Perspektiv

Nu när jag har passat på att umgås mycket med familjen har jag för första gången sett den nya generationens arabiska filmer. Filmer som skulle kunna misstas för Hollywoodproduktioner, med exploderande bilar och allt(!), med en väsentlig skillnad: perspektivet. Bush porträtteras av en Bush-look-a-like med de karakteristiska smala ögonen och det där konstiga, konstiga skrattet och sitter, till exempel, vid ett tillfälle och regisserar en al-Qaidavideo. Han blir även utfrågad om de där kärnvapnen Irak påstås ha haft utan att kunna presentera ett tillfredsställande svar.

Jag såg också en trailer för en kommande biofilm. Det klassiska: hjälten springer och hoppar över ett hinder samtidigt som någonting exploderar bakom honom. Filmen utspelar sig i Palestina där hjälten försöker överleva trots en del amerikaners vilja att spränga allt och alla i luften. En liten kontrast till filmerna där man ofta visas motsatsen. En onyanserad bild av någondera av parterna är förstås aldrig fantastiskt, men det hade varit intressant att se en film där amerikanerna var det hinder som hjälten konstant måste överkomma eller överlista... för omväxlings skull.

Post-jul

"Har du fått nåt kul då?" Frågan har ekat omkring mig de senaste dagarna, och jag kan inte låta blir att transporteras tillbaka till grundskolan, där de som hade fått mest och bäst presenter förtjänade de andras avund, och de andra gjorde sitt bästa för att hålla sig undan julklappsrelaterade konversationer. 

I min familj har julklapparna sällan varit dyra, och i skolan kunde jag irriteras över att jag aldrig, inte ens en endaste gång, kunde delta i julklappsracet. Men nu har jag sett den andra sidan: Familjer där man lägger tiotusentals kronor på att ge bort saker under en enda dag och där varje familjemedlem skulle kunna vinna 10 olika julklappsrace, och jag förstår inte riktigt grejen. Visst är det trevligt att ge bort fina saker, dyra saker, som uppskattas, men måste vi göra det så extremt? Vore det inte bättre att fördela den generositeten någorlunda jämnt över året? Nåja...

I år var det två år sedan jag firade jul med min familj sist och jag har varit konstant upptagen sedan jag kom hem från Tokyo. Denna julen har jag, mer än någonsin förut, känt att tiden som tillbringas med kusiner, mostrar, mormödrar och andra som nästlat sig in i familjen på ett eller annat vis, är det jag känt mig mest nöjd över. En av familjemedlemmarna ursäktade sig över att hon inte gett mig någon julklapp, något jag inte hade märkt om hon inte påpekat det för mig. Jag ser följaktligen ut som ett frågetecken när jag får frågan om jag har fått nåt kul i julklapp. Som om det vore viktigt på minsta lilla sätt.

Något som är långt viktigare än julklappar är att jag nu har koll på att en stor del av familjen är engagerad i ett onlinespel! Jag hörde mormor och ena morbroderns fru sitta och diskutera vad de skulle ta sig till med en snubbe som upprepade gånger anföll mormors stad. Mormor blev till slut arg och skulle "ta och säga honom ett sanningens ord!" om jag inte minns fel. Akta dig snubben. Akta dig.

Cool stol

Mera cafétips

Nu tipsade jag ju om Pour Bon i förra inlägget, mest för att jag blev förvånad över förändringen från när jag var där sist, men när jag tänker efter är mitt mest frekventerade café i Göteborg faktiskt Frank's Coffe House vid Kungsportsplatsen. Toaletten har inget kodlås, och är faktiskt rätt sunkig, men de har någonting annat som jag älskar. Dels det där teet som heter "russian"-nånting (Russian tea room?) som det är russin i, och dels det faktum att de aldrig tar ut en kortavgift, oavsett hur liten summa du vill betala med kortet. Kortavgift står nämligen högt på listan över saker som får mitt blod att koka.



Men Frank's är alltså ett bra café. Jo, och så har de glass också, och det ger dem en extra guldstjärna i min bok. Alla caféer borde ha glass. Alla.

Café Pour Bon

Vill man gå på ett bra café i Göteborg, kan jag rekommendera Pour Bon vid Bio Palatset. Tantcaféet som låg där förut är väck, och det är nu ett ställe i två etage med stiliga möbler och väldigt stiligt fika. Bara en sån sak som att det finns hallon/passionfruktstårta liksom... 

Fast en knasig grej är att de har kodlås till toaletten. Koden står längst ner på kvittot, och jag kan inte låta bli att undra: Är det ett väldigt stort problem att det kommer in folk utifrån och lånar toaletten? Kodlås känns liksom lite over the top. Jag är lite nyfiken på under vilka omständigheter det beslutet fattades. 

Att betala för att få gå på toa är förresten ett av mina stora irritationsmoment här i Sverige (det och kollektivtrafik). Inte bara är det otroligt o-serviceinriktat att låta kunderna gå kissnödiga i ens butiker, 5-kronorstoaletterna brukar dessutom vara ganska äckliga. 

Bara för att jämföra har alla varuhus i Tokyo helt gratis, fräscha, snygga toaletter, ofta med en hel rad med bara speglar och en med handfat så att man kan pudra näsan utan att stå i vägen för någon som vill tvätta händerna. Och ibland ligger bjuder de på tops i små burkar också.  

packainte

I morgon klockan 10 åker min buss från Oslo till Göteborg. Jag har kommit fram till att jag gillar Säfflebussen bättre än Swebus för att Säfflebussen hittills haft renare, fräschare bussar. 

Så jag åker imorgon klockan 9 hemifrån och klockan är snart midnatt. Har jag packat? Det finns bara ett svar på den frågan, och det är: "Mjae." Jag har packat hälften av mitt smink, elektronik, och mina hårprylar. Däremot knappt några kläder alls. (Vem behöver kläder när man är fin i ansiktet och snygg i håret?) 

Förresten gillar jag inte att packa i förväg. Då får man ju bara stå och rota upp allt ur väskan på morgonen när man letar efter nån liten pryl som man glömde att man behövde använda i alla fall. Däremot tror jag väldigt mycket på att skriva listor. Jag och listor har ett hat/kärleksförhållande. Jag började till exempel skriva packlista inför flytten till Japan ungefär två månader innan avresa. 

Det enda som är värre än att packa är att komma på en sak man måste skriva upp på packlistan precis i ögonblicket innan man faller i sömn så att man måste tända lampan och leta reda på en penna. Oj, vad trött jag är egentligen. God natt.

Kokain och jättespya

Dagarna rinner ifrån mig och det verkar som om det alltid är dags att lägga sig så fort jag kommer hem. Det blir inte mycket bloggande, eller annat, gjort alls, vilket förklarar att följande inlägg påbörjades redan förra helgen, men inte skrevs klart förrän aldeles nyss...

Nikku har varit här i helgen och hälsat på. Vi åt pepparkakor, kollade på Wallmans, satte oss på den mysiga baren Mabou en stund  och gick sedan ut i natten för att hitta en hyfsad klubb att gå på. 

Vi letar och letar och till slut tröttnar vi lite och frågar en väldigt full norska om hon vet någon bra klubb i närheten. Hon tycker att vi ska gå på Cosmo, eftersom hon är på väg dit själv, "Men man får inte gå på toaletten ensam! Det är fullt med kokain!!!" förstår vi genom sluddrandet. (Huruvida sluddrandet beror på alkoholen eller norskan, eller en dödlig kombination, kan jag bara spekulera i...)

Jag har, mig veterligen, aldrig varit på en klubb full med kokain, och den här gången blir inget undantag. När vi väntat utanför klubben i 20 minuter frågar jag den überviktiga vaktkillen (han har en gästlista i handen och ett headset) om det är någon idé att stå kvar ifall man inte "känner någon". Han menar att vi kan komma in, men att det tar lite tid. Ovana som vi är att stå i kö för att klubba (i alla fall jag och japanerna som är med) bestämmer vi oss för att dra hemåt.

Och på vägen hem, räddar jag Nikku hjältemodigt genom att knuffa undan honom så att han slipper gå i ett fruset jättekladd på gatan, och vi konfererar på svenska och kommer fram till att det såg ut som en spya, men i så fall var det en jättespya eftersom den var en halvmeter i radie. Innan vi hinner utveckla teorin om jättespyan och vem/vad som kan ha åstadkommit den, ekar det ett glatt "Jättespya!" från en av japanskorna. "What's that mean?" Det händer lite då och då. De snappar upp nåt ord i en mening och upprepar det. Jättespya, jättespya, jättespya, säger hon. Och jag och Nikku skrattar så vi kiknar.

...det var en rätt bra kväll ändå.

Dust It

Jag älskar den här produkten! Bara så att ni vet. Som jag har letat efter någonting, vadsomhelst, som kan få mitt relativt tjocka hår att hålla sig fluffigt i mer än 15 minuter åt gången! Och nu har jag äntligen hittat det, och jag ska köpa en miljon såna här små burkar innan jag åker tillbaka till Tokyo.

Dust It från Schwartzkopf (Schwartzkopf - inte världens lättaste att stava till) är ett puder som gör håret lite torrt och "klibbigt" så att det ser ut så där som man alltid vill att det ska göra. Klibbet gör att håret automatiskt får mycket volym, och jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om man fick för sig att tupera det efter att använt produkten. Shibuya-fluff antagligen. Jag ska definitivt testa nästa gång jag ska ut och partaja.

Det finfina med Dust It är att även om håret skulle lägga sig platt under dagen/natten (för lägger sig platt gör det alltid...) så är det väldigt lätt att fluffa upp det igen med händerna. Fluff, fluff. Jag kan knappt vänta tills jag får komma tillbaka till Tokyo där det är accepterat att ha en halvmeter högt hår på en helt vanlig onsdag.

God service - det är enkelt

Jag surfar in på coolstuff.se och kollar runt. Hela sajten känns lite Tokyo med sina roliga, söta, smarta, fullständigt onödiga, men absolut nödvändiga prylar. Beställer några grejer och inser ett par timmar senare, mitt i natten, att jag faktiskt vill ha ytterligare en pryl på min order.

Mailar till coolstuff och undrar om det är möjligt att ändra i ordern innan den skickas ut så att jag slipper betala frakt för två paket. Nästa morgon ligger det ett svar i min inbox. De har redan packat min order och nu ligger mitt paket bland 500 andra och väntar på att skickas ut. Det är, med andra ord, för sent för ändringar. Jag får dock en rabattkod som gör att jag får frakten gratis om jag fortfarande vill beställa den där saken jag glömde. Och ärligt talat blir jag lite häpen över hur enkelt de lyckas ge god service över internet. Det är nästan lite Tokyo över det också.

Oslo - Grünnerløkka

Man kan ha trevligt i Oslo också tydligen. Eftersom jag åkt hem till Göteborg så fort jag är ledig mer än en dag i sträck var förra helgen den första som jag tillbringade i Oslo helt utan att jobba. Det promenerades en hel del och jag spanade in Grünnerløkka, ett litet, sött område med en trivsam gågata och fullt med små affärer och där Edvard Munch faktiskt har bott en gång i tiden.

Sprang på en tjej från jobbet, bara sådär, på gatan också. Det är andra gången jag stöter ihop med henne på stan, och med tanke på hur lite jag rör mig runt omkring stan (eftersom jag antingen jobbar, sover eller leker ihop med japaner som bor i samma lägenhetshus som jag, när jag inte är i Göteborg dvs.) så bekräftar det mina misstankar om att Oslo är en sjukt liten stad.

Det kan förklara varför man sett Al Gore och hans "secret service"-tjänstemän överallt de senaste två dagarna.

En helg i Göteborg

Jag åker hem till Göteborg över helgen och har fantastiskt trevligt. Här kommer några höjdpunkter:

Fredag:

Mamma lagar min absoluta favoriträtt på beställning: m'loukhia. Svårt att uttala och ännu svårare att beskriva, men om jag skulle göra ett försök så skulle jag antagligen säga nåt i stil med att det är gryta som innehåller kyckling och gröna blad från en jävligt hemlig buske som växer i arabien. (Finns att köpa torkade i närmsta asiatiska livsmedelsbutik.)


Lördag:

Sitta på Stage Door vid Berzeliigatan. Äta nachos och dricka öl med lisebergskaniner och f.d dito. Sedan vidare till Rio Rio och klubben "Taskigt Läge". Atmosfären är trevlig, dansgolvet litet och dj:n spelar helt ok elektronisk musik. Dansgolvet sluttar dock betydligt åt det håll där flest människor samlas eftersom klubben är belägen på en båt. Extra pluspoäng för att musiken spelas på ett sätt som gör att man inte får ont i öronen.


Söndag:

Brunch med tjejmaffian i närheten av Linné på trevliga Egg & Milk. Helt ok frukost- och brunchmenyer för helt ok priser (59:- för frukost 79:- för brunch) och det faktum att det är lite fullpackat vägs upp av att det är inrett som ett 50-tals Diner och personalen dessutom har tidstypiska uniformer. På väg mot Haga snubblar jag, på Kastellgatan, över en liten outletbutik där olika märken hyr in sig i perioder och outlettar sina plagg. Just nu huserar där en del av sommarkollektionen från "Whyred" och på något mystiskt vis får jag med mig ett par Whyredjeans. Jag tror att det kan ha att göra med att de sitter jävligt bra och bara kostar 400 pix.

Nu är jag tillbaka i Oslo och förvånas över att jag med stort nöje ser fram emot nästa gång jag hälsar på i Göteborg. Jag trodde inte ens att jag gillade den staden...

Sansad panik

Jag stöter på min far, av alla människor, och hatet och bitterheten mot mig är makalösa. Hans illvilja är helt fantastisk och han sätter sin bror på att mörda mig. Och jag jagas med en vansinnig envetenhet över hela världen, och världen är för liten för att gömma sig i. Till slut blir min förföljare, tillika min farbror, så bra på att hitta mig att jag måste börja flyga för att komma undan. Upp, upp, genom öppna takfönster. Min flygförmågas enda bränsle är någon slags sansad panik.

Måste. Flyga. Annars. Dör jag.

Och sen vaknar jag och är blind. Jag spärrar upp ögonen. Ingenting. Jag blinkar några gånger. Allt är vitt. Jag vet att jag är vaken på riktigt. Jag ligger kvar några sekunder och undrar om det verkligen är möjligt. Kan man bli blind bara sådär? Över-natten-blindhet...

Några sekunder senare har min hjärna vaknat till lite. Jag flyttade igår. Bytte lägenhet mot en lite större, vilket innebär att när jag vaknar, liggandes på vänster sida, har jag inte längre utsikt över rummet; Jag stirrar rätt in i den vita väggen. Väckarklockan har dessutom låtit blir att ringa så att jag försovit mig med bara 10 minuter på mig att komma hemifrån. Men jag är åtminstone inte blind...

Wohoo

Jag ska åka hem till Göteborg i helgen.

Dålig Kharma

Ungefär tio av oss drar till klubben Kharma här i Oslo. Och ja, det är samma klubb som en gång fanns på Stureplan som har ynglat av sig hit. Det ska föreställa Oslos fetaste klubb, men många av gästerna satsar hårt på att försöka avge en aura av "Jag är för cool för det här stället" vilket i mina ögon ser ut som "Jag kan inte le, för det gör ont när jag dansar och dessutom har jag så tråkigt, så tråkigt.", och dj:n spelar helt ok låtar, men gör världens sämsta övergångar och vid ett tilfälle mixar han dessutom två låtar så att det skär sig nåt så fruktansvärt för att sången hamnar i fel tonart.

På det stora hela har jag faktiskt kul, men det har inte så mycket med klubben att göra som med det faktum att jag och resten av mitt sällskap kan bestämma oss för att gå upp till det snudd på tomma elektrodansgolvet på andra våningen och fylla upp det. Nåja, nästa gång blir det en annan slags klubb. En som är lite mindre "Roppingi".

Det här kan sluta hursomhelst

Jag ska ge mig ut i Oslonatten. Önska mig lycka till.

Vita handskar

Efter måndagsröjet, som jag skrev om, kommer tisdagsröjet. Och tisdagsröjet är före-stängnings-röj och går ut på att man, i slutet av dagen, börjar i en del av affären och arbetar sig inåt genom att gå igenom alla plagg. ALLA plagg. Det är en ganska våldsam process där man börjar med att våldsamt skjuta iväg alla kläderna på en stång åt ena hållet och sedan skyffla hängarna (våldsamt) emot sig så att kläderna faller på plats. Första röjningen hade jag vita handskar på mig, men den här gången bara ärmvärmare. Till slut hamnar jag i hörnet med jackorna. Och jag drar upp dragkedjor och knäpper knappar som aldrig förr och det är mycket, mycket jobbigare än det låter. Händerna blir torra och dagen därpå vaknar jag och upptäcker att jag har lyckats skaffa mig flera små sår på fingrarna av allt knappknäppande och blixtlåsdragande. Och mina händer är så sträva att jag fastnar med handflatorna i nylonstrumpor... Mycket handkräm och arbetshandskar i fortsättningen alltså...

Vi rydder litt etter helgen dårå.

Första dagen i affären. All information, alla rutiner som vi har fått höra om under hela förra veckan ska omsättas i praktik. Vi är tre stycken "praktikanter" som svansar efter vår mentor och gör allt hon säger åt oss. Eftersom det är måndag och det är lite oordning efter helgen ska vi röja i butiken genom att gå igenom alla kläder och kolla så att allt hänger där det ska. Vår mentor, en kjempesnill jente, är osannolikt snabb på att rensa ut och rätta till en längd med kläder. Tjoff, tjoff, tjoff, och så är det klart. Vi blir skickade till varsitt hörn i butiken för att prova själva. Jag vet inte om ni förstår mig ifall jag säger att det var perverst kul att sortera saker. Det är verkligen lite som ett dataspel. Gå igenom en längd med kläder, plocka ut det som hänger fel, vända rätt, knäppa knappar, storleksordna (Och det är storleksordningen, sajzingen, som är perverst förnöjsam. Skrivet av en brud som en gång fick för sig att sortera kompisens kylskåpspoesimagneter i alfabetisk ordning "så att det skulle gå lättare att hitta", mind you.) Och mitt i en hylla där tröjorna inte vill vara kvar på galgarna för att de har så breda halsringningar kommer jag plötsligt ihåg en dröm som jag hade för lite mer än ett år sen som är . Jag jobbar i en klädaffär och kläderna halkar oavbrutet av galgarna, men de får till varje pris inte nudda golvet. Vaknar jättestressad. Men det var bara ett sidospår. Vad jag vill komma fram till är att efter bara en dag som trainee i en H&M-affär i Oslo ser jag redan jättemycket fram emot att vara med och öppna affär i Tokyo. Det kommer vara så vansinnigt ball.

Dagens bästa

Rollspel.

Tema: Service i provrummet.

(Tempot är hetsigt och den som står i provrummet får många olika, vanliga, frågor om allt från storlekar och färger, till dammråttorna i provrummet.)

Plötsligt tar låtsaskunden längst bak i kön, en i verkligheten väldigt trevlig, men hittills ganska fåordig kille, till orda: (Viftar med en osynlig mobiltelefon) : "Excuse me, do you know how long I have to wait here? Because my father just called me and my house is on fire." ...säger han som om det är den mest självklara sak i världen.

Cavallipremiären

H&M Japan Team släpps in i affären på Karl Johans Gate i Oslo en halvtimme innan den öppnar för att beskåda premiären inifrån. Jag har aldrig stått utanför och köat, eller ens orkat handla i en H&M-affär precis efter att ett en sån här kollaboration släpps, men jag har ändå en ganska bra uppfattning om hur det brukar se ut när de väntande människorna släpps in. Ett 50-tal människor står utanför i duggregnet och väntar på att dörrarna öppnas. Ett 50-tal människor låter inte som så mycket, och det är det egentligen inte heller, men det är ändå tillräckligt många för att det ska kännas lite läskigt när de kommer rusandes emot en i full fart med vansinne i blicken.

Folk shoppar som galningar och när vi sen i samlad tropp beger oss bort för att indoktrineras lite till är det nästan bara jag i H&M Japan Team som inte har en Cavallipåse i handen. Kollektionen är inte riktigt min stil och jag känner inget trängande behov av att äga någonting ur den bara för att det råkar stå "Cavalli" på lapparna i nacken. Men jag kan tänka mig att många går därifrån och känner sig väldigt nöjda med sina halvdussin påsar och galet djurmönstrade plagg.

Roberto Cavalli@HM

Imorgon är det premiär för Roberto Cavallikollektionen på H&M. Är man verkligt angelägen om att skaffa ett speciellt plagg därifrån kan man faktiskt redan inatt, klockan 00:01, surfa in på H&M:s hemsida och lägga en order.

Det är farligt med jet lag.

Fattar ni hur mycket en människa hinner sminka sig om de vaknar klockan fem på morgonen och inte behöver befinna sig någon särskild stans förrän klockan tio? Jag ser ut som om jag ska på fest varenda dag. Shibuya har satt sina spår.

H&M Utbildning

Utbildningen har kickat igång på allvar nu. Vi sitter i ett klassrum och lär oss H&M-värderingar och hur organisationen är uppbyggd, och jag måste säga att fram till att utbildningen kickade igång var jag en aning skeptisk. Indoktrineringsvarning och misstankar om att jag skulle få ett och annat "Ja, här på H&M är vi som en enda stor familj!" nedkört i halsen tillsammans med en massa andra floskler, och ungefär så har det också varit. Det jag inte väntade mig var att jag skulle köpa hela konceptet. Jag sväljer det med hull och hår. Jag är ombord på husbåtshelikoptern (utbildningen idag började med att H&M var ett hus, sen en båt och sist en helikopter) hela vägen. För även om hela utbildningen kommer vara din typiska "get in to the team spirit"-grej så är det precis det jag känner att jag gladeligen gör.

Vi som har blivit hitforslade från Japan är ungefär 20 stycken, varav tre som kommer lite senare, och vi har hunnit umgås en del med varandra sen vi kom hit i fredags. Än så länge är jag milt förvånad över att jag inte tycker illa om någon alls. Inte en enda. Annars brukar det, i en så här stor grupp, alltid vara någon man känner på sig att man kommer clasha med, men det finns inte en enda sån bland oss och hela gemenskapen genomsyras av (och det här skriver jag på fullaste allvar) hjälpsamhet. Visst kan man hävda att än så länge är livet lätt jämfört med hur det kommer bli sen när vi kommer tillbaka till Tokyo och öppnar upp två nya affärer från scratch, men det känns ändå fint att det ända från starten känns som om vi kommer vara en jävligt stabil och, så småningom, väldigt sammansvetsad grupp. Och framför allt börjar jag mer och mer känna hur kul det här kommer vara, även mitt i allt slit och kaos som kommer uppstå i mitten på september nästa år. 楽しみ〜☆！

God morgon mitt i natten

Klockan är 05.22 och jag är klarvaken. Har legat i sängen och blundat, men inte sovit, sen klockan fyra och nu kan jag lika gärna gå upp. Det här kommer definitivt slå tillbaka på mig i kväll. Jag äter en minifrukost och sen kanske jag kan plugga lite japanska och duscha innan det börjar bli dags att vakna på riktigt... Det är ändå rätt fint med jet lag. Man får så mycket gjort innan alla andra vaknat. Man hinner till exempel slöblogga lite innan frukost.

För Herren har bestämt att det ska vara stängt.

Det är söndag i Oslo. Och eftersom allt är stängt på söndagar i Oslo har jag varit och kollat runt på stan med mina japanska kollegor. Eftersom Oslo är ganska likt Göteborg är det roligt att se japanerna bli alldeles till sig över allting. Vi tog till exempel en rundtur med färjan till öarna häromkring och åkte runt med tunnelbanan upp på ett berg där man kan se ut över hela Oslo. Och alla oooh:ade och aaaah:ade över att det var så grönt och fint. Jag rycktes med lite och stämde in lite... det är faktiskt väldigt fint här. Mysigt.

Hahaha, nu tittar jag på Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter på biten där de bokstaverar barns namn. Det märks att det är ett gammalt program. "Bosse", "Börje" och "Bertil" heter barnen. Fint. Norsk tv är för övrigt väldigt mycket svensk tv.

Imorgon börjar allvaret. Eller vi får se hur det blir med den saken. Det kommer nog bli väldigt roligt.

Jebus, klockan är bara 18.30 och jag aptrött. Igår gick vi på restaurang allihopa (skitdyrt) på kvällen och jag höll på att somna medan vi väntade på maten, på sanning. Trodde att jag lyckades ställa dygnet rätt på en gång, men om kvällarna slår den till och jag förvandlas till en zombie.

Yellow Tokyo - nu i Oslo

Yessss! Internet!

Efter många om och men, befinner jag mig nu i Oslo. Eller... egentligen var det väl bara ett stort "om". På avresedagen, på grund av många av varandra oberoende faktorer, var det högst tvivelaktigt att jag skulle hinna med mitt flyg. Jag ringde till SAS som inte kunde garantera att flygplanet skulle stå kvar när jag kom fram, men på något sätt kom jag ombord på planet 10 minuter innan avgång. Inte innan boardingen stängde, innan AVGÅNG. Jag måste bara inflika att SAS personal, både på biljettkontoret, på flygplatsen och på planet var genomgående hjälpsamma, snälla och serviceinriktade. Guldstjärna!

När vi landade första natten ropade alla japaner: "Kaaaaallt!" och när vi gick omkring i stan andra dagen: "Dyyyyyyrt". Det är så sjuuuuuuukt dyrt här. Att Oslo är världens dyraste stad visste jag ju redan, och det är ju lite bizarrt med tanke på att den är knappt större än Göteborg, men att det var så här vansinnigt kunde jag inte föreställa mig. Jävla oljepengar.

Vi är 20 stycken som skeppas hit från Japan, de flesta japaner vilket är skitbra. Det blir nog lättare att hålla japanskan levande. Kollegorna verkar vara ett stabilt gäng och efter kick offen i Tokyo dagen innan avfärd börjar det verkligen kännas som om det här kommer bli grymt. De här kommande nio månaderna kommer gå fort, och jag ser redan fram emot galenskapen som garanterat kommer komma när vi åker tillbaka till Tokyo och kickar igång.

Snart dags.

Här sitter jag, natten innan avfärd och glor. Det är fel. Jag borde sova. Jag ska sova. Jag måste bara borsta tänderna först. Och skicka ett mail till Hitomi utan vars hjälp jag aldrig hade packat klart... eller lyckats stänga väskan. Jag har inte vägt den, men jag håller tummarna för att den inte väger med än de tillåtna 40 kilona (tackar H&M för de extra 20, vem kunde tro att man hade samlat på sig så mycket skit?!)

Vakuumförpackarskola

Ja, alla mina inlägg i minst en dag till kommer handla om packning. Hurra, vad glada ni blir!

Idag har jag åkt på flyttstress ali baba och börjar allvarligt fundera på hur fan jag ska få med allt. För att roa mig själv åtminstone lite har jag vakuumförpackat saker. Jo, ni läste rätt. JAG har vakuumförpackat mina kläder. Skitfiffigt plus att alltid ser jävligt skojigt ut. Tillplattat.

Det går till så här: Först köper man vakuumförpackningspåsar i 100-yens butiken. Sen stoppar man kläder och dylikt i dem och avslutar med att sticka in dammsugarmunstycket i påsen och suga ut luften. Hepp! Nu blev allting platt! Synd bara att allting inte väger speciellt mycket mindre trots att det tar mindre plats... det hade varit ännu smidigare...

Packa mera

Och jag packar och jag packar och det är inge kul faktiskt. Det enda som är skönt är att H&M gett oss 15 extra kilon så nu behöver jag inte slänga en massa av mina grejer. Än så länge känns det fortfarande ingenting alls när jag tänker på att jag ska flytta. Det är som om hela den här jobba-på-H&M-grejen, med allt vad den innebär, inte har registrerats i hjärnan. Eller registrerats, men inte gått igenom. Ingenting som händer efter den 1:a November existerar i mitt medvetande mer än som en avlägsen skiss.

Så jag packar ihop mina 10 månader här och känner inte så mycket. Tänker mest på de få saker som ska bockas av på min att-göra-lista och på vad jag kan tänkas behöva sista-minuten-shoppa. Jag måste till exempel hamstra färdig misosoppa och kanske ta en liten sväng till Shibuya imorgon ifall jag hinner och hamstra... lite Tokyofashion. Snart blir det ju bara H&M för hela slanten.

「KOARA」

Ni får ursäkta att jag är en sån tråkig bloggare. Jag har fullt upp med förberedelser inför resan och att undvika att packa. Finns det nåt tråkigare än att packa? Och på det här sättet också? På "akta-så-du-inte-glömmer-nåt-för-hit-kommer-du-aldrig-igen"-sättet när man har haft 10 månader på sig att sprida ut sig liksom...

På tal om att byta ämne: Sayonara partykvällen blev en smärre succe. Det började dock lite illa eftersom regnet inte var vanligt regn utan tyfonvarningsregn, någonting jag helt hade missat, och många lämnade återbud i sista stund (vilket är helt förståeligt, jag var nästan på vippen att lämna återbud... till min egen fest, mind you...).

Det blev först god mat i gott sällskap och sen två olika klubbar. Den första, Koala (eller "Koara" som det faktiskt står att den heter), var helt ny för mig och det var sjukt synd att jag inte hittade den förrän min sista helg i Tokyo (fast tur att jag hittade den över huvud taget). Precis som favoriten i Shinjuku, Oto, så är den här klubben pytteliten, jättehemlig och har sjukt bra DJ:s. Musiken är elektronisk, ingenting jag skulle ha i öronen på tåget, men perfekt på dansgolvet, och övergångarna i musiken är så snygga att man nästan börjar lipa. Jag ångrar att jag inte tog reda på vilka DJ:s det var. Och det riktigt, riktigt fina med den här klubben är att när du står på det 20 kvadratmeter stora dansgolvet och dansar och njuter av de grinsnygga övergångarna upptäcker du efter en stund att du inte får ont i öronen alls trots att musiken är hög. Och efter ytterligare en stund upptäcker du att ljudet är så sjukt balanserat att du till och med kan höra vad din kompis säger, inte skriker, två meter bort. Det går alltså att prata över musiken. Sånt gör mig så lycklig att jag går upp i limningen. På riktigt.


Här går man in... Hemligt.

Avd: Att göra samma misstag två gånger.

Jag råkade klippa mig i Shanghai. Jag och Lai Kim skulle bara gå och få håret tvättat lite, men på något sätt slutade det med att vi båda klippte oss i... jävligt korta pager. Lai Kim, som blev skitsnygg, höll på att börja lipa när det var klart, medan jag mest ryckte på axlarna och tänkte: "Ja, ja, det växer ut." om mitt eget hår som blev... ok.

Och igår när jag träffar Astrid i Shibuya säger hon att hon är så trött på sitt hår och eftersom jag har numret till "Smink", där jag alltid klipper mig, inlagt i mobilen och det finns en tid ledig blir det så att hon får klippa sig på en gång. Och när jag sitter där och ser henne klippas så som hår ska klippas (i Shanghai klippte de lite som i Sverige...) bestämmer jag mig för att låta Takahashi-san (som jag alltid vill gifta mig med varje gång jag har klippt mig) finjustera lite i mitt hår. Kanske tunna ut det lite så att det inte ser ut som om jag var på besök från 90-talet.

Men för första gången någonsin i Tokyo, mina kära vänner, så blir jag inte nöjd. Det har ingenting med klippningen att göra, jag ska bara inte ha så här kort hår över huvud taget.

Och idag spöregnar det, vilket innebär att jag oavsett vad jag gör med mitt hår kommer det bara se crappigt ut så fort jag går utanför dörren och jag hostar fortfarande och känner mig allmänt ful och jävlig, vilket är synd eftersom jag har tänk samla ihop några av mina vänner till ett sayonara-party med efterföljande klubbning ikväll.

Kan inte någon komma hit med ett trollspö och lite smink åt mig?

Kylan kommer!

Cyklar till affären. Långärmad tröja, leggings, klänning, jacka, halsduk. Fryser nästan ihjäl. På allvar. Det är 20 jävligt kalla grader i Tokyo idag. Jag kommer nog aldrig bli en Shibuya-flicka med minikjol och höga stövlar (inga strumpbyxor, mind you). De har nog genomgått nån slags hemlig ninja-träning för att härda sig mot kylan. Eller så är det tack vare att de har skoluniformer (läs:kjol) året om i 12 år som de permanent har tappat känseln i benen...

Jag orkar inte ens komma på en titel...

Jag ger mig själv dispens på att blogga om Shanghai och författar ihop något fint och sammanhängande lite senare istället. Just nu tänkte jag bara skriva om hur dålig jag är. Åkte på en sjuhelvetes förkylning i Shanghai, och även om jag mår mycket bättre nu har den inte gett med sig helt. Lite tung i huvudet och med en ihållande hosta verkar jag kunna ursäkta mig från alla slags aktiviteter som innebär att jag måste gå utanför dörren. Idag är ett bad, och några sms och telefonsamtal, det enda jag lyckats åstadkomma trots att jag igår, på väg hem från flygplatsen slås av att jag bara har 7 dagar kvar i Tokyo. Den här insikten är helt oväntad, tro det eller ej.

Detta till trots kan jag ändå inte uppmana tillräckligt med kraft eller viljestyrka för att göra någonting annat än att sitta hemma och ta det lugnt. Jag kanske kommer ångra mig när jag upptäcker att jag inte har nog med tid att göra alla de där sakerna jag tänkte göra, eller köpa de sista små prylarna, men just nu är jag lite likgiltig inför min framtida panik och ångest.

Inte ens när jag tänker att det egentligen inte är sju dagar, för på den sjunde dagen måste jag åka härifrån tidigt på morgonen, och den sjätte dagen kommer gå åt till att packa och gå på kick-off lunch, och den här dagen kommer jag, på sin höjd, ta mig ut till Shibuya för att köpa lite smågrejer, och att det alltså bara är fyra dagar kvar, orkar jag bry mig. Jag bara suckar lite och tänker att jag kanske ska läsa lite Sherlock Holmes eller nåt... eller kanske sova? Eller så kanske jag borde se till att faktiskt ta mig ut till Shibuya... *host*... Vi får se hur det blir...

Klockan är 01:33

Nu är jag tillbaka.

Men det är sent så godnatt.

Klockan är 03:20

Nu åker jag till Shanghai!

Don't try this at home

Mikael, den lille räven, som jag träffade nån kväll i Shibuya för ett par månader sen, åker vidare till Melbourne imorgon och hade en avskedsmiddag i Shinjuku igår.

Restaurangen han tar med oss till är jävligt... flådig. För 5000 yen (typ 300 SEK) ingår snygg japansk mat och nomihoudai, drick-så-mycket-du-vill. Och det gör jag, och sen lite till. Jag har ingen aning om hur jag tog mig hem sen. Fast jag minns att cykelkedjan hoppade av när jag cyklade hem från stationen och jag var kanske 500 meter hemifrån. Och jag satte mig på trottoarkanten och önskade att den kunde hoppa tillbaka, för skulle jag försöka fixa den själv hade det slutat med att jag och cykeln låg och kramades på gatan. Till slut tog jag mig samman och ledde cykeln hem.

Somnade stenhårt utan att ha tvättat av mig sminket.

Jag gillar inte konceptet nomihoudai. Man känner sig nästan tvungen att faktiskt dricka så mycket man bara kan...

Inte ens på andra sidan jorden kommer du undan!

Några minuter över tolv ringer det på dörren när jag är ensam hemma. Vanligtvis är det någon från posten som vill att man ska skriva på något brev eller någon som vill informera om ett framtida byggprojekt som kommer innebära att framkomligheten kommer vara begränsad på den och den gatan ett tag framöver och vill lämna över lite kartor och telefonnummer som man kan ringa om man har några frågor (hörde jag någon viska "service"?).

Idag var det dock något helt oväntat. Japanska Jehovas Vittnen! Nej, jag skojar inte! Ååh, och de var så söta. Två damer som såg helt frågande ut när jag öppnar dörren. Tittar på varandra. "Vad ska vi göra?" frågar den ena på japanska. Sen frågar de mig om jag kan läsa japanska. "Nja..." säger jag. De överlämnar en "Vakttornet" i alla fall. Frågar om jag vill att de ska förklara på engelska, men jag tackar för omtanken och säger att det nog går bra ändå.

En sak jag förundras över är att de lyckas värva anhängare över huvud taget. Om ni frågar mig har Japan, i kombinationen shinto/buddhism, den perfekta balansen mellan roliga traditioner och spiritualitet. De är liksom alldeles lagom religiösa med lite löst sammansatta idéer om "någonting" som man kan be till för tur och ibland hålla festivaler för. Om ni frågar mig är det ett perfekt balanserat förhållningssätt till religion. Nä, nu ska jag läsa lite... i japanska Vakttornet.

Gråtbanan och hatyoghurt

Liillebrorsan i familjen kommer hem från skolan och totalt ballar ur över mellanmålet. Plötsligt vill han inte ha någon banan. Han HATAR banan och yoghurt med fruktbitar i också. Det är skitäckligt, och trots att han glatt smällt i sig bananer många gånger tidigare när de får fruktsallad till mellanmål så totalvägrar han nu. Inte ens en kvarts banan vill han ha och yoghurten är också dum och jag är också dum och underläppen skälver och tårarna bränner i ögonen och hotar att trilla fram en efter en.

När storebror på skämt tar upp en bananbit och försöker mata lillebror med den och lillebror blir kladdig om munnen är det droppen! "Jag äter däruppe!" deklarerar han med förakt i rösten och tar sin frukttallrik och klampar argt upp för trappan. Storebrorsan går upp en stund senare och ropar "Lillebror spolade ner bananbiten i toaletten!!!" och man hör gråten i rösten när lillebror ropar ner för trappan "DET GJORDE JAG INTE ALLS!!!" Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på när lillebror är så lättstött som han är så jag går upp till honom och tjuvar till mig lite kroppskontakt. Klappar honom på huvudet, petar honom lite i magen, och sitter i princip och halvkramar honom, under förevändningen att jag försöker kittla honom såklart, och döm min förvåning när han faktiskt mjuknar upp och långsamt blir på bättre humör!

Det är lite svårt det där. Hur mycket jag än har velat så har grabbarna tagit lite avstånd från fysisk kontakt. Och jag fattar, de är ju i den åldern, men nu satt jag och bara myste med lillebrorsan och hela eftermiddagen och kvällen har han varit lite... kelig (på ett lagom busigt sätt såklart) men det är verkligen skitmysigt! Jag myser på ett sätt som jag minns från när jag var lisebergskanin och fick gratis kärlekskramar från barn dagarna i ända. Gott folk... gå ut och kramas lite! Tjuvkramas om ni måste!

Oh, the cinema!

Efter två dagars partajande i sträck passar det sig alldeles förträffligt att gå på bio på söndagen. Jag tar mig till en biograf i Ikebukuro eftersom det är det enda stället som fortfarande visar Transformers. På utsidan ser biografen gammal och sliten ut. Innanför finns det en liten disk där man kan köpa popcorn och dricka (egentligen vill jag skriva "läskeblask", för det är ett ord som passar perfekt här) och popcornbehållarna finns i en enda storlek: liten.

Det är en allmän atmosfär av "gammaldags" över stället. Salongen rymmer 200 personer, men det är ett knappt 20-tal som har dykt upp för att se filmen och det stämmer bra överens med min erfarenhet av biografer i Tokyo rent generellt. Jag har aldrig sett en film där salongen varit full, eller ens halvfull för den delen, och jag börjar undra hur det kan gå ihop rent ekonomiskt. Till och med biografen på 7:e våningen i Starbucks/Tsutaya-tornet i Shibuya hade knappa 20 personer i publiken på en fredagsvisning av Rush Hour 3...

Men jag klagar inte. Tvärtom. Om jag kunde få välja skulle jag alltid gå på bio med knappa 20 personer i publiken och bara en storlek popcorn att välja på.

Cykla, klubbadansa, cykla

Helga ringer och undrar om inte jag ska med till Camelot, när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv för att jag inte har nånting att göra på en fredagnatt. Eller, det där är en vinklad bild av sanningen. Det är inte synd om mig. Jag ska på Paulas födelsedagshallaballoo imorgon och jag har själv valt att inte gå ut på fredagen för att inte vara trött på lördagen. Jag håller fast vid den tanken i 15 minuter, tills det är för sent för att åka med sista tåget, sen tänker jag: Men jag vet ju inte ens om jag kommer hinna träffa Helga nåt mer nu innan jag åker! Nästa helg är jag ju i Shanghai! och tar beslutar mig sedan för att jag kan cykla in till Shibuya. Då kan jag ju också åka hem när jag vill utan att behöva vänta på första morgontåget!

Slänger på mig kläderna från förra helgen och piffar lite innan jag kastar mig på cykeln klockan 00:20. Kommer till den första stora, jobbiga uppförsbacken (som jag redan cyklat uppför en gång idag eftersom det är fredag och jag har haft japanskalektion) och mina ben säger: Va?! Borde inte vi ligga ner nånstans? Vad är det som händer?

Kommer fram till klubben vid 01:30 och känner mig lite stolt över mig själv. Sen klubbar jag i några timmar, mina ben hämnas genom att dansa jävligt oengagerat, och drar hemåt tidigare än någonsin förut, medan det fortfarande är mörkt! Och jag kommer också hem tidigare än någonsin förut, och nu sitter jag här och bloggar och benen känns ok just nu, men jag hör dem viska konspiratoriskt. Det låter som om de håller på och kokar ihop nån lömsk plan inför morgondagen... Undrar om jag kan muta dem med lite tigerbalsam...?

109-2

Jag tjatar en del om 109-varuhuset (överst), och oftast används det som prefix när jag syftar på gyaru och gyaru-oh (109-pojkar och -flickor) som struttar runt i Shibuya, men faktum är att jag anser 109-2 vara mer intressant än 109 eftersom det har någonting som originalvaruhuset saknar, nämligen tre våningar killkläder.

Ibland händer det att jag går in i ALLA killaffärer och inspekterar utbudet noggrant. Butiksbiträdena ropar sina "Irrashyaimaseee!" men tittar alltid lite undrande på mig. "Jag är inte en dum utlänning, jag VET att det bara finns killkläder här", vill jag ropa tillbaka, men det gör jag såklart aldrig. Jag bara går runt och känner på de fina kläderna, vrider och vänder lite på dem, känner mig lite som tjuren Ferdinand som bara vill sitta och lukta på blommorna, förutom att jag bara vill klappa på kläderna medan jag skapar min egen virituella klippdocka i huvudet.


Adressen är:

〒150-0041　
東京都渋谷区神南1-23-10

Och det ligger på höger sida om man går över Shibuya Crossing längst till höger (från stationen sett) för den som är intresserad...

Onsdagsinsikt

Alltså jag ska ju inte blogga när jag är en smula rund om fötterna, för det är så jävla jobbigt att gå in och rätta stavfelen i efterhand, men! Jag insåg precis, när jag var ute och tog en promenad nu vid 23-tiden att det blivit kallt här på riktigt. De nästan olidligt heta 30+ gradersdagar har ersatts av svalare temperaturer och man kan till och med gå runt med jacka på om man vill... Det är med andra ord på väg att bli höst.

Och jag inser att jag bara kommer få uppleva en halv höst innan jag åker vidare mot Oslo, vilket är lite sorgligt, dels eftersom hösten är min favoritårstid, och dels eftersom jag var inställd på att uppleva alla årstidsväxlingar i Tokyo. Men så tänker jag att jag kommer återvända i god tid för nästa höst (om jag fortfarande lever då) och då slår det mig plötsligt: Det är inte bara nästa höst, det är så många höstar jag vill! Tills jag tröttnar och inte vill mer. Tills jag ledsnar på Tokyo såpass mycket att jag självmant vill lämna det! Och det här faktumet, som jag gång på gång motar bort i mitt medvetande, smyger sig på mig och slår mig med en oväntad kraft: När jag väl återvänder hit, om knappt ett år, kommer jag ha brutit med mitt gamla liv. Familjen, mina otroligt goda vänner, för dem kommer jag bli någon som bor i Tokyo, utom räckhåll och utan insyn i deras dagliga liv. Knappast någon man plockar upp telefonen, eller skickar ett sms till, bara för att säga "Tja, vad gör du? Ska vi ta en fika?" Och när jag kommer hem kommer de ha utvecklats till en ny version av sig själva, det kommer i och för sig jag också att göra här, men det känns ändå aningen vemodigt.

Är det så här det blir när man börjar bli vuxen? Att vännerna sprids över jordklotet och blir sådana som man skickar mail till, men man kan inte skriva vadsomhelst i ett mail, så det kommer finnas mycket de inte kommer få veta... och mycket man själv inte får reda på... Och sen, om några år, gifter de sig med folk man dessutom aldrig träffat...

Suck... domedagen är sannerligen nära. Och jag kommer jobba som en riktigt japan, så efter de här nio månaderna i Oslo kommer ni nog tyvärr inte se mig särskilt ofta i Sverige... Men ok, om vi säger så här: Jag inbjuder härmed alla och envar av mina vänner att komma och hälsa på mig i Tokyo. Jag vet att det är dyrt att ta sig hit, men jag känner ingen som velat ha pengarna tillbaka efter Tokyo, och jag blir ju kvar ett tag, så om intresset finns är det bara att börja spara...

Hey x3

Om man varken kan någon japanska eller bryr sig om Visual Keiband, men ändå vill få en uppfattning om hur larviga de här banden egentligen är kan man kolla på det översta youtubeklippet där Gazette gästar Hey x3. Man får också ett smakprov på när de sjunger på engelska (med engelska undertexter!) Nedre klippet är av Nightmare som gästar samma program.

Vi Som Vill Mer

Japanerna jag stöter på kommer i många olika tappningar: Inte alla är tystlåtna, artiga och dåliga på engelska. Men utlänningarna jag stöter på i Japan, eller snarare här i Tokyo, är desto mer homogena. Inte till utseendet, men allt som oftast i tankesättet.

Du träffar någon, en kompis till en kompis, nån människa på en klubb, någon som har hittat till bloggen, hursomhelst, vartsomhelst. Du sätter dig och pratar med dem lite (gärna efter en öl eller två) och inser att ni är grymt lika. Eller snarare de som brinner för Tokyo på samma sätt som du gör visar sig dela dina åsikter, värderingar och drömmar på ett nästan kusligt sätt.

Det är Vi som Vill Mer. Ständigt Mer! (Leva mer, älska mer, brinna mer, brinna mer!) Tokyo drar oss till sig, och när vi väl är här finner vi nästan genast ro i en annars konstant rastlöshet. Ibland har vi dragits hit länge, länge och pustar ut, sätter oss tillrätta. Äntligen framme. Och ibland kommer vi hit, intet ont anande, och staden smyger sig på oss som en ficktjuv om natten. Det är inte förrän vi återvänder till det vi tidigare kallat "hem" som vi inser att Tokyo har stulit någonting från oss och det enda sättet att återförenas med det är att återvända hit.

En neslig tjuv är mitt hjärtas stad.

Visual Kei

Gazette



Nightmare


Det händer inte mycket här nu. Jag fördriver tiden med att läsa och kolla på youtubeklipp på japanska Visual Kei band som ser mörka och iskalla ut, (som till exempel Nightmare som stirrar allvarsamt på en från jätteaffischer på Shibuya-stationen just nu) men sitter och fnittrar när de blir intervjuade och beter sig som vilket larvigt grabbgäng som helst (för de är alla grabbar.) Kul. Fast det ser man nästan på dem att de är larviga om man tittar lite noga.

Jag är inte så himla inlyssnad på de här två Visual Keibanden egentligen, men Gazette kan till exempel frammana nästan fysisk smärta, främst för att det, inte ens när man textat deras engelska sånger, går att höra vad de sjunger. Det är något visst med japanska band som envisas med att sjunga på engelska fastän de inte kan. Så... fel bara. Jag gillar dem mest för kontrasten i deras utseende och deras uppträdande. Vill nästan bara ta med dem hem och ställa upp dem i bokhyllan... fast jag har ingen bokhylla...

tlöt

Det blir ingen "Omelett!"

Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.

Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.

Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!

När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...

Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...

Om ni ska ut och klubba i Tokyo...

...glöm för fan inte id-kortet.

Jag ska bara åka lite till Kina...

Jag ska åka till Kina. Shanghai, närmare bestämt. Jag har vetat om det rätt länge, till och med varit tvungen att ta mig till den kinesiska ambassaden för att ansöka om visum i god tid, men inte tänkt så mycket på det. Det är egentligen bara en resa för att "förlänga" mitt visum i Japan (man får bara vara här 90 dagar åt gången om man är från Sverige), som, precis som Seoulresan sågs som ett nödvändigt ont fram till alldeles nyligen.

Men idag snackade jag med Lai Kim, en skittrevlig brud som jag jobbat på Liseberg ihop med, som nyligen flyttat till Shanghai, och det visar sig att jag troligtvis kan bo hos henne. Förutom att jag är glad över att slippa leta hotell så ska det bli sjukt kul att åka till Shanghai och redan ha en kompis där! Gissa hur pepp jag är? Sjuuuuukt pepp!

Det gick ju väl åt helvete...

Idag har jag försökt lära ut hur man använder orden "ju" och "väl" i svenskan. Såna här oöversättliga slöord som, precis som japanskans "ne" och "yo", är lite svårförklarliga, och som man måste höra upprepas i olika sammanhang innan man har självförtroende nog att använda dem själv.

Hiro, min svenskaelev är i alla fall lycklig. "Om jag inte hade Rimchan som lärare skulle jag inte få lära mig de här orden, tror jag." och det är väl möjligt att han har rätt. Det är ju inga livsnödvändigheter för att göra sig förstådd på svenska, men de ger definitivt mer nyans åt språket. Och när dagens lektion dessutom innehöll förklaringar på uttrycken: Någonting går/gick åt helvete samt ...ser inte mycket ur för världen börjar jag fundera lite...

Jag lär honom en massa typiskt svenska uttryck, men knappt några svenska grammatikregler, vilket egentligen kanske är lite dumt om han verkligen vill lära sig prata ordentligt... Fast å andra sidan skulle jag bli mycket lyckligare av att höra honom säga "Det gick åt helvete igår!" än en tråkigt, men fullständigt grammatiskt korrekt, mening på svenska. Och jag tycker dessutom att det är viktigt att det är roligt att lära sig ett språk... så det så!

Natto

Jag har gått över från yoghurt+frukt, omeletter och grapefrukt till en frukostkombo som med fördel äts med ätpinnar. Lärde mig att äta natto* för inte så länge sen, och sen dess är det allt jag vill äta! Frukosten består numer av en portion natto, misosoppa, grönt te och en risboll, oftast med lax, men idag med sjögräs. Jag vill inte flytta till Norge, för där har de säkert inte natto, och hur fan ska det gå med mina frukostar då?


*Ja, man måste lära sig att äta natto. Det är, hur ska man säga, jästa sojabönor? Första gången jag smakade, för kanske ett halvår sedan, var första gången sen jag var riktigt liten som jag stoppade nånting i munnen och instinktivt tänkte "eewwwww", och smaken satt kvar bra länge efteråt, men på något sätt kände jag att natto och kaffe hade ungefär samma karaktär. Inte speciellt gott i början, men så småningom så biter smaken sig fast! Så jag gav det en chans igen för någon månad sedan och fick i mig en halv portion av de slemmiga bönorna, en stor förbättring jämför med förra gången! Och nästa dag en hel, och nu gillar jag det som fan och ibland får jag ett sug efter natto så att jag måste äta det två gånger om dagen...

Många bollar...

Jag vill starta ett japanskt band. Nu!

Om ni bara visste...

Det finns så mycket jag vill skriva om! Så mycket som filtreras bort för att det är lite för nära min egen person för att ligga ute på nätet. Det ni läser är bara ytan, grädden på tårtan, och samtidigt så finns det så mycket annat, helt sjukt intressanta saker ur läsarsynpunkt, som jag inte ids blogga om.

Synd...

Nichome

Äntligen kom jag till Nichome, gaydistriktet i Shinjuku! Lyckades samla ihop några av Tokyos finaste brudar, egentligen för att gå till en annan klubb i Shinjuku, men till slut blev det gaydistriktet. Jag har fortfarande inte jättestor koll på hur vi hittade. Det är jobbigt långt om man inte vet vart man ska. Klubben vi hamnar på heter Arty Farty, säkerligen var den ursprungliga intentionen att den skulle heta Artsy Fartsy, som man skämtsamt brukar säga om någon eller något konstnärligt, men nu heter den alltså Konstnärligt Pruttigt istället.

Stället är fullt av män som knuffas och trängs på dansgolvet och stämningen är... sinnessjuk hög. Snart skuffar vi också omkring bland alla karlar. Jag får syn på en ett par Shibuya kattungepojkar. Och om de straighta kattungarna är vansinnigt groomade med minituöst genomtänkta kläder och accesoarer så var de här... tänk er en solbränd Ken-docka: perfekta tänder, perfekt solbränna, håret slingat till en perfekt honungsgulbrun färg och sprayat härifrån till evigheten för att hålla sig precis så fluffig och spetsigt som det ska vara. Jag smälter lite i hjärtat åt dem, och snackar upp dem vid baren såpass mycket att jag får känna på håret. Det är stenhårt och tar tydligen lite mer än en timme att fixa. Jag önskar lite att jag hade tagit kort. Nån gång vill jag också lära mig hur man får håret att stå så. Om jag skulle spraya och tupera mitt hår så håller det i max två timmar innan det sakta dalar och när det väl gått söderut brukar det se fördävligt ut sen... Undrar hur kattungarna gör. Det kanske är ett tvåmannajobb?

「今日はサムーイ！」って感じ

Idag har jag, och alla japaner jag träffat, haft "Fy, vad kallt det är idag!" som hälsningsfras. Och det har verkligen varit kallt. Jag förstår inte hur temperaturen kan droppa 10 grader från den ena dagen till den andra...

Jag kommer vara helt körd i Oslo. Jag har glömt hur kyla smakar. Jag kan inte riktigt tänka mig hur mycket kläder man måste ha på sig när det blir under 10 grader varmt... Och jag hatar kyla. Jag kommer bli som japanerna och gå runt med yllevästar och halsduk (och minikjol?) när det är under 20 grader varmt och mulet.

Jag har haft lektion med min svenskaelev också och berättat att jag ska flytta till Oslo. Han såg så ledsen ut att jag nästan höll på att ändra mig och stanna. Någon som befinner sig i Tokyo och vill ha en snäll svenskaelev kanske? Jag måste dock förvarna om att jag har satt ribban rätt högt för roliga lektioner!

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Snart är natten här och då gäller det att vara utvilad!

Idag:

Tokyo 29 grader.

Oslo 0 grader.

Livet tar en tvärvändning.

Jag har fått jobb. Eller... jag har fått ett nytt jobb, kanske det heter. H&M Japan kan nu tillgodoräkna sig en styck Rim som "floor manager". Hurra! Det gick vansinnigt fort, och jag har inte riktigt hängt med i svängarna, men om en månad flyttar jag till Oslo för att genomgå H&M:s boot camp, eller "utbildning" som de kallar det. Under nio månader ska jag utrustas med allt som behövs för att vara med och öppna affär i Tokyo. Första affären i Harajuku, åt Omotesandohållet, och andra i Ginza.

Jag ska inte bara vara med och öppna affär, jag får vara med och intervjua de som ska jobba där. Jag räknar med blod, svett och tårar och kanske tusen timmars övertid i veckan... men som sagt, det är inte förän om 10 månader. Först ska jag bo i Oslo. Kanske lära mig lite norska, göra den här bloggen till en lögn... snart får ni vänja er vid att höra om vad jag pysslar med i Norge istället... eller kanske borde jag låta bloggen vila?

Det är fortfarande lite overkligt. Vakuum i hjärnan. Men hepp! Så kan det gå!

押す！戦え！応援団！

Efter Tokyo Game Show påmindes jag om hur bra "Osu! Tatakae! Ouendan!" är, så nu har jag spelat det oavbrutet i två dagar och låst upp tjej-cheerleaderbanan. Hurra! För er som inte har nån koll så är det alltså ett... dansspel, fast till Nintendo DS. Man är lite olika tuffa gubbar, eller som i mitt fall nu, brudar, som hjälper folk som har problem genom att dansa! Eller snarare så hejjar man på dem så att de klarar sig igenom sina problem. Tänk om livet vore så enkelt! "Har du problem? Men jag dansar lite här åt dig, så blir det bra sen!" Ryktet på gatan säger att det finns en uppföljare. Varför har inte jag den?!

För er som inte bor i Japan finns det en annan variant på engelska efter vad jag har hört: Elite Beat Agents, som jag dock inte har spelat det själv.

OSU!

"Dumma dig!"

På kvällen, när jag kommit hem från TGS, vill jag mest av allt ligga hemma och fetsova. Gör jag det? Icke! Jag drar ut med Astrid, som visat sig vara en jävligt ball brud/skinka, och klubbar i Shibuya. Inte på Camelot denna gången dock, utan på en av klubbarna mitt i Love Hotel Hill. Vi växlar mellan R&B/Hiphopdansgolvet och Tokyo Rave.

Rave dog ut nån gång i slutet på 90-talet hemma, men här är den i allra högsta grad levande, och alldeles speciellt mycket denna natt. Dunk, dunk, dunk, dunk! "Hai, hai, hai, hai", ropar en liten japan på dansgolvet, med förvånansvärt genomträngande röst, "HAI, HAI, HAI, HAI!!", svarar alla andra samtidigt som de studsar upp och ner. Call and response. Och musiken till trots är det oväntat roligt. Hoppa och ropa.

På vägen ner till tåget händer nånting skumt. En pojke och en flicka grälar och jag vänder mig om och tittar på dem för att få se pojken hoppa upp och sparka flickan i sidan. Det verkar som om hon lyckas parera, eller åtminstone delvis flytta på sig så pass mycket att det ser ut som om hon inte får nämnvärt ont. Det ser ut som ett mellanstadiebråk, eller ett skojbråk av något slag, och det är också vad jag först tror att det är. Flickan går ifrån pojken, båda ropar att den andra är dum i huvudet och det blir uppenbart att de inte var på skämt, de är verkligen arga på varandra. När flickan går 10-20 meter framför oss springer plötsligt pojken ikapp henne från bakom oss och drar henne i det långa löshåret så att hon faller till marken. Jag ser det som i en dröm eller en dimma. Det ser inte heller ut att göra speciellt ont, mer som om de rör sig i bomull, och återigen får jag en känsla av att det inte egentligen gör så ont, att hon bara faller ihop i ren förvåning eller uppgivenhet. Inte förrän jag plöstligt står med ena armen runt den ledsna flickans midja inser jag att jag reagerat med att rusa fram till pojken och skrika "Vad fan håller du på med?!" Det kusliga är att det har hänt förut och att jag var bra nära att åka på stryk själv den gången. Fast den här gången svarar bara pojken nåt som jag inte minns, kanske att jag inte ska lägga mig i, innan jag vänder honom ryggen och börjar prata med flickan istället.

Flickan springer så småningom iväg och jag och Astrid fortsätter gå mot stationen och hamnar bakom pojken och hans gäng. Och de 4-5 grabbarna ser verkligen ut som ett mellanstadiegäng, men den bredaxlade pojken som möjlig ledare. Jag tror inte att de är är representativa för Japans manliga befolkning, men jag måste ändå undra hur det funkar deras huvuden. Jag ser ju samma vilja att hämnas på någon som säger något dumt genom att göra dem illa hos barn (och jag kommer ihåg hur det var själv). Ibland kunde man inte att hejda impulsen att nypas, boxas, knuffas när någon tryckte på precis rätt knappar, men någonstans växer de flesta ifrån det. Undrar vad som gjort att de här grabbarna att hämmats i växten?

Tokyo Game Show 2007

Där har ni min Tokyo Game Show 2007-upplevelse i bilder. Jag behöver väl knappast säga att det var cosplayarna som var roligast för min del. Jag lyckonördade ut totalt när jag fick se killen som klätt ut sig till Oendan i DS-spelet "Osu! Tatakae! Oendan!" Kollade på en massa nya spel, men de 60-120 minuter som krävdes för att få spela några minuter själv, kände jag inte att jag hade ork med. Det verkar komma en del fina DS-spel, alla på japanska så klart...

Efter fem timmar på TGS var jag helt slut. De sista 40 minuterna tillbringades dessutom i kö för att få komma in i Capcoms affär. Ja, ni läste rätt. 40 minuter för att komma in i en affär och ge dem mina pengar. Om jag köpte nåt? Näe...

Jag lever!

"Har hon dött?" tänker ni kanske när det varit så tyst så länge. Nej, jag har inte dött, jag är bara inne i en period där jag har gjort så mycket kul att jag behöver en stund på mig att sålla lite innan jag börjar blogga.

Här har ni en bild från Tokyo Game Show att leka med medan jag samlar tankarna.

Så vanligt så ni anar inte.

Äpplen - för det är jag värd!

Jag köpte en ny iPod, en Classic, som de numera heter, på 80 gig idag.

Fortfarande 60 gig ledigt, men jag laddar ner tysen podcasts, videopodcasts, så vi får se hur länge det räcker. Det är alltså på riktigt tysen podcasts, eller 1019 stycken om man är nogräknad. Eftersom jag har så mycket plats tänkte jag att jag lika gärna bara kunde dra hem allt som verkade intressant. Det är ett sjukt smidigt sätt att lära sig saker! Tidigare har jag haft två podcasts jag lyssnat på och det har varit japanesepod101 och Bill Maher.

Nu tillkom en miljon kinesiska podcasts (i och med att jag åker till Kina i oktober), en massa Comedy Central och så hittade jag dessutom Ricky Gervais... slängde in lite biologi och psykologi också, och en massa andra grejer som verkar onödiga, men jag kan ju lika gärna ta hem allt jag tycker verkar intressant och om det skulle visa sig att jag inte gillar det så har jag en nyrengjord deleteknapp som bara väntar på att skitas ner igen...

På allmän begäran: Ögonbryn - fortsättningen.

Det är alltid lika roligt att kolla upp vad folk har sökt på för att hitta till den här bloggen. Många har hittat hit genom att söka på "yellow" eller "tokyo" i olika kombinationer med till de lite roligare hör:

"gei med pojkar"

"kanelbollar"

"bög olof"

"spilla spall spullit"

"säljer handjobs"

"tokio hotel"

"knullkompis"


Otroligt många har dock hittat hit genom att söka på "ögonbryn" och jag ska ju naturligtvis inte göra dem besvikna. Jag har ju som sagt upptäckt att ovanligt snygga ögonbryn kommer av att man klipper sina ögonbryn och inte bara plockar dem. Lättast är att använda en liten kam också, ungefär som frisörerna gör när de klipper hår, för att undvika att klippa "jack" i sitt ögonbryn.

Det faktum att det är nästan omöjligt att låta bli att klippa lite jack första gångerna räddas av en ögonbrynspenna. (Aldrig ägt en ögonbrynspenna förän jag började klippa ögonbrynen... hrm...) Min är grå: Auto Natural Brow Liner från Maybelline. Funkar skitbra när man har klantat sig lite eller om man bara vill forma ögonbrynen extra mycket.

Bara så ni vet...

Jag ska höststäda i tangentbordet i min macbook nu. Om det går åt helvete blir det kanske bloggande utan vissa bokstäver i framtiden. Spännande!

I blame the fashionfairy...

Cirkeln är nu sluten. Det började med att jag ville köpa lite plagg och accessoarer för att kunna binda ihop mina nya gulbruna skor med resten av garderoben, men utvecklades snart till en hel stilidé med specifika tillbehör som bara fanns i mitt huvud, och i jakten på exakt rätt tillbehör slutar det med att jag sitter här vid min dator med blöta strumpor i mina nya skor. Eller... "mina ännu nyare skor" kanske jag ska säga. De gulbruna skorna får finna sig i att bli utputtade ur leken som de var med och startade. Det är en hård värld vi lever i... speciellt om man är ett par svårmatchade gulbruna skor...

Jag kanske bloggar upp en bild på hela cirkeln nästa gång jag får för mig att bära alla mina nya prylar samtidigt...

God Ramadan.

På aftonbladets bloggportal skriver Lama om sin Ramadanmånad. När jag var yngre fastade jag under Ramadan, och trots att jag inte känner någon koppling till islam, eller någon annan religion för den delen, får jag fortfarande pyttelite hemlängtan. Ramadan är verkligen en familjehögtid utan dess like. Alltid samlas man hemma hos någon och äter vansinnigt god mat och bara njuter av varandras sällskap på ett mer medvetet sätt. Man avsätter tid helt enkelt, och för en kort stund skiftar fokus, från vardagliga, ytliga ting, till relationer.

Hmm, ovanligt sentimentalt inlägg det här... Men nu när jag är på god fot med universum och allt så sitter jag här och tänker på hur mycket olika människor betyder för mig, och för ovanlighets skull myser jag lite när jag tänker på att åka hem till Sverige. Det var inte dåligt!

Jag, universum och hösten

Idag är det måndag och röd dag. Trots att det är varmt som en sommardag känns det i luften att det är höst. 30-gradig höst, men ändock höst.

Jag älskar hösten. Jag är alltid full av inspiration och energi från september till november. Extra stark och extra knuten till universum, så känns det. Jag och universum tog ett litet snack igår. Jag orkar inte gå in på detaljer, men det gick vansinnigt bra att det idag känns som om jag är mer fokuserad än vanligt.

Jag har höstshoppat lite bizarrt idag. Köpt dyra strumpor, strumpbyxor och snusnäsdukar för konstigt mycket pengar, samt en stor luftig ballongtröjklänning (sug på den!) för nästan inga pengar alls. Vilket innebär att om jag kombinerar sakerna jag köpt kommer en enda av mina accessoarer kosta mer än själva klänningen jag bär dem till. Så kan det också gå!

Jag tror att jag har trillat i konsumtionsfällan igen. Jag köper ett par skor, av misstag, och sen, när jag upptäcker att de inte egentligen går att matcha med någonting jag redan har i min garderob börjar kompletteringsshoppingen och så köper jag på mig plagg och accesoarer som ska binda ihop skorna med resten av garderoben. Det brukar ofta sluta med att jag har ett antal plagg som bara går att kombinera med varandra. Men det är ok, det blir bara fler stilar att välja mellan i slutänden...

Och apropå konsumtionsfälla så har jag två dyra prylar jag vill köpa just nu. Den ena är en iPod Classic, som jag kommer införskaffa så fort jag får tillbaka mitt pass från kinesiska ambassaden, och den andra är en Paul Smithväska. Den ska jag nog tänka över lite till först dock för att den är så dyr och gjord i tyg. Varför måste ränder vara så tilltalande för?

The nights of Camelot!

Det är lördag och jag har lovat två svenskar som jag knappt känner att ta med dem ut på klubb. Den ena är Mikael och den andra är Astrid, bruden som fick mitt nummer av Papa-sans kompis kompis som hon jobbar som au pair hos. Och plötsligt får jag lite panik. Jag och japaner brukar gå ganska bra ihop, det är som Mikael säger, de tycker ju att man är konstig ändå, så det är bara att släppa alla såna tankar och vara sig själv, men svenskar... Svenskar är lite läskigare och plötsligt upplever jag en känsla som jag nästan glömt exsisterade, den av att oroa sig för vad andra människor tycker om en.

Jag samlar ihop lite annat folk också, för säkerhets skull, men i slutändan är det ändå jag, Astrid och Mikael som hamnar på klubb tillsammans. De andra sticker hem eller till andra klubbar. Lustigt.

Viker av från det vanliga klubbstråket och hamnar på Camelot som ligger vid glassbaren som heter Sweden. Och jag skojar inte: Vi har sjukt kul. Vi startar på ett dansgolv och så fort vi tröttnar på musiken så hoppar vi till nästa. Det är en bra klubb det där, Camelot, och sällskapet är verkligen inte dumt det heller! Ska nog ta med dem ut och leka fler gånger.

Cyklar hem från tåget runt 7-tiden och jag ser att det kommer bli en strålande dag. Synd bara att jag kommer att sova bort hälften av den...

Första gradens kontakt med läskretsen.

Skorna blev ICKE tillbakalämnade. Tar en sväng förbi skoaffären och inser att de röda inte är lika snygga. Så nu blir jag tvungen att köpa mig ett par jeans...

Slänger iväg ett mail till Mikael, som kommenterat i förra inlägget, och medan jag väntar på honom i Starbucks vid Shibuya Crossing (det är väl klart som fan att jag träffar människan!) tänker jag mig att han är en tjock, svettig Mikael med runda glasögon och flottigt hår och med ett fult skratt, bara för att vara på den säkra sidan, istället visar han sig vara ett blont popsnöre, som inte alls ser ut att heta Mikael.

Vi käkar på izakaya och det är liksom... trevligt. Han är inget sajko, bara en grabb som är en smula... hemlighetsfull? Lite... hmm... tillbakadragen, kanske man kan kalla det.

Jag pratar såklart alldeles för öppet och alldeles för ärligt , sådär som jag gjorde i högstadiet ungefär, och nu undrar jag verkligen vad han har fått för första intryck av mig.

Det är trevligt oavsett, och möjligheten finns att jag tar med honom ut på klubb ikväll. Bin-kuns kompis Momii har bjudit med mig på ett live. Tydligen nåt svenskt band som heter Tape som ska spela, nån som känner till dem?

The evil shoefairy sprinkled me with shoebuyingdust!

De här har jag av någon anledning köpt idag. Eller, jag vet precis vilken anledning. De är GULA och BRUNA. Fiiiina färger. Det var inte meningen. Egentligen är jag på jakt efter ett par boots. Cowboystövlar.

Inte förrän jag sitter på tåget på vägen hem tänker jag: "Eeey, vänta lite, vad hände där?!" De är jättefina, visst. Jag kunde inte motstå färgerna, men herregud vad svårmatchade. Gulaobruna skor kan jag inte ha till svart eller grått eller rött eller blått.. Jo, till rött går det nog förresten. Så jag tänker: Ska jag gå tillbaka till affären och försöka byta dem till ett par röda?

Fördelen med röda skor: Jag kan ha dem till svart och grått och rött och brunt och blått och grönt och gult.

Fördelen med de gulbruna skorna: De är bruna och GULA.

Hjälp mig?

Jag visste det!!!!

Här i Tokyo, och i Shibuya speciellt, går jag ibland omkring och känner mig som en jättemänniska. På bredden. Tre av fyra brudar man ser på gatan är pinnsmala. Size zero. Överallt. Dessutom är affärernas utbud anpassat efter storleken på japanerna. Jag har hittills aldrig lyckats köpa ett par byxor i den här staden.

Det resulterar i att jag periodvis blir lite knäpp i huvudet och inbillar mig att det är mig det är fel på. Ett tag hade jag en konspirationsteori om att alla gick runt och var hungriga, men avfärdade den. Det är ju inte möjligt att nästan en hel generation unga människor bantar/svälter sig smala av grupptryck.

Nu har jag fått bekräftat att det i många fall verkligen är så. Min kompis Hitomi (Det var förresten hon som bjöd på tårta när jag fyllde år!) säger att nog för att många faktiskt är naturligt smala, men kanske hälften har bantat sig till streckgubbe-storlek. Och en av anledningarna är just den att klädstorlekarna är så små att man bantar ner sig för att få plats i dem, en annan är att japanska pojkar föredrar pinnsmala tjejer.

ヽ(。_゜)ノVA?

VA?! VA?!!!!

Alltså: X antal miljoner tjejer bantar ner sig till size zero för att få plats i 109-kläder. (Just 109-varuhuset har storlekar som i de största fallen motsvarar ungefär en svensk storlek SMALL). Jag försöker greppa, men det går bara inte.

Till alla brudar

Spring och skaffa en mooncup.


Jag ber om ursäkt för att jag har dröjt med att sprida det här. Jag har haft en i ett halvår och den rekommenderas varmt. Den som uppfann den här har fattat precis. Sluta rynka på näsan och beställ på en gång.

Grått

"Det känns som Göteborg" har jag tänkt fler än en gång de senaste dagarna. Det är någonting jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det de gråa skyarna. Tala om trollen så börjar de åska och smattra mot ditt fönster... eller hur var det nu igen? Kanske är det känslan av höst. Kanske är det känslan av instängdhet, jag vet inte.

Nu spöregnar det igen. Jag kommer ha svårt att stiga upp imorgon.

Ordning och reda

Apple introducerar coverflow i iTunesbiblioteket så att man kan se albumframsidorna när man lyssnar på sina låtar. Eller, det har de gjort för längesen, men det är först idag har tillbringat över en timme med att leta rätt på bilder och stoppa in dem i rätt album, samt komplettera all övrig onödig info...

Även om jag tycker att coverflowfuntionen är fullständigt onödig är lite lugnande att sortera saker och tömma hjärnan på allting annat.

HEPP!

JAG FYLLER ÅR IMORGON!!!!

Fem år, fyller jag.

Hej kompis!

Det blir ingen BBQ vid Tamagawa-floden som det var bestämt. Istället blir det picnic i Komazawaparken med ett obestämt antal människor. Fick ett telefonsamtal igår från en okänd människa. En tjej som fått mitt telefonnummer genom Anna-san på nåt vänster, så jag bjöd med henne. Ska bli intressant att se vad hon är för människa.

Jag måste säga att det här tillståndet jag befinner mig i just nu, tillståndet av "Alla är välkomna!" där man utgår från att folk är ens vänner tills de bevisar motsatsen, är helt spektakulärt! Jag hör hur naivt det låter, men jag har så otroligt roligt just nu, så det spelar ingen roll.

Och från att ha gått från "Jag har inte tid med fler vänner nu", och sålla ganska hårt bland de ytliga bekantskaperna, är jag plötsligt inte främmande för att träffa folk som jag från början inte är säker på om jag kommer gilla.

Och dessutom har jag blivit vansinnigt rak och ärlig mot folk, på ett "Jag är inte rädd för att prata med folk jag inte känner så väl om djupa saker"-sätt, och hör och häpna, jag finner att vi mer och mer liknar varandra. Alla människor bär på samma rädslor, samma förhoppningar, även om de tar sig uttryck i olika sätt, och det har blivit mycket lättare, för mig, att hitta en koppling till andra trots att jag inte känner dem så väl.

Såhär kan det också gå...

N.Y Times:

Apprehended after allegedly groping a 15-year-old girl on a train in Tokyo, a man fled onto the tracks. Seeing someone on the tracks, a train operator transmitted an emergency signal, stopping all of the trains in the vicinity, affecting 80,000 commuters. The man escaped.

Tyfonledigt

Tyfonen drog förbi inatt. När jag gick och la mig med regnet hårt smattrande mot rutorna och vinden vinande runt husknuten fick jag för en stund för mig att jag befann mig i Göteborg. Trots öronproppar var det svårt att sova och när jag gick upp klockan sju i morse kollade jag hemsidan för kidsens skola och såg att den var stängd. Skönt att kunna sova ut, men nu är klockan halv ett och det är, om än lite småblåsigt, rätt fint väder ute och här sitter jag och försöker hålla reda på hur mycket tid kidsen tillbringar framför datorskärmarna samtidigt som jag måste städa och dessutom försöka ta reda på hur jag ska kunna fixa visum till Kina från Japan... Hepp!

En till? Seriöst?

Låtar. Det är roligt att skriva dem.

Den som skrivs nu skrämdes ur mig.

Och tack, snälla apple för garageband och en inbyggd mic i macbooken. Jag hade aldrig kommit ihåg alla mina melodier annars.

Och så var de bara två...

Pavarotti är död. Alltid skumt när kända människor dör. Man tänker ju inte riktigt på att de lever medan de lever. Det skumma är att han nu säkerligen kommer bli jätteupmärksammad och många fler människor kommer veta vem han var och säkert tycka att det är synd att han är död trots att de fram till nyligen inte visste att han levde...

Jag älskar färska äpplen.

Jag har tittat mig igenom hela Steve Jobs keynote speech. När hände detta? Ett sånt nörderi! Ett sånt apple-nörderi dessutom. När blev jag sån?

Om jag tänker tillbaka så började det kanske när jag var i Japan för två år sen och köpte min första apple-produkt. En grön ipod mini i Akihabara. Sen kröp sig gradvis "Jag måste köpa en mac-dator"-suget på. De snygga, gnistrande vita datorerna. Jag sparade ihop nog med pengar för att köpa en iBook. Innan den hann fylla ett år nästan impulsköpte jag min macbook när jag bara skulle gå in och kolla lite i Äppelaffären i Shibuya, och lite senare en 8-gigs ipod nano. Min 4-gigs ipod mini hade jag för länge sen växt ur.

För en som hävdar att hon inte är överförtjust i att lyssna på musik när hon är ute och rör sig i världen (jag låter hellre mitt huvud spela samma refräng om och om igen istället) är det lite löjligt att jag växte ur min dubbelt så stora, nya ipod nano på inte ens två månader. Och nu tampas jag med impulsen att köpa en ipod Classic (som de numera heter).

De har blivit mindre samtidigt som de blivit större, och bästa av allt, billigare! Den minsta håller nu 80 gigabyte och är tunnare än sin föregångare (30 gig). Storleken på ipod Classic har tidigare alltid varit ett problem för mig. Men nu... jag vill ha den!!! Och inte fan hjälper det att apple sänker priserna på alla musikspelare utom shuffle (som jag aldrig riktigt gillat ändå). En 80 gigs ipod Classic kommer kosta samma som min 8 gigs nano. För att kolla vad som hänt med de andra musikspelarna, kolla här.

Jag får nästan lite svindel när jag tänker på hur mycket apple-prylar jag köpt de senaste två åren och hur mycket pengar som gått åt till det. Vad hände med den där rösten jag hade i huvudet som fnös (högljutt!) åt folk som köper ny teknik bara för att det släpps något nytt. Jag tittar mig i spegeln och ser... en apple-nörd.

Är det fel att sova?

Helgroggy svarar jag i telefonen mitt i natten. Det är en killkompis som ringer för att fråga vad jag ska hitta på i helgen.

"Oj, sover du?! Förlåt så hemskt mycket, det var inte meningen att väcka dig!!!"

"Nej, nej det är lugnt. Hur är läget?"

"Blabla hitta på i helgen förnåt då? Blabalabla."

Lägger på när jag har lyckats redogöra för mina planer, på japanska, no less. Så här i efterhand är jag nästan stolt. Det är svårt nog att prata med japanska killar i vaket tillstånd. All pojkslang gör ibland att jag helt är ute ur leken. När jag kollar på klockan ser jag att den är 02:40.

Ligger vaken en stund och undrar vad det är med japanska grabbar och att ringa folk efter midnatt. Det är liksom ett gemensamt drag. Jag brukar låta bli att svara bara för att. Och vaddå "Sover du?" på en vardag klockan tjugo i tre på natten? Hade jag aldrig kunnat tro...

Stiger upp med grus i ögonen på morgonen, fixar frukost och hela köret... Sen, när grabbarna har stuckit iväg till skolan käkar jag frukost och lägger mig för att läsa på min säng. Vaknar inte förän två och en halv timme senare. Så nu undrar jag om det var dumt att lägga sig ner från början, eller om man har lov att sova ifall man är sömnig...

Tyfon!

Sägs att det är en tyfon på väg hit som eventuellt kommer dra över Tokyo imorgon. Spännande. Hoppas att jag inte behöver gå ut då. Eller hoppas att det inte kommer hit, för då måste jag vara hemma med grabbarna (eftersom skolan stänger) och se till att de inte har ihjäl varandra...

Men om jag skriver lite vadsomhelst så kanske det släpper?

Nåt är knas. Plötsligt kan jag inte avsluta ett blogginlägg. Jag börjar skriva på nånting och sen blir det alldeles för långt och trassligt och så tänker jag...

Hejja mig.

Skrivit om mitt cv de senaste dagarna. Få saker är så ansträngande som att skriva en meritförteckning och det känns som om jag fysiskt har ansträngt mig. Hårt!

Jag skulle nog behöva anstänga mig fysiskt lite nu när jag tänker efter, för att släppa på lite av spänningen... Fast nu är klockan redan 21 så jag nöjer mig nog med att dricka lite grönt te...

Har dessutom slängt iväg den nyomskrivna cv:n i ett mail till någonstans jag faktiskt vill jobba på. Så langa lite positiv energi åt mitt håll de närmsta dagarna, alla ni som har lite energi över.

Grönt te är knark.

Åtminstone knarkar jag det i olika former och grönhetsgrad. En kopp, eller två, på morgonen, en kopp, eller två, på kvällen (Om man brygger grönt te och använder samma tepåse två gånger blir alltid den andra koppen godare) och sammanlagt kanske två stora glas kallt grönt te (Jag vet att det är svårt att tro, men inget släcker törsten som kallt grönt te!) om dagen, och så ibland lite grönt te-glass. Jag tror att jag får i mig nära en liter grönt te om dagen. Helt sanslöst!

Plötsligt var jag inte lika hungrig längre...

Shibuya 05:40

Jag och Hitomi struttar mätta och belåtna ner mot stationen efter en, snudd på obligatorisk, ramen efter klubbandet. Ett gäng pojkar utanför Don Quijote, den dygnet-runt-öppna-affären där du kan köpa ALLT, har samlats för att raka av sin kompis håret. Hitomi gissar att han har förlorat ett vad av något slag... och lite längre bort har folk somnat lite här och var i väntan på morgontågen.