Innan jag går till jobbet...

Såhär, klockan 05:20 på morgonen, vill jag bara hinna säga att DEN ÄR MINNNNN!!!!

FICK DEN, FICK DEN, FICK DEN!!!!!

Wooohooo!

Worn (but still willing...aren't shadows supposed to move?)

Hur många gånger har jag inte tänkt skriva någonting fint om Kurt Halsey och hans fina målningar och skisser, men varje gång har jag ångrat mig. Som en självisk idiot har jag hållit honom för mig själv så att jag får ha honom i fred bara en liten stund till, och för det ber jag hemskt mycket om ursäkt. Men nu är det slut med det. Fina saker är trots allt roligare att dela med andra!

Det underliga med Kurt Halseys målningar är att de är kusligt parallella med mitt eget liv. När jag har långt mörkt hår och pojkvän målar han bara kärlekstavlor och flickor med långt mörkt hår. När jag har kort, mörkt hår och ingen pojkvän, målar han bara tavlor med korthåriga flickor och längtan eller spruckna drömmar. När jag har halvlångt blont hår och upptäcker att mitt liv har blivit aningen tradigt, utan äventyr, utan drömmar, utan någonting annat än jobb och sömn, målar han den här, och kallar den "Worn (but still willing...)"...

NI FATTAR ATT DEN ÄR MIN, VA?!

Skit samma att den kostar mer än en tur- och returbiljett hem till Sverige, ser ni inte att hon TILL OCH MED HAR GRÖNA ÖGON?!?!

Jag har redan lagt ett bud på den och i natt, när jag förmodligen ligger och sover, får jag svar.

Om jag får den ska jag hänga den på väggen och låta den påminna mig om att man ibland bara måste härda ut. Jobba sig igenom det tråkiga för att komma ut på den andra sidan...

Den roliga sidan... där man får lön för mödan.

Ovant

Nu är det äckligt rent här.

Fy.

Jag mår nästan lite illa...

Grundlig

Sett ut som fan här nästan ända sen jag kom hem från Sverige. I nästan två månader har jag inte riktigt orkat städa. Ibland plockar jag undan lite efter mig, när det börjar bli svårt att ta sig fram i mina gigantiska 22 kvadratmeter, och ibland dammsuger jag lite halvhjärtat. I hörnen där damm och hårstrån gärna samlas, men sällan att jag orkar lyfta på grejer som ligger och skräpar på golvet. Dammsuger bara runt skiten.

Men nu – Jag ska lyfta på ALLT och städa, inte bara runt, utan under och över också.

Sjukt.

Mini Flash Mob

Igår @ Shibuya Crossing

Det fina med hösten...

...är inte att löven ändrar färg, eller att det fortfarande är en säsong som symboliserar nystart, eller att luften blir sådär krispig och frisk, utan snarare min höstjacka som jag äntligen kan använda!

Jackan jag suktade efter jättelänge och till slut köpte på sommarrean när det fortfarande var 30 grader varmt. En oformlig skogsgrön sak som påminner lite om säckväv, men se, sätt ett skärp runt allt tyg i midjan, och voilà! - finaste höstjackan någonsin!

Och halsduken jag fick av Kiwi innan jag lämnade Hong Kong matchar helt vansinnigt bra. Egentligen är det fortfarande för varmt för halsduk, men jag ser till att inte frysa eftersom jag tror att jag har åkt på en förkylning (som jag försöker döda med rom, men kanske leder det bara till att virusen leker fylleslag i stället. I så fall bjuder jag på det.)

Jag insåg just en sak...

Mitt hår, det ser lite ut som en rosa spya, ja?

Mitt huvud sett från sidan

Väntar på tåget. Alltså: dags för ny "visa håret"-bild. Jag har
inte kollat så noga på det rosa nackhåret, men det var inte riktigt
så här jag ville ha det. Det skulle vara tunna slingor som man bara
skulle skymta litegrann. Det är nu andra gången min colorist gör lite som han vill, eller som han tror att jag vill, med ett resultat som säkert inte alls är dumt, men inte riktigt vad jag är ute efter.

Dags att dumpa honom och hitta en ny, kanske?

Silver Week

Minns ni "Golden Week"? Veckan där alla japaner var lediga och därför bestämde sig för att invadera H&M i Harajuku? Well, Golden Weeks lillasyrra, Silver Week, är här nu. Det är, för all del, inte riktigt lika galet som under Golden Week peaken, men det är inte väldigt långt ifrån. Alla japaner är lediga fram till på onsdag, eller nånting sånt, och det märks.

Återigen snackar vi ett tomt lager en timme innan stängning. Det är ett jävla spring hela dagarna och olyckligtvis har vi den här gången oturen att, som managers, sitta och pilla med scheman, eftersom personalen inte räcker. Det är ett jävla trollande med folk och Harajuku har till och med fått låna personal från H&M i Shibuya (som öppnade för två dagar sedan!) för att få det att funka.

Igår var det ett evigt rännande, och när jag äntligen var färdig för dagen gick jag ner till the Hub, som ligger nästan vägg i vägg med oss, och tog en öl med några i personalen, och en halvtimme senare kom även den nye butikschefen och gjorde oss sällskap.

Så här roligt kan man alltså ha det...

God natt!

Klockan är 21:14.

Jag går och lägger mig.

Bilder en annan gång.

Mitt nackhår är rosa!

Nån gång, när klockan inte är 5 på morgonen, kanske jag lägger upp en bild!

Två dagar!

Jag är ledig hela två dagar i rad!

Jag ska slappa järnet och ringa hem till Sverige, och kanske till och med städa lite!

Och kanske till och med gå ut i det fina vädret och spela lite gitarr!

Tröttma

Jag är så jävla trött.

Så fullkomligt och totalt slut i kroppen att jag önskar att världen var gjord av kuddar och filtar och madrasser så att jag aldrig skulle behöva resa mig upp igen. Jag vill kunna rulla överallt.

Men världen är tyvärr gjord av asfalt och betong och några enstaka träd här och var och jag måste resa mig upp om en stund, om sisådär en halvtimme, och bege mig till Ginza för en öl eller två med mitt gamla B1-golv. Det finns förstås värre öden än så, men just nu önskar jag att de ville komma hit i stället. Vi kan sprida ut oss på min fluffiga matta och dricka vin, bli alldeles trötta och sedan somna i en hög. Fan.

Kan vi inte det?

Ovänner.

Jag var så jävla arg på den här dagen när jag vaknade. Utanför var det grått och såg ut som om det skulle börja regna vilken sekund som helst och jag var så in i märgen trött att jag verkligen önskade att jag skulle få slippa jobba. Att få lov att skita i allt, bara för idag. Snälla?

Så kom jag till jobbet. Fortfarande skittrött. Lite tjurig (vilket jag överkompenserade för genom att vara extra studsig mot personalen. Man får liksom inte lov att vara tjurig om man är avdelningsledare i en butik...). Men sen tog mitt skift slut och nu sitter jag framför datorn i min pyjamas med följande plan:

1. Äta curry och titta på That 70's Show

2. Äta glass och öppna paket som jag hittade i min brevlåda.

Vi ska nog bli sams till slut, den här dagen och jag.

Inte redo för den här dagen än.

Första lördagen sedan jag kom tillbaka i Harajukubutiken och jag måste gå igenom allt jag skulle gått igenom, men inte hunnit under veckan, med min nya trainee.

En fjärdedel av hennes träning har snart gått.

Tiden rör sig lite annorlunda i Harajuku jämfört med Ginza.

Sjukt.

Födelsedagskjolen! JA!

Äntligen kan jag ha den på mig!

Rosa och fluffig.

Och jävligt opraktisk ska ni veta.

Men fin!

Min födelsedag!

Den tog slut!

Vad hände?

Vart tog den vägen?

Det kommer en ny nästa år, va?

Team?

Klockan är fem på morgonen. Jag pusslar scheman och lyssnar på Maria Bamfords stå-upp på Spotify. Hittade henne av en slump när jag Spotifiyade Alicia Keys tidigare idag. (Igår?)

Hjärnan går på högvarv.

Måste lista ut hur jag ska få det här att funka.

Med mitt nya golv i Harajuku.

Har kommit på en plan.

Kanske om jag kan lägga ett schema där personalen får jobba i team. Inte en massa olika skift huller om buller, så som vi brukar göra (mest för att omväxling förnöjer), utan jobba ett och samma skift en hel vecka. Ett öppningsteam, ett stängningsteam och ett team som kör alla mellanskiften, och sen stoppa en eller två av de gamla i varje team, så att de får en chans att verkligen lära upp de nya. Men schemamässigt är det svårt, och om det blir för tunga och stressiga stängningar riskerar jag att slita ut mina fina SA:s...

Fan också.

Det börjar ljusna, jag får nog fortsätta fundera på det här senare.

Dags att gå och lägga sig, jag jobbar ju faktiskt i morgon.

Men i alla fall, ta och lyssna på Maria Bamford!

Stå-uppande är bra sällskap.

Vansinne!

Två dagar tar det visst innan paniken står och lurar bakom hörnet. Ni förstår, vi öppnar så många nya butiker nu. Nästa vecka öppnar H&M i Shibuya, och det ryktas att det kommer bli den största butiken på jorden. Det blir VIP-fest. Black Eyed Peas kommer, Teriyaki Boyz kommer, och säkert en massa andra japanska kändisar som jag antagligen inte har den blekaste aning om vilka de är.

Och den här öppningen i Shibuya svettas man inför. De här 3000 kvadratmetrarna Hennes & Mauritz får inte gå fel. Måste flyta på utan problem. Smidig, ljudlös perfektion från dag ett är ett måste. Och för att uppnå detta, för att minimera risken för katastrofer, har man tagit alla våra starkaste Sales Advisors och tryckt in dem i Shibuya, antingen som permanent Shibuya-personal, eller som opening support. Det man inte inser, som jag insåg igår, är att lagom till nästa helg finns det inga nästan inga erfarna SA:s kvar i de gamla butikerna. Ginza och Harajuku får i princip börja om från början med allt som man har kämpat för att få till rutin under det året som gått sedan man öppnade.

Kvar kommer jag alltså stå med personal som inte vet hur man gör en påfyllning från lagret, hur man skriver ett dagsschema, hur man måste flytta på varorna när de säljer slut i slutet av dagen, eller för den delen, ens hur man prioriterar vid en butiksstänging.

Ginza kommer nog klara sig rätt bra, ett par veckor kanske innan man hunnit lära upp folk för att det ska flyta på nästan som förut igen, men för Harajuku, butiken med sån fart att du, på allvar, inte ens tar dig tid att springa på toa, kommer det nog råda kaos ett bra tag framöver. Och i det här kaoset ska jag alltså inte bara överleva, utan också se till att min personal inte går sönder av stress. Jag känner att jag måste lägga upp någon form av krigsstrategi, annars riskerar kaoset att vinna.

Tillbaka i Harajuku

Första dagen tillbaka i Harajuku, butiken som äter dig levande om du inte håller huvudet kallt. Och med en ny trainee i släptåg dessutom. (Den jag hade i Ginza har utexaminerats och jobbar nu tillsammans med mig, i Team Harajuku, fast på en annan våning. Rätt ball känsla, måste jag säga.) Första dagen tillbaka gick bra, fast jag hade glömt hur fort allting går i den butiken. Det är som att vara fast i en virvelvind. Schviiisschhh, säger allting. Kunderna, kläderna, tiden, förståndet.

Fast förståndet har jag inte hunnit mista än. Kanske till helgen. Men det är dock sjukt kul att vara tillbaka i en butik med fart! Herregud, Harajukus "lite sega dag" får Ginzas hektiska dagar att se ut som fån. Hoppas bara innerligt att det inte blir stressoverload den här gången. Att jag faktiskt har lärt mig att prioritera och inte stressa ihjäl mig under tiden jag varit i Ginza. Det enda jag är lite orolig för är att det tar sjukt mycket tid att träna upp en avdelningsledare. Någon timme om dagen ungefär till en början. Men nu har jag haft två trainees att öva upp mina sensei-skills på, så förhoppningsvis kommer jag lyckas lära henne så mycket som möjligt på golvet.

Alltså... jag längtar till i morgon. Det känns lite som när man varit på Liseberg och åkt Balder, eller någonting, och vill ropa "Igen! Igen! Igen!!!!"

Wiiiiiiiiiiiiiiiih!

Yellow Tokyo testar: Vattenmelonglass!

Ser ut som: En vattenmelonsskiva på pinne.

Smakar: Ungefär som den ser ut. Det gröna smakar dock piggelin.

Utseendemässigt pluspoäng för "vattenmelonkärnorna" som var små chokladbollar, men smakmässigt var det ingen hit. Vattenmelon och choklad är inte den allra, allra bästa kombinationen. Faktiskt.

Den här glassen är bra om:

• Det är varmt
• Man är törstig
• Man inte vill äta glass som kostar 300 kcal.

Tro det eller ej, men den innehåller tydligen bara 114 kcalorier.

Betyg:

3/5

Mensvärk - naturens sätt att straffa dig för att du är fruktbar.

Jag visste det redan igår natt, vid tvåtiden när den molande värken smög sig in i korsryggen. Att det skulle bli en sån där mensvärk från helvetet. Alla mina smärtstillande tabletter tog slut för ett tag sedan, och jag har, dumt nog, inte brytt mig om att köpa nya. Och börjar man klockan 7 på morgonen finns det inte mycket hopp om att snappa upp något knark på väg till jobbet heller.

Det gick faktiskt rätt bra i början. Glömde bort den där molande värken jag kände igår natt. Sprang runt och irriterade mig på att ingenting gick som det ska den här morgonen, eftersom, i princpip, 90% av de som var inne och jobbade var nya. Inte kunde rutinerna. Det är naturligtvis inte deras fel, utan bara frustrerande eftersom man måste säga till om saker som är självklara för de som jobbat ett tag, och det är ibland rätt svårt, att lista ut vad som är självklart och inte.

Och sedan slog den till, mensvärken, som om den lurpassat och bara väntat på att jag skulle skicka iväg min trainee på lunch med VM:arna och bli ensam manager i butiken. Tillbringade större delen av tiden då jag var ensam i butiken på fjärde våningen där kontoret, och toaletterna, ligger. När min trainee kom tillbaka fick jag anstränga mig för att andas lugnt när jag gick. Smärtan som började i äggstockarna strålade vid det här laget ut i benen. Jag tog mig till apoteket i närheten och fick tag på ibuprofentabletter. Jag måste sett lite ut som en knarkare när jag tog stöd mot diskkanten andades ansträngt genom näsan och kved "Måste ha ibuprofentabletter. Starka!", satte mig på trottoarkanten utanför och svalde två stycken på en gång. Det tog en kvart innan jag klarade av att resa mig upp och gå tillbaka till butiken, och då gjorde jag det bara för att jag var rätt att kräkas på gatan. Det gör man bara inte på en lördagsförmiddag i Ginza. Ungefär.

Resten av lunchrasten tillbringade jag djupandandes på golvet i damrummet. Lyckades nätt och jämt låta bli att kräkas. Lyckades nätt och jämt hålla tillbaka tårarna när en av VM:arna kom in och frågade hur det var fatt. Två knivar i magen och muskelkramp i låren av smärtan som strålar ut från ens livmoder gör konstiga saker med en.

Sedan började smärtan plana ut, och då visste jag att jag skulle klara mig. Överleva även den här gången. När mitt skift var slut åkte jag raka vägen hem. Däckade fastän jag försökte låt bli. I morgon är en ny dag, och den dagen tänker jag inleda med att knarka. Och sedan tänker jag fortsätta knarka tills min livmoder slutar försöka ha ihjäl mig.

Ungefär så.

Hur får man reda på att det varit jordbävning i Tokyo?

Man kollar på Twitter.

Inte fan känner man det själv, i alla fall.

Dags att skaffa ett jordbävningskit.

Ätit gröt till frukost!!! och kokt ägg.

GRÖT!!!

Kanske dags att sätta på sig lite kläder också. Se vad som händer i staden. Kanske svänga förbi H&M i Harajuku och se om jag kan lyckas övertala butikschefen att ge mig ledigt över julen. Eller bara shoppa lite... Ah, ledig dag i Tokyo. Helt sjukt härligt.

Fullkomligt oläsligt inlägg om vad jag gör just nu...

Allt jag någonsin gör om dagarna nu... är att fippla med scheman. Göra scheman, få dem förstörda, och sen försöka lappa ihop dem. Så är det när vi håller på och preppar inför alla nyöppningar. Vi går från att ha 180 butiksanställda till 670-någonting. Det där glappet, på nästan femhundra personer, det är folk vi ska träna upp, och hålla reda på, i de två befintliga butikerna.

Fram till Shibuya öppnar den 19:e är golven sprängfyllda med anställda, sådär så att det nästan motverkar syftet med att ha dem här till att börja med. Hur ska de träna när det inte finns någonting att göra? Men efter den 19:e har vi så få heltidsanställda kvar i de gamla butikerna, eftersom alla ska till Shibuya, Shinjuku, Yokohama och Shin-Misato, att det nästan är läskigt. Lite så att jag undrar om det verkligen är meningen att de gamla butikerna ska offras helt och hållet för de nya.

Och varje dag kommer jag till jobbet och får höra att vi måste hitta fler heltidsanställda, deltidsanställda, eller fan, bara ta nån från gatan! till att skicka till Yokohama eller Shibuya vid nyöppningen. Eller att ytterligare ett av mina kids på B1 blir permanentförflyttade. Och jag suckar, suddar ut dem från mitt schema och kliar mig i huvudet. Vem fa-an ska vi plocka in för att fylla igen den luckan nu då? Det finns ju inga kvar...

Och vet ni vad som gör det här extra spännande?

I H&M i Japan, detta underbara land, bestäms hur många dagar och timmar du jobbar per månad beroende på när du anställdes av företaget. Till exempel: Om du anställdes i augusti förra året måste du till exempel jobba 23 dagar den här månaden, medan de som anställdes i juli i år inte får jobba mer än 22. Men alla måste fortfarande jobba 5 dagar i veckan. Det blir ett jädra meckande med skift för att få det att stämma, då första dagen på månaden oftast inte inträffar på en måndag. Hänger ni med?

Nej, inte jag heller.

Jag vill ju bara glida runt på mitt golv.

Med mina fina Sales Advisors.

Låta någon annan ta hand om det andra.

Det ofantligt tråkiga, jobbiga.

Oinspirerade.

Men for the greater good osv.

Blä.

Bara i Japan...

...är folk så smala att de gjort det till en sport att vara tjock.

Dejt?

Häromdagen, efter en natt med tre timmars sömn och ett arbetspass från helvetet, stod det en grabb och stirrade på mig på tåget. Händer lite då och då. Brukar inte bry mig så mycket. Så gick jag av på min station och medan jag står och funderar på vad jag ska köpa med mig hem till middag kommer samma pojke fram till mig och stammar ur sig ett "Ursäkta...!" Jag tittar på honom med världens mest skeptiska blick och tänker någonting i stil med "DÖÖÖÖÖ! Jag är för trött för sån här skit!!! JAG ORKAR INTE VARA TREVLIG MOT FOLK JAG INTE KÄNNER, JAG VILL SOOOOOVAAAAAAA!" när han fortsätter att prata med mig.

Men sen, och kanske är det utmattningen som tar överhanden en stund, så tänker jag att jag ska sluta vara så jävla skeptisk för en gångs skull och det slutar med att jag ger honom min telefonmejladress. En helt vanlig, tråkig japan. Inget snygghår eller kindben att dö för, eller någonting sånt, och idag gick vi ut och tog en snabb öl. Omväxlande väldigt avslappnad och väldigt awkward stämning. Grabben i fråga gjorde väl inte så himla stort intryck, men hursomhelst ger jag mig själv tusen testa-något-nytt-poäng.

Kanske tvåtusen.

Handla frukost mitt i natten

På väg hem från jobbet inser jag att jag inte har någonting frukostvärdigt hemma till i morgon. Hade jag jobbat skulle jag kunnat köpa en macka från 7-eleven på vägen, men jag är ledig, och det finns inte en chans att jag slänger på mig kläder och ger mig ut för att handla frukost, och sedan vända och gå hem igen.

Jag får panik av att ha även mina lediga dagar planerade när det är så här mycket att göra på jobbet så jag har absolut ingenting alls inplanerat för morgondagen och Frukost kommer vara dagens stora event. Äggröra med skinka och champinjoner, tänkte jag. Kaffe. Kanske rostat bröd med apelsinmarmelad också. Vi får se.

Och så ska jag sätta mig vid min dator och läsa alla bloggar, alla textsfromlastnight, och fmylifes och se till att jag är ordentligt uppdaterad på lolcat-fronten, men först av allt tänker jag kolla min egen blogg. Visst vill ni skriva i kommentarfältet och berätta lite om vilka ni är?

Zofy, Summer och alla andra som kanske läser men sällan kommenterar. Någonting i stil med hur gamla ni är och vilken stad ni kommer ifrån, eller vadsomhelst som ni vill dela med er av? Så kan jag sitta här och lära känna er lite bättre under tiden jag äter frukost i morgon. Bra va?