Post-jul

"Har du fått nåt kul då?" Frågan har ekat omkring mig de senaste dagarna, och jag kan inte låta blir att transporteras tillbaka till grundskolan, där de som hade fått mest och bäst presenter förtjänade de andras avund, och de andra gjorde sitt bästa för att hålla sig undan julklappsrelaterade konversationer. 

I min familj har julklapparna sällan varit dyra, och i skolan kunde jag irriteras över att jag aldrig, inte ens en endaste gång, kunde delta i julklappsracet. Men nu har jag sett den andra sidan: Familjer där man lägger tiotusentals kronor på att ge bort saker under en enda dag och där varje familjemedlem skulle kunna vinna 10 olika julklappsrace, och jag förstår inte riktigt grejen. Visst är det trevligt att ge bort fina saker, dyra saker, som uppskattas, men måste vi göra det så extremt? Vore det inte bättre att fördela den generositeten någorlunda jämnt över året? Nåja...

I år var det två år sedan jag firade jul med min familj sist och jag har varit konstant upptagen sedan jag kom hem från Tokyo. Denna julen har jag, mer än någonsin förut, känt att tiden som tillbringas med kusiner, mostrar, mormödrar och andra som nästlat sig in i familjen på ett eller annat vis, är det jag känt mig mest nöjd över. En av familjemedlemmarna ursäktade sig över att hon inte gett mig någon julklapp, något jag inte hade märkt om hon inte påpekat det för mig. Jag ser följaktligen ut som ett frågetecken när jag får frågan om jag har fått nåt kul i julklapp. Som om det vore viktigt på minsta lilla sätt.

Något som är långt viktigare än julklappar är att jag nu har koll på att en stor del av familjen är engagerad i ett onlinespel! Jag hörde mormor och ena morbroderns fru sitta och diskutera vad de skulle ta sig till med en snubbe som upprepade gånger anföll mormors stad. Mormor blev till slut arg och skulle "ta och säga honom ett sanningens ord!" om jag inte minns fel. Akta dig snubben. Akta dig.