Akihabara

Snurrar runt i Akihabara i solskenet på min lediga dag. Det är någonting smått läskigt med Akihabara. Det är möjligt att det är den höga koncentrationen av nördar.

Jag har ingenting emot nördar, så sett. Jag har faktiskt rätt grova drag av nördighet i mig själv, men de här människorna verkar precis vara den sorts perversa, hämmade nördar som skulle kunna... säg, sätta upp dolda kameror på offentliga toaletter och filma kissande tjejer. Eller kidnappa någon som de sen låtsas ha ett förhållande med. Såna saker.

Kanske är jag bara väldigt fördomsfull. Kanske är de helt harmlösa hela bunten. Kanske är det bara för att det är 90/10 könsfördelning på gatorna och många av de andra tjejerna man ser på gatorna är såna som delar ut reklamblad för maid caféer iklädda korta french maid-klänningar som jag känner mig lite illa till mods.

Kanske, kanske, kanske, men jag kissar ingenstans i Akihabara. 

För att vara på den säkra sidan...

Länk till riktigt maid café här.

Totoro

...från 1988.

Good shit.

Kom och hälsa på. Ja?

Kan inte någon komma och hälsa på mig snart, så att jag får anledning att gå tillbaka till Ghibli Museet i Mitaka? Om någon skulle råka vara på väg hit och har minsta lilla intresse av Totoro och hans polare... eller bara gillar lekfulla museer som ser ut som om de vore tagna ur någons fantasi så är Studio Ghiblis museum definitivt värt ett besök. Så jäkla fint och roligt och finurligt att man blir helt lycklig av att gå omkring där. Och så gör de världens snyggaste kaffe på caféet. Vill tillbaks!

Nu.

Fags, swedes and dykes, beware!

Apropå det här med homosexualitet som inte finns...



Bra förklarat där, morsan.

Din 7-åring har fattat precis.

"FAGS, TROOPS, flags, symbols... They're all idols that this nation worships above god. Does that help you at all?"

Nej. Jag tror inte det.

Det är tveksamt om kidsen ens förstår innebörden av ordet "fag"?

Och jag tycker synd om barnen, som när de blir lite äldre, kanske inser att de själva är bögar eller flator... på allvar. Det gör lite ont i hjärtat att man tabubelägger nånting så hårt.

Undrar hur många av de vuxna i den klicken som "Absolut Inte" är bögar för att ingenting annat vore acceptabelt?

Konsten att tala med främmande tjejer

På väg hem från jobbet, vid Harajukukorsningen, springer jag på  en gammal kollega som flyttade hit från Sverige för att jobba för H&M, men nu jobbar inom ett helt annat område. 

Vi bestämmer oss, innan ljuset slår om till grönt att hänga en stund och hamnar på en thairestaurang. 

Han berättar att han har som nytt mål att prata med en främling om dagen.

Men tydligen är det knepigt med tjejerna.

Att säga nåt i stil med "Snygg väska... vart har du köpt den nånstans?" skrämmer slag på de flesta brudar, och vi ägnar en stund åt att försöka hitta den perfekta inledningen för att börja småprata med en främmande tjej utan att hon får för sig att man tänker yxmörda henne eller så.

Till slut kommer vi fram till en kombination som kan fungera. Man inleder med ett avväpnande: "Ursäkta, vet du vart närmaste Lawson ligger?" och sen, när de svarat och man nästan är på väg därifrån hejdar man sig litelitegrann innan man säger "Snygg väska förresten, vart har du köpt den...?" och har man tur kan man prata en liten stund om väskan, eller vart de köpt den eller nåt helt annat, och sen kan man pricka av sin kvot av "småpratande med främling" för dagen och gå vidare. Kolla, så här såg han ut när han pratade. Och vad har han i handen förresten? Är det inte en H&M-påse?

Han provade senare också, och det gick helt strålande. De två tjejerna han började prata med sprang inte alls sin väg utan väntade nästan på att han skulle säga nåt mer innan han gick... men det kanske inte går att mäta om man är i sällskap med en tjej när man börjar prata med folk som kille. Så här:

         Ensam kille                                             Kille+tjejkompis

FÖRTROENDEPOÄNG                          FÖRTROENDEPOÄNG

    -25                                 +500

Smooooothaaaah

Bästa dagen på jobbet hittills. Allt flöt på som... som... näe, det är faktiskt ojämförbart!!!

Det har aldrig någonsin varit så här smidigt att jobba.

Och jag tvivlar på att det någonsin kommer vara det igen...

En en-gång-i-livet perfekt genomförd dag, liksom.

Och jag har lekt för mycket i flatvärlden på sista tiden.

Blir liksom skitförvånad när folk är straighta.

Så här: 

[(0_o)/

Ser ni, hur jag kliar mig i huvudet med ena handen och håller upp andra handen i en "Nej, nu fattar jag ingenting!"-rörelse?

...men lyckas alltså trots min massiva, och ganska konstanta (eftersom folk faktiskt oftare är straighta än inte i den verkliga världen), förvåning dansa mig igenom mitt jobb. 

Idag är jag helt fantastisk. 

Helt.

Fantastisk.

Depuffing Action EYE GEL

...typiskt bra grej att ha i badrumsskåpet när man varit ute och fladdrat fler nätter än vad man borde.

Från Benefit Cosmetics. 

Och precis som den säger: "Feels sooo good!"

FAST...!

...Idag stängde jag butiken med en tjej som precis klarat sin Floor Manager träning.

Vi gick tillsammans en stund och jag sjöng "Så göra vi när vi stänga ner butiken..." för henne, eller... inte sjöng, men... ja, förklarade. Ni fattar.

Och sen när vi gick mot tåget gav jag henne "Och vad det än skulle vara: Fråga. Anytime. Om vad som helst. Och fråga vemsomhelst för den delen. Alla har nog den där perioden av mild panik från första tiden som riktig avdelningsledare färsk i minnet."-talet. 

Hon kramade mig hejdå när mitt tåg kom.

Det är här ni trillar baklänges från stolen av förvåning eftersom:

1. Japaner kramas inte.

2. Även om vi jobbat ihop var det här nog första gången vi snackade med varandra i mer än fem sekunder, så man kan inte säga att vi känner varandra väl...

3. Japaner kramas inte!

Men hey, det är inte varje dag man får gratis kramar på jobbet, och de väger ju nästan upp för att det regnar...

OCH...!

..mitt ragg från helgen har inte heller hört av sig.

Skitdag

Det regnar.

Och min cykel har blivit bortforslad. 

Igen.

Ge mig papperstallrik!

Vill ha, vill ha, vill ha!!!

Ja, jag är en sån som går igång på linjerade block av alla dess slag.

Samlar på mig block i mängder för att jag gillar... linjerna? Ordning?

Jag vet inte.

Vet bara att jag vill ha de här tallrikarna.

Det är ytterst retsamt att de inte finns att köpa.

Kan ingen kontakta Joshua Gajownik och säga att de tänker producera de här åt honom?

Who's blog is it anyways?

Klickar in här emellanåt och undrar varför inte bloggen uppdateras.

Jag vill bli underhållen!!!

...sen inser jag att det är min blogg och att det är jag som måste uppdatera den.

Orkar inte.

Underhåll mig?

Och sen kan man undra...

...hur härlig den här baksmällan kommer bli, ifall jag har ont i huvudet redan när jag kommer hem från klubben.

Vad tror ni, på en skala från ett ett till tio?

Gissa, så berättar jag hur det gick om några timmar.

Fyra

Jag vinner.

Men alla mina pojkvänner då?

Ska ut i natt.

Shinjukus Nichome.

Ja. 

Gaydistriktet igen.

Om ni, precis som mina kollegor, undrar varför det tar mig så lång tid att hitta en grabb att hångla på...

Here's a hint:

    UT I TOKYONATTEN (4)

  

 SHIBUYA  - GAYDISTRIKTET

         1                 3

           

梅ヶ丘

Min tågstation runt 06.15 på morgonen. 

Det är rätt skönt att stå på den här stationen klockan 06.15 ibland när solen är upptagen med att gå upp, och alla andra är upptagna med att sova. Om några veckor kommer min butik få leveranser en timme tidigare än nu. Då kommer jag stå på den här stationen klockan 05:15 några gånger i veckan i stället. 

Jaja, jag är sorglig.

Ni vet att jag typ inte gör någonting annat förutom att jobba, va?

Inte för att jag måste jobba så vansinnigt mycket, utan mest för att jag inte umgås med så många utanför jobbet än.

Nytt liv och sådära, likom.

Mitt liv hade varit lite sorgligare än vad det låter om inte följande utspelat sig på jobbet idag runt lunchtid.

VM-rekryt: Rim, jag skulle vilja jobba tillsammans med dig nån gång.

Jag: Eh... vi jobbar redan tillsammans? Du var på mitt golv i två veckor...!

VM-rekryt: Nej, jag menar som SA (Sales Associate, alltså en helt vanlig säljare).

Jag (fattar ingenting): Va, varför då!?

VM-rekryt: Nä... det verkar rolig bara. Att jobba på ditt golv.

Jag: Ah.

Tänkte inte så mycket mer på det just då. Nu kom jag att tänka på den här konversationen igen. Är inte det en lite konstig sak att önska? Speciellt när man är mitt uppe i att klättra från SA till VM... att hålla på och blicka tillbaka då...

En poäng till mig, ja?

Ja.

5 minuter

Japanska komikern Jinnai visar hur man gör sig i ordning för jobbet på fem minuter. Frukost inkluderat och allt. Själv gick jag upp klockan 9 och nu, klockan 10:15 har jag förvisso käkat frukost men sitter fortfarande i bara handduken och undrar vad jag ska göra åt mitt fluffhår.

Att youtube:a kanske inte bör ingå i en femminutersmorgonrutin.

...förresten, är det bara jag som tycker att det är skumt att han borstar tänderna först och sen äter frukost?

Stamina noll

Är så jäkla trött.

Klockan är 19:57 och jag funderar på allvar på om jag bara ska kasta in handduken för dagen.

Men då kommer jag vakna klockan 4 och imorgon måste jag jobba till 22:30.

Nej, det går inte.

Ett avsnitt till av valfri dum serie på watchtvsitcoms.com sen kan jag lägga mig.

HARAJUKU BOYS

You got the wicked style

I love the way that you are...

Inte. Falla.

Jag har en regel här i Tokyo som går ut på att jag inte, under några omständigheter, trasslar in mig i pojkar eller annat folk som jag jobbar med.

Varsågoda, skratta här.

Det hade inte varit några problem om det inte vore så att jag fortfarande inte känner några pojkar som jag inte jobbar med. Och om det inte vore för det faktum att en av grabbarna och jag genererar elektricitet så fort vi gör misstaget att titta varandra i ögonen.

Samma sak med en grabb i Ginzabutiken, som jag inte heller vågar röra, eftersom vi kommer öppna fler butiker snart och det inte är osannolikt att vi hamnar i samma butik så småningom.

Om jag inte hittar någonting annat att distrahera mig med snart har jag på känn att det här med min lilla regel kommer gå åt helvete...

För bra

När jag fick min gitarr för några veckor sedan började jag skriva en låt.

Frustrerad och inspirerad som jag var, trillade text och melodi fram av sig själva till en början. Men när jag sedan behövde sätta ackorden, och började spela låten om och om igen, kunde jag sedan inte hitta tråden och fortsätta skriva där jag slutat.

Och nu tar jag upp gitarren med jämna mellanrum, spelar igenom den lilla snutt som blev, men lyckas aldrig komma vidare. 

Mest för att jag alltid blir förvånad och hejdas av jag tänker: "Fy faaen vad bra det här är!"

Jajaja, jag är mitt eget största fan.

Hårt.

Cool

Jag har ett kylskåp nu.

Det kom in en snubbe och bar upp det igår.

Själv.

Jebus Christ.

Snygg var han också.

Men nu kommer jag bort från poängen med inlägget här.

Stoppade en yoghurt och en iskaffe i kylen igår.

Har idag ätit frukost hemma utan att behöva kliva utanför dörren och ner till 7-eleven, det som tidigare var mitt kylskåp.

I eftermiddag vågar jag mig kanske på en tur till mataffären.

Jag har nog nästan glömt hur man gör när man handlar råvaror.

Omonterad mat?! WHAT!? kommer jag nog säga när jag kommer dit.

Jag + Spöken

Min absoluta favorit när det gäller Kurt Halsey.

Den finns inte till salu längre.

Om det finns någon som råkar ha en till övers...

Äntligen!

Två månader dröjde det innan jag lyckades ge mig ut i natten.

Planen var Shibuyas världsberömda WOMB (uttalas uumu för övrigt), men när jag väl kom dit med svenskar som hälsar på i Tokyo visade det sig att svenskarna hade gjort nybörjarfelet nr 1.

Inget foto-id.

Gott folk. 

Om ni någonsin ska ut i Tokyo.

Ta för faen med er passen!!!

Reklam

Jag äger ingen tv och ibland ifrågasätter folk hur jag kan klara mig utan.
Vid såna tillfällen önskar jag att jag kunde visa dem den här...



Jag klarar mig utan.

Sista

Sista körsbärstträdsblommorna regnar ner över Yoyogiparken och förmodligen alla andra parker i Tokyo just nu.
Ner i vinglasen, ölflaskorna, takoyakin, urringningen...

Men lika glada för det är vi.

Vi har ju trots allt en boll.

Och UNO.

Äntligen Kurt Halsey hemma!!!

Om man läser noga på mig 43things-lista ser man att en av punkterna är att införskaffa en bit Kurt Halsey. Vem Kurt Halsey är behöver ni inte veta så noga, allt ni behöver veta är att han målar bilder som den på bilden ovan, och ibland sätter ihop fantastiska kollage om kärlek och sånt som väcker den där romantikern, som man trodde var död, i en och får ens hjärta att snöras ihop en aning. 

I flera år har jag velat skaffa något av hans fantastiska tryck, men eftersom jag inte haft något permanent hem med väggar att hänga trycken på har det inte blivit av.

Men nu.

Hem.

Väggar och allt.

I give you: 

...min Kurt Halsey-kalender! 

April månad.

Om ni blir skitsugna kan ni också köpa en här...

WIRED CAFE 360°

...en om man absolut måste jobba på sin lunch, så kan man välja sämre ställen än WIRED CAFE 360° att göra det på...

Caféet är helt runt och är beläget på 5:e våningen i KDDI Designing Studio tvärs över gatan från H&M. Helt klart värt ett besök om man strosar runt i Harajuku på Takeshita Street och är ute efter ett lugnt ställe att varva ner på.

 Klockan 11-16 har de en lunchmeny med dryck för under 1000 yen och maten är ok. Att sitta på terassen när solen skiner med en massa små palmträd omkring sig och dricka sitt isté och liksom bara få finnas till en stund är dock någonting jag rekommenderar vemsomhelst.

Kommer man från Harajukustationen är det bara att fortsätta tvärs över gatan när man gått igenom Takeshita Street och över gatan och in till KDDI Designing Studio (där man kan passa på att kolla på snygga mobiltelefoner också) och ta hissen, eller gå hela vägen runt huset, upp till femte våningen. På hemsidan till WIRED CAFE 360° hittar man en karta.

Inget liv

Jag har jobbat heela dagen idag.

Utöver det där jävla exceltjafset igår natt började jag jobba en timme innan jag skulle börja jobba, jobbade på lunchen och avslutade sedan dagen med att jobba över 30 minuter.

Hey, jag förvandlas till en japan.

Sen när jag jobbat klart var jag så trött att jag kände mig full.

Och höll på att cykla ihjäl mig på vägen hem. 

(Det där är ju bara en stor, fet lögn. Jag tappade min påse i farten och nyklarna hamnade mitt på bilvägen... Oroa er inte, jag överlevde...)

I alla fall. 

Suck.

01:22

Så trött.

Försöker mig på att skriva en semesterplan för mitt golv i Excel.

Hatar Excel.

Hatar admin-delen av avdelningsledandet.

Vill bajsa på Excel och vägra alla semester hädanefter.

Jo, men jag tror vi gör så faktiskt.

Så.

Problemlösare #1 - Rim.

Man vet att man är i Japan när...

...man parkerar sin cykel PÅ EN HUSVÄGG, och inte tycker att det är sådär jättekonstigt.

"Vaddå, plats är faktiskt bristvara..." 

Guldbloggaren återuppstår!

En av mina absoluta favoritbloggar, Tokyo Tidbits, har återuppstått efter en viss tids relativ tystnad. På den tiden när jag befann mig utanför Tokyo och Linda var kvar satt jag och mysläste hennes blogg och mindes sentimentalt allt det fina, tokiga med Tokyo och Japan. 

Sen flyttade hon nånstans, Malmö kanske, och inlägget blev färre och det verkade som om bruden var på väg att tröttna på sin egen blogg. Nu har hon road trippat i USA, åkt till Kenya och hängt med massaier och flyttat till RES för att blogga där. 

Om alla springer in på RES hemsida och skriver kommentarer på hennes blogg nu så kanske Linda blir skitglad och skriver skitmånga välskrivna inlägg (Hur vet man att en blogg är välskiven? Den använder till exempel inte ordet "skit" för att förstärka andra ord...) om allt möjligt i hela världen och vi kanske lär oss nåt nytt. (Typ att indier käkar mest guld av alla... Det visste ni säkert inte, va?)

Gör det, gör det, gör det! 

Klicka här och hitta Lindas Travel Tidbits till vänster.

Bara så ni vet:

Det är jobbigt när man kommer så här långt i plattandet av sitt hår och inser att man hellre vill ha det lockigt.

På järnvägsspåret

Sånt här gör mig livrädd att läsa.

Fattar ni hur rädd jag är att bli nedknuffad av misstag på spåret?

Särskilt som det, med jämna mellanrum, rapporteras om folk som antingen tagit livet av sig eller bara mist livet en tidig morgon på järnvägsspåren i Tokyos tunnelbanor.

An offer I can refuse...

Nån timme innan vi ska stänga, när jag och alla mina kids på golvet springer omkring som tokar och försöker städa upp och hänga tillbaka alla kläder, kommer en tjej och en kille som ser ut att vara i 20-årsåldern fram till mig. 

- Eeeh. Ursäkta, säger tjejen.

- Hej! säger jag.

- Jo, atteh... alltså du får ursäkta... så här... under arbetstid, men...

Och killen gömmer sig bakom tjejen och ser sådär som barn gör när de är blyga. Nästan så att han kunde borrat in sitt ansikte i kjolen på henne av förlägenhet (nej, inte på ett snuskigt sätt! fy!) och jag börjar förstå att hon kanske inte tänker fråga om jag vet vart jackan, som mannekängen har på sig, finns. Och så tänker jag, baserat på pojkens blyghet, att det kanske är nån bizarr lågstadievärld där hon tänker fråga chans på mig åt honom, eller något liknande och blir nyfiken på vad hon har på hjärtat...

- Jodetärsåatteh... vi håller på och gör en film, säger hon. En indiefilm. Och pojken nickar och gömmer sig i kepsen när jag tittar på honom.

De tycker att jag ska vara med i deras film. 

Jag tänker hundra anledningar om varför jag inte alls ska vara med i några 20-åringars japanska indiefilm, men hon ger mig sitt kort och tycker att jag ska höra av mig när jag slutar. 

Och jag slutar och tänker att det, även om det inte är aktuellt med film, nog kan vara ett rätt bra sätt att träffa folk på utanför H&M. 

Ozzy - urbloggaren

Det här livet, som jag tydligen inte har, kommer lite i vägen för mitt bloggande för tillfället, så jag hänvisar er till Ozzy skriver om att hon bloggat i fyra år nu.

Och minns att det var hennes blogg som fick mig att börja skriva. 

Faktiskt.