Flyga och dö.

När jag var liten, säg i 10-årsåldern, låg jag vaken i timmar om nätterna och tänkte på Döden. På att jag kunde dö, på att folk jag kände plötsligt kunde dö, och jag låg paralyserad av skräck vid tanken på att plötsligt inte finnas till. Vi hade ingen bil då och vi de få tillfällena jag åkte bil någonstans var jag plågsamt medveten om att den kunde krascha och jag kunde dö. Statistisk sett såg det ju inte bra ut, liksom. Och om jag plötsligt skulle dö, hur skulle alla veta att jag faktiskt tyckte om dem? 

Även om det är sällan jag tänker så när jag sitter i en bil nu för tiden har samma rädsla överförts till flygplan. Uppe i luften är jag inte så orolig, men om man tittar riktigt noga på mitt ansikte vid start och landning kan man se att käkarna ofta är krampaktigt sammanbitna och kunde man läsa mina tankar skulle det låta: Inte krascha, inte krascha, inte dö... 

Återigen är det det där med statistik. Statistiskt sett är det mest sannolikt att man dör på landningsbanan om man ska dö i ett flygplan. På flygresan hem från Paris slog den alltså till, rädslan för att dö. Jag är inte lika bundis med Döden som jag var i Tokyo, då Döden fick åka på pakethållaren ibland, men jag vet ändå att min familj och mina vänner vet att jag älskar dem. Men så tänkte jag på alla de andra. De som inte är bästa vännerna eller familjen. Hur får de reda på att man är död? Polarna i Japan som väntar sig att man ska komma tillbaka nån gång och leka? Sanja i Slovenien som jag bara har kontakt med via msn? När jag satt där, på planet, och hoppades att jag skulle slippa dö, den här gången också, önskade jag att jag hade kunnat ha ett automatiskt meddelande som skickades ut till alla mina kontakter ifall jag dog. Där skulle det stå någonting i stil med:

Ojsan, jag dog visst oväntat! Det var ju hemskt synd för jag hade tänkt att vi skulle fika nån dag. Jag vill att du ska veta att oavsett vad som hänt så tycker jag om dig, och att jag inte tycker att det är någon vidare idé att vara ledsen för länge, men du får gärna komma ihåg mig ibland. Ta hand om dig och kom ihåg att livet är kort för att levas i rädsla! Våga mer, och lev lite extra för mig. Jag antar att vi inte ses något mer, men eftersom energi inte kan förgöras, bara frigöras, kanske jag hamnar någonstans i närheten av dig ändå. Mycket kärlek.

p.s. Jag ger gärna bort mina organ om någon vill ha dem... och låt bli att kremera mig.