Tillbringar hela dagen med Bästa Vännen. Hälsar på hennes föräldrar i Partille och våra föräldrar får äntligen en chans att sätta sig ner och prata med varandra en stund. Så lagom dags när deras ungar har hängt ihop i snart åtta år. Playdaten för föräldrarna går förvånansvärt smidigt, inga pinsamheter slinker ut, ingen förolämpar någon av misstag och om jag inte visste bättre skulle jag våga påstå att alla inblandade parter trivdes helt fint!
Jag och Bästisen förflyttas tillbaka till gymnasiet där vi låg på tvären i hennes säng i flickrummet och snackade skit i timtal tills det ropades att det var mat. Vi går långpromenad i skogen, aktar oss för arga baggar och pratar tills vi blir varma och andfådda. Och är inte Sverige jävligt fint ändå? Så grönt när det är grönt!
Sen blir vi skjutsade till tåget som går en gång i timmen från Partille mot Göteborg. Medan vi väntar hinner tåget på motsatt sida komma och släppa av tre grabbar i 25-års åldern. Jeans och rakade skallar. Man ser att testosteronet och adrenalinet pumpar när de ilsket ropar "VÅGA HEILA!!!" upprepade gånger innan de skrattar rått och lyfter armarna. Sieg heil! En av dem pekar på mig, och kanske är det hat i blicken. Så mycket ser jag faktiskt inte ut som en utlänning, tänker jag och tänker sen att det kanske räcker med att vara mörkhårig, eller förlåt, svartskalle för att ådra sig hatfyllda blickar. "VAD FAN GLOR NI PÅ?!?!" ropar en utav dem åt oss och jag tittar på honom och skrattar. Åt ett nazistsvin med ful frisyr, säger jag inte, för någonstans inser jag kanske att om man är så testosteronstinn att man muckar med två pyttetjejer på perrongen mitt emot för att de tittar på en när man beter sig som en idiot kanske man är så pass rubbad att man inte drar sig för att faktiskt springa över och slå dem på käften.
De försvinner i en bil, hela tiden rått skrattandes, och när vi går på tåget mot Göteborg är Bästa Vännen lite skakad. "Våga heila" säger jag och fnissar, och tjejen som sitter bredvid oss rycker till lite. Och vi pratar om hur det är väldigt passé med folkgruppshat. Håller folk verkligen på med sånt fortfarande...? Och vad skulle deras mammor säga? Eller är det de som har uppfostrat dem såna? Men det slutar med att vi bara suckar uppgivet och skrattar åt eländet... Vad annat kan man göra?
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar