Men....grrrfgnhhh

Fan, vad jag hatar att boka biljetter via japanska resehemsidor.
Så sjukt frustrerande och svårbegripligt.
På en av sidorna får man bara boka flygbiljetter med återresa inom 3, 5, 6, 10, 14 eller 45 dagar.
Jag vill vara borta i 9 dagar.
Hur fan gör jag dåååå?
Just nu har jag lämnat över biljettbokningen till min japanska resekamrat.
(Som inte riktigt verkar inse hur snabbt biljetter försvinner så här "nära inpå" resedatumet).
Så kan jag fixa hotell i Thailand.
På svenska hemsidor.
Fint tänkt, där.

Dag 16 - Min första kyss

Min första kyss tänker jag inte skriva om, för det är en tämligen ointressant historia.
Men bara så att ni inte blir besvikna tänkte jag dela med mig om något ännu intimare.
Något väldigt fint som två människor delar bara om de verkligen tycker om varandra...
eller i vissa fall, om de råkar vara fyra år gamla.
Jag pratar naturligtvis om att peta någon i näsan på lek.

Här har vi ett talande exempel på hur min gamla trainee från Osaka, som råkade vara med på karaoken igår, har vant sig vid den här intima ömhetsbetygelsen.

Igår...

...jämfört med för drygt ett år sen.

Ser ni?
Han ser helt tillfreds ut på karaoken.
Han kunde nästan inte vara lyckligare, skulle jag nästan våga påstå.
Man blir så stolt när de växer upp, ens trainees!
Visst blir ni nästan lite tårögda därhemma framför era skärmar?

Gårdagens karaoke

Det var ju inte tänkt att jag skulle gå på karaoke, utan bara hänga med ut och ta en öl för att fira en kollegas födelsedag. Men ölen blev till två, blev till umeshu, blev till sake och när folk började viska om karaoke tänkte jag "Så fan heller!", för det är onekligen en av de mest jobbigaste umgängesformerna som finns i Japan... Sitta där och lyssna på folk som skrålar som sjunger sämre och sämre ju fullare de blir.
Blä!

Men någonstans efter den där sakekoppen kopplade hjärnan om från: "Blä!" till
"Äh, vad gör det om jag ska upp klockan 4:30 i morgon. Det är ju födelsedag!!"
Och en timmes karaoke blev till två och jag hade faktiskt glömt att karaoke ibland också kan vara en av de bästa umgängesformerna som finns.
Folk dricker och sjunger och är glada, juh!

Sing, sing, sing

Sååå hårda

Inställt

Dagens bloggande inställt på grund av Karaoke.

Dag 15 – Mina drömmar

Eftersom tiden går lite annorlunda här i bloggen och det ibland går flera dagar mellan "dagarna" måste det således också kunna vara så att man kan klämma in tre dagar på en dag, för att kompensera. Visst?
Särskilt om man drömt så balla saker som jag har i natt.
Drömde att jag var på semester och badade.
I djungeln.
Och så plötsligt blev strömmen för stark och jag kunde inte kämpa emot,
utan åkte ner för ett vattenfall och hamnade hos en familj som bodde väldigt primitivt,
lite som en amish djungelfamilj, och eftersom det inte fanns något sätt att ta sig upp igen, så jag fick bo med dem. Vi gick på café, tror jag.
Kände mig märkligt nog helt okej med att bryta med hela resten av världen.
Kanske för att jag inte hade så himla mycket annat till val.

I övrigt drömmer jag om att flytta till New York.
Och lite om att börja plugga igen och kanske bli copywriter.
Och om att sjunga!
Hepp!

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Tråkigt.
Pass!

Dag 13 – Den här veckan

Den här veckan börjar det äntligen lätta upp på jobbet.
Hittills har jag haft det ganska tufft faktiskt, sen jag blev VM.
Det har känts väldigt motigt och jobbigt stundtals,
och mycket av detta har berott på en konflikt, eller snarare en kollega som verkat nästan vara ute efter mig.
Men nu har jag pratat med min butikschef, kollegan har skärpt sig,
och det har blivit marginellt roligare,
eller i alla fall inte längre tungt och snudd på ångestfyllt att gå till jobbet.
Så man kan säga att det har varit en ganska bra vecka.
Faktiskt.

Nya blogglistan

Okej, så då har vi ett antal nya punkter på blogglistan som jag kan byta ut de tråkigaste ämnena med.
Hurra!!!

• Någonting roligt jag var med om när jag var liten
• Familjetraditioner
• Var är jag om ett år?
• Vad tänker jag på när jag vaknar en söndag och inte ska jobba?
• Glass!
• Mitt hem
• På väg till jobbet

Tack för alla bra förslag.

Och gärna med fler om ni skulle komma på någonting som ni gärna vill ha mer av!

Jul 2010

Nu är det jul, uti mitt hus...
Här har det både hunnits köpas och upp julgran och kokats knäck!
Och julmusiken står Onekligens julspellista för.
Vad har du gjort för din jul på senaste tiden?

Minigran.

De mörkare är gjorda med choklad!

Åhåhåå, nehej du!

I kommentaren till inlägget Terror på Drottninggatan skriver "R" "Vem bär ansvaret för självmordsbombarens idioti och länkar till sin egen blogg. Går man in där kan man läsa fina resonemang, så som

Det slutgiltiga ansvaret för det här vansinnesdådet ligger fortfarande på den individ som utförde dådet men det finns även andra som bör ha del i skulden. Men jag anser att regeringens invandrings- och säkerhetspolitik har en stor del av ansvaret. 

Han resonerar som så att det är Sveriges generösa invandringspolitik som ens tillåtit att den förvirrade terroristen ens befann sig i Sverige till att börja med och därför borde vi stänga våra gränser, ni vet, för att förhindra fler terroristattacker.

Förutom att det borde vara förbjudet att göra mig så arg innan jag ens hunnit käka frukost så måste jag ju undra hur dum den här "R" egentligen är?
För just det, preciiiis så enkelt är det ju.
Stäng gränserna = ingen mer invandring = inga mer terrorbrott.
Fort, ring SÄPO och berätta om din fantastiska plan!
Han är också arg för att vi släppt in en massa irakier i Sverige.
Blir så många våldtäkter och sådär, ni vet.

Jag kanske inte borde bli så sjukt förvånad över att det finns människor som, på allvar, resonerar på det här viset, men det blir jag.
Och jävligt förbannad också, över att man kan vara så enkelspårig.

Men du, R, vi kan ju säga så här i alla fall:
För att undvika att jag nästan imploderar av din dumhet före frukost nån mer gång så kanske du kan hålla dig borta från just den här irakierns blogg om Tokyo i framtiden och hålla dig till att sprida din skit på din egen.

Deal?

Terror på Drottninggatan

Jordens sämsta självmordsbombare slog visst till i Stockholm idag.
Lite läskigt, men herrejävlar vilken tur det var! Va!
Att han var en sån klant att han var den enda som strök med.

På aftonbladet.se tror Magnus Ranstorp att den lille terroristen inte var ensam.
Att han förmodligen stod i kontakt med någon form av nätverk.

Men vet ni vad?
Det tror inte jag.
Jag tror att han var väldigt ensam.
Det känns som om organiserade terrorbrott inte skulle vara lika klantiga.
Jag tycker det låter mest som en, eventuellt väldigt hatisk, och missriktad människa.

Och så tror jag också att väldigt få muslimer är arga på Sverige för de där karikatyrteckningarna.
Förutom de muslimer som inte vet skillnad på Sverige och Danmark, kanske.

Den här sablans listan dårå...

Det här med att temablogga visade ju sig vara en ganska bra idé.
Inte finurla så mycket över vad man ska blogga om gör det mycket enklare att bara sätta sig ner vid datorn och skriva.
Men jag känner lite att den ändå kunde varit bra roligare.
Vaddå "Ett ögonblick" och "Ett annat ögonblick", "Ett sista ögonblick" (någon mer än jag som tycker att det låter lite... morbidt?) "Det här hade jag på mig idag" och lite senare "Vad hade jag på mig idag?" (lite demens så här i slutet av månaden, kanske?)


Så nu gör vi så här:
Jag stryker alla saker som jag inte känner är speciellt roliga att blogga om, och så får ni som faktiskt läser den här bloggen hitta på några nya bloggidéer eller bloggtitlar som ni vill att jag ska blogga om.
Hurra, vilken bra idé!




Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Dag 12 – I min handväska

Jag har fasat litegrann för det här inlägget.
Orka ta reda på vad som bor i ens handväska, liksom.
Så jag tar kort i stället.
Jag hade 25 grejer i min väska.
Om man klickar på bilden blir den större.
Ser ni var allting är?

Dag 11 – Mina syskon

När jag var två år gammal längtade jag efter en lillasyster så mycket att jag önskade mig en i födelsedagspresent. Att ha en lillasyster att leka med som var bara alldeles ens egen!

Oh, the joy!

Ungefär så tänkte jag nog.

När min mamma lydigt födde mig en lillasyster på min treårsdag blev jag först skitglad och sen skitarg och ledsen och besviken och kanske till och med lite förtvivlad, när jag insåg att jag inte skulle få komma i närheten av gullungen och krama den och pussa på den, eftersom jag var sjuk. Gud, så arg jag var på mina föräldrar!

Det skulle alltså ta ytterligare en stund innan jag insåg att gullungen inte var en gullunge alls, utan mest ett litet skrikbylte som man inte alls kunde leka med. Ett skrikbylte som sedan växte sig större och gjorde det till vana att grabba tag i valfri grej som tillhörde mig, titta bestämt på mig och säga "Min." och vänta på reaktion. Eller börja slåss när man bråkade, och mamma inte såg, för att sedan maratonlipa när man oundvikligen slog tillbaka så att det var man själv som alltid fick skäll. Eller bestämma sig för att ta tillbaka presenter som hon gett en långt tidigare, när hon var arg. (Det där pappershuset du hade gjort på dagis som jag älskade och du tog tillbaka när jag var 9 svider fortfarande, ska du veta!)

Först när hon var runt 17-18 slutade jag känna mig som den överlägset mognare storasyrran till en barnslig liten skitunge, och vi blev lite mer jämlika. Nu är hon en av de roligaste, varmaste (jag börjar lipa här snart, ba' s'att ni vet) och tuffaste brudarna jag känner, som bott i både Italien och Frankrike, tränat MMA och senast klarat fystestet för polishögskolan.

Att hon dessutom har ett hårsvall att dö för gör ju att hon helt klart står väldigt högt på skalan över folk jag inspireras av.

Sen har vi ju de dära två andra.

Tvillingarna som bara "Tja, läget?" för sisådär ett år sedan.

Komma här och vara urgulliga och titta på en med stora ögon när man redan hade en kandidat till tidernas bästa syskon i jackfickan.

Nåväl, jag ger dem ett par år att hinna ikapp så får vi se hur det slutar.

Hela syskonskaran

Andra advent

Cyklar iväg till Kyodo, en station bort, för att se om jag kan hitta några muffinformar att baka kärleksmums i. Hittar inte bara det utan små knäckformar också.

Och julstämning.

I hundrayensbutiken.

Inhandlar ett helt litet julpaket för under 70 spänn.

Nu ska jag sätta på julmusik, städa och sätta upp min minigran.

Sen ska jag iväg till Kawasaki på glöggfest hemma hos My!

Hejja andra advent!

Det här hade jag på mig idag

Äntligen en dag då jag inte ser ut som fan!

Inte för att det gjorde någon skillnad när jag valde mina kläder i morse, men det var 22 grader varmt ute idag. Rena värmeböljan.

Och klippningen blev helt okej.

Behövde inte sticka saxen i min frisör ens en gång!

Hurra!

Klipper mig!

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

En dagens kan jag tyvärr inte ge er eftersom jag kan ha haft den fulaste outfiten någonsin på mig idag.
En tröja instoppad i en kjol som gick ganska långt upp på midjan och gjorde att jag såg ut som ett par tuttar på ben.
Och det är självklart sånt som man inte inser förrän man får syn på sig själv i spegeln på jobbet och man inte kan göra så mycket åt saken.
Inte vackert.
Men i morgon!
I morgon tänkte jag ha på min min nya fina tröja som jag fyndade på Parco igår!
Kanske får ni se en bild då om ni har tur...!

Dag 09 - Min tro

Jag är inte speciellt religiös av mig.
Inte alls religiös skulle man kunna säga.
Motsatsen till religiös.
Tror inte på gud eller en större plan eller ödet eller så.
Tror på slumpen.
Och på att saker och ting löser sig.

Mest tror jag på att man ska vara schysst mot sina medmänniskor.
Och glass.
Jag tror väldigt mycket på att livet, åtminstone delvis, går ut på att man får äta glass.
Vad tror ni?

Dag 07 - Min bästa vän

Nu är det som så att man inte går på mellanstadiet längre, och får lov att ha fler än en bästa vänner, det vet vi alla. Detta utnyttjar jag till max och har därmed två i Tokyo, en i Hong Kong, en i Holland och ungefär fyra hemma i Göteborg om man höftar lite.

Men jag tänkte att jag jag berättar om en av dem, även fast det är orättvist mot de andra fjorton.

Jag vet inte riktigt hur vi blev vänner, men jag minns, när jag gick i ettan på gymnasiet, att jag tänkte den där blonda, vackra varelsen i parallellklassen bara måste jag bli kompis med!

Inte för att vi gick i någon amerikansk high school där de blonda tjejerna är populära och alla vill vara med dem, utan mest för att jag tänkte att hon verkade väldigt snäll.

På något sätt lyckades vi bli vänner dock. Vi gick och såg någon dålig film på bio, tror jag, och sen tog vi en fika efteråt och det visade sig att hon var precis sådär snäll som jag misstänkte. 

Kanske till och med snällare. 

Och sedan upptäckte vi vår gemensamma kärlek till Michael Jackson och hade Jackson-kväll hemma i hennes källare, med VHS-band fulla med musikvideor och dokumentärer och annat vi hade spelat in från MTV.

Det blev många sleepovers, och mycket pratande och fnittrande långt in på nätterna under gymnasietiden och jag tror fortfarande benhårt på att vi kommer sitta och fnittra, tandlösa och gråhåriga, på hemmet när vi är nittio bast.

Bästa vänner alltså.

Bra skit.

Dag 08 – Ett ögonblick

Ett av mina roligaste ögonblick från förra året, som jag fångat på film!
Jag hade meddelat min mamma och hela familjen att jag inte skulle kunna åka hem över julen och träffa mina nyfödda tvillingsyskon för första gången, eftersom jag inte fick lov att ta semester då.
Men så ändrade sig min butikschef och jag kunde åka, inte över julen, men strax efter och jag bestämde mig för att inte säga någonting och överraska mamma i stället.

Landade väldigt sent i Göteborg, sov hos en fin vän, ringde mamma från Skype nästa dag och undrade om hon var hemma eftersom jag skulle skicka henne någonting.

Sen tog jag min packning, stack ut till Bergsjön, köpte mamma ett fång blommor, ringde på porttelefonen och sa att jag var från EuroFlorist.
Bästa lögnen någonsin!

Dag 7 - Vila

Jag blev hastigt och lustigt inbjuden till en avskedsfest för en av kollegorna och valde att gå dit, trots att jag måste jobba tidigt i morgon också.
Så idag blir det ingen förklaring av vad jag har haft på mig (ledsen om ni suttit vid datorn och tryckt på "refresh"-knappen hela eftermiddagen).
Idag blir det nana.

Dag 06 – Min dag

Ja, mina vänner.
Lanvin ♥ H&M kom, såg och segrade.
Min dag har bestått av att springa runt och fylla på Lanvin-kollektionen i ett par timmar för att sedan tömma hela lagret på Lanvin och få ut allt i butiken så fort avspärrningen togs bort klockan 13.
Alltså folk... de var lite galna, men mest var de söta eftersom de var så glada.

Och sedan lyckades jag, genom ett mirakel, sticka ifrån butiken vid 15-tiden, och inte alls göra särskilt mycket övertid eftersom nästan allting hade sålt slut vid dess.
Tog mig hemåt, köpte med mig hämtmat, käkade och kollade på ett avsnitt av "Being Erica".
Satte på ett till avsnitt, men somnade mitt i och vaknade när det var slut, sådär vid 18-tiden.
Insåg att jag slösar bort mitt liv, ett streamat tv-avsnitt i taget, förlikade mig med tanken och kollade på nyaste avsnittet av "How I Met Your Mother".
Blitz!!!!


Tänkte kompensera genom att göra desto mer vettiga saker i morgon.
Kanske till och med blogga om dem, vem vet?

Dag 5 - Kärlek

Jag skulle kunna skriva om konventionell kärlek.
Om den som innefattar familjen, vännerna, pojkvännerna, till och med kollegorna man träffar varje dag.
Men den kärleken som påverkat mig mest är ju tveklöst kärleken till städer.
Tre städer, närmare bestämt.

Tokyo blev jag kär i på distans.
Efter ett antal år av Tokyo i periferin (genom japanskapluggandet) och en två månader lång semester där allt var nytt och spännande och väldigt, väldigt exotiskt var jag så hopplöst förälskad att jag faktiskt gav upp en riktig kärlek för att befinna mig i staden som stulit mitt hjärta.
Dansade mig igenom nätterna och var jävligt nöjd med en stad som på ytan var aningen tillrättalagt, men i verkligheten var ganska oförutsägbar, och framför allt, som gjorde mig oförutsägbar.

Men under ett helt år träffades vi nästan inte alls, jag och Tokyo, och jag umgicks mycket med Oslo, som jag försökte älska, men vi blev aldrig någonting mer än kompisar. Och till och med det är lite av en överdrift.

Och Hong Kong.
Jag visste redan från början att jag bara skulle befinna mig i Hong Kong i sex månader, varför det var helt ologiskt för mig att bli kär i den staden. Tanken var att vi skulle hålla det på en strikt professionell nivå. Men Hong Kong, som visserligen inte var lika snygg och stylad som Tokyo, lirkade på något sätt in sig med sin fantastiska personlighet, oförställdhet och vänlighet och efter tre månader var det bara att inse att jag hade misslyckats fullständigt med att hålla det på en strikt proffesionell nivå.
Jag och Hong Kong hade barbecues, åkte till stranden tillsammans och myste över eggtarts ihop på söndagarna när vi gick hand i hand och shoppade på Initial i Causeway Bay.

Och så den senaste.
Kärlek vid första ögonkastet.
Det tog inte ens tio minuter innan jag visste att New York och jag skulle kunna bli en farligt snygg kombo. Där Tokyo har blivit förutsägbart är New York fortfarande nytt. Där Tokyo har blivit stelt och aningen tråkigt är New York fortfarande charmigt, piggt och fullt av potentiella äventyr.

Och vet ni?
Jag slängde faktiskt iväg en ansökan till the green card lottery för 2012.
Om jag får det sticker jag till New York på momangen.
Och då måste jag byta namn på bloggen.

Fast nu vill jag gärna veta om det är någon annan som är kär i några städer?
Är ni det?

Köa...

Ungefär vid 13-tiden idag blev vi varse att folk redan börjar köa.
Förvisso, så vitt jag vet, bara en person, men... 20 timmar innan vi öppnar för Lanvin.
Aldrig varit med om maken till köplust!
Eller framförhållning för den delen...

Dag 4 - Det här åt jag idag

Idag när jag cyklade till jobbet vid 06-tiden på morgonen hände det en liten olycka.
När jag skulle cykla upp på trottarkanten från bilvägen fick jag sladd på nåt vis och det slutade med att cykeln välte åt ena sidan.
Lyckligtvis på trottoaren, och inte på bilvägen.
Den största smällen togs emot av vänster höft, som numera är delvis blå, men ena sidan av huvudet fick sig också en lätt smäll när skallen oundvikligen studsade i asfalten.

Det tog några minuter innan jag lyckades samla mig såpass att jag kunde fortsätta cykla in till Shibuya, och framåt eftermiddagen började jag få huvudvärk.
Ni vet, en sådan som gör ont när man rör på sig, men inte annars.
Mina pupiller var dessutom aningens, aningens förstorade.

Jag självdiagnostiserade mig fram till en mild hjärnskakning,
och detta rättfärdiggjorde mer än nog för de två glaserade munkarna från Krispy Kreme jag tröstade mig med efter jobbet.
Mmm... Krispy Kreme-hjärnskakning.

Till lunch åt jag bara tråkig pasta,
och nu ska jag äta färdiglagad pumpa- och morotssoppa till middag.
Fortfarande ont i huvudet, så jag kanske måste äta glass till efterrätt också...

Lanvin ♥ H&M

Ni vet att det är ett nytt designsamarbete på gång på H&M nu i veckan som kommer, va?
Denna gången med franska Lanvin.
Jag är inte så himla duktig på Lanvin alls, faktiskt, men det är alltid kul med designsamarbetena.
Det blir alltid så galet i butikerna!
Häromdagen fick vi till exempel lägga upp en plan för hur vi skulle rädda skyltdockorna om folk skulle börja slita i dem så mycket att det blev fara för att de skulle välta och bonka någon i huvudet.
Skoj!

Tisdag den 23:e, folkens!

Kolla in på hm.com eller Elin Kling, som var på visningen i New York!

Thailand i vinter?

Jag tänkte jag skulle levla upp som svenne och åka till Thailand i vinter.
Nån gång i slutet på januari, när man mest vill ta livet av sig för att det är så jäkla kallt och tråkigt.
Ligga strand, käka papaya, bli riktigt brun (inte orange).
Koh Samui verkar vara poppis.
Och nej, jag vill inte ha det "äkta, oförstörda Thailand".
Tänker inte turista och utforska det minsta.
Bara ligga stranden.
Göra in-gen-ting.
Vad säger ni?
Någon som har varit där och kan tipsa?

Snookified!

Jag antar att min brun-utan-sol-kräm funkar.
Likheten är slående, visst?

Vad tycks?
Köper ni det, eller syns det att jag är låtsasbrun?

Dag 3 - Mamma

Min mamma är en av de mest anmärkningsvärda kvinnorna jag vet.
Hon träffade min pappa när hon hade flytt från Irak till Prag där hon började studera till civilingenjör.
På ett främmande språk.
De gifte sig och hon fick mig när hon var 24 år gammal.
(När jag var 24 år gammal hade jag precis flyttat till Japan och hade noll planer på att skaffa barn med någon...) Och sedan kom min syster, exakt tre år senare, och mamma fortsatte plugga och blev den första kvinnan att någonsin ta examen samtidigt som hon hade småbarn hemma.

Sedan separerade mina föräldrar och mammas studentvisum gick ut så hon var tvungen att flytta ifrån Prag.
Det stod mellan Tyskland och Sverige, tydligen, och mamma valde Sverige.
Jag minns fortfarande hur alla våra saker lastades på en lastbil för att aldrig återses.
Särskilt minns jag mammas stora, gråa vinterkappa på den där lastbilen, av någon anledning.

Så kom vi till Sverige.
Först flyktingförläggningen i Luleå, där det fanns en annan till liten tjej som också hette Rim (som förutom att vara ganska elak, dessutom stal mitt smeknamn. Innan kallades jag för Rimah, men för att kunna skilja oss åt blev hon Rimah och jag, kort och gott, Rim.), sedan Lycksele och Skellefteå med den myckna snön och evigt mörka vintrar, men evigt ljusa sommardagar.
Och till sist Göteborg, lagom till att jag började tvåan.

Nu bor mamma kvar i Göteborg, har gift om sig, och födde, för knappt ett år sedan, ett tvillingpar.
Egentligen skulle jag kunna skriva en hel bok om min fina mamma och hennes livsöde.
Om hur hon lärde mig och min syster att tro på oss själva.
Om hur hon indirekt också lärde oss att saker och ting tenderar att lösa sig.
Och framför allt, att det är otroligt viktigt att fortsätta vara larvig, trots att man är vuxen.
Herregud, vad jag har den människan att tacka för mycket!
Allt.
Faktiskt.

Dag 2 - Min första kärlek

När jag började högstadiet var vi tio stycken i klassen. 

De flesta kände inte varandra sedan tidigare och det var en skara rätt sköna, väldigt blandade kids som föstes ihop på Hammarkullskolan i Angered för att vi alla ville gå i en musikklass.

Redan vid den andra dagen tyckte jag att det var en dålig idé,

men på den tredje dagen visste jag helt säkert:

Jag var kär i Charlie.

Nästan helt utan anledning.

Jag menar, visst han var en halvbrasilianare med linblont hår som var duktig på att spela gitarr och på att rita grafitti och små, gulliga gubbar, och visst, han var ganska rolig... men det var ju också nästan det enda.

Det räckte dock för att jag skulle vara hopplöst kär i honom i nästan hela de nästföljande tre åren.

Ni vet sådär som man är när man är liten och allting är lite på liv och död.

Dessvärre tyckte han nog att jag var lite av en tönt.

Först var jag lite goth/grunge (mycket oklädsam kombo), och sen kom tandställningen, glasögonen, och så klippte jag mitt hår skitkort och färgade det lila.

Ja, ni hör ju.

Inte alls en lämplig kompanjon till en halvbrasiliansk linblond gitarrist med lite för stort ego...

DAG 1 - Om mig

"Om mig" känns litegrann som den där boken man fick göra om sig själv när man gick i förskolan. Måla in sitt ansikte på första sidan med kritor, klippa ut, bokstäverna i sitt namn och klistra in över teckningen och sedan fylla i luckorna i meningar som började med

"Mitt namn är ______"

"Jag är __ år gammal."

"Min favoritmat är ___________"

"När jag blir stor ____________"

Mitt namn är fortfarande Rim, och jag är 26 år gammal.

En ålder vid vilken jag minns att jag tyckte att det var lämpligt att föda sitt första barn när jag var fortfarande var väldigt liten, och redan hade hunnit tänka ut min livsplan.

Jag tyckte också att 20 år lät extremt vuxet, att jag helst ville gifta mig när jag var 24, och att jag minsann skulle äta godis närhelst jag ville när jag var vuxen och fick bestämma själv.

Det sista är nog det enda jag håller med mitt lilla jag om.

Min favoritmat är mormors fisk, 
och den fyllda laxen är det faktiskt fortfarande få grejer som klår i matväg.

"När jag blir stor vill jag äga en leksaksfabrik."

Så blev det ju inte riktigt, men jag minns att jag tänkte ganska storskaligt på den tiden.

Jag gillar leksaker, jag vill ha leksaker, alltså; äga leksaksfabrik måste ju vara guld!!!

Fast jag ville också bli målare och författare, men mest av allt ville jag bli sångerska.

I stället jobbar jag på H&M och leker med kläder, fast i Japan.

Det hade jag nog aldrig trott när jag var liten.

Att jag skulle flytta till Tjottahejti.

Men när jag var 20, och således "extremt vuxen", ville jag inte äga en leksaksfabrik längre.

Jag ville bo i Japan och när jag var tjugofyra och ett halvt lyckade jag flytta hit med ett arbetsvisum i handen, och känner mig på det stora hela rätt nöjd med det.
Faktiskt.

Temablogga, ja!

Här ligger min blogg och självdör för att ingen skriver i den, och alla andra i min RSS-feed temabloggar för glatta livet!

Vad säger ni om att jag faller för grupptrycket och temabloggar varje dag i en månad, så får vi se om skrivkrampen geer med sig?

Nåt sån't här kanske...

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Snabb update

Så, då har jag överlevt min första säsongsstart som visual merchandiser och sitter och käkar grapefrukt och väntar på mitt paket från lookfantastic.com.

För ett par månader sedan fick jag så sjukt mycket komplimanger över hur brun jag var och hur frisk jag såg ut, för att jag var ute och surfade varenda helg, men så blev det höst och kallt och inte riktigt läge att surfa och solbrännan började så sakteliga rinna av mig. Var på solarium ett par gånger, men vill helst inte misshandla min hud så mycket.
Beställde alltså en brun-utan-solkräm som skulle vara bra, från något märke jag aldrig hört talas om och hoppas på att den inte gör en helt orange.
Och skulle jag bli det får jag låtsas att det fortfarande är Halloween, sätta upp håret i en puff och säga åt folk att kalla mig Snooki.

Någon har för övrigt haft väldigt roligt med photoshop på bilden nedan.

Kolla in hennes bröst!

Día de los Muertos

Jag har ju inte visat er min Halloweenutklädnad än. Jag tänkte först bara måla mitt ansikte till en simpel döskalle och springa omkring i Shimokitazawa, men så kom jag och tänka på när jag var i Los Angeles och hur man i de mexikanska områdena kunde hitta otroligt många döskallar med koppling till Día de los Muertos. Glada döskallar fulla med blommor och färg och annat skoj!

Egentligen är det en tradition som har att göra med Alla Helgonsafton snarare än Halloween, men close enough, tänkte jag och började måla snirklar.

En otroligt fin grej med att gå Halloweenparaden i Shimokita och få gratis drinkbiljetter och en karta över ställen där man kan använda dem är att man hittar en del otroligt fina ställen som man kanske gått förbi hundratals gånger, men aldrig klivit in i.

Som på Dressroom här nedan. En bar som ligger på tredje våningen, med en oansenlig entré som jag aldrig lagt märke till, och förmodligen inte skulle bemödat mig om att kliva in på även om jag hade gjort det. Vilket är synd, för då tog det mig så mycket längre att upptäcka att Shimokita har en bar med sammetsväggar, sköna soffor och en massa kristallkronor i taket...

Klä ut sig i par – det nya svart

Jag trendspanade lite igår, och att klä ut sig i par är tydligen det nya, heta.

Som ni tydligt kan se här nedan.

Om ni klickar och förstorar den nedersta bilden ser ni hur magnifik Woodys utklädnad är.

Grabben hade köpt en gul skjorta och målat på ränderna. Tittar man noga ser man att "komönstret" på västen är gjort med svart eltejp och att han tillochmed har ett snöre som man kan dra upp honom i...

Vilken hängivenhet!

Hello Kitties

Salt & Peppar

Woody och Buzz Lightyear!

Halloween 2010

Jo, hörrni, jag skulle helst av allt vilja krypa ner i sängen med ett täcke upp till näsan, 

kanske se nån fin film, käka lite popcorn.

Ligga lågt tills den här tyfonen blåst över, helt enkelt.

Men i stället ska jag sminka mig till döskalle, dra på mig regnstövlarna och gå i den lilla Halloweenparaden i Shimokita. Kanske hittar jag mig en ny betjänt att hunsa i år också.

Det vore nåt...!

Grrrr...

Men alltså.

Det är bara Halloween EN gång om året. 

Jag har sett fram emot att sminka en snygg döskalle och ge mig ut på stan i strax över en månad nu.

Och jag bara undrar: Hur svårt ska det vara för en tyfon att hålla sig borta från Tokyo alldeles runt den 30-31:a oktober?

Jäla skitväder.

Filmvisning!

– Joråmensåatteh, vi ska ha en screening för nya Twilightfilmen, Eclipse (yes... ni såg den för ett halvår sedan, men i Japan har den inte haft premiär än...) i Shibuyabutiken på torsdag.
– Åhå!
– Japp, hela första våningen kommer vara nästan tom på kläder och i stället ha en stor fet skärm där man kan kolla nya vampyrfilmen.
– Minsann!
– Mm, och så kommer en av skådespelerskorna hit... eller röstskådespelerskorna, kanske man ska säga dårå...
– Oj, verkar som om det kommer bli fullt hus...
– Mhm. Vad händer på era lokala H&M hemma i Sverige, då?
– …

New York Joe - Shimokitazawa

Som ni kanske har förstått vid det här laget gillar jag att vara i Shimokitazawa rätt mycket.

De har donuts, stans godaste kaffe, risköttbollar, ett Village Vanguard, en riktigt billig grönsaksaffär (obs! sällsynt i en stad där du ofta betalar 15 spänn för en tomat. Ja. Jag sa EN.), och en allmänt go atmosfär med massa små butiker att kika in i.

Men sörrni, häromdagen hittade jag nog min favoritbutik hittills – New York Joe Exchange.

Det är en nyöppnad second handbutik som är inhyst på ett före detta badhus.

Hur ser man det? Jo, de har behållt det fina kaklade golvet!

I och med att de är nya har de inte så himla mycket varor än, men det är lätt att hitta riktiga små pärlor där! Bland alla gamla jeans och klänningar hittade jag till exempel en skinnväska från Vivienne Westwood för ynka 7000 yen, alltså knappa 600 SEK, ett bälte från MiuMiu för 600 yen, och en del skor från Prada för ca 2000-3000 yen.

Dessutom har de extremt trevlig personal som gillar att småprata och är pratar hyfsat flytande engelska! Väl värt ett besök om man gillar att fynda märkesgrejer.

Eller om man, som jag, har för mycket kläder som man inte längre använder, men inte heller kan med att bara slänga! Och som om det inte vore nog med anledningar att besöka stället så ligger Hara Donuts och fina kaffestället lite längre upp på gatan...
Hurra!

Köpte!

– Jag har varit i Sverige en gång!

Vivienne Westwoodskor på badhusgolv.

Aokigahara – läskig jävla skit

Japaner är experter på att åka nån timme eller två utanför staden när de har en stund över, och kolla på banala, men trevliga, saker som sjöar. Eller höstlöv. Eller... andra saker som vi har tonvis av hemma i Sverige och inte behöver göra särskila utflykter för att se.

Jag har alltid förundrats över deras förmåga att förundras över såna saker, och eftersom jag är ledig i morgon, och det ska vara relativt fint väder, tänkte jag ge mig ut och uppleva detta typiskt japanska. Så jag googlade dagsutflykter utanför Tokyo, och hittade någonting makalöst makabert.

En skog, vid en liten by vid Fujibergets fot, dit människor beger sig för att ta livet av sig. Så många att man satt upp skyltar som uppmanar folk att tänka om och söka hjälp.

Så många att man årligen genomsökte skogen efter lik och aldrig kom tillbaka tomhänt.

Och vet ni vad som händer när man hittat ett lik?

De som arbetar som skogspatrull bär ner liket till stationen och lägger det i ett rum specifikt för lik efter självmördare och sedan måste någon sova i samma rum!

För om man lämnar liket ensamt kommer dess spöke skrika och liket kommer börja röra på sig!

Efter att ha läst om den här skogen tog det mig en bra stund igår natt att sluta titta efter spöken runt varje hörn. Sen hjälpte det inte att det fanns tonvis med bilder på folk som hängt sig i skogen, att skogen beskrevs som kusligt tyst eftersom träden växte så tätt att det inte blåste särskilt mycket vind i den, att det tydligen är en skog som länge förknippats med japanska demoner, eller att ha läst att det finns någon koncentration av någon gas, efter vulkanisk aktivitet för tusen år sen, som tydligen förvirrar kompasser så att folk som gått in i skogen utan avsikt att ta livet av sig också går vilse och... tja... dör...

coffee/xex

Det är söndag och jag är ledig.
Tar cykeln, för första gången till Daikanyama, ett område en bit ifrån Shibuya med en väldigt avslappnad atmosfär. En del (läs: många) små, dyra butiker och en del (läs: många) små, fina kaféer.
Ett av dem, Xex, har en väldigt fin utsikt och en terass med värmelampor.
Värre kan man ju ha det på en söndag, vill jag mena.

Länk här.

Om att prata med varandra.

Jag måste bekänna en sak.
Det har varit på gång i nån vecka,
men igår märktes det för första gången på allvar.
Kidsen på mitt golv inte är helt nöjda.
Med mig.
De säger ingenting, men det behövs inte.
Det märks i attityder.
Tonfall.
Kroppsspråk.

Så jag går till en annan VM och frågar om hon har hört någonting.
Jorå... säger hon lite försiktigt.
Det var några som tyckte att jag var för bossig.
Att det lät som om jag beordrade i stället för frågade.
Jag undrade om det var allvarligt.
Om de är skitförbannade, eller bara lite irriterade.
Om jag borde prata med dem.

Du ska nog inte prata med dem, sa hon.
Bara kanske tänka på hur du kommunicerar så att allting låter snällare.
Och jag suckade inom mig.

Jag har hört det här förut.
I andra butiker, på andra golv, i andra länder.
Men det brukar gå över efter ett tag.
När kidsen inser att man faktiskt vet vad man sysslar med.
Och att man respekterar dem.
Man bara kör på, tills de fattar.
Det tar kanske ett par månader.
Ett par månader av ganska ständig ångest och rädsla för att göra fel, för man vet att de kommer hugga så fort de får en anledning.

Men som VM har jag inte ett par månader.
Jag byter golv varje månad.
Så.
Jag snackade med dem.
Eller häften av dem.

Och vilken lättnad!
Och hädanefter tror jag att de kommer säga till om det är någonting,
i stället för att låta småsaker ligga och gro och bubbla tills de verkar enorma...

Seriöst, folkens.
Det lönar sig nästan alltid att prata.

Nikumaki

Alltså... Sakerna man kan äta i Shimokita!
Donuts från Hara Donuts, god Okonomiyaki, fantastiska kycklingspett och nu senast detta:
Köttboll!

En köttboll är alltså en risboll inlindad i tunna skivor kött, marinerad i någonting fantastiskt som jag inte har en aning om vad det är för något!

Helt.
Sjukt.
Gott.

300 yen.
Finns med ost på också.
Nästa gång ni har vägarna förbi – prova!
Ja?

http://www.nikumaki.com/

See you later, alligator.

Jag drömde att jag hängde med alligatorer.
Att jag stack ner till deras träsk och fick veta att det inte var någon fara, så länge man höll sig platt mot marken, som de, för då fattar de inte att man är en människa och kanske vill käka upp en, utan tror att man kanske är en alligator.
Såklart.

Men skit i det nu, och kolla det här fina post-it blocket jag hittade i Shibuya häromdagen!

DÉsolé

Hörde den här låten för första gången för några dagar sedan och kan inte sluta tänka på den!
Det är någonting väldigt särskilt med sättet han sjunger refrängen på.
Det var förvånansvärt lätt att googla reda på den, trots att jag bara uppfattade ordet "désolé" genom alla de där franska orden.
Vad tycker ni?
Och en länk till texten, med översättning, för den som vill putsa up skolfranskan...

Kurt Halsey

Kurt Halsey är en av mina absoluta favoritartister sedan över tio år tillbaka, och igår blev han plötsligt väldigt aktiv på sin Twitter. "Ställ frågor här så svarar jag sedan", twittrade han.
Så jag passade på att fråga vad som hände med beställningsverken.
För något år sedan hade han uppe en ruta på sin hemsida som deklarerade att man kunde beställa tavlor med valfritt motiv. Han måste blivit bombarderad med beställningar eftersom länken togs bort efter bara ett par dagar, och jag har alltid ångrat att jag inte var snabb nog att beställa en egen tavla.

Men tillbaka till Twitter nu.
Inom en halvtimme hade han svarat!
Vad han svarade?
Att han visst fortfarande gjorde lite beställningsverk ibland och att jag kunde mejla honom.

Hans tavlor handlar nästan alltid om kärlek eller brustna förhoppningar och jag började genast återigen tänka på en tavla med Tokyo och hatkärleken som motiv, men sedan fick jag en ännu bättre idé som jag mejlade honom om, som får vara lite hemlig tills vidare.
Väntar fortfarande spänt på svar!

Ser ni förresten bilden på tavlan längst upp till vänster?
Originalet hänger här på väggen bakom mig.

Donuts & Coffee i shimokita

Ja, ja, vi vet alla att Shimokita är ett av mina absolut favoritområden i Tokyo vid det här laget. (Så till den grad att jag såg till att bosätta mig på cykelavstånd från stadsdelen i fråga.)
Men hur skulle jag kunna låta bli att älska ett ställe som har skumma munkar och sjukt gott kaffe, det undrar jag nu, yo!

Var där igår i solskenet och köpte för första gången en munk på Hara Donuts, som ligger lite avsides. Tog ett bett och insåg att munkarna inte alls har samma konsistens som vanliga friterade munkar, utan var mer brödiga. Som ett extremt fluffigt, luftigt bröd med hål i. Rullat i socker.
När jag kommit över chocken fick jag syn på det extremt vältrafikerade espressohuset tvärs över gatan, Bear Coffee, och knatade över och köpte en islatte, trots att en skylt varnande upplyste mig om att Keiichi, huvudbaristan befann sig i USA för tillfället.

Fick vänta i hundra år på kaffet, men när det väl kom... herremingud!
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, förutom att det var så sjukt jävla gott!

För er som inte vet, Tokyo är ingen kaffestad. En massa Starbucks och Tully's Coffee, Dutour (rent ut sagt äckligt kaffe!) och andra kedjor finns det gott om, men riktigt goda kaffeställen är det ont om!

Jorå, såatteh nu har man hittat ett sjukt bra kaffeställe på cykelavstånd.
Nöjd.

Hara Donuts

Sitter utanför Hara Donuts med min munk.
Bear Coffe på andra sidan gatan.

Godaste. Kaffet. Någonsin.