Konsten att odla ett ghetto

Då var man hemma i smällkalla Göteborg. I Bergsjön där det firas påsk med knallar. När folk blir skjutna ett stenkast ifrån där jag är uppvuxen, och där mina föräldrar fortfarande bor kan jag inte låta bli att undra hur länge jag egentligen varit borta.

Jag har alltid ansett att Bergsjöns rykte som en farlig stadsdel har varit oförtjänt och aningen överdrivet. Tillsammans med Angered är vi Göteborgs "ghetto"-förorter. Av somliga (främst småkillar som tror att de faktiskt är gangsters) bärs epitetet med stolthet och de gör allt de kan för att hålla myten vid liv. Men jag minns allt för väl hur villigt media var att hjälpa till att uprätthålla myten om "ghettot" när jag gick i högstadiet och Peter Birros Hammarkullen gick på tv. Och jag minns att vi skrattade åt den där serien, vi som gick i Hammarkullsskolan. Den var så vriden och överdriven. Det finns väl ingen som sitter och skjuter folk från balkongen här heller!

Nu, en sådär tio år senare, börjar det likna ett klassiskt "Konsten som imiterar livet som imiterar konsten"-scenario. Men Sverige är för litet för att ha ghetton. För att ha "farliga" stadsdelar. För att man ska höra: "Hörde du att nån blev skjuten här förra veckan?" "Äh, det händer typ varje dag." Och alltför litet för att rymma den hopplöshet och uppgivenhet man ibland ser i kidsens ögon. När blev det såhär? Varför odlar vi våra egna ghetton för?