Och så sitter jag på de Ville's och är glad för att jag äntligen hittat ett roligt ställe i Oslo...
Ser mig omkring och ler mot en människa som sitter vid ett bord och tittar på mig. Vänder mig om, snackar lite med mina kompisar, vänder mig tillbaka och så börjar kuggarna snurra i huvudet. Tittar en gång till. Människan tittar fortfarande på mig och ler blitt. Reser mig upp och går sakta bort mot bordet och häpnar mer och mer ju närmre jag kommer. Jag är inte säker, så när jag kommer fram till honom säger jag helt enkelt: "NäääÄÄÄäääh?" "Jooo." svarar han, och jag tänker först att det kanske är för att det är vad man förväntas svara på en sån fråga, men inser långsamt att det faktiskt, på riktigt, är O, en kille från min klass i grundskolan. "Ja, vad udda att stöta på en gammal klasskamrat i Norge" tänker ni kanske, men det kommer mera:
Min skola, Solbackeskolan gick bara upp till sexan och klassen splittas alltså när vi kommer upp till högstadiet. Den enda jag behåller kontakten med är bästa vännen. Många år senare, när jag är nästan 20 träffar jag på O, för första gången sedan vi slutade, vid busshållplatsen. Vi börjar snacka och det visar sig att hans familj precis har flyttat in samma lägenhet som min familj flyttat ifrån några år tidigare. Lite roligt slumpartat sådär. Nästa gång vi ses är på spårvagnen på väg in till stan från Hisingen. Då visar det sig att han och hans flickvän precis har flyttat till en lägenhet i husklumpen bredvid min. Och nu träffar jag honom i Oslo, dit han flyttat tillfälligt för att hans företag skickat honom hit. Jag sätter nästan vad som helst på att jag kommer stöta på när jag promenerar runt i Tokyo om några år!
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar