Kan ni gissa vad jag har i handen?

Just det. En "dålig idé"-shot.

Klart jag ska med ut på en drink, trots att jag bara sovit i tre timmar innan jag åkte till jobbet, och däckade på tåget på väg ut! Klart jag ska hänga med kollegorna som jag stöter på i Shinjuku till en klubb, bara en snabbis, innan jag drar hem! Klart jag ska skölja ner shottar med gin & tonic!

Vaknade klockan 05:22 i morse, fullt påklädd, fortfarande sminkad och med linserna kvar i ögonen.

Nu är klockan 11:30. Det spöregnar (tyfon på väg, sägs det), träningsvärken från surfingen gör det väldigt oskönt att lyfta armarna och jag har en timme på mig att samla mig innan jag sticker iväg till jobbet.

Känner mig, kort och gott, som en liten bajskorv. Men det är lugnt.

Det var värt det.

Tror jag.

Höst

För första gången sedan jag flyttade till Tokyo fryser jag utomhus. Det blåser och är mulet, och även om jag inte skulle gå så långt som att säga att det är kallt, så är det definitivt inte varmt längre.

Och här sitter jag och youtubar "how to surf"-videor...

Surfs up

Jag till vänster, fransyska till höger

"Idag har jag surfat" är en mening jag aldrig trodde att jag skulle yttra och syfta på någonting annat än Internet. Men så åkte jag till stranden vid Katase-Enoshima med en lite löst folk och en fransyska som surfade för första gången förra veckan. "Vi ska hyra surfbrädor!" sa hon. "Tja varför inte" tänkte vi.

Nu ska här klargöras att jag och havet aldrig varit vänner. Jag äcklas något så ofantligt av att befinna mig i en stor vattenmassa, främst av vad som lever i den faktiskt, att jag ofta får panik om jag tillåter mig själv att tänka när jag befinner mig i vatten. Panik som resulterar i att jag genast måste ta mig upp på torra land. Men aldrig, aldrig har havet känts så ofarligt som idag.

Och trots att jag nog aldrig har haft så mycket saltvatten i hjärnan och fått så många smällar var det sjuhelvetes roligt. Först att lyckas tajma en våg så att man kan flyga fram på den (sjukt svårt), sedan att dessutom sätta sig upp på brädan, och till slut att lyckas stå.

Två gånger bara lyckades jag ställa mig upp, men den andra gången red jag hela vägen in och lyckades dessutom svänga!!! Höll på att explodera av stolthet, eller om det kanske var adrenalin. Befinner man sig någonstans där man har möjlighet att surfa rekommenderar jag absolut att man ska prova på!

Om en fegräka som jag kan, så kan tamejfan vemsomhelst!

Stökar

Klockan är halv fyra på natten och jag är just färdig med att kolla igenom alla (utom en) lådor där jag, sen jag flyttade hit, bara slängt ner småprylar i när jag "städat". Jag letar efter en läppsolskyddsfaktorsticka från Bioterm med fantastiska SPF 30. Jag behöver den i morgon förstår ni, när jag ska åka iväg till stranden. Annars blir det som i Hong Kong, när jag tillbringade en hel dag vid havet och vaknade upp nästa dag med läppar som kunde gjort Angelina Jolie avundsjuk.

Tydligen får man munsår av solen.

Man måste ha ordentligt med solskydd, även på läpparna.

Who'd a thunk it?

Men så är det.

Min jakt efter SPF-läppgojset har dock hittills bara resulterat i att jag har plockat fram ALL småskit som jag bekvämt glömt att jag har, och spritt över heeela lägenheten. Det blir till att försöka hinna skaffa ett nytt i morgon. Eller idag, tekniskt sett. Om bara några timmar faktiskt.

Fan. Kanske borde ge sig i kast med nattens sömn också...

Alltså ni får ursäkta...

...det här relativt lama klippet, men alla som har lust att se en jätteledsen/förvirrad/förvånad kattunge kan klicka på "play"-knappen nu.

Konsten att ragga vänner.

Jag går över från pojktrubbel till att koncentrera mig på att se om jag inte kan göra om några av B1 Ginza-folket till utanför-jobbet-vänner nu när vi alla drar åt olika håll. Det är en delikat och mödosam process, som inte alls är olik uppvaktandet av någon man tycker om. Av de två jag absolut vill ha med mig i bagaget när vi väl splittras var en inne och jobbade idag. Det gäller att gå varsamt fram....

Jag (medan vi viker skjortor på ett av borden): Du?

Han: Mm?

Jag: Jag har tänkt på en grej, nu när vi alla kommer att splittras och så...

Han: Vaddå?

Jag: Om inte jag får jobba ihop med dig så kanske döööööör jag!

Han: *Skratta*

Jag: Men det är inte roligt...! Jag kanske saknar ihjäl mig!

Han: Fast om du dör känns det nog kanske värre för oss liksom. Med saknaden, menar jag.

Jag: Mm... Fast det bryr jag mig inte om då ju. Jag kommer ändå vara dööööd.

Han: Jo, det stämmer ju förstås...

Jag: Så vi måste leka sen! När vi inte kommer ses varje dag och sådär.

Han: Mm.

(Och sen tystnad medan vi viker fler skjortor. Så plötsligt:)

Han: Jag vet! Vi kan gå ut och käka nån dag!!

Och sen bytte vi nummer.

Så.

Taktfullt, visst?

Men jag har inte tid med sånt trams.

Jag vinner ändå!

En tredjedel av min lömska plan, att odla en vänskap, har gått i lås.

MoahhahahhahhaAHAHAHHAHHAHHAAHHAHHHH.!

Känns bra.

De kommer, de kommer!!!

Som jag har önskat att han ska komma hit, och idag, på ett fax från huvudkontoret fanns hans namn med på listan över VM:ar som kommer och supportar oss från Hong Kong!!!

Jag studsade på stället och pep i förtjusning.

Måste sett jättefånigt ut.

Kunde inte hålla mig.

Nu hoppas jag bara att jag blir flyttad till Shibuya eller Shinjuku så att jag får jobba ihop med människan i fråga. Exciting times, folks!!!

Håll händerna för er själva, grabbar!

Jag hade tänkt skriva om hur trevligt det var att gå ut och ta en drink med människan som är ansvarig för att mitt hår blivit så ljust som det är, och hur överraskad jag blev när det kom fram att han var gift. Med en tjej. Jag som verkligen trodde... jaja, hursomhelst...

I stället skriver jag om slutet på kvällen när jag gick in på 7-eleven, som jag så ofta gör på väg hem från jobbet, och blev inte grovt, men ändå onekligen, tafsad på rumpan av en förbipasserande söt japan.

Först trodde jag naturligtvis att det var inbillning, att japanen som gick förbi mig bara hade råkat stöta till mig av misstag, men min hjärna vet hur det känns att bli tagen på rumpan och insåg, så snart den fått några millisekunder på sig att processa läget, att det var just det, och ingen oavsiktlig knuff vi snackade om här. Och så bedömde min hjärna läget, och kanske var det för att den undermedvetet visste att det skulle verka konstigt om en utländsk flicka plötsligt började gasta inne på 7-eleven om japanska pojkars brist på fason och annat, som fick den att bestämma sig för att ge den förbipasserande ryggtavlan en hård knuff och nöja sig med det. Pojken som ryggtavlan tillhörde avlägsnade sig snabbt som satan från platsen och kvar stod jag med skyhög puls och hoppades att ungjävelns ben darrade lika mycket som mina och att han tänker ett varv till nästa gång han får för sig att lägga händerna på rumpor som inte tillhör honom!

Yellow Tokyo testar: Blonds have more fun.

Det här med att blondiner har roligare...

Jag tänkte ta reda på, en gång för alla, om det verkligen är sant.

Jag tippar att jag har en knapp vecka på mig innan rötterna börjar synas och bluffen är avslöjad.

Är man ful...?

...om man kör med internskämt i sin blogg som förmodligen väldigt få människor kommer förstå?

Chorizo.

KABLAM!!! KAPOW!!!! RA-TA-TA-TA-TAT!!!!

Lät det nästan hela kvällen när jag var och tittade på fyrverkerier vid Tamagawafloden.

Kanske har jag några fina bilder att lägga upp i morgon.

Kvällen avslutades med att jag, och en kollega, som också måste gå upp klockan 5 i morgon, tackade nej till den efterföljande karaoken och började bege oss hem. Sen kom jag på att vi befann oss i mina gamla hemtrakter och kom plötsligt ihåg jazzbaren. Ja, den med världens bästa bartendrar som serverar en "Around the World" när man är nere och snor ihop varma ingefärsdrinkar om man har hosta. Så vi gick självklart dit för bara en drink. På väg mot tågen kommer jag återigen ihåg ett smultronställe. Nusa Dua. Klart vi ska ha en haltimmesmassage, det har ju fortfarande öppet!

Kommer hem strax före 01:00.

Och i stället för att kasta mig i säng på en gång, måste jag först blogga av mig lite.

Hejdå sömn, liksom.

Men det kan dessvärre inte hjälpas.

Chorizo.

Gangurokrigsmålning med Gloria

Suck, inte en till icke-japan som hakar på 10 år gamla trender, tänkte jag innan jag klickade på länken till den här videon. Men den här var förvånansvärt rolig.

Mör.

Ja.

Jag åkte ut och hängde.

Drack persikodrinkar, spelade Jenga och somnade på en filt på golvet.

Känner mig rätt mör idag.

Trots gårdgens smink i ansiktet ser jag lite blek ut...

Sovit länge, men obekvämt i ett rum med öppet fönster.

Cikadornas eviga oljud.

Sovit i mina kläder och luktar sådär manligt.

Rätt sunkig.

Men det ska sägas, att det känns rätt härligt ändå.

Offra bekvämlighet för... persikodrinkar och fylle-Jenga.

Lite Rock 'n' Roll, ja?

Nu hjälper ni till här, ja?

Ska jag, eller ska jag inte klä på mig (för andra gången idag) och åka bort till två fina kollegor och supa och snacka skit natten lång?

Betänkt nu att jag är ledig i morgon och gjorde 5 timmars övertid idag...

Panikskriva scheman...

...på lunchrasten?
Och äta bulle.
Bitterljuvt på nåt sätt.

Skola, yay!

Eftersom jag ska på workshop med våra merchandisers de som bestämmer hur mycket Japan köper in av våra kläder och så vidare, på eftermiddagen kommer jag bara vistas i butiken i 30 minuter när vi väl öppnat. Och i ett direktrelaterat ämne kommer jag ha min klänning från grannen, ZARA, på mig och bara skämmas pyttelite. Moahahahhahhahh!

Tisdag.

Klubb.

Sova.

Ginza B1

I det stora fylleslaget som ägde rum i kväll, där större delen av personalen i Ginza deltog, uttryckte inte mindre än tre av mina säljare, samt en från en helt annan våning, en önskan om att följa mig till världens ände, eller "vilken butik jag än må hamna i".

Jag har varit i Ginza i två månader, och ska tillbaka till Harajuku om ytterligare en till. Med tanke på hur kort tid jag har varit där måstejag få lov att lägga det här i "Bra jobbat"-högen och ge mig själv en klapp på axeln, eller hur? Hur många av er skulle tänka er att byta arbetsplats om er chef flyttade?

Jävligt roligt var det i alla fall.

Söta Ginza-människor.

Jävligt synd att man inte får välja sitt team som avdelningsledare.

Jag skulle ta med mig mina finaste.

Strul

Försökte, efter väldigt många glas vin igår, förklara för grabben som varit orsak till bloggtystnaden varför det är lika bra att lägga ner.

Någonting om att det inte var rättvist om vi måste anstränga oss för att hamna på samma nivå.

Om jag måste sitta på händerna för att låta bli att plocka upp telefonen och höra av mig, eller om han måste höra av sig när han inte känner för det... tja... ni hör ju. Verkar jobbigt, visst?

Så vill vi inte ha det.

Slutade med hångel och att han bjöd in sig själv till mig i helgen.

Fan också.

Separationsångest.

Jag får reda på att jag ska tillbaka till Harajuku om ungefär en månad.

Ungefär lagom till min födelsedag, och tänker "Hurra!!! Tillbaka till fantastiska människorna i Harajuku!" Och närmare till jobbet. Och fler koncept. Och roligare kunder.

Sen tittar jag mig omkring, såhär dagen före säsongsstart, när vi har en massa personal inne och måste göra en "perfekt stängning" och vika om allting hundra gånger och se till att det är exakt samma mellanrum mellan galgarna.

Och jag får mitt team, på herravdelningen, att jobba över i 45 minuter. Tills det blir OCD-varning på prydligheten. Och återigen: Jag kan inte tänka mig att jobba utan dem.

Är det normalt att tycka om sina kollegor så här mycket?

Jag är nog kär i dem, som kollektiv.

Får jag ta med mig dem vart jag än ska?

Bara några stycken...?

Snälla?

Mina fina....

Fan också.

Fanfanfanfanfanfan.

Seriös separationsångest.

En bloggares bekännelse...

För dryga två och ett halvt år sedan flyttade jag till Japan för första gången och Yellow Tokyo, en blogg framsprungen ur en annan, tråkigare, blogg, uppkom som ett sätt att fortsätta låta mina vänner ta del av mitt liv, trots att jag flyttat över halva jorden. Detta var alltså långt innan Twitter fanns eller jag hade gått med i Facebook. "Långt" i cyberår.

Ända sedan den stapplande början, då inläggen var en smula mer förvirrande, eventuellt beroende på det omvälvande med att bo i Japan, har det bloggats relativt flitigt. Med undantag för perioder då jag har varit för upptagen med att försöka klubba och hångla mig genom staden om nätterna (en alldeles för utmattande utmaning för att någon ska krävas författa välformulerade inlägg om dagarna) eller trassla in mig i pojkar jag inte kan få, har jag oftast haft, i snitt, ett inlägg att dela med mig av om dagen.

Och här, mina kära vänner, kommer således bekännelsen...

Anledningen till att jag bloggat illa de senaste dagarna är precis samma som förut:

Jag har trasslat in mig i en grabb.

En som tydligen inte längre vill ha mig.

Jag vill inte ha honom heller, jag är nöjd med bara lite trassel.

Men! det faktum att han inte vill ha mig, att det gick från hett till kallt när jag försvann iväg i två veckor, att absence inte alls verkar ha gjort att the heart grows fonder, att jag verkar befinna mig i total radioskugga, det, tillsammans med ansträngningen av att motstå alla impulser att höra av mig till honom, verkar ta upp 78% av min tankeförmögenhet. Resterande 22% tas upp av jobbet, och alla som någonsin har läst även den minsta smula matematik kan inse:

Det blir ingen tankekapacitet kvar att blogga för.

Noll, sufur, nada.

Och jag får lite dåligt samvete när jag ser hur många ni är som tittar in här (och gissar var jag är nånstans), men jag försäkrar, så snart jag hånglat av mig på någon annan kommer jag tillbaka. Bättre och mer välformulerad än någonsin! Till dess får ni tolka min tystnad och mina substanslösa inlägg som att jag fortfarande är upptagen med att se till att vara upptagen.

Deal?

Gissa var jag är nu?

No IKEA for 4 me.

Sov i 14 timmar, vaknade vid 16-tiden.

Just som jag är på väg ut genom dörren till IKEA blir jag inbjuden på ölträff med Harajukufolket. Klart man tackar ja till det!

Det får bli IKEA i morgon efter jobbet istället...

Jag är hemma igen!

Jag kommer in i min lägenhet, stänger dörren, kastar mig på sängen och drar igång luftkonditioneringen. I stället för att tänka "Aaaah, hemma!" så känner jag: "Aaaah, hotellrum...!" och sen tar det en stund för min jet laggade hjärna att tänka... "Vänta nu lite... jag bor ju här... väl...?"

Och eftersom jag är ledig i morgon, och det verkar som om det kommer regna, tänker jag åka till IKEA. Här ska det minsann pyntas och bli hemtrevligt som fan...! Vaddå hotellrum!? Psssh.

Rim – stolt ägare till 189 tuggummin.

Hälften av Brudligan hade en ihopslagen födelsedagsfest i lördags. En fest som det planerats för i flera månader och som nu, med lätthet, kan refereras till som "Årets Fest".

Gick tipspromenad, och känner tydligen värdarna exakt lika bra som den andra hälften av Brudligan. Och tydligen är vi även lika duktiga på att uppskatta godismängd eftersom vi gissar exakt lika mycket fel, åt varsitt håll, på utslagsfrågan: Hur många tuggummin finns det i den här burken?

Helt fantastiskt – och väntat.