Jero, en amerikansk ung man med japanska rötter, överraskar hela Japan med sitt val av genre när han slår sig in på den fantastiskt melankoliska enka-vägen. Temat i de flesta enkalåtarna är kärlek, gärna olycklig sådan, förlust och andra jobbigheter. Eftersom det är en så traditionell konstform bär de kvinnliga sångerskorna kimono och de manliga formella/traditionella kläder.
Jeros otippade genreval kommer sig av att hans mormor, som är japanska, tydligen är väldigt förtjust i enka, inte ovanligt för japaner bosatta i amerikat, och att han därför lyssnade mycket på enka när han var liten och gillar det.
I alla talkshowliknande program jag sett Jero i har reaktionen varit densamma. Svart, ung man i hiphoputstyrsel öppnar käften för att sjunga och ut kommer en överraskande vemodig stämma som sjunger på japanska varpå publiken måste utbrista ett sammfällt "Heeeeeee?" (japanska för "whaaaa?") och fnittra lite över det oväntade.
Trots att han är ett så udda inslag på den japanska musikscenen tror jag att han är omtyckt, och att han börjar bli allmänt accepterad allt eftersom folk vänjer sig vid honom. "Äh, en svart hiphoppare med vemodig stämma. Såna har vi överallt." Typ.
Trots att han är ett så udda inslag på den japanska musikscenen tror jag att han är omtyckt, och att han börjar bli allmänt accepterad allt eftersom folk vänjer sig vid honom. "Äh, en svart hiphoppare med vemodig stämma. Såna har vi överallt." Typ.
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar