortfarande KitKat passionsfrukt (tre år sedan) och persikomentos (ett år sedan, smakade som om jag var fyra år gammal. Skitkonstigt.)

'

mm... KitKat passion. Why did you have to leave me?!

The power of bumming around

Alltså. 

Varje gång jag har en ledig dag tänker, och ibland skriver, jag upp vad jag ska göra. Ni förstår, jag befinner mig fortfarande i det här förstadiet av att bo nånstans. Idag är jag ledig. Och jag ska: tvätta, registrera mig på mitt nya stadsdelskontor och cykelshoppa.

Nu har jag hunnit med att tvätta och klockan är 13:40.

Inte så farligt förvisso, men när det nu hänger tvätt på alla möjliga udda ställen (svårt när man inte har galgar eller anordningar att hänga tvätt på) sätter jag mig ner på min enda möbel, sängen, och tänker: Jag orkar inte.

Orkar inte leta upp det jävla stadsdelskontoret.

Ska bara kolla ett avsnitt av Weeds först.

Men jag är rätt säker på att jag kommer ha mer nytta av en cykel och att lägga det här med omregistrering av adress bakom mig i det långa loppet.

Men varje fiber i min kropp skriker: MEN JAG ÄR LEEEDIIIIIG. JAG. VILL. SLAPPAAHH!!!!

Och jag förstår. Det gör jag verkligen.

Det jobbas riktigt hårt här och det kan faktiskt bli lite väl mycket ibland. 

Igår, till exempel, satt jag kvar en timme efter att helvetesdagen officiellt var över, och en av våra responsibles* på 3:e våningen kom fram till mig och frågade, lite försynt, om jag visste hur det skulle bli med schemat nu när hon och två andra skulle flytta till mitt golv vecka 13.

Och mitt i tröttheten insåg jag att 1) Jag inte visste 2) Det var jag själv som var den som skulle ta tag i det 3) Jag måste gå över schemat för mitt golv, vilket resulterade i att jag började småfnittra för mig själv. Och jag lovade henne att återkomma så snart som möjligt. Det får bli nästa veckas prio 1. 

Klart ens hjärna tror att den ska få slappa när den är ledig när det jobbar så att den blir överhettad på vardagarna.

Stackare.

Och jag tror faktiskt att jag tar ett Weedsavsnitt nu. 

Och registreringen om en och en halv timme.

Kompromiss.

Ja. 

Så gör vi.

*responsibles - Fulltidsarbetare som har potential att hoppa på Floor Manager-utbildningen så småningom

Helvetesflytten från helvetet!

Började jobba klockan 6 i morse, en timme tidigare än vanligt, eftersom jag skulle hjälpa till vid en omgruppering av färkombinationen i HENNES-konceptet.

En rätt stor flytt där kläder från första våningen ska upp till andra och tvärtom.

Eh.. ja. Intressant.

Sjukt krävande dag och nu är den snart slut och jag är sur och muppig.

Men jag har spotify.

Så jag tänkte att ni kunde vara med och pigga upp mig med musiktips, för ni vill väl inte att jag ska vara en surmupp, va?

Det behöver inte vara pepp eller glad musik alls.

Dela hellre med er av någonting ni tycker är riktigt bra.

Jag väntar.

Och surar så länge.

Just nu i LOFTs skyltfönster

Finns inget som gör en mer patriotisk och hemkär än när man är hemifrån.

Jag grips omedelbart av ett överväldigande habegär när jag ser den här väskan när jag struttar omkring i Shibuya.

Och det syns inte på bilden, men dockan har en tröja med en karta över Sverige på sig med ortsnamn utskrivna. Påminner mig lite om de där tröjorna som var populära för rätt många år sen. De som det stod "GÖTEBORG" eller "STOCKHOLM" eller "SNÄLL" på.

Kommer ni ihåg?

Jag köpte inte väskan dock.

Mest för att den kostade dryga 3000 spänn…

Gas man, gas man...

Gaskillen är tillbaka och han har med sig en kompis.

De tittar, och lyssnar, på min varmvattenberedare och skrattar för sig själva. Och kliar sig i huvudet lite fundersamt.

Faktiskt så mycket att jag är rädd att grannarna ska klaga och därför inte vågar använda varmvatten alltför tidigt på morgonen.

Och här sitter jag.

På min madrass och... försöker se upptagen ut.

Det går… sådär.

Auto-everything kplzthxbai!

Men jag kan inte skriva nåt idag.

Jag är ledsen.

Jag är alldeles för upptagen med att leta upp olika skitgamla låtar på Spotify och lyssna in mig på musiktips som jag inte orkat ta tag i förut samtidigt som jag försöker klura ut exakt vad det är jag måste fylla i för att lyckas få alla räkningar betalda med autogiro.

Är faktiskt aningen livrädd för att jag ska missa att betala in viktiga grejer bara för att min japanska läs- och skrivkunnighet är ungefär lika utbredd som en (japansk) åttaårings.

Spotify, I has it!!!

Kommer hem efter skitstressig dag på jobbet och har fått ett spotifykonto av Erik/Loidor!

Inivger med Lalehs "Big City Love" och inser, när det låten är slut att jag kan gå hur långt tillbaka i tiden som helst nästan.

REPUBLICA - kommer ni ihåg?

Ready to Go och Drop Dead Gorgeous

Hon var ju så cool när hon stod på det där taket och sjöng har jag för mig att jag tyckte.

Fett tack till Erik som helt osjälviskt bara... fixade!

Nu ska jag kolla på Grey's Anatomy på watchtvsitcoms.com.

Seriöst.

Vad gjorde man innan internet blev så här bra?

Fool me once…

Kommer ni ihåg "Bortsprungt"?

Eller kanske originalet: "Bortsprungt" som var ännu mer förrvirrande?

Nu har jag fått ett mejl från Yu-Yas (en av skaparna) assistent igen. 

Och jag läser med bävan:

…So I want you to tell me these words in Swedish.
"bortsprunt." ?will start 2nd autumn winter season!!!

We wanna know
"star"
"Bat"
"sleepwalking"


please give me a massage!

Jag vågade inte svara med en gång.

Funderar över konsekvenserna.

Tänkt om det blir lika fel som första gången jag skulle översätta svenska ord som skulle användas i en japansk klädkollektion?

Jag skulle ju skämmas ihjäl.

Och jag börjar fundera lite.

Heter inte "star" mögelost på svenska?

Och "bat" bajs?

Kommer det någonsin fram att jag har gett henne helt fel ord så lär hon aldrig snacka med mig igen, men det är ju inte som om vi är bästa polare nu heller.

Och dessutom: Mögelosten lyser klart på himmelen medan bajs virvlar runt i månskenet.

Ja?

Igen: Om mål

Det finns en sajt som heter 43things där man kan gå in, registrera sig och skapa en lista på 43 saker man vill göra.

Det är rätt intressant att se vad andra människor har på sin "att göra"-lista och hur populärt ens mål är. ("Go bananas" 2 people, "Go to Hawaii" 1508 people.)

Och när man har skapat sin lista, som faktiskt inte ens behöver innehålla 43 saker, kan man pricka av dem i efterhand och kommentera om man tyckte att det var värt att göra eller inte, eller så kan man ställa in en påminnelse som ankommer när en viss tid förflutit där ens forna jag påminner ens nuvarande jag om att man har satt upp ett mål, vilket är en smula läskigt, men ändå…

Man kan också skicka "Cheers" till folk, eller mål snarare, som man tycker är värda att hejja på.

I alla fall, jag tänkte så här: Vore det inte roligt om alla skrev sig en lista och satte igång att peppa varandra?

Va, va, va?!

Jaaa, registrera er och lägg till yellowtokyo som kompis.

Det kan bli hur fint som helst, det här.

Varför herrmodet alltid kommer vara lite snyggare på den här sidan atlanten…

Ta de här skorna till exempel.

Helgalna.

Vinröda (eller svarta och nån mer färg jag inte kommer ihåg).

Används de på rätt sätt kan de kunna lyfta en hel outfit.

Vissa av er har säkert svårt att se det, men jag ska ta kort på någon japan som vet hur man bär upp ett par såna här. Lovar.

Vad de kostar?

Nu när yenen står skithögt i kurs och allt?

400 pix.

Alla skofetischister hatar att de inte bor här nu.

Ja?

Yes. Please. Let's all go 2F!

Spötifÿ

…och sen kommer jag hem klockan halv sex på morgonen och hittar en Spotify-inbjudan i inkorgen.
Tack ERIK!!!!

Jag blev sjukt glad.

Sen blev jag ledsen.

För precis som Erik hade förutsett, så gav Spotify mig långfingret för att jag var i Japan.

Man kan inte få allt, antar jag.

Jag tröstar mig med att jag är Spotify-lös i Tokyo och ingen annanstans, åtminstone.

Ladie's night

Kom hem till mig och drick vin!!! säger Emi-chan.

Och det gör jag såklart hemskt gärna eftersom jag faktiskt är ledig på en helg.

Jag, Emi, Emis assistent och en galen kinesiska vräker i oss Salt & Vinegar chips och vin och ger oss sen ut i Nichome, Tokyos gaydistrikt i Shinjuku.

Vi sätter oss först i mikroskopisk flatbar och dricker... nånting japanskt.

Shochu med nåt eller annat...?

Och drar sedan vidare till Arty Farty.

Jag har bara partajat i Nichome en gång förut och då var det på just det här stället och det var sig likt. Män, män, män, män utan tröjor och fler män.

Och så vi tre. Typ.

Dansade halva natten med en transa och tog sedan med en dansk grabb, i Tokyo på affärsresa, för att äta Takoyaki.

Ah. 

Tokyo.

Och de där mini-barerna. 

Jag borde ha tagit hundratals kort.

Men jag tog bara ett.

Blur? Ja. Men man ser att vi är glada i alla fall!

My toilet has a red, red door

Ni har sett den förr och ni kommer se den igen.

Jag har varit och klippt mig på Atélier SMINK hos Takahashi-san.

Har inte hunnit tänka ut nåt mer än "Måste få pli på hårhelvetet fort som fan!" så det blir en favorit i repris. Kort, så att det kan spreta, där bak och långa slingor fram. 

Jag var bara lite orolig när jag satte mig i frisörstolen.

Eftersom jag inte hade tänkt mer än: Hjälp mitt huvud, snälla! kom jag bara på tre grejer att säga:

• Klipp inte längs med, eller kortare än käklinjen
  
• Kort där bak så att man kan få det att stå ut
• Luggen ska vara rätt lång. Snudd på för lång, liksom…

Och från de tre direktiven fattar Takahashi-san precis vad jag vill ha. Hade det varit någon annan hade det garanterat blivit fel. Och jag hade dessutom antagligen blivit klippt precis längs med käklinjen och fått en alldeles för kort lugg, men den här kvinnan… hon bara… hajjar.

Äh, jag ska lägga av med att vara  kär i henne alldeles strax.

För den som är intresserad kan ni ta tillfället i akt att studera min toalett. 

Och mitt rätt snygga, och rätt skitiga, handfat.

Och ja. 

Självklart har jag en sån där toalett som kan göra en massa olika konster.

Trolla och sånt.

Kan den.

Ärenden

Ledig dag idag.

Ska bara springa lite ärenden.

Fast det regnar ute.

Men jag måste ju.

Det är Viktiga Grejer Som Inte Kan Vänta.

Så ut i vätan springer jag.

Jag hinner ta mig ända till Shibuya i hällregnet innan mina skor blir genomblöta.

Sådär som de kunde bli när man var liten ibland.

Så att det kippade om dem. Nästan skvalpade, ni vet.

Idag har jag lagt tolvhundraspänn på skor.

Ett par gummistövlar och ett par helt vanliga svarta skor som ska ersätta de som förolyckades i dagens hällregn.

Fi fan.

Det var inte skönt.

Man ska aldrig vara för stolt för att ha plastpåsar utanpå strumporna, lärde jag mig idag.

Rim – håller formen

Med ost och kex mitt i natten.

Jag måste ju passa mig så jag inte blir för smal, sörrni.

Morgontåget 06:25

Vart är brudarna?

Jag och Tokyo – en lång resa

Vill ni höra nåt töntigt?

Eller, ni kanske redan vet egentligen.

Nä, förresten.

Det gör ni nog inte riktigt.

Nu ska jag berätta…

om mål och sånt.

Mina egna alltså.

En gång, för rätt länge sen nu, gick jag ut gymnasiet, musiklinjen, och stod och valde mellan juristlinjen, en copywriterutbildning och några månader senare, även läkarlinjen. Den där listan över saker jag skulle kunna tänka mig att jobba med när jag blir stor låg, och ligger fortfarande, i ständig flux.

Eftersom jag ändrade inriktning ungefär en gång i halvåret tänkte jag att det inte var nåt vidare smart att börja läsa någonting på en gång. I stället upptäckte jag att man kunde läsa Japanska, 30 p, på Göteborgs Universitet och eftersom jag verkligen gillat japanska under de två åren jag hade det som D-språk på gymnasiet tänkte jag att det kunde vara någonting att sysselsätta sig med under tiden jag funderade över de andra alternativen.

Så jag läste ett år japanska. 

Och jag minns att jag aldrig tyckt att det varit så roligt att plugga någonting någonsin och hamnade i en extremt motiverad grupp med människor. Vi tyckte det var kul att träffas på biblioteket och plugga och allting mindre än ett VG på tentorna var ett personligt misslyckande.

Så började våra lärare berätta om det här fenomenala landet som de kom ifrån och sakta men säkert, som det alltid blir när man läser ett språk, väcktes lusten att åka dit och titta efter själv. Jag läste bara ett år japanska. Sen vågade jag inte göra slut på mer studiemedel. Jag skulle ju bli jurist eller kanske läkare eller kanske copywriter. Ju.

Jag jobbade som en idiot i åtta månader och sparade ihop så mycket pengar jag bara kunde eftersom jag ville resa till det här konstiga, skitdyra, landet och vara där i minst en månad. Jag ville inte göra snabbturistgrejen. 

Och det här med att åka till Japan, till Tokyo, det var min driv under alla de här månaderna.

Jag ska bara åka dit, hänga där i två månader så att jag får in en "riktig" känsla för staden, sen ska jag åka hem och börja jobba eller plugga.

Så kom då äntligen dagen då jag åkte dit och hängde med de från min japanskakurs som var där som utbytesstudenter och levde ett extremt kravlöst liv. Jag var 19 år, kanske 20, och Tokyo var någonting så olikt nånting annat jag nånsin sett. Jag förälskade mig rätt hårt i staden. I betongen, neonet, folkmassorna, det snabba, smidiga, aritga, behärskade men samtidigt ibland fullkomligt galna. Sen åkte jag hem.

I två år drömde jag sedan regelbundet att jag befann mig i Tokyo och när jag sedan vaknade, och insåg hur långt ifrån Tokyo jag egentligen befann mig… ångest. Riktig hjärtklappning och andnöd och Vad. Fan. Är. Meningen. Med. Detta. Egentligen!? I Sverige saknade mitt liv riktning. Jag hade fortfarande inte börjat plugga och det var ingen lätt grej att skaffa jobb.  

Jag ska bara åka tillbaka till Tokyo och bo där i ett år. Får jag bara bo där i ett år kommer jag bli mätt, kommer jag bli nöjd, kommer jag kunna släppa taget och gå vidare.

Så blev jag plötsligt erbjuden ett jobb som au pair hos en svensk familj i Tokyo. Tre månaders betänketid. Att åka innebar att lämna en sambo hemma i Göteborg. Men jag gjorde det ändå. Jag hade inget val. Det gällde ju bara ett halvår.

Au pairandet var sådär. Jag och pappan hade nog helt olika uppfattning om hur mycket en au pair ska behöva ta ansvar för. Jag tog igen det under helgerna då jag var ledig för det mesta.

På Tokyos klubbar och dansgolv fick jag utlopp för all frustration jag samlade på mig under vardagarna och kom jag inte ut en helg påverkade det mitt humör under resten av veckan.

Och halvåret förvandlades till ett år. Och förhållandet sprack.

Det gick inte att behålla rätt känsla med en hel jord emellan.

Och jag började tycka att jag ändå var lite för ung för att vara så stabil som jag var hemma.

Och Tokyo erbjöd en helt annan verklighet. 

Den alltid lika förlåtande staden visste inte vem jag var och den brydde sig inte.

Uppfriskande och lite deprimerande på samma gång.

Men jag gillade det.

Fast jag gillade inte min vardag. Alla de där dagarna mellan helgerna.

Och när jag bara hade 3 månader kvar i Tokyo började jag få panik, på riktigt, över tanken på att återvända till Sverige igen.

Jag ska bara bo i Tokyo för egen maskin innan jag dör. Jag ska ha ett RIKTIGT jobb och en egen lägenhet i Shimokitazawa. Och ingen utom jag ska bestämma över mig, tänkte jag. Bara en gång, bara en liten stund. Sen är jag nöjd.

Och här sitter jag nu. 

FATTAR NI VAD SJUKT!?

Här sitter jag nu i min lägenhet i Shimokitazawa och kan pricka av vartenda ett av målen jag har haft.

Och jag är rätt nöjd.

Faktiskt.

Äntligen.

Jag skulle faktiskt kunna åka hem nu.

Helt ärligt.

Fast...

Det vore rätt ballt att hitta ett band som jag skulle kunna sjunga i…

Lur

...säger SoftBank (fd Vodafone) och erbjuder alla som tecknar ett tvåårsabbonemang en gratis iPhone.

Å ena sidan är jag inte säker på om jag skulle gilla en iPhone. De är lite stora och otympliga och går inte att vika ihop utan att ha sönder, plus att det känns som om det här med enbart touchscreen skulle vara lite väl jobbigt. (Ni vet, när man själv tycker att man klickar på 5:an, men telefonen tycker att man trycker 8:an. Och om man någon gång skulle befinna sig i onyktert tillstånd och behöva ringa ett samtal så förvandlas det till den där mardrömmen man har om att man gör samma fel om och om igen och så får man stå där och frysa tårna av sig och kanske till slut, i ren desperation, tvingas sälja sig själv för att tjäna ihop en slant så att man kan ta sig hem eftersom ens polare som skulle hålla koll på ens väska bara försvann och... tja, ni fattar. Jobbigt.)

Å andra sidan…

Kolla här vad Linda har hittat!

Ryskt hus!

Det finns en blogg vid namn Tokyo Tidbits. Ni kanske har varit där själva och kollat redan, kanske har ni det inte, men jag måste bara säga att om man gillar fotografi, lite burleskt, lite groteskt, lite underhållning och väldigt mycket vagabonderande, så är det här en av de bättre bloggarna. Lite som en godispåse.

Och om ni tittar in där och läser ända till det första inlägget om Skylines, kan inte ni säga: Visst ser nr 5, Singapore, astråkig ut? Jämfört med de andra menar jag...

Man vet att man är i Japan när...

…man gör sånt här…

…i stället för att sova…

…ÄPPLE JUH!!!

Liquid

Och plötsligt hör jag den där rösten igen.

Den där varma, mörka, mjuka som jag trodde att jag glömt.

Och allting innanför mitt skinn smälter.

Smälter, smälter, smälter.

Men jag har valt mitt eget öde, kan man säga.

Att aldrig få vara solid och samlad och befinna mig på ett enda ställe.

Och jag har roligt.

Tror jag.

Inte helt säker just nu.

(Måste köpa kylskåp.)

Men nu börjar det kännas lite smått ensamt och en undrar ju lite,

bara lite, om jag har sagt hejdå till allt för många varma, mörka röster.

Om de kanske är slut nu?

Kanske fanns det inga fler än de jag faktiskt träffat?

Hemska tanke.

Man vet att man är i Japan när...

…ens fingertoppar blir blå av kyla.

Inomhus.

I has a bed!

SUCCESS!

Jaja, det är jävligt ghetto med en madrass som ligger på golvet bara, men jag gillade inte ramarna som fanns på IKEA. Tänkte försöka hitta någon annanstans senare.

Även om jag misstänker att det kan bli lite svårt med måtten.

Och ser ni vilket fint improviserat nattduksbord jag har?

Ser ni, ser ni?

IKEA-lådan som täcke, kudde och lakan kom i.

Fiffigt värre, erkänn!

Usch.

Jag kräks nästan av upphetsning.

Jag BOR HÄR NU.

Fattar ni?

Nej. Det gör ni inte.

Nikku, Nikku, visst fattar du i alla fall?

Litegrann, va?

VavaVAVA?

Hello? 

Anybody there…?

träsmak

Bara LOLCATZ

och FAILBLOG tänker jag surfa!

Samtidigt som jag försöker glömma träsmaken man får av att sitta på ett golv i flera timmar…

OHMAHGAWD

Jag kopplade just in mitt internet på japanska.

INTERNET!!!

Jag ska surfa ihjäl mig nu!!!111

Bara sitta på golvet och surfa planlöst i två timmar tills min säng från IKEA kommer.

Och sen, när den har kommit, ska jag ligga och surfa planlöst tills jag förvandlas till en degboll som bara jäser och jäser och jäser.

Fina grejer.

Internet.

"…sitter i väntan"

I morgon flyttar jag ifrån underbara Tomoko och till min egen lägenhet.

Min egen, tomma, men coola lägenhet.

Idag satt jag i den och väntade på internetkillen och elkillen.

I morgon ska jag sitta och vänta på gaskillen. 

Och min säng från IKEA.

Men inte förrän på måndag kan jag ringa vattenfolket och fixa så att jag får varmvatten.

Inte skönt med brist på framförhållning, gott folk.

Inte skönt alls.

Flamingo!

Tomoko, som jag har bott hos i en vecka nu, tar med mig på en liten pub med Hawaiitema i Toritsu Daigaku. Jag har levt lite väl onyttigt på senaste tiden. 7-elevenmat och efter-jobbetöl. Men det är här, på Flamingo i Toritsu Daigaku som jag och Tomoko stoppar i oss det onyttigaste jag någonsin stött på. Ser ni vad det är?


Inte?

Ok. 

Det är pommes frites med ost och bacon med nån vitlökssås till.

Hrm.

Om det var gott?

Jovars. 

Men kanske inte värt kolesterolshocken…

Kolla! Rim och Tomoko.

Och Rim måste absolut och definitivt, och snart som faen, klippa sig.

Urschhh…