Kokain och jättespya

Dagarna rinner ifrån mig och det verkar som om det alltid är dags att lägga sig så fort jag kommer hem. Det blir inte mycket bloggande, eller annat, gjort alls, vilket förklarar att följande inlägg påbörjades redan förra helgen, men inte skrevs klart förrän aldeles nyss...

Nikku har varit här i helgen och hälsat på. Vi åt pepparkakor, kollade på Wallmans, satte oss på den mysiga baren Mabou en stund  och gick sedan ut i natten för att hitta en hyfsad klubb att gå på. 

Vi letar och letar och till slut tröttnar vi lite och frågar en väldigt full norska om hon vet någon bra klubb i närheten. Hon tycker att vi ska gå på Cosmo, eftersom hon är på väg dit själv, "Men man får inte gå på toaletten ensam! Det är fullt med kokain!!!" förstår vi genom sluddrandet. (Huruvida sluddrandet beror på alkoholen eller norskan, eller en dödlig kombination, kan jag bara spekulera i...)

Jag har, mig veterligen, aldrig varit på en klubb full med kokain, och den här gången blir inget undantag. När vi väntat utanför klubben i 20 minuter frågar jag den überviktiga vaktkillen (han har en gästlista i handen och ett headset) om det är någon idé att stå kvar ifall man inte "känner någon". Han menar att vi kan komma in, men att det tar lite tid. Ovana som vi är att stå i kö för att klubba (i alla fall jag och japanerna som är med) bestämmer vi oss för att dra hemåt.

Och på vägen hem, räddar jag Nikku hjältemodigt genom att knuffa undan honom så att han slipper gå i ett fruset jättekladd på gatan, och vi konfererar på svenska och kommer fram till att det såg ut som en spya, men i så fall var det en jättespya eftersom den var en halvmeter i radie. Innan vi hinner utveckla teorin om jättespyan och vem/vad som kan ha åstadkommit den, ekar det ett glatt "Jättespya!" från en av japanskorna. "What's that mean?" Det händer lite då och då. De snappar upp nåt ord i en mening och upprepar det. Jättespya, jättespya, jättespya, säger hon. Och jag och Nikku skrattar så vi kiknar.

...det var en rätt bra kväll ändå.