Jag är mitt eget största fan...

Min nunneutstyrsel införskaffades i Mong Kok på Ladie's Market för blygsamma 160 HK$. Inte så farligt alls faktiskt. Men sen idag... så hittade jag en kort, axelbandslös svart klänning på H&M och tänkte "Men det är klart att jag ska ha den här i stället för den fula ihopknåpade slinkiga  (klänningen är alltså inte en slampa, bara sydd i ett väldigt glatt material) saken som följde med Mong Kok-utsyrseln. Och sen kom jag på att jag inte hade nån bra väska heller. Har bara en jättestor svart. Så jag köpte en sån också (farligt att jobba hela dagen i accessoaravdelningen!) Och sen bara: Inga skor!

Så jag tvingade med mina två vm-mästare på skojakt och hittade ett par snygga och bra (svarta) på en av de där bakgatorna mellan Queens Road och den andra stora parallellvägen. Billiga. Bra. Svarta. Jag vill inte tänka på hur mycket min "billiga" Halloweenutstyrsel kostade mig i slutändan men medan jag går omkring här hemma och gör mig i ordning iklädd min nya svarta klänning kommer jag på mig själv med att nynna "Du är det finaste jag vet..." åt min spegelbild...

Vi säger att det var värt det.

Oavsett hur dyrt det blev i slutändan.

Dagen Före

I morgon är det Halloween.

Idag har jag, inte bakisångest, men förisångest.

Halloween är tydligen apstort i Hong Kong Kong och hela Lan Kwai Fong kommer myllra av spöken och slampiga häxor. 

Jag ska inte dit.

I stället ska jag, utklädd till "sexy nun" (det står det på förpackingen. Antagligen så ingen ska tro att det är en äkta nunnedräkt de får med sig hem) dra till en klubb i Causeway Bay som en av mina kollegor hyrt.

Alla medarbetare som inte måste jobba tidigt skift på lördagen kommer vara där.

Rätt många kollegor alltså.

Inte bli för full. Inte bli för full. Inte bli för full.

Eller åtminstone låta bli att hångla med folk som jobbar under mig...

Jo men...

Det ska jag nog klara av.

En annan bra grej...

...med att H&M öppnar i Japan:

Japan har tydligen jättehårda restriktioner för kemikalier och sånt i kläder.

Hårdare än alla andra länder som H&M existerar i.

Jag vet att det är meckigt för H&M att behöva ställa om sig för att följa gränsvärdena som gäller, men det fina är att H&M alltid följer de riktlinjer för det land som har hårdast regler.

Sååå... från och med nu innehåller alla kläder på H&M, även de i Sverige, mindre kemikalier.

Grattis!

Varma ögon

Jag har sovit så lite att mina ögonlock blir sådär varma när jag blundar.

I morgon kommer jag lida av en ännu värre sömnbrist eftersom de som bor ovanför mig håller på med någonting som härifrån låter som om någon möblerar om. 

Fast lite ryckigt liksom.

Såhär ungefär låter det:

Släpa, släpa stol. Tystnad. Tystnad. Släpa stol. Tystnad. Tystnad. Tystnad. Släpa, släpa, släpa stol. Tystnad. Och så håller det på. 

Och så märker jag att jag ligger i sängen med musklerna på helspänn och väntar på nästa oljud.

Hittills har de inte gjort mig besviken.

Det tragiska här är att jag var så sjukt trött när jag kom hem men lät bli att sova för att jag inte skulle bli pigg. Och sen gick jag och la mig för ett bra tag sen... Men så bestämmer sig grannarna för att möblera om och nu är jag naturligtvis klarvaken. 

Skulle kunna gå till jobbet på en gång. Typ.

Skulle kunna yxmörda folk som saknar vett. Typ.

A-a-a-ah-ah-ah (en ananas)

Igår var jag zombietrött hela dagen.

Det börjar bli lite tjatigt att gå upp vid 05:30.

I stället för att gå hem och sova, som en vettig människa kanske skulle gjort,

lurade jag med mig en kompis till Mong Kok för att leta Halloweenutstyrsel.

Men jag hittade i alla fall nåt fint att klä ut mig i.

Och ris i en jätteannanas!

Det ni!

Det är inte varje dag!

"Jag har hört att de återanvänder ananaserna..." berättar mitt sällskap.

Vi kontemplerar möjligheten under tystnad och sen fortsätter han lite osäkert

"Det är ju inte som att folk slickar på dem..."

Moahahahahh.

Jo.

Pang i Plugget

Kommer ni ihåg den serien?

Klart ni gör. Den gick ju varje dag efter skolan.... om man är i min ålder dvs.

Och så var man lite kär i Zack för han var den coolaste vita snubben i stan. Men han höll ju bara på och jagade den där jäkla Kelly jämt.

I alla fall.

En av mina kollegor är sjukt lik Screech i sitt kroppsspråk. 

Så då kan jag inte låta bli att undra om det är därför jag tycker att han är irriterande, eller om det är medfött. En Screech-gen som spökar eller nåt...

Jag och min nya hatt

Visst är vi fina ihop?

HK$ 59:90 Hennes &Mauritz

Divided Gold Colletion

Liutenant Sulu!

Slår på tv:n och zappar lite mellan kanalerna. Hittar old school Star Trek. Inser efter en stund att det är dubbat till japanska. Det blir ganska bizarrt så fort den här typen öppnar käften:



Han gifte sig för övrigt nyligen med sin pojkvän när lagen om homoäktenskap gick igenom i Californien.
Hejja Californien!

I've got sunshine on a cloudy day...

Innan jag går och lägger mig ringer jag till bästaste vän hemma i Göteborg.

Hon vet alltid precis vad hon ska säga för att vända humöret uppåt.

"Det är risk för snöblandat regn på tisdag." säger hon.

Tio minuter senare har jag glömt allt vad negativ feedback heter och koncentrerar mig på att hålla mig i sidan och torka skrattårar från kinderna. 

Saker hade kunnat vara så mycket värre, liksom.

Babe, du är helt fucking jävla underbar!

Aj, mitt ego!

Precis innan jag sticker för dagen kallar butikschefen in mig för ett feedbacksamtal.

Oj, så många bra saker han har att säga!

Och sen: "Men, de här grejerna behöver du jobba på..."

Och det är inga konstigheter.

Ingenting jag inte redan vet.

Men orden bränner sig fast i min hjärna och fräter bort allt det andra som kom innan.

Varför, varför, varför har jag inte jobbat bort de här felen innan?!

Och jag försöker påminna mig själv om att inte bara fokusera på det negativa.

Men det går sådär och hela kvällen äts upp av tankar tankar tankar...

Som ett missriktat förstoringsglas.

Och jag vill tillbaka till mitt golv, bort från vm:andet jag tjatade mig till,

för att försöka fixa allt genast.

Bli bättre.

Bevisa att jag kan.

Att det ska vara så jävla svårt att vara bäst.

Sanslöst meckigt om ni frågar mig...

Vem vet, inte du...

Fler gånger än jag kan räkna har jag den här veckan fått frågan: "Rim, när ska du åka till Japan egentligen?" En fråga som jag fortfarande inte riktigt kan svara på. Jag brukar mumla nånting om december, januari och visum för att folk inte ska bli oroliga att jag ska stanna kvar för alltid.

Men så i förrgår fick jag tummen ur och skickade ett mejl till min chef i Tokyo angående det här "Certificate of eligibility" som man måste gärna ska ha skaffat innan man söker visum i Japan tillsammans med en uppdatering så att hon vet vad jag håller på med här i Hong Kong eftersom vi inte hörts på ett rätt långt tag. Rätt smart gjort av mig, måste jag säga eftersom jag inte kan lita på att de i Tokyo, som är vanvettigt upptagna för tillfället, kommer ihåg att jag finns.

Nåväl, idag kom svaret. Det börjar med ett fint "Oroa dig inte, dina papper kommer vara färdiga att lämnas in den 1:a november."(Skönt!) och fortsätter med "När lämnar du Hong Kong? Och när planerar du att vara här?"

Vi stannar lite här och tittar lite närmare på de meningarna.

Hon skämtar, va?

För fram till alldeles nyss levde jag i illusionen att det var hon som satt med svaret på de här frågorna.

Så nu sitter jag här och undrar: 

Vem är det som har koll på mig?

För det är sannerligen inte jag.

Och det är tydligen inte min högsta chef heller.

Hold me.

I'm scared.

Sångstund

Vilken jävla tur att jag anslöt mig till VM-teamet precis samtidigt som husflatan förflyttades till en annan butik. 

Det står en hel jävla kör och sjunger kantonesiska poplåtar  medan de stryker kläderna som ska sättas på mannekängerna. 

Falskt. 

Men ändå.

Sångstund!

Ain't no moneky buissness här inte!

Jag har seriöst Hong Kongs finaste gitarrlärare. 

Daddy är jordens larvigaste människa när man umgås i grupp,

men förvandlas till seriös och pedagogisk närhelst när han ska lära ut nånting.

Och så kan han få en rynka mellan ögonbrynen och sucka djupt,

som om han vore hundra år gammal (25) och säga:

"I know, maybe you thinking that you learning guitar...

But actually I teach you about music." när man undrar varför man måste komma ihåg just den här, till synes meningslösa, musikteori-grejen.

Och då lyckas han låta så vis och myndig att jag inte ifrågasätter honom nåt mer.

Bara nickar och accepterar.

Det här är allvarliga grejer. 

Musik.

Leka med dockor på jobbet

Som om det inte vore nog med att vakna utvilad klockan 05:35, en hinner duscha och platta håret också, innan en rusar till jobbet. "Jobbar" hela förmiddagen med att välja kläder som ska sitta i mannekängerna i fönstret. Det känns mest som en avancerad lek med klippdockor. Fast det är jävligt svårt för en ovan. Lite som att jag gör det med tungspetsen utstickandes i ena mungipan ungefär. Men till slut får jag banne mig till det. Fyra koordinerade mannekänger enligt konstens alla regler! Hurra för mig!!!

Och sen, precis innan jag gick hem gick jag förbi en mannekäng på barnavdelningen och tänkte: "Fan, den ungen ser ju cool ut..." och sen vänder jag mig om och inser att det är en av de jag ställde igår. Hurra igen!!!

Fast jag måste säga att det är ofrivillig peddo-varning på att ställa barnmannekängerna. Det är synd att säga, men alla mannekänger, förutom de riktigt små som är lätta att hantera, lyfter man lättast i skrevet. 

Tänk vad traumatiserade de måste vara  vid det här laget...! 

Förlåt!

Jag och värdsliga ting

- Du måste vara väldigt sparsam av dig...

- Va? Vad får dig att tro det?

- Tja, du har ju typ alltid samma kläder på dig...

- Sicken observant jävel du var, då...

Jag har ju egentligen ingen garderob att tala om.

Och ingen större lust att bygga upp nån heller.

Inte för att jag är så himla sparsam...

...men för att jag mest vill köpa dyra saker, och så är det kris, kris i världsekonomin.

Och för att jag har en jävla spärr mot att skicka saker i lådor till Japan sen, när jag måste flytta igen.

Jag tycker alltså det är jobbigare att behöva skicka saker i lådor än att ha en på gränsen till obekvämt begränsad garderob och resonerar att för varje grej jag köper måste jag slänga nåt som väger lika mycket... Det måste ju vara någonting fundamentalt fel på mig.

Bajsprat

Gick ut efter jobbet med Husflatan och ett gäng folk som inte var från mitt golv för att käka och herregud vad mycket skitsnack det var! Ingen skonades från kommentarer, imitationer och allmänt... ja, skitsnack. Fy fan. Mådde nästan illa av att höra dem ösa skit på det där viset. Nog för att jag kunde hålla med i en del, men jag skulle liksom inte få för mig att sprida sån negativ skit omkring mig...

Och det får en att undra... 

...vad som sägs när man själv inte är närvarande.

Eftersmak: Uäch!

Noo husflataaaan!

Husflatan ska bli förflyttad till en annan butik. Igår var hennes sista dag på H&M Central. 

Vem, ack vem, ska nu sjunga högt på kantonesiska när vi städar butiken efter att alla kunder har gått? Vem?!

Låtom oss jävlas

Det var rätt många av mina kollegor som i förbifarten kommenterade att de inte alltid förstod vad det stod i min blogg ens med hjälp av översättningsprogrammen härom veckan. Vissa ord finns nog bara på svenska, tänkte de. 

Jo, det stämmer nog brasklapp, sa jag. 

Förresten blir det säkert helt knäppa meningar med de där översättningsprogrammen. 

Risgrynsgröt hårtorkas med läppstift och äppelmos.

Det var jättesvårt att inte skratta ihjäl sig.

Uppåt, framåt...

...eller i alla fall sidledes i cirklar rör jag mig när jag nu temporärt ansluter till H&M Centrals VM-team i Hong Kong och lämnar mitt golv i tre veckor. (VM är alltså Visual Merchanding. VM:arna jobbar med att matcha om väggar eller klä mannekänger eller ställa fönster, allt det som har med presentation att göra, typ.) 

Jag har två (2) anledningar till att hoppa över till VM-teamet. Den första (1) är att jag känner att jag har full pejl på avdelningsledarbiten, den andra (2) är att jag redan håller på och matchar om, bygger om, byter kläder på mannekängerna på min avdelning för att boosta försäljningen, fast vill lära mig att göra det snabbare. Mycket snabbare. Och för att klara av det behövs mer erfarenhet. Dessutom tycker jag att VM-biten är jävligt kul (3!?). 

Att springa runt på sitt golv och snubbla över nåt plagg som ser lite bortglömt ut på en hylla och tänka "Men vad fan, det här är ju ett bra plagg! Det borde sälja bättre..." och sen hänga upp det på en vägg, lägga det på ett bord eller bara flytta det på något sätt och sen se hur det i slutet av dagen bara är ett fåtal plagg kvar... Det, mina vänner, är sjukt tillfredsställande! Ska bli skitkul att få hålla på med bara det ett tag!

"Jag tror inte mina öron!"

Ett gäng på sex, sju japanska grabbar äntrar min butik. De går runt ett bra tag och provar nästan allt. Jag går runt och småler för mig själv när jag förstår vad de säger. Sen börjar ett par av dem prata med mig. De diskuterar med varandra på japanska om hur de ska fråga om nånting och när jag förekommer dem och svarar innan de hinner trassla klart med orden får en av dem känslan av att jag fattar vad de säger. "Hörrni, tror ni hon förstår japanska?" säger han till sina kompisar på japanska. Och jag ler för mig själv. Sen frågar den andre "Do you speak japanse?" och jag svarar "しゃべれないです" ("kan inte snacka japanska"). 

"Oh, ah, nähä... hon snackar inte japanska." mumlar de för sig själva. 

Och jag flinar lite bredare. De registrerar att jag inte snackar japansla, men inte att jag faktiskt sa det på japanska... Jag vet inte vad de inbillade sig att jag pratade för språk när jag sa det...

Det är jävligt kul att messa med japaner på det sättet. De är så övertygade om att japanska är så svårt, eller att inga utlänningar faktiskt skulle bemöda sig om att lära sig det, att de faktiskt tror att deras öron ljuger för dem... 

Men vad i helv...

Hong Kong dollarn går upp igen.

Idag kostar den chockernade 9.6 SEK.

Glöm att jag shoppar nu.

Mer lästips!

Det ena lästipset är en extremt välskriven kort blogg. 25 inlägg bara. Jag snubblade in på den härom dagen och mitt hjärta pep till och sprang och gömde sig under närmsta täcke.

Läs: http://sirimagnusdotter.blogspot.com

Det andra lästipset är en udda bok som jag snubblade över för ett par veckor sedan när en bokaffär hade flyttrea. Det fanns bara några skruttböcker kvar, såna som ingen ville ha såg det ut som, men den här kaxiga jäveln stack ut, så jag tog med den hem och läste den och ögonbrynen åkte ständigt uppåt. Zhu Wens "I Love Dollars And Other Stories of China" är, för mig, en stilistisk aha-upplevelse. Jag har aldrig läst en bok skriven på det här viset. Jag vet liksom inte vad författaren vill! När jag har läst ut den har jag fått inblick i ett par olika karaktärers vardag i Kina. Det är som ett tittskåp. Observera, gå vidare. Observera, gå vidare. Sjukt intressant fast på nåt sätt samtidigt alldaglig bok som rekommenderas särskilt till Lena aka. Vandrar Vild!!!

Vem behöver vatten...

...när det finns vattenmelon?

Allvarligt talat.

I mitt kylskåp bor det nu en hel vattenmelon.

Jag slår vad om att den är borta inom två dagar.

Någon som sätter emot?

Taxi, taxi, taxi

Ända sen mitt förra tidiga skift för några dagar sen har jag bävat, bävat! för nästa gång jag måste stiga upp klockan fem på morgonen och ta en taxi från hotellentrén till Tsim Sha Tsui-stationen. Det går ingen shuttle bus innan klockan sju så jag måste ta en taxi till stationen. Sist ville den förste taxichauffören ha $100 för att köra en sträcka som vanligtvis kostar $20 och de två bakom honom i kön vägrade köra mig över huvud taget. Det var för kort sträcka för att de skulle orka liksom. Till slut fick jag be den fjärde köra mig hela vägen till Central där jag jobbar. Han muttrade för sig själv på kantonesiska hela vägen och släppte till slut av mig på fel gata*.

Från och med nästa vecka ska jag bara jobba tidiga skift en period framöver eftersom jag har tjatat till mig tre veckors extra Visual Merchandising (nu när jag känner mig säker som avdelningsledare finns det ingen anledning till att inte prova andra saker!) och jag har oroat mig lite över det här med morgonskiften. Vet inte om jag orkar starta varenda morgon i veckan med en dos förödmjukelse... 

Imorgon börjar jag också klockan sju.

Suck.

*med flit verkade det faktiskt som.

Hår

Det här med hår.

Skitviktigt för somliga.

För mig.

Ett snyggt hår säger mer än 1000 ord.

Ungefär.

Så jag är naturligtvis aningen förtvivlad över att jag inte kan hitta hårprodukterna som håller mitt bångstyriga hår i schakt här i Hong Kong. Men sen surfade jag in på lookfantastic.com och fyra dagar senare låg det ett paket på mitt bord.

Fördelarna med att beställa sånt här på nätet är flerfaldiga:

1. Man slipper springa runt halva stan och leta efter hårprodukter som inte finns i stan

2. Det är tusen gånger billigare

...ok, kanske bara två fördelar då.

Men kolla

              

Köpt på frisörsalong i Norge                            Köpt online
         460 SEK                                                      160 SEK*

*inklusive frakt, mind you

Visst är jag tjockare, minsann!

Kollar på bilder från när jag var ute med mina japanska Sales Associates som var här för... kanske en dryg månad sedan. Och om skulle jämföra med mer nytagna bilder så ser man, hrm, en viss skillnad. Tur jag har annat som talar för mig...

Mitt ansikte till exempel.

Prognos

Det är alltid en lika obehaglig överraskning när man kommer hem och internet inte fungerar, vilket var vad som hände igår.

Och idag är jag ledig så det en överhängande risk för överbloggande...

Höst=bok

Nu när det är höst och så (hos er alltså, inte hos mig) då passar det bra att dra fram de här boktipsen som legat här i ett hörn och samlat damm ett bra tag. 

Jag säger så här:

Läs inte: Illusionen om Gud av Richard Dawkins

För att: Den är tjatig och han bara tjatar och upprepar sig hela tiden. Hela tiden upprepar han sig och det blir tröttsamt för att det är så tjatigt. Och ps, det finns ingen Gud. Ungefär.

Läs hellre: En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson

För att: Du blir minst lika mycket ateist av den plus att du lär dig saker och hela boken är full av aha-upplevelser. Nästan så att folk runt omkring en ledsnar på att höra en utropa "ahaaaaa!" jämt och ständigt.

Läs inte: Camilla Läckbergs Tyskungen

För att: Det kan vara den sämst skrivna boken jag nånsing haft oturen att lägga vantarna på. Så illa skriven att det är plågsamt. Dessutom är den inte ett dugg spännande Den är liksom platt hela tiden. Vilket gör att slutet inte genererar mer än ett "Jaha." Det är nästan så man tycker synd om träden som fick ge sina liv för den...

Läs hellre, mycket hellre, Vad jag älskade av Siri Hustvedt

För att: Det kan vara en av de vackraste böcker jag nånsin läst. Ni kan läsa den bara därför. Eller så kan ni läsa den för att människorna som skildras... är helt fantastiska, eller för att den lyckas vara extremt spännande utan att det är meningen. Åh, jag önskar att jag aldrig hade läst den så att jag kunde läsa den för första gången igen. 

Så. Nu har ni bästa boktipsen!

Shit, vad nöjda ni måste vara.

Hoppa upp i soffan och läs med er nu!

Fort innan hösten tar slut!

Initial fashion

Min favoritbutik, by far, här i Hong Kong är Initial i Causeway Bay. Ligger precis vid IKEA. Förutom att de få plaggen de håller sig med kan vara fantastiskt fina är själva butiken värd ett besök om så bara för inredningens skull. Allt är vitt, allt är gammeldags. Häromdagen såg jag att det hängdes upp stora tavlor, på sniskan, utanför ingången. Hela butiken är genomtänkt. Gillar sånt.

De har en blogg.

Och det verkar som om de finns i Tokyo också. 

                                           Hurra!

Finanskrisen

Vad är det som händer ute i världen egentligen?!

Hela världsekonomin är tydligen på väg ner i avloppet.

I DN, Svd och Aftonbladet rapporteras det att Tokyobörsen gått ner med 11 procent under gårdagen. Finanspanik överallt.

Igår hade jag en kund från Korea som handlat för HK$ 1000 på sitt VISA-kort men ett par timmar senare kom tillbaka och bad att få returnera allt och betala kontant i stället eftersom växelkursen plötsligt skjutit i höjden.

Men det verkar ändå som om de skandinaviska börserna går ännu sämre. Förra veckan kostade 100 HK$ ungefär 80 SEK. I går kostade det 90 SEK och idag 92. Och ￥100 ligger plötsligt på 7.2 SEK efter att väldigt länge ha kostat ca 6 SEK.

Så jag sitter här och grämer mig. Nu blev plötsligt allting mycket dyrare. Och hur ska man egentligen tackla det här med att kursen förändrats så mycket? Köpstopp eller köp så mycket du hinner? 

Imorgon kanske det är ännu dyrare...

kallt på stranden

Jag inbillar mig att jag har acklimatiserat mig så fint här i värmen. Och det är nog sant. Det stör mig inte ett dugg att det är 32 grader varmt redan klockan 7 på morgonen.

Igår gick jag ut, på väg till jobbet, och insåg att det blåste. Fy, fan. Jag tog inte med mig nån tröja. Jag kommer bli sjuk. Precis så tänkte jag. 

Då var det 28 grader kallt ute.

Och så frågar en av mina kollegor vad jag ska hitta på på min lediga dag. Gitarrlektion och bio på kvällen. Stranden på morgonen, säger jag. Inte kan du väl dra till stranden nu!? Det är för kallt för att bada! utbrister kollegan förvånat. Fortfarande: 28 grader varmt. Uppenbarligen har jag lite mer acklimatisering att ta itu med innan jag befinner mig på samma nivå som Hong Kongianerna*

*Jag har kommit fram till att det är så de måste kallas. Hong Kongianer. Mycket bättre än Hong Kong-bor... fast inte helt bra ändå. Någon som har fler förslag på vad man kallar invånarna i Hong Kong? Rasmus? 

Hjärtan och fyrkanter

Alltså det här med att "dejta". 

Kom igen.

Det är ju bara larvigt.

Styltigt. Hackigt. 

Förutfattade meningar om hur man ska bete sig mot varandra.

Vilka viktiga frågor som ska ställas (Joråmensåatteh... Hardunågrasyskon? Äldre? Yngre? Intressant. Intressant...).

Och analyserandet efteråt sen då.

Vad menade egentligen människan med den kommentaren!?

Orka. 

Säger bara det: Orka.

Så jag har bestämt mig. 

Jag dejtar mig själv.

Funkar skitbra.

Hittills har jag köpt mig själv en ring på Tiffanys & Co som jag verkligen hade lust på. Inte jättebillig, men vad fan. Jag är så himla fantastisk.

Till exempel:

Säger jag aldrig saker som gör mig ledsen. 

Vet jag precis när det är läge för glass. (Alltid.)

Krånglar jag aldrig om vilken film vi ska se. 

Vet jag att uppskatta en god frukost. 

Har jag samma favoritböcker som mig själv. 

Ja, och plus att jag är rätt snygg och rolig också. 

Så herregud, jag hade ju lätt kunnat köpa mig en ännu dyrare ring!

Och hallå, vad gullig jag är. Jag fattade liksom till och med att jag inte ville ha en vanlig tråkig ring. Och ingenting i guld heller. Så jag köpte mig själv en ring i silver som är fyrkantig. 

Enda nackdelen med att dejta sig själv är möjligen hångelbristen.

Det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att hångla med sig själv.

Synd. För jag är rätt bra på att hångla också.

Och då återstår endast en fråga: 

Om en ring är fyrkantig, är det fortfarande rätt att kalla den "ring" då?

Jag bara undrar.

Jag och min nya pojkvän

Ocean Park, och som jag förstått det, alla andra slags nöjesparker i stan, kör nu med Halloweentema. Överallt i parken smyger, hasar och kastar det sig fram riktigt äckliga, läskiga, och ibland bara coola, karaktärer och skräms. Men det som lockar de flesta är spökhusen. Sju tror jag minsann att de ska vara. För en sån som jag, som trots att jag umgicks med Gastarna på Liseberg på fritiden ändå inte vågade gå Gasten är det en rätt... otrevlig överraskning. Här går man och tror att man ska få åka karusell, men icke. 

Nåväl, efter en en och en halv timme lång väntan släpps vi in i det första spökhuset och döm om min förvåning och besvikelse när jag upptäcker att det inte är så läskigt... Sen åker vi en bergochdalbana och sen 4th Dimension som är ett spökhus och ett "Lustiga huset" i ett. Och jag dör av skräck. Springer ut och kastar mig i närmast trygga famn...

Var fick du luft ifrån?!

Stiger upp klockan 05 idag. 

Skittrött för jag var ute och lekte med spöken* halva natten igår. 

Orkar inte platta håret. Det får fan lov vara lockigt idag.

*bilder utlovas

Kollega (pekar och skrattar): Hahahha, what happened to your hair?!

Jag: Inget. Det är bara lockigt.

Kollega (snusförnuftigt): It was better before.

Jag: ...*

Det är lite svårt med människor ibland.

När de verkligen vill att man ska ogilla dem. 

Anstränger sig, liksom.

Och ja, det är samma deltidare som kallade mig gravid förra veckan.

Social navigering är nog inte så lätt för den som uppenbarligen blivit tappad som barn...

*Imorgon ska jag ta reda på hur man säger "Var fick du luft ifrån?!"

Om vikten av vänner

Jag är en rätt självständig individ. Saknar inte folk i onödan. Ligger inte i fosterställning och gråter över hur långt bort mina närmaste vänner och familj, eller ens roliga bekanta, är. Men de här två månaderna i Hong Kong har fått mig, att för första gången någonsin som vuxen, uppskatta dem, er, ordentligt!

Förut var det bara: Meh, mammor, bästisar, mostrar, systrar, kusiner, jobbarkompisar... Whatever. De är ju överallt och bara vill hänga med en hela tiden.

Nu är det bara: Åh, Mammor, Bästisar, Mostrar, Systrar, Kusiner, Jobbarkompisar.... Fantastiska jävla människor som står ut med en år efter år och är genuina, fina... som förstår en. 

Eller som åtminstone förstår vad man säger 95% av tiden. 

Ja, ni hör ju.

Helt klart är det uppskattning på hög nivå.

Den kommer sig nog av att Hong Kongborna står sina familjer väldigt nära. Vissa av mina yngre  (och äldre också naturligtvis) kollegor försörjer sina familjer. Det är något som är ganska främmande för en svensk. Killar och tjejer som är kanske 20-22 år gamla som säger: "Åååh, jag skulle också vilja resa. Kanske plugga utomlands ett år!" och som, när man entusiastiskt utbrister: "Men gör det då! Det är bara att köra!", får ett lite mer allvarligt uttryck i ansiktet och svarar att det inte går. Att de inte kan lämna sina familjer eftersom deras familjer är beroende av dem. Det ger en ett visst perspektiv.

Mitt nyfunna perspektiv på saker har resulterat i att jag tänker pröjsa en halv flygbiljett t o r för en av jordens bästa svenskar, eller människor för den delen. För just så rik är jag. Eller så mycket är det i alla fall värt för mig, att ha en av er hos mig i en dryg vecka. Fina, fina människor. Önskar att jag kunde bjuda hit er allihopa.

Oöversättligt

Jag har nyligen fått reda på att mina kollegor i Hong Kong kör min blogg i ett övers ättningsprogram så då kan jag ju inte låta bli att bajskorv anka trädkramare. Apfjärt popcorn och baciller? För det blir ju mycket roligare om man naken med morot och basketboll. För att inte tala om kiss och aktier som äter paraply. Eller hur?

Puss.

Att förklara en kinesisk högtid...

kiwi säger:

tuesday is public holiday

kiwi säger:

coming tuesday

rim säger: 

Really!?

kiwi säger: 

yeah

kiwi säger: 
it is Chung Yeung Festival

rim säger:
What's that?!

kiwi säger: 
in ancient chinese

kiwi säger:
ppl will hiking in that's day

kiwi säger
becasue if they don go hiking in that's day

kiwi säger:
all the ppl will die...

rim säger:

HAHAHAHAHHAH

Men dåså.

Nu förstår jag precis. 

Stålsträngar

Efter en och en halv veckas konstant spelande på gitarren har den, i begynnelsen, väldigt skarpa smärtan av att trycka ner stålsträngar ersatts med förlust av känsel i fingertopparna. Numera känns det som om jag har doppat fingrarna i smält stearin och låtit det stelna. 

Det är en rätt udda känsla. Så nu går jag och drar fingertopparna mot alla möjligt bara för att kolla hur det känns.

-Rim, måste du gå och dra med handen längs med väggen hela tiden? Det blir smutsigt!

-Hrm...

jag bestämmer: ingen karaoke

En av tjejerna som jobbar på min avdelning fyller år. Jag har sagt att jag ska komma på hennes födelsedags/karaoke-grej i kväll, men när mitt pass är slut är även jag slut. Jag vill verkligen dra ut med mina kollegor och sjunga karaoke, men då kommer jag vara helt slut även i morgon på jobbet, och viljan att åka hem och krypa ner i sängen är starkare än den att skråla ikapp till Cranberries "Zombie" så jag bestämmer mig. Jag åker hem. 

-Men Rim, du gör ju alltid så här...

-Vad då för nåt?

-Du är som ett barn. Du säger att du ska komma men sen "känner du inte för det" och så åker du hem och gör alla besvikna.

Jo. Jo, det stämmer. Det är ju ett helt själviskt beslut. Men till skillnad från ett barn har jag faktiskt lyxen att kunna bestämma över mig själv. Det är ju skithärligt! Bara: "Mjääh, jag tror jag vill åka hem... faktiskt." och så gör man det! Stackars, stackars de som inte fattat att det är det roliga med att vara vuxen!

...meanwhile outside my window

Kinas nationaldag: Första oktober.

Kablamo!!!

Nog nu...

Idag på jobbet:

Kollega petar mig i magen och utbrister "Pregnant!"*

Kollega dör.

Slut.

Snälla, jag orkar inga fler ohyfsade miffon den här veckan,

så om det råkar stå några fler på lur, be dem återkomma vecka 41.

Drop-in måndag kl 15, hur låter det?

*Till saken hör kanske att kollegan är väl medveten om att jag inte är gravid.

Allt är fullt av sand

Åh stranden, stranden.

Låt oss aldrig skiljas åt!

Åkte iväg med grabbarna i bandet jag lärt känna till stranden. (Jävligt fint det där, hur man kan nästla sig in i en grupp på nolltid.) Vi tog en minibuss från Shau Kei Wan till Big Wave Beach och möttes av det här:

NOTICE

Temporary Closure of Beach

Due to damage of Shark Prevention Net by typhoon,

this beach is now temporarily closed.

For safety, please do not enter the water.

Leisure and Cultural Services Departement

Så vi åkte vidare mot Shek O. Och efter att ha varit på båda kan jag säga att Shek O definitivt är favoriten. Så det badas, krigas med både vattenpistoler och sand, kastas frisbees och badas lite till innan jag upptäcker vad som ser ut att vara en bit av hajnätet omkringguppandes i det meterhöga vattnet. Ojojoj. Jag trotsar min plötsligt inte lika orimliga hajskräck och badar lite till. Bara för att.

Innan vi går drar jag iväg till duscharna som befinner sig utanför omklädningsrummen. Här träffar jag på ett annat slags miffo. En snubbe som står och stirrar på mig när jag duschar. Han flyttar lite på sig när han märker att jag tittar på honom men lurar egentligen ingen alls. När jag sen är på väg till omklädningsrummet står han utanför med mobiltelefonen höjd. Höjd? Ingen står väl med mobiltelefonen höjd, tänker jag, innan jag fattar vad det är som pågår. Skyler mig med handduken och tittar på honom och frågar "What are you doing?!" Han fånler till svar och gör ett försiktigt "tummen upp". Inte okej. Jag blänger på honom och kastar mig in i omklädningsrummet. Vad är det för fel på folk, egentligen? Jag tror i alla fall att han blev så förvånad att han inte kom sig för att ta någon bild, men när jag berättar för grabbarna efteråt står fem unga män redo att leta upp honom och ge honom en lektion i hyfs. Sött, men fullkomligt onödigt.

I alla fall. Vad jag vill komma fram till är att jag nu inte bara är brunare, gladare och lite bestört, men nu är allt, precis allt, fullt av sand. Hurra.